Marodörerna på Hogwarts [SV]

Hej alla ni fantastiska underbara!!
Nu har jag äntligen haft lite inspo och en del tid över = en ny del! Jag hoppas att ni kommer att tycka om den!!
Jättefantastiskt underbart roligt att ni hänger kvar och läser, lämnar superfina kommentarer och peppar mig att fortsätta skriva när det känns tugnt! Stort stort tack till er! ♥


Kap. 32 - Ärlighet del 2
Hon tittade oförstående på honom utan att egentligen se och visste att hon borde säga något men det var som att hennes hjärna hade slutat fungera som den skulle. Hon fick inte fram något alls. Greppet hon haft om hans hand hade lossnat och det var som att hennes händer hade domnat av där de låg i hennes knä. Han såg plågat på henne och hon visste att hon nu verkligen borde säga någonting. Men vad? Det var som att hon inte ens förstod vad det var han hade sagt. Herregud, det var ju Remus! Han var som en bror för henne. Hon brydde sig om honom, så otroligt mycket, men hon hade aldrig tänkt på honom på det sättet.

*

Hon bara satt där och tittade på honom, men det var som att hon egentligen var någon helt annan stans. Han hade förstört allt, han bara visste det. Nu skulle hon inte ens vilja umgås med honom mer. Varför hade han varit så dum? Och vad skulle hända när James fick reda på det här? Det rörde sig oroligt i hans mage och han önskade att hon skulle säga något, vad som helst.
”Lily?”, sade han till sist själv, han klarade inte av tystnaden längre. Det var som att han hade brutit en förtrollning för vid ljudet av hans röst var det som att hennes blick blev fokuserad igen. Hon ruskade försiktigt på sig och gav ifrån sig en svag harkling.
”Remus, jag... jag vet inte ens vad jag ska säga.”
”Du behöver inte säga något”
”Du vet att jag bryr mig om dig, eller hur? Otroligt mycket”
Han såg in i hennes underbara ögon och tänkte på hur hon hade hjälpt honom under året. Ja, han visste att hon brydde sig och därför nickade han utan att säga någonting. Hon tog hans hand i sina igen och kramade den.
”Men du vet att jag älskar James.”
Han nickade igen och det blev tyst. Ingen av dem sade något mer, för det fanns inget mer att säga. Istället satt de där, hon med en orolig rynka i pannan och han med sin hand i hennes och sitt hjärta i tusen bitar.

*

Det var lunchtid när de reste sig och började gå mot slottet igen. De hade suttit tysta och tittat ut över sjön tills Lilys mage hade kurrat så högt att det inte gick att ignorera längre. Tystnaden var egentligen inte obehaglig, men den var spänd. Remus ville inte ha det så här, allra helst hade han vela gå tillbaka i tiden och struntat i att säga någonting alls. Vem fan behövde ärlighet? Han sneglade på henne och kände att det skulle vara hemskt ifall de slutade umgås. Att få vara där hon var, som en vän, var obeskrivligt mycket bättre än att hålla sig undan. Han kunde ta att det skulle göra ont. Han var inte främmande för smärta.
”Lily?”
Hon såg upp på honom för att visa att hon lyssnade.
”Kan vi bara... kan vi strunta i det här? Kan det bara vara som vanligt?”
”Jag tror det”, sade hon och log svagt
”Och James behöver inte få veta något?”
”Det behöver han inte. Det har inte med honom att göra.”
Han nickade och log mot henne.
”Tack. Och förlåt”
Hon såg fundersam ut ett ögonblick innan hon drog in honom i en varm kram.
”Du har definitivt ingenting att be om ursäkt över Remus.”
Tyst för sig själv lade hon till att det ända hon egentligen ville var att han för en gångs skull skulle få lov att vara lycklig.

*

När de gick in i Stora Salen fick de nästan genast syn på sina vänner som satt i samlad trupp nära ingången. James sken upp så fort han fick syn på Lily och vinkade. Hon gick fram och gav honom en puss på kinden men gick sedan vidare och satte sig jämte Vendela, som inte kunde hindra en suck. Lily tittade på henne med rynkad panna. Den här gången blev hon irriterad, inte ledsen. Hon ville inte ha det så här, det kändes så otroligt onödigt. Hon slängde håret över axeln och försökte få Vendela att möta hennes blick.
”Kan vi prata sedan? Själva?”, det lät skarpade än hon tänkt och Vendela såg förvånat på henne.
”Visst. Men direkt efter lunchen i så fall, jag skall iväg med Sirius sedan”
Lily nickade kort, reste sig sedan igen och satte sig vid James istället. Hon ville spendera sin lunch med någon som inte suckade vid åsynen av henne.
”Vad handlade det där om?”, frågade han nyfiket
”Hon är arg på mig. Jag tänker ta reda på varför sedan”, svarade hon och började ta för sig av maten. Han såg fundersamt på henne ett ögonblick innan han ryckte lätt på axlarna och började äta igen. Det lönade sig ändå aldrig att lägga sig i eller försöka förstå när två tjejer bråkade.

*

Lily hade inte stressat sig igenom sin lunch och alltså hade Vendela redan hunnit gå när hon var klar.
”Jag måste prata med Vendela”, sade hon till de andra och reste sig. Hon mötte kort Remus blick och han nickade uppmuntrande mot henne. Hon log snabbt mot honom innan hon irriterat började gå mot utgången, hon kände inte alls för att behöva leta efter sin vännina när det ändå potentiellt bara skulle sluta i bråk. Hon hade precis tagit sig ut i entréhallen när någon sade hennes namn.
”Lily?”
Hon hoppade till och vände sig om. Vendela stod och väntade på henne vid stentrappan tillsammans med Sirius. Lily gick fram mot dem.
”Ses vi sedan då? Jag väntar i uppehållsrummet”
”Självklart”, Vendela log stort mot honom. Ärret lös fortfarande rött mot hennes bleka hud och Lily tvingade sig själv att inte titta på det.
”Ses, Lily!”, sade han och lämnade dem sedan ensamma. Eller ja, så ensamma de nu kunde vara I en hall full av folk. Vendela vände sig mot Lily och såg frågande på henne.
”Du ville prata med mig?”
”Ja. Ska vi gå ut?”
Vendela såg tveksam ut och Lily kvävde en irriterad suck
”En snabbis bara, det tar inte lång tid”
”Okej”

De var tysta där de gick bredvid varandra. Lily visste inte hur hon skulle börja, hon visste knappt vad det var hon ville ha sagt alls.
”Lily, vad är det du vill prata om?”, sade Vendela till sist. Lily tog ett djupt andetag innan hon svarade
”Jag vill prata om att du är så arg på mig. Jag förstår att du är arg. Det hade varit konstigt om du inte var det. Det är mitt fel. Allt är mitt fel. Men jag vill inte ha det så här. Du har varit min bästa vän sedan jag kom hit, jag vill inte att det ska vara över”, hasplade hon ur sig och kände hur hon fick en stor klump i halsen. De hade stannat upp och stod och tittade på varandra. Trots att Lily var nästan ett huvud längre kände hon sig liten. Efter en stunds tystnad tog Vendela hennes hand.
”Det är klart att det inte är över Lily. Du kommer alltid att vara min vän. Jag skulle inte klara mig utan dig. Jag antar att jag har varit argare än jag trott. Men det är nog för att du inte låter mig glömma det. Ditt dåliga samvete kväver mig, jag kan inte hantera det.”
Vendela suckade och hennes ögon fylldes av tårar men hon fortsatte sedan
”Jag vet att jag inte kan glömma det. Jag är rädd. Rädd för vad som kommer hända. Rädd för hur ont det kommer göra”
Lily gjorde en grimas.
”Se! Det är det där jag menar. Jag måste kunna prata med dig om det här Lily, men det är som att du inte ens klarar av att lyssna”
”Förlåt”
De tittade på varandra igen.
”Om du slutar behandla mig som att jag kommer att gå sönder, om du slutar att gå på tå runt mig, om du behandlar mig som vanligt, då kommer jag att bete mig som vanligt. Okej?”
Lily nickade.
”Jag vill bara att du ska veta hur otroligt ledsen jag är. Det var bara så otroligt idiotiskt alltihop och jag önskar att jag kunde göra det ogjort”
Vendela drog in henne i en kram
”Jag vet. Jag vet. Men jag kommer bli okej. Allt kommer bli okej. Jag lovar.”
Lily andades ut och kände hur lättnaden spred sig i hennes kropp. Det kanske låg något i det där med ärlighet ändå.

Jättebra!!♥♥ Kan nästa del vara en varulvs scen?? Snällasnällasnällasnälla!!

Du skriver superbra!! Man känner sig verkligen in i texten. Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sagt.

Du skriver UNDERBART!!♥♥ Hoppas näsga del kommer snart!! Som sagt (tror jah) så gillar jag inte Vendela. Jag vet inte ens varför jag påpekar det

Skynda dig (snälla) med nästa del!

♥

Så sjukt bra! Varför har jag inte hittat hit tidigare? Har suttit och sträckläst alla kapitlen. Jag älskar att även Peter är med en hel del, de flesta brukar glömma honom. Känn dig bevakad! ♥

Jättebra och fint kapitel, älskade det!

Hej! Tack så otroligt, och vad kul att du har hittat hit!! Hoppas du gillar kommande delar också!



Tack så mycket!!
____________________________

Åh vad glad jag blir över att ni tummar och kommenterar!
Det gjorde hela min dag att få fin respons från er!
Det gav mig dessutom lite glöd i fingrarna och helt plötsligt fick jag skrivit två delar till! Jag tänker lägga ut en av dem redan nu, försöka kompensera för att det varit så taskig uppdatering det sista. Jag hoppas ni tycker om den! Och H@nna, det närmar sig!


Kap. 33 - Den sista dagen
Hon vaknade upp, skräckslagen och kallsvettig men utan att minnas vad hon just drömt. Hon behövde inte minnas, hon visste vad det hade handlat om ändå. Det tog ett tag innan hon fick kontroll över andningen igen och kunde sätta sig upp. Tårarna rann tyst ned för hennes kinder och och kramade om sina ben, försökte hålla ihop sig själv. Det var på väg att bli ljust ute, inte riktigt dags att gå upp och starta dagen ännu. Tack och lov, för hon ville inte. Att starta dagen betydde att det snart var dags för kväll igen och kvällen som väntade var ingenting hon ville vara med om.

Väl medveten om att hon inte skulle lyckas somna om valde hon att försiktigt resa sig upp. De andra sov lugnt och hon ansträngde sig för att vara tyst när hon tog sig ut ur sovsalen. Tårarna fortsatte rinna och hon gjorde ingen ansträngning för att hindra dem. Det skulle ändå vara meningslöst. Hon visste inte riktigt hur hon skulle vara stark nog att ta sig igenom dagen. Stark nog att ha kontroll. Känslan var ovan och hon gillade den inte. Hon brukade inte ha några problem med kontroll. Dock hade hon aldrig genomgått en förvandling till varulv innan heller så känslan kanske inte var så konstig trots allt, inte för att den vetskapen gjorde det mer lätthanterligt.

När hon tagit sig ner till uppehållsrummet stannade hon inte utan fortsatte mot trappan upp till pojkarnas sovsalar. Hon ville ha trygghet. Närhet. Hon behöve Sirius. Då hon visste hur mycket dörren till deras sovsalar knarrade öppnade hon den extremt långsamt. Det hjälpte inte.
”Vem där?”, hördes en viskning. Remus, självklart. Han hade berättat för henne att han brukade ha svårt att sova natten innan.
”Det är jag”, viskade hon tillbaka och insåg sekunden efter att det inte var speciellt informativt, ”Jag är Vendela”
Hon tog ett par steg in i rummet, såg mot sängen hon visste tillhörde Remus och mötte hans blick.
”Är allt okej?”, frågade han
”Nej. Nej, inte direkt.”
”Vill du prata om det? Kan jag hjälpa?”
Hon log svagt mot honom men skakade på huvudet.
”Jag tror inte det. Jag vill bara sluta tänka en stund.”
”Jag förstår.”
Hon visste att han faktiskt gjorde det.
”Du, det kommer att gå. Det gör det, trots att man inte tror det. Och jag kommer vara där”
”Jag vet. Tack”
Han nickade mot henne och försvann sedan in bakom sina förhängen igen. Vendela vände sig mot Sirius säng och smög fram. Som vanligt låg han i en underlig ställning, den här gången hade han lyckats vända på sig så att han låg ed huvudet vid fotändan och fötterna utanförs sängen på bordet. Täcket hade ramlat nerpå golvet.

Hon kunde inte låta bli att le och böjde sig fram för att stryka bort det mörka håret från hans ansikte. Han var alltid vacker, men det var något speciellt med att se honom så här. Med håret på ända och utan det vanliga självsäkra leendet. Synen gjorde henne alldeles varm inombords och skräcken som hållit henne fast släppte äntligen en aning. Hon flyttade försiktigt på honom, lade tillbaka hans ben i sängen och klämde ner sig själv hos honom. Han sov lika djupt som alltid och hon ville inte väcka honom. Bara att få andas i samma takt med honom skulle hjälpa. Kanske skulle hon till och med kunna sova ett tag till. Hon tog tag I hans ena arm och lade den om sig själv innan hon svepte in dem bägge i täcket. Hon kunde känna rörelserna hans andetag skapade, hörde när de varma andetagen rymde från hans mun. Hans hjärta slog jämt och stadigt och hon kröp närmare honom för att höra det ordentligt. Att andas i takt var ingen konst, hon behövde inte ens anstränga sig. Hon kände hur hon slappnade av mer och mer och hur sömnen åter började dra tag i henne.

*

Han tyckte det kändes ovanligt trångt. Och varmt. Han ville inte vakna, men värmen gjorde det omöjligt att fortsätta sova. Om det här var ännu ett av James tekniker för att väcka honom skulle den idioten få se på annat. Aldrig att han fick lov att sova ifred. Han slog motvilligt upp ögonen, beredd att skälla på en flinande James när han istället fick syn på Vendela bredvid sig. Det förklarade varför det var trångt. Och varmt. Hon som ofta hade frusit förr var nu för tiden alltid varm. En ulv-grej hade Remus förklarat för honom.

Synen av henne slog bort all hans tidigare motvilja för att vakna och han log istället. Hennes mörka hår var rufsigt och hennes ögon var svullna. Vänta nu, svullna? Han lutade sitt ansikte närmare hennes och fick syn på spåren av torkade tårar längs hennes kinder. Det vred sig inom honom och han strök henne försiktigt över kinden. Hon hade varit ledsen. Det är klart att hon hade varit ledsen! Det är dagen innan hennes första fullmåne! Hur hade han varit så dum att han bara hade gått och lagt sig? Han borde ha gjort något för henne. Hon borde ha väckt honom när hon nu kommit under natten. En förlamande känsla av otillräcklighet föll över honon när han såg på henne. Han ville ge henne världen, han visste bara inte hur.

*

Hon vaknade igen. Inte av skräck den här gången, utan av att någon pillade henne i håret. Varför skulle Lily eller Sarah pilla henne i håret? Hon slog förvirrat upp ögonen och mötte Sirius blick. Minnena av natten kom tillbaka som ett slag i magen och hon borrade sig närmare Sirius och lade näsan i hans halsgrop.
”Förlåt att jag väckte dig”, viskade han och hon kände vibrationerna från hans strupe i näsan.
”Förlåt att jag lade beslag på din säng”, mumlade hon tillbaka mot hans nyckelben och undrade ifall han hörde henne överhuvud taget.
”Du är alltid välkommen i min säng. Den blir faktiskt mycket bättre när nu är här”, svarade han och fick henne att le. Han började pilla henne i håret igen. Hon kände sig fortfarande obehaglig till mods och vågade inte tänka på att det snart var dags att gå upp. Tanken på dagen och den väntande natten fick paniken att börja röra på sig igen. Så istället ansträngde hon sig för att fokusera endast på rörelserna av Sirius hand i hennes hår.
”Du kunde ha väckt mig”, sade Sirius lågt efter en stunds tystnad.
”Du är söt när du sover.”, svarade hon och kunde sedan inte låta bli att tillägga, ”Och nästan omöjlig att väcka”
Han suckade tugnt.
”Jag vet. Men jag vill vara där för dig”
”Det är du”
Paniken började göra sig påminnd igen. Hon ville inte prata mer, det blev inte bättre av prat. Och det räckte inte med hans i hennes hår längre. Det var inte distraherande nog. Hon ville inte känna av obehaget.

Hon kysste hans nyckelben. Och igen. Och sedan hans hals.
”Vendela...”, började Sirius säga men hon tystade honom genom ytterligare en kyss. Hon flätade in sina fingrar i hans hår och drog honom närmare sig. Hans ögon utstrålade förvåning när de mötte hennes men hon brydde sig inte. Hon drog in hans luft i sin mun, blandade deras andetag genom fortsatta kyssar, flyttade sig sedan ned mot halsen igen.
”Ven?”, flämtade Sirius fram, överrumplad av hennes intensitet. Hon ignorerade honom igen, fortsatte bara, drog fingrarna över hans rygg, nafsade honom i örat. Han drog efter andan som för att säga något igen men inga ljud for över hans läppar. Det var som att han förstod. Så istället drog han henne intill sig, nära, och följde henne i flykten.

*

Hon lutade flämtande huvudet mot hans bröst och föste bort några hårslingor som fastnat mot svetten i hennes panna. Hon visste inte hur lång tid som passerat och hon brydde sig inte. Det kändes lugnare nu. Sirius andades jämt under henne och höll henne fortfarande omsluten i sina armar. Det var som att han inte ville släppa taget. Då hon inte ville att han skulle göra det heller passade det utmärkt. Hon ville bara ligga här, resten av dagen. Kanske resten av livet också när hon ändå önskade saker. Men hon visste att det inte skulle gå.
”Jag vill inte”, viskade hon med liten röst
”Jag vet.”, svarade han och kysste henne på huvudet.
”Men jag måste”
”Jag vet”, svarade han igen och suckade tugnt.
Det blev tyst och ingen av dem rörde sig. Det var som att de både med viljekraft försökte stanna tiden i just det ögonblicket. Men oftast blir det inte som man vill. Verkligheten knackar på och man tvingas öppna trots att det skriker inom en att låta bli.

Den här gången kom verkligheten i form av James. De hörde bägge två hur han började röra på sig och gäspa stort. De andra skulle också vakna snart. Det gick inte att skjuta på dagen längre. Sirius kramade henne hårdare intill sig en gång till och viskade ner i hennes hår
”Jag älskar dig”
”Jag älskar dig också”, svarade hon och blev inte förvånad över att märka att klumpen som flyttat in i hennes hals den senaste veckan var tillbaka. En dag kvar hade hon. En sista dag. I kväll skulle de ske, och antagligen skulle det förändra henne för alltid.

Fina Sirius och Vendela. Superbra kapitel, och ser verkligen fram emot nästa del! ♥

Åååh!! Jag RYSER för att du skriver så bra!! Jag vet inte ens varför jag inte skriver till ett bokbolag och KRÄVER att dom ska trycka detta. Det kanse är för att det i grunden är Rowlings ide'...

SNÄLLA kan det komma ett till kapitel imorgon??!! SNÄLLA kan det vara varulscenen??!! Du skriver så UNDERBART!!♥♥ Du måste vara den bästa.författaren på hela mugglis!!

Jag skulle t,o,m vilja gå så långt som att säga att du är MINST lika suverän som Rowling själv. Jag skulle nog inte överdriva SÅ mkt. (Sorry, men Rowling kommer alltid att varamin favvoförfattare

Ses!♥ (förhoppningsvis snart)

Det är sååååååå bra!! Jag älskar verkligen denna FF!!!

Förlåt MillaJ för det jag skrev förut! Hur kunde man tröttna!? Jag var lite muppad när jag skrev det men jag ångrar det och måste skriva det här! Du bara jag längtar och längtar till nästa kapitel. Förlåt.