En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Jag har alltid gillat James mer, han är mycket coolare! haha xD

Ja! Men Albus är gulligare, och mycket mer bättre person när han inte har massor tjejer....

Det är precis där för jag gillar James mer xD

xD

Kapitel 34
James
Jag kan höra hur hon blir alltmer nervös och ivrig bakom mig.
- James, vart är vi på väg? undrar Millie.
Jag ler för mig själv. Men vi är inte framme än. Trappor upp och trappor ner. Korridorer hit och korridorer dit. Det var Luis som tipsade mig om det här rummet. Ingen använder det eftersom det inte är så många som vet att det existerar.
- Du, jag börjar bli lite nervös, erkänner hon.
Jag skrattar och lägger armen om hennes axlar.
- Du behöver aldrig vara nervös i min närvaro, säger jag.
Hon rodnar. Jag vet inte om det är mina ord eller om det är på grund av att jag rör vid henne. Jag tar tillbaka min arm och viker av till en korridor. I slutet av den långa korridoren är det en dörr. Jag vänder mig mot Millie.
- Är du redo? undrar jag.
Hon nickar ivrigt men nervöst. Jag ställer mig bakom henne, knyter en svart ögonbindel för hennes ögon och leder in henne. Rummet är ett gammalt källarrum som ligger långt ner under skolan. De fyrkantiga området är klätt med mörkt trägolv, steniga väggar och facklor som är tänds när vi kommer in. Jag tar ett djupt andetag och tar sedan bort hennes ögonbindel. Millie tittar storögt på vad jag har dukat fram på golvet. En filt att sitta på,filtar att vira in oss i, mjuka kuddar att luta oss mot och mitt i allt en picknickkorg. Hon vänder sig mot mig och jag nickar bara leende mot golvet. Vi sätter oss ner och jag plockar fram innehållet i korgen.
- En flaska pumpajuice, frukt, glaserad sockerkaka samt en chokladask. Tror du att vi klarar oss? undrar jag.
Hon ler och lutar sig fram och ge mig en puss på kinden.
- Vad var det där för? undrar jag och känner hur jag rodnar.
- Ett tack. Jag trodde aldrig att du kunde fixa en picknick. Det verkar inte vara din stil, säger Millie.
Jag antar att jag har många sidor som du inte har sett, säger jag och häller upp juicen i två glas.
Hon nickar. Jag räcker henne ett av glasen. Vi skålar och sedan skär jag upp kakan.
- Inte för att skryta men jag har faktiskt bakat den här kakan helt själv, erkänner jag och lägger en bit på en tallrik.
Millie tittar skeptiskt på mig.
- Jag lovar. Jag var nere i köket förut och bakade, säger jag.
- Hur i hela friden gick husalferna med på det? frågar hon och skrattar.
Jag tittar ner på mattan och sedan upp på henne under mina ögonfransar. Det här är så genant.
- Jag berättade att jag skulle bjuda en tjej som jag gillar på en dejt och att jag verkligen ville imponera på henne, säger jag.
Millie ställer ner sin tallrik, torkar bort smulorna från sina händer och tittar leende på mig. Jag inser hur vackert hennes leende är.
- Låt mig säga att du verkligen har imponerat på mig James Potter, säger hon.
Vi håller fortfarande ögonkontakt. Sakta lutar vi oss fram och Millies vackra leende nuddar mina läppar. Kyssen är mjuk. Mjuk och försiktig.
- Det börjar bra, säger jag efter kyssen.
Hon fnittrar genant och äter lite av kakan. Jag skär upp en bit åt mig också. Sen sitter vi där och pratar. Eller ja, Millie pratar, jag sitter bara och tittar in i hennes underbara ögon. Efter ett tag slutar hon att prata.
- Jag tråkar väl inte ut dig? undrar hon. Jag har en tendens till att prata alldeles för mycket.
Jag skakar på huvudet.
- Fortsätt. Snälla, säger jag och ler.
Millie rodnar igen men fortsätter att prata. Det här kommer definitivt upp på listan över mina favorit stunder med en tjej. Kanske till och med överst på listan.

Scorpius
På flera meters avstånd kan jag se att Sarah sitter på läktaren och tittar på Albus träning. Hon ser inte särskilt glad ut.
- Hur många citroner har du ätit idag? frågar jag sätter mig ner bredvid henne.
Jag får ett surt ögonkast tillbaka.
- Deras träning skulle varit slut för en timma sedan. Men Reese tyckte att de kunde gå övertiden. Och Albus glömde helt bort att vi skulle träffas, så han gick med på extra träning. Så nu sitter jag här och glor, muttrar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Kan ni inte träffas imorgon? frågar jag.
- Imorgon ska jag göra de läxor som jag sköt upp idag för att kunna träffa Albus, säger Sarah.
- Varför går du inte och börjar med läxorna? Jag vet med säkerhet att deras träning kan dra över med en till, säger jag.
Hon stönar men tänker efter. Sarah biter sig i läppen.
- Okej. Berättar du för Albus? undrar hon och ställer sig upp.
Jag nickar och hon går iväg. Jag vänder in fokus mot planen. Quidditch. Magivärldens stora höjdpunkt och samtalsämne. Spelas över hela världen men jag fattar inte vitsen med det. Jag menar, kasta boll i ringar? Det påminner om mugglar sporten basket, bortsett från att i basket så flyger man inte och ringarna är inte lika högt upp i luften och det finns inget livsfarligt klot som flyger omkring och försöker slå ihjäl alla, okej det är inte så lika men konceptet är detsamma. Kasta boll genom ring. Pappa var med i quidditchlaget när han gick här på skolan. Men nu i efterhand så var det mest för att kunna jäklas med Harry Potter och dessutom så köpte farfar in honom i laget genom att köpa varsin Nimbus 2001 till hela laget och ja, på den tiden så var Nimbus 2001 jätte snabba. Nu är det ingenting om man jämför med dagens Nimbus 2029. Men 2029 slår inte Åskviggen 6. Albus har berättat att hans pappa flög på den första utgåvan av åskviggen när han var yngre. Den ligger någonstans på deras vind. Nej, så jag kan inte säga att jag är ett fan av quidditch. Kvällen drar fram över himlen och det börjar bli mörkt. Alldeles för mörkt för att kunna träna. Tillust ger Reese upp.
- Okej, tack för idag! Gå nu och duscha och sedan sängdags. Vi ses imorgon på träningen, säger hon.
Laget flyger tacksamt ner på marken. Jag lämnar läktaren och går för att möta dem. Albus är alldeles svettig när han kommer fram till mig.
- Hej, säger han och flåsar andfått.
- Jag tror att du är skyldig Sarah en ursäkt, säger jag.
Albus rynkar på pannan.
- Ni skulle träffas. Vilket du glömde bort. Hon satt på läktaren och väntade i en timma innan hon gav upp, säger jag.
Ett ljus går upp för min kompis. Hans tar sig för sin svettiga panna. Seriöst, hur svettig blir man av att flyga? Hans hårlockar som ligger vid hårfästet är alldeles blanka och ansiktet är rosigt rött.
- Jag glömde helt bort det. Jag får prata med henne sen. Jag måste skynda efter Reese och Peggy. De ville diskutera någon ny taktik, säger Albus och skyndar efter sina lagkamrater.
Jag skakar på huvudet. Efter sig lämnar Albus lukten av svettiga sockar samt ett spår av svettdroppar. Jag ryser äcklat till och går snabbt därifrån.

Svett, svett, svett, Albus...

Awesome, awesome, awesome, Gudinna...

Awesome

Kap. 33; You gotta love Neville.

Kap. 34; You gotta love James.

HÅLLER MED!!!! SUPERBRA!!!!!!

Jättebra!^^