Ondskans dotter

Det är lugnt...?
Nejmen så är jag OKSÅ! sKIT skulle lägga upp kapitel i Lördags DX
LÄNGTAR!

åh va skönt att bli förstådd! Här kommer nästa del

Kapitel 32
Det var, om möjligt, ännu vackrare ute än inne. Hon hade visserligen åkt över skolgården kvällen innan men det hade varit för mörkt för att se och hon hade ändå sovit större delen av tiden. Det fanns stigar som ledde ner till bland annat en by längre bort och en liten stuga vid kanten av den stora skogen - som sträckte sig flera kilometer bort. Hon förstod då hur litet barnhemmet hade varit. Istället för att se ut som en skolgård såg det mer ut som... frihet. Det var stort, öppet och hon fick gå där som hon ville utan att oroa sig för vad andra ska säga. Inga fler trånga rum eller korridorer. Inga fler regler om att stanna inomhus. Ingen... Vanessa stoppade sin tankegång. Hon insåg plötsligt att hon jämförde Hogwarts med barnhemmet där hemma. Men var det verkligen "hem"? Självklart är det ditt hem. Är det? Du växte upp där. Men varför känns det som om jag precis kommit hem? Du är trött. Sov lite. Är du dum? Jag har ju precis gjort det. Fråga inte mig. Jag är bara din inre röst. Kanske är det du som är dum? Äh, jag borde sluta lyssna på mig själv...

Två timmar hade passerat. Kanske skulle Vanessa ha använt tiden till att sova i alla fall. Nu hade hon bara gått runt i cirklar och nynnat på någon fransk låt. Det var visserligen ytterligare två timmar tills hon skulle börja, men om hon somnade nu skulle hon inte vakna förrän på kvällen, helt säkert. Därför satt hon bara vid brasan i Slytherins sällskapsrum. Det kändes konstigt med tystnaden, med tanke på hur stökigt det varit på morgonen. Men det var skönt samtidigt. Ingen som gav henne konstiga leenden eller kommentarer. Egentligen förekom det inte så ofta - för det mesta struntade de andra i henne - men när hon väl kom ifrån det upptäckte hon hur jobbigt det var. Jag har gått här i ett par dagar och har redan blivit utstött, tänkte hon och sjönk djupare ner i soffan. Nu var det lugnt och stilla i alla fall - än så länge...

"Miss Dolder! Varför ligger ni här när ni faktiskt kan försöka lära er något?" Vanessa höll på att ramla ner på golvet, så chockad blev hon. Hon vände sig hastigt om och såg... ja, varför var hon ens förvånad?
"Vad gör du här?" muttrade hon. Snape hånlog, men det var uppenbart att han inte var ett dugg road.
"Eftersom jag är elevhemsföreståndare har jag ansvar för elevhemmets sällskapsrum och därför rätt att vara här - vilket man inte kan säga om er. Varför är inte ni på lektionen?" Vanessa reste sig upp och gapade i protest.
"Men jag har inga lektioner nu! Inte förrän..." Snape hökl upp en hand och hon tystnade genast. Inte för att hon inte kunde eller ville. Hon bara... tystnade. Plötsligt insåg hon vad läraren framför henne - hur irriterande han än var - faktiskt var kapabel till. Han visste definitivt vad han höll på med, till skillnad från många andra där. Detta ändrade förstås inte hennes hat mot honom, men hon förstod att hon inte kunde slänga ur sig vad som helst. Snapes leende försvann och hans blick hårdnade, uppenbarligen missnöjd med hennes reaktion.
"Ska vi sätta fart eller stå här och slösa mer tid på att diskutera något jag inte bryr mig det blekaste om?" Vanessa suckade men följde motvilligt med honom mot utgången. Bakom henne hörde hon honom säga:
"Och ni tilltalar mig med "professorn" hädanefter, är det uppfattat?"
###

Nu kommer det säkert ta en lång tid innan nästa kapitel kommer, om vi ska vara ärliga här. Men jag ska göra mitt bästa (även om det inte alltid är så bra...). Nej men på riktigt, jag ska verkligen försöka nu så att nästa kapitel kommer åtminstone nästa vecka. Ska vi säga så? Mm? Bra

OGGR vad bra!

SÅ BRAAAA

Så Bra!

Amazing

OMR AMAZING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hoppas ni kan förlåta frånvaron om ni får en till del

Kapitel 33
"Men jag har ju rast!" försökte Vanessa för tionde gången. "Varför ska jag vara med dig... professorn?", tillade hon när hon såg Snapes blick.
"Du är här", började han, "för att jag säger det. Om jag säger att du har lektion så har du det utan några dumma frågor. Varför slår du inte upp boken och börjar arbeta?" Vanessa lade märke till - även om det bara var för en kort sekund - att Snape verkade en aning... besvärad. Hon visste inte om hon inbillat sig det eller inte, men det verkade bara otänkbart att en så kall och okänslig person kunde ha mer än ett ansiktsuttryck. Men när hon tittade upp mot honom igen hade han samma, neutrala min som vanligt. Det var förmodligen bara inbillning.

De satt i ett mörkt rum med allt möjligt från bänkar med kittlar till hyllvis med flaskor med innehåll som påminde starkt om det från den där boden på Diagongränden. Rummet i allmänhet kändes kallt och obehagligt (alltså passade det in perfekt på Snapes personlighet). Vanessa såg Snape vänta på att hon skulle börja arbeta, så hon slutade tänka på rummet och öppnade istället boken hon hade framför sig.

Kapitel 1: Gifter och dess motgifter
I det moderna trollkarlssamhället är förgiftning inte vanligt förekommande men skulle det inträffa skall man vara beredd och veta exakt hur man skall göra för att bota den förgiftade individen. Det vanligaste motgiftet är besoaren, som fungerar mot flera vanliga gifter. Stormhattselixiret anses av vissa vara ett annat exempel på motgift, även om det inte används mot något egentligt gift. En annan...

Vanessa suckade och slutade läsa. Vad var stormhattselixir? Och en besoar? Visserligen hade hon köpt en för inte så länge sedan men hon visste inte vad det var för det.
"Professorn?" sa hon efter en stunds tystnad.
"Är du klar, miss Dolder?" undrade Snape.
"Nej, men..."
"Jag skulle uppskatta om du kunde vänta med att störa mig åtminstone tills du är klar med första kapitlet."
"Men jag förstår inte." Snape visade ett litet hånleende.
"Så modigt av dig att erkänna att du är en korkad odugling, men de här grundläggande kunskaperna måste du väl ändå ha någonstans i din ärtstora hjärna.
"Jag har precis börjat här..."
"Så du menar att du kommer hit och inte ens klarar av förstaårsnivån?
"Eh... ja?"

Snape slutade le och betraktade flickan framför sig. Antingen visste hon och satt bara och drev med honom (i så fall kunde han ändå inte göra något åt saken) - eller så hade hon verkligen ingen aning - om någonting. Inget av det som han hade kommit för att prata med henne om. Snape hade självklart förutspått den möjligheten, men om... Det skulle ändra allt.

Tusen tack (igen) för att ni läser och är bäst!

Superbra! Trodde att du hade glömt bort denna FF

om jag ska vara ärlig hade jag glömt den ett tag på grund av andra saker som kom i vägen, men nu är jag igång igen