Edórea PRS Vidomina & Medi

Hon tog emot tyglarna med ett litet leende som spred sig på hennes läppar. Hon hörde hur hon somnade, eller mer att hennes andning blev mer avslappnad och hon hon kunde höra naturens ljud och gruset som knastrade under vagnens hjul.

Sylvia visste inte hur länge hon hade sovit. Men så vaknade hon av att hon hörde ljudet av hästar som gnäggade. Hon ryckte till. "Va?" Hon tittade mot Sollél och hästarna till deras vagn som lugnt traskade på. Hon lyfte blicken och såg förbi djuren. Framför de tornade en stad upp framför de. Något större än Házie. Direkt kände Sylvia igen den. Det var härifrån hon hade vandrat när hon skulle till byn. Hon hade lämnat deras hamnar och traskat hela vägen, då hon träffade Léllos.
"Pinburg!", utbrast Sylvia och blinkade något för att vakna till på riktigt. Det här var en stor stad med ett helt annat tempo än det i Házie. Här fanns hamnarna och de större marknaderna. För Sylvia hade den här staden varit en mellanlandning. Hon hade bara tagit sig igenom staden. Aldrig upplevt den. Hon höjde blicken och såg mot fiskmåsarna som susade högt i skyn ovanför de.

"Ja jag tänkte att vi inte behöver hasta oss." Hon log och nickade mot vagnen.
"Vi kan alltid låsa vagnen med magi så sakerna är i säkerhet och sova här. Hästarna behöver vila och så även jag." Hon lade en hand om nacken och rullade med huvudet.
"Sen behöver jag bli Léllos igen. Du anar inte hur mycket skönare det är." Viskade hon och skrattade.
"Kan supa mig mer redig som ung än gammal."

Sylvia såg tillbaka på Sollél. "Ja, jag ser fram emot att röra på mig igen. Och titta på folk!", fnittrade hon och gömde leendet bakom handen. När Sollél sedan berättade om situationen med Léllos skrattade Sylvia något mer. Det fanns kanske någon sanning i hennes ord..
"Var ska vi stanna vagnen?"

"Det finns en lada där framme där vagnar förvaras. Mot en penning vill säga. Men det har vi råd med." Hon såg på henne och klev av kuskbocken och kved till.
"Min rygg tar kål på mig. Satan va ont!" Kved hon till medan hon masserade ryggslutet.

Sylvia såg mot det håll Sollél talade om och upptäckte ladan. Mycket riktigt. Hon såg hur någon betalade vakten för att få ha vagnen därinne.
"Såja, det blir bättre när du blir till Léllos igen.", försökte Sylvia och klappade Solléls arm.
Hon gick fram till vakten och fiskade fram ett mynt för att betala för vagnens plats. "Du kanske vill vila på ett värdshus?", frågade Sylvia Sollél.

"Ja jag kanske ska fixa det. Låt mig köra in." Sa hon och såg på Sylvia med ett leende.
"Sen måste vi ha hästarna i ett stall så antar det kostar med. " Suckade hon tyst.

Sylvia nickade åt Sollél och flyttade sig så att hon kunde köra in vagnen. "Jag kan betala för det med." Vännen hade ju trots allt hjälpt till så mycket, något ville alven kunna bidra med. Hon kände i väskan efter mynten för att betala vakten på nytt och förklarade att de skulle lämna hästarna för att vila sig.

"Nej jag kan göra det det är inga problem. Men jag tycker det är jobbigt att allt SKA kosta." Sa hon tyst och såg sedan på vakten som såg deras vagn.
"Ursäkta får jag fråga. Vart har ni fått vagnen och hästarna ifrån?" Mannen såg oroad ut.

Sylvia ryckte till. Vad angick det honom? Men samlade sig strax därpå. Hans undran var kanske inte av ondo. "Om herrn måste veta det, så kommer vagnen och hästarna från Házie. De var gåvor till oss."