Life - Lupple & Medi PRS

Hon kunde inte låta bli att le. vände sig om och såg honom rakt in i ögonen.
"Sätt dig och ta av dig tröjan då." Hon log svagt och tippade huvudet på sned.

Han skrattade till och såg på henne. "Om du så önskar. "Flinade han retsamt men drog av sig tröjan och satte sig ned. " Läkt, helt läkt. Det var bara kritiskt när jag kom till dig, redan under natten så läkte jag. "Förklarade han leendes.

Hon såg upp på honom när hon synat hans kropp.
"Och fått den där salvan." Hon log och nickade.
"Provade du sylten?" Hon pekade.
"Jag gjorde den imorse." viskade hon lite stolt.

Han nickade. "Exakt, salvan underlättade en hel del. "Sa han ärligt och nickade. "Jag har provat sylten. "Log han ärligt och skrattade till. "Själv? Wow, det är häftigt. "Svarade han mjukt och studerade henne. " Väldigt god." Förklarade han och la huvudet på snedden. "Får mig att undra vilka mer hemligheter du har." Sa han leendes och drog på sig tröjan igen.

"Mormor lärde mig." Hon pekade mot en bo.
"Eh jag är som sagt författare." Hon rådnade och såg bort.
"Mormor har en bok från mig tror ja." Hon vände blcken mot honom.
"Jag gillar katter." Hon var rödare i ansiktet.
"Jag hatar att förlora i spel. Gör mig galen."

Gabriel studerade henne med stort intresse, varför rodnade hon? Det var så roligt att se. "Alla de här sakerna är inte direkt hemligheter.. "Viskade han retsamt. "Jag vet allt detta. Berätta något riktigt hemligt så svarar jag på vilken fråga du än vill. "Log han glatt. Detta var oerhört intressant. Och han hade en enorm känsla av att vara närmare henne. Som ett tvång liksom, han förstod det inte alls.

Hon såg på honom.
"Jag... var kär i dig när jag var liten." Hon satte händerna för ansiktet och vände bort ansiktet.
Hur kunde hon säga något sådant.
"Nöjd nu din sadist?" Hon lät retsam men hon sjönk ner på en stol.

Gabriel såg på henne och flinade brett. Det var helt underbart. Han skrattade mjukt. "Jag är så nöjd." Viskade han och lutade sig närmare henne. " Du var inte ensam om att ha en stor förälskelse i någon då, jag var så förtjust i dig." Viskade han ärligt. Han ville inte direkt säga ordet kär, eftersom detta var något han inte direkt hade någon erfarenhet av. Men han hade varit väldigt tagen i henne, hade? Han var antagligen tagen nu med.

Hon sänkte händerna och såg på honom.
"Var du?" Hon såg sedan på sina händer.
"Varför sa du inget?" hon suckade tungt.
"Är det en grej med flocken eller att du var en ung pojke?" Hon lade uvudet på sned och iakttog honom.

"Såklart jag var." Log han och såg på henne. "Varför tror du jag sprang iväg och hade mig? Jag blev så nervös ibland att jag inte kunde hantera det. " Flinade han och blev sedan mer allvarlig. "Åh Olivia, de är så både ock. När jag väl hade modet att berätta för dig, så började min förändring och ja jag kunde inte träffa dig något mer. " Sa han och ryckte lite på axlarna.