Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det var med blandade känslor Sienna såg emot förlossningen. Hon längtade efter att få träffas deras barn, som var väldigt efterlängtat - men hon var också rädd. Rädd för vad som kunde hända och allt som kunde bli fel under tiden. Rädd för att det skulle hända barnet något. Hon misstänkte att det syntes i hennes ögon, men hon sade inget - hon ville inte oroa Edvard mer än nödvändigt. Hon lyckades inte hålla inne ett litet stön av smärta då en kraftigare värk kom.
"Hur snart skulle läkaren komma?" frågade hon, hoppades innerligt att det var snart.

Han studerade henne noga och såg en oro växa i hennes ögon.
"Allt kommer gå bra älskling. Andas." Viskade han och smekte hennes kind lätt.
"När som helst. Vill du sitta? Ligga? Stå? " Sa han och studerade henne. Han önskade att han kunde hjälpa henne nu. Att han kunde trolla ut barnet och allt skulle bli bra men hon behövde gå igenom en förlossning och han misstänkte att det var en ganska svår sak.
Ganska snart öppnades dörren och läkaren var där inne.
Han hälsade innan han gick fram till Sienna.
"Sängen, seså- lägg dig där." Sa han och gick mot sovrummet.
Edvard höll om henne och ledde henne mot sovrummet.

Det var en stor lättnad för Sienna när läkaren dök upp - hon fick bara mer och mer ont, något som inte verkade ge sig heller då han kom utan bara fortsatte att bli värre.
För henne kändes det som om det tog en evighet innan dem ens kunde sätta igång med själva förlossningen. Och själva den verkade också vara i en hel evighet. Men smärtan var långt värre än något hon upplevt tidigare, och bara efter en stund kände hon sig helt utmattad och visste inte vad hon skulle ta sig till av all smärta. Men förlossningen var långdragen även i vanliga "förlossnings-mått" mätt.
När ett barnskrik äntligen hördes istället för hennes trodde hon att det äntligen, äntligen skulle vara över. Att hon skulle få andas ut, men tvärtom blev smärtan snarare bara värre.

Deras familjer hade kommit strax efter läkaren och kvinnorna hade tvingade Edvard att inte befinna sig i rummet så under hela förloppet vandrade han runt utanför rummet.
Det var långdraget, plågsamt och rent av ett helvete.
Men tillslut efter vad som kändes som flera dygn hörde han ett barnskrik och han ville rusa in i rummet men hon slutade inte att skrika(?).
Och han utan att tänka smällde upp dörren och tvingade sig fram till hennes sida och tog hennes ena hand.
"Edvard." Sa hans mor i ren förtvivlan men han hörde inte. Han lyssnade inte.
"Älskling. Du är så duktig." Viskade han och hörde sedan läkarens ord.
Att ett till barn var på väg. Detta var chocken själv- ursäkta vad? Han hade god lust att smälla till den där läkaren, sånt borde man veta om innan- eller?

Sienna kunde inte ens beskriva hur glad hon var över att Edvard kom dit, nu om någonsin behövde hon verkligen hans stöd. Hon lyckades krama hans hand lite, hörde vad läkaren sade men hade anat det redan innan när smärtorna fortsatte trots att barnet var ute, anat att det måste vara något. Hon måste alltså få ut ett barn till. Det kändes omöjligt, men hon hade inget annat val än att bara göra det. För några sekunder hade värkarna varit lugna, men det dröjde inte länge förräns de slog igång med full kraft igen och hon kunde inte hindra sig ifrån att skrika igen - hon visste inte ens hur många gånger hon gjort det nu. Smärtan gjorde också mycket dimmigt. Det kändes som om smärtan aldrig tog slut, som om allting bara ständigt förvärrades - och det kändes som om det här andra barnets födsel var ännu mer långdragen än den förra. Hon visste inte hur länge de höll på, men det kändes åtminstone som minst flera timmar. All smärta började ta ut sin rätt mer och mer hos henne, hon verkade nästan glida undan mer och mer och blicken blev allt mer dimmig av all smärta som vägrade ge sig. Också läkaren verkade bli mer oroad också för henne.

Edvard såg på henne och kunde inte annat än att beundra henne ännu mer för det hon utstod, hon var så fruktansvärt stark.
Det första barnet låg inlindad i filtar i en liten säng men han kunde inte riktigt fokusera på den ännu. Det var ett till som var på väg och vad han såg kändes det som om barn nummer två håll på att ta död på henne.
Han såg på läkaren som verkade vara helt oförmögen att göra något.
Han såg på henne, på sin älskling och smekte hennes kinder sakta.
" En sista gång älskling. Sen är smärtan över." Viskade han i hennes öra.
Efter att han hört att läkaren sett barnet.
Han försökte ge henne all respekt han kunde men han förstod att det värsta han gjort var att inte vara med henne här.
De borde gjort detta tillsammans.

Sienna lyckades på något vis ta sig igenom det, och det var en enorm lättnad när ett andra barnskrik äntligen hördes. Äntligen, äntligen lättade smärtan betydligt från hur den varit innan. Även om hon fortfarande var fullkomligt utmattad - men hon fick äntligen en chans att andas ut lite. Och när smärtan väl lade sig lite började hon väl inse att deras två barn faktiskt precis fötts. Två - det kändes helt overkligt.

Edvard höll sin blick på henne hela tiden men när hon fick chansen att andas ut tog han chansen att studera de två små liven som var deras.
Det tog inte lång tid fören de blev lagda på Siennas bröst och gratulationer kom.
Edvard tackade knappt utan såg bara på Sienna, och deras barn- en perfekt familj. Han kysste Sienna mjukt på läpparna.
"Du var så duktig." Viskade han och såg på sina barn, verkligen tittade på dem och lyckan var total.

All smärta byttes snart ut till ren och skär lycka då hon fick de små barnen hos sig, det kändes minst sagt helt otroligt. Visserligen hälsade hon svagt och tackade för dem som kom och gratulerade dem, men allt fokus låg för henne egentligen på de små barnen. Dem var så perfekta, så fina. Hon besvarade mjukt hans kyss och log lyckligt emot honom.
"Dem är så perfekta", viskade hon tillbaks.

Edvard nickade sakta och såg på henne.
"Jag vet. " Viskade han och såg på dem med sån lycka i blicken att han knappt märkte att det började bli lite uppståndelse längre ned vid sängen.
Han vände dit blicken och det var väldigt mycket blod(?).
Han ville skrika, han ville trolla bort det. Han såg på Sienna och sedan på läkaren.
Han reste sig upp. "Kalla hit alla läkare som finns. Min fru behöver vård." Sa han allvarligt och spände blicken i sin mamma som för en gång skull verkade lite besviken på deras läkare.