Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
SweeneyTodd
Elev |
Förlåt för sena kommentarer, men jag har varit som en virrig höna och bara sprungit hit och dit och inte hunnit sätta mig ner i lugn och ro och läsa. Självfallet är det inte för att jag på något vis tappat intresse utan helt enkelt bara livet som kom emellan litegrann.
Som svar på din fråga, det är mycket riktigt samma kyrka, tyvärr var jag inte där den kvällen annars brukar jag alltid vara med och hjälpa till i kulisserna. Har jobbat som vaktmästare när den lilla orkestern haft lördagsmusik i kyrkan, men jag tror inte att hon känner till mig. Världen är sannerligen liten! Nu är jag förstås jättespänd på att dyka ner i läsningen och få veta vad som händer… har som vanligt kört på med lite spontan-kommentarer, hoppas att du kan göra något utav de i alla fall; Snape tycktes fast besluten att nu gå till botten med, hur denna kraft kunde användas i samband med trolldrycker. Ändå ett väldigt smart steg, att experimentera med ärret och trolldrycker. Med tanke på vad Umbridge är kapabel till att blanda i sina ’teer’… Undantaget den gången jag använt min fulla kraft och råkat ha sönder den, så att allt innehåll forsat ut på golvet med ett ilsket fräsande. Jag kan nästan känna Miriams frustration i det där ilskna fräsande innehållet av kitteln… Inte ens när hon använde all sin förmåga gick det rätt och det kan kännas ganska så hopplöst ibland… Vi kunde inte dra ut alltför länge på sessionerna, eftersom jag fortfarande var betydligt mer känslig för ångorna än vad häxor och trollkarlar var. Himla intressant att Miriam som ’mugglare’ är mer känslig för ångorna än trollkarlar och häxor. Det får mig spontant att undra varför det är så men också hur, egentligen, fördelaktigt det är för trollkarlsvärlden. För hur hade det varit om mugglare kunde brygga trolldrycker och förtära de på samma sätt… eller är själva förtäring densamma? – Detta betyder också att det måste finnas en större skillnad mellan mugglare och trollkarlar än vad i alla fall jag tidigare trott… Men när jag, befriad från min vanliga försiktighet, tog tag i hans klädnad och skrattande drog honom mot mig, lade han händerna om min midja och lyfte med lätthet upp mig så att jag satt på den röjda bordsytan. Ah, så gulligt. Jag ser hela scenen spelas upp framför mig, och jag är helt såld på detta par alltså. Även de minsta ömhetsbetygelser blir värdefulla och betydande. Bara det där att hon drar honom mot sig och att han lägger händerna om hennes midja… dör vad fint! ♥ Han kysste mig lätt på pannan: Det behöver ju knappast sägas men AHHHH vad fint… jag älskar de där pannpussarna för det är som att det är sådana ömhetsbetygelser som kommer med att man blir mer trygg och fri med den man älskar. Att man bara lite, nästan i förbifarten, måste bekräfta den man älskar med en lätt kyss på pannan… Oavsett om det är en intim kärleksrelation eller en kärleksrelation till någon annan man älskar. “Det vill jag inte”, viskade jag bedrövat, smittad av allvaret. “Och jag önskar verkligen att kraften kunde vara användbar.” Jag slås igen över hur modig Miriam är, i en värld som hon egentligen inte har så mycket kännedom om. Hon har egentligen ingen koppling (rent släktmässigt, som vi vet om) till den världen och ändå vill hon göra det hon kan för att det goda ska vinna över det onda. Det talar mängder för hennes karaktär men också för hennes goda, varma och kärleksfulla hjärta. ♥ “Det var som …” mumlade han. “Intressant. Verkligen mycket intressant …” Detta fick mig att tänka på scenen hos Ollivanders i den riktiga boken när Harrys stav får en till fenixfjäder… haha! “Att vi ska prova din kraft i den här, tillsammans med starkast möjliga illuminering”, sa han. Nu blir man ju spänd på att få veta vad egentligen Miriams kraft är kapabel till vad gällande trolldrycker och sådär… det återstår väl bara att se… Det var ett stort, luftigt rum som påminde lite om en mindre kyrka eller ett kapell, med ljusa stenväggar, blå inredningsdetaljer och en stor stjärnhimmel i taket. Jag tyckte att detta var en vacker beskrivning utav rummet och jag kan se det för mitt inre öga. Ville bara inflika det, att det var vackert så att säga. “Min insats är klar, för tillfället”, viskade hon. “Nu återstår så klart många tester och experiment med det vi tre lyckats framställa. Jag vill så gärna veta i mer detaljer vad det egentligen är som pågår… vad Miriams kraft lyckades åstadkomma och vad de tre kan göra tillsammans… Den typ av magi du använder liknar väldigt mycket den som finns hos vissa typer av älvor.” Hoppsan sa… Elvira kanske är och nosar lite för nära sanningen nu… undrar hur Miriam ska avvärja henne från att luska vidare i den där trådänden… “Det kanske du också har, fast ni inte vet om det.” Det verkar som Miriam är räddad en jobbig bortförklaring ännu en gång… tack och lov! “Det måste vara Dobby som gjort det”, sa Harry lite besvärat, men alla de andra såg sig förtjust omkring på den glittrande färgprakten. Detta fick mig seriöst att skratta högt. Framförallt för att det finns så många Harry/Dobby skämt som cirkulerar på internet. Sedan bara föreställningen av hur överdrivet julpyntet i rummet är får mig att skratta. ’Glittrande färgprakten’ – Kan tänka mig att det är en aningens mer skrikigt pynt än vad någon kanske tänkt sig… Jag skrattade och gav honom en vänskaplig liten puss på kinden. Alltså, åh, Antony… är han kanske lite förtjust i Miriam? – Lite sådär som man kan vara när man ser upp till någon… Då kunde jag räkna ner sekunderna i huvudet och på så sätt behärska den panik jag i början känt över att vara orörlig. Usch, bara tanken av att plötsligt vara lamslagen ger mig klaustrofobiska tankar så jag kan förstå att Miriam ingick den ’pakten’ med Neville att han efter en minut skulle hämta Harry. Sedan mindes jag deras dåvarande rektor Karkaroff och svalde nervöst. Får rysningar i hela kroppen när jag minns hur han var mot Miriam. Det kan knappast vara roliga minnen. Fy för sådana hemskheter. När skulle Ron komma till insikt om sina innersta känslor? Tycker ändå att det är roligt att Miriam har lagt märke till dessa två. Eftersom att Harry är så oblivious till det i böckerna! “Miriam och Hermione”, hördes plötsligt en allvarlig röst bakom oss och vi såg förvånat upp på Dumbledore, som stannat till vid vårt bord. “Får jag be er komma till mitt kontor efter frukosten, är ni snälla. Det är något jag tyvärr måste informera er om.” Inte igen!!! Alla dessa cliffhangers… mitt hjärta klarar det inte Nu kommer jag ju gå runt och tänka på detta fram till nästa uppdatering, vad är detta negativa som Dumbledore måste informera dem om…? – Han som knappt varit synlig under större delen av terminen… Helt fantastiskt som vanligt, verkligen! Det var en oehörd trygghet att bara få försvinna iväg ett litet tag in i denna värld och glömma bort verkligheten med allt som hänt sedan igår kväll. Längtar som vanligt redan efter fortsättningen och jag är vill väldigt gärna få reda på vad Dumbledore har att delge Miriam och Hermione! Fortsätt på detta sätt och framtiden ser lika ljus ut som nu! ♥ 16 apr, 2019 22:10 |
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Gillar hur Miriam och Hermione pratar om hur de ska skriva en informationsbroschyr! Haha! Ka, jag vet vad Dumbledore ska berätta för dem. Vi vet ju hur Hermione (och paddan Umbridge) reagerade, och Miriam kommer att bli chockad. Undrar om hon berättar något för Snape. Vi får väl se.
Förslag. Nogsamt fäste hon det omfångsrika brevet vid ugglans ben och såg för några sekunder in i djurets kloka ögon, innan hon lät det flyga iväg i decembermörkret med sin dyrbara last. Det låter lite skumt i mina öron. Med noggranna rörelser fäste hon det omfångsrika brevet vid ugglans ben och såg för några sekunder in i djurets kloka ögon, innan hon lät det flyga iväg i decembermörkret med sin dyrbara last. Prova att läsa den delen högt, och hör hur det låter. Eftersom du skrev att Sirius att snart dyker upp, ser jag fram emot det. Hoppas hon får träffa Remus också. Jag gillar honom! ♥ Längtar till nästa kapitel! Medan tanken finns i skallen: Tänk om Snape kommer till Grimmaldiplan vid ett tillfälle, och så kanske han ser att Sirius flörtar med Miriam på skoj! (Nog för att han har kort på en annan tjej, vem hon nu är.) (Kapitel 6- Orden ) Då kommer det bli liv i luckan! Älskar hur hon gav Anthony en puss på kinden i början av kapitlet! Superbra! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 17 apr, 2019 20:01 |
Avis Fortunae
Elev |
Glad påsk på er!
Om jag får säga något positivt om den här berättelsen, så är det att den drar till sig underbara människor. Det lyser verkligen igenom era ord vilka fina personer ni är. Jag är rädd om er och vill på ett sätt be om ursäkt för takten i vilken jag spottar ur mig kapitel … kan helt enkelt inte låta bli … men de ligger ju kvar och man kommenterar om, och när, man känner för det! ♥ Ni är bäst. ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Min tanke är att texten så småningom ska hinna ikapp den årstid som är i verkligheten, men det är fortfarande helt omvänt. När vi står inför påsk, står berättelsen inför jul - och de här kapitlen borde nog egentligen läsas under skumma vinterkvällar … Kapitel 31 Avfärd “Varsågoda och sätt er”, sa Dumbledore vänligt och visade på två bekväma stolar framför skrivbordet. Rektorerna i porträtten på väggarna såg allvarliga ut och några viskade spänt med varandra. “Det här kommer nog lite plötsligt för er”, sa rektorn och lät blicken vandra mellan oss, “men era vänner Harry och Ronald, och även Ronalds syskon, har redan i natt lämnat Hogwarts inför julledigheten. Det har nämligen hänt något tråkigt med Ronalds far. Han skadades i ett uppdrag för Fenixorden.” Hermione slog förfärat handen för munnen och jag flämtade till. Dumbledore höll lugnande upp en hand mot oss. “Han kommer att överleva”, sa han, “men det var en svår skada han fick i sitt ben. Just nu ligger han på Sankt Mungos och blir troligen kvar där ett bra tag. Därför tyckte jag det var bäst att låta hans barn få komma direkt till Sirius i högkvarteret, där de har nära till att besöka sin far. De åkte med en flyttnyckel i natt. Jag ville att ni skulle veta”, avslutade han, “så att ni inte undrar vart de tagit vägen.” Jag såg att Hermiones hjärna arbetade snabbt under det vilda hårburret. “Varför är Harry med?” undrade hon. “Är det som stöd för Ron? Eller för att han står nära familjen? Jag förstår inte riktigt.” Dumbledore såg eftertänksamt på henne. “Jag tror det är bäst att Harry själv får berätta det för er”, sa han. “Med sina egna ord och när han känner sig redo. Just nu räcker det att ni vet, att han är i säkerhet med familjen Weasley och Sirius.” Luften var helt vindstilla och fylld med den sortens snö som mycket sakta singlar ner, mjukt och nästan hänsynsfullt, så att man frestas att tro, att den inte alls är kall. Att om man skulle sitta helt stilla och låta den falla över sig, skulle det vara som att somna in under ett skönt täcke. “Terminen ska bara avslutas officiellt, och sedan kan jag ge mig iväg.” Det fanns ingen tvekan hos Hermione. Vi var på väg från Dumbledores kontor, gick där med hastiga steg mitt ibland uppsluppna elever och glimrande juldekorationer, i färd med att diskutera hur man nu borde göra. Det var inte helt lätt att förstå sig på situationen och vad som faktiskt hänt, men helt klart var att vi borde prata med Harry. “Och det tänker jag göra, var så säker”, sa Hermione och spanade kisande ut genom ett av de igensnöade fönstren. “Synd att jag måste vänta till imorgon kväll, men som tur är har han ju Ron och de andra så länge. Jag tänker ta Nattbussen från ...” “Nattbussen?” “Åh”, sa Hermione hastigt, “det är en väldigt speciell buss.” “Som det speciella tåget Hogwartsexpressen?” “Något ditåt, ja.” Hon såg ivrig ut, men så hejdade hon sig: “Mina föräldrar blir nog lite besvikna. Vi skulle ju åka på skidsemester över julen. Men jag säger till dem att alla som tar studierna på allvar stannar här och pluggar. De vill att jag ska lyckas bra, så de kommer att förstå.” Jag såg tveksamt på henne. Det var faktiskt svårt att förstå hur hon hanterade relationen med sina föräldrar, båda mugglare. Om det inte varit för att jag själv inte ville få frågor om min familj, hade jag frågat henne om det där för länge sedan. Hon var nämligen gåtfullt förtegen i ämnet. “Har du bestämt något inför julen ännu?” undrade hon nu, lite försiktigt. Jag skakade tyst på huvudet. “Åh, Miriam”, utbrast hon plötsligt. “Jag är så ledsen. Du kan inte komma härifrån, eller hur?” “Jag vet inte. Kanske med någon sorts … eskort … men jag vill inte be om Ordens resurser till något sådant. De har ju egna familjer, dessutom.” “Du kan säkert komma till oss lite senare, i sällskap med någon från Orden som ändå ska dit”, sa Hermione förhoppningsfullt. “Kanske”, sa jag. Vi hade stannat till utanför stora salen, i entréhallen som genljöd av liv och rörelse. I periferin såg jag Hannah Abbott och Susan Bones skynda förbi, med snö i håret och fullastade med paket. “Vi ses väl om en stund”, sa jag och försökte tvinga fram ett leende. “Ge dig iväg och packa nu.” Himlen över sjön blev långsamt mörkare, som om någon fyllde i den med tjock blyerts. Mer snö var på väg. Bara en liten stund till skulle jag sitta här. Det kändes som om platsen gav mig perspektiv. Här hade jag suttit en kall morgon i mars, då jag precis fått reda på min kraft och trodde att det aldrig skulle gå att behärska den. Här hade också Snape och jag suttit på midsommarnatten, medan både hans märke och mitt ärr brände. Liksom vid dessa tillfällen, var jag nu här för att platsen gav mig en illusion av frihet. Plötsligt hade saknaden efter mamma och pappa slagit till med full kraft. Det här året var de hemma i Sverige och vi tre hade alltid firat jul tillsammans, med mycket sång och musik. Tanken på dem ensamma i det stora huset var hjärtskärande. Leonardus och hans fru skulle förmodligen hålla dem sällskap en stund, men kanske det bara förstärkte känslan av att allt hade förändrats totalt i deras liv? Jag slöt ögonen och kände kylan börja smyga sig på, vilket något lindrade smärtan inuti. “Ser man på, var det inte det jag trodde?” Skrämt ryckte jag till vid ljudet av Snapes dova röst alldeles intill mig, fick bråttom att öppna ögonen och såg honom stå där på den nu helt igensnöade stigen intill klipporna. Med en sekundsnabb snärt på hans trollstav var jag plötsligt både varm, torr och på fötter, medan han kom emot mig med sitt vanliga muttrande: “Man behöver bara vända ryggen till så rymmer du, smiter iväg och utsätter dig för risker, sitter här ensam i snön och blir alldeles iskall och blöt…” Jag sa ingenting utan stack bara tyst min arm under hans. Åter svängde han med staven i en cirkel runt oss, trots det täta snöfallet. “Så, är vi osynliga nu?” undrade jag tonlöst. Han svarade inte, men upphörde att muttra. Tystnaden sänkte sig över oss i takt med att snöfallet alltmer utplånade omgivande ljud. Till sist var det han som bröt tystnaden och mjukt sa: “Hur är det fatt, Miriam? Tala med mig.” Jag öppnade munnen, men det var svårt att hitta orden. “Är det dina föräldrar? Nu inför helgen?” Jag nickade stumt. “Faktiskt har jag funderat på det en tid”, sa han allvarligt. Förvånat vände jag ansiktet upp mot honom, där han vandrade fram vid min sida. Det var svårt att tyda hans ansiktsuttryck, men jag kände en ovanlig tvekan i hans röst. “De vill naturligtvis gärna träffa dig igen, efter så lång tid”, fortsatte han dröjande. “Om det betyder mycket för ditt välbefinnande, skulle vi kunna göra som i augusti.” Han sneglade på mig ur ögonvrån. Jag stannade till mitt på stigen och tryckte förväntansfullt hans arm: “Menar du det?” “Skönt att se lite liv i dina ögon.” Han höjde ett ögonbryn mot mig. “Det blir i så fall inte alldeles lätt att göra det”, återtog han. “Vi får absolut inte synas tillsammans och jag måste försegla platsen där vi befinner oss - för både deras och vår säkerhet.” “Jag tror faktiskt att de skulle tycka att det var värt det”, viskade jag och tryckte hans arm igen, fick nästan behärska mig för att inte börja hoppa upp och ner av iver på stigen. Han såg ömt på mig, men det fanns också något skyggt i hans ögon. Det var något som fick honom att tveka: “Det innebär ju att jag, i så fall … måste befinna mig där. I ert hem. Under julen.” “Ja, det vore ljuvligt …” Men så hann tankarna ikapp mig. Hur skulle det kännas för honom? Att vara med som hemlig livvakt, när han egentligen var så mycket mer för mig? Och så fanns en annan fråga, som jag äntligen måste våga ställa: “Har du några … egna anhöriga, som du brukar träffa? Föräldrar?” “Nej.” Svaret kom tvärt. “Det var många år sedan vi hade några sällskapliga förpliktelser. För att göra en lång historia kort, så får vi inte ut något av varandras sällskap.” Jag hörde på den definitiva tonen, att han inte tänkte säga något mer om den saken. Var för sig återvände vi in på slottet, som nu sjöd av de sista förberedelserna inför högtiden. Ljuvliga dofter av julmat började sprida sig ut från köksregionerna, och i entréhallen satt flera elever uppflugna på sina koffertar inför en tillfällig hemresa. Den enda som inte tycktes delta i den allmänna glädjen var Umbridge, som kom gående bland eleverna med näsan i vädret. Hennes upprört röda kinder liknade två blanka juläpplen. Vagt anade jag att hennes dåliga humör på något sätt kunde ha med Harrys och syskonen Weasleys avfärd att göra. Snart skulle jag också vara härifrån, lika mystiskt och snabbt som de, och en sak var säker: Det fanns definitivt en person på Hogwarts, som jag inte alls skulle sakna. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 apr, 2019 10:40
Detta inlägg ändrades senast 2019-04-19 kl. 11:41
|
Trezzan
Elev |
Först får jag ju svara på responsen! Jag tyckte att jag kom ihåg att Mirre sett testralerna vid vagnarna.
Angående det här med att Jess skulle se Mirre som någon som ”stulit” magi så - ja. Tyvärr! När ministeriet tagits över av Voldymoldy å hans crew så ser ju de smutsblod som magitjuvar. En mugglare dessutom… Joja! Jess kanske inte har något mot mugglarfödda men en mugglare med magi… Sen är ju inte Jessica frisk heller, åtminstone inte i samma veva som femte boken utspelar sig, och det är nog bra att Miriams identitet hålls gömd. Men konflikter är alltid roliga och det är ju det vi lever på - inte sant? (Alltså jag borde verkligen skriva om Jess… Hon är med mig hela tiden!) OH - borde naturligtivs ha tänkt på det här med återställande och stärkande brygder! Ibland missar man det som man längtar efter allra mest(alltså det låter ju konstigt, men du förstår) vilket jag skulle vilja säga gör det naturligt till texten! Så det är bra och jag är blind. Nu känns det som du har tagit mig på orden och tagit bort miljö/väderbeskrivningarna helt - har jag fel? För jag saknar lite att det kanske snöar utanför något fönster när Hermione säger ”Terminen ska bara avslutas officiellt,”… Men har jag fel? ”Min tanke är att texten så småningom ska hinna ikapp den årstid som är i verkligheten, men det är fortfarande helt omvänt. När vi står inför påsk, står berättelsen inför jul - och de här kapitlen borde nog egentligen läsas under skumma vinterkvällar …” Meeen vet du vad? Du förmedlar känslorna ändå. Julpynt och mörkret. Och kapitlet förstås! 31 Jag tycker om att det direkt börjar med någon som talar. Man kastas in i det då vilket är ett perfekt sätt att binda ihop förra kapitlet med detta. Att det är något som hänt och att vi nu direkt slungas in i berättandet igen. Precis som när man binder samman två meningar genom att avsluta och starta dem på samma sätt. Ett exempel. Exemplet är klart. ”men era vänner Harry och Ron, och även syskonen,” <- jag tycker du ska skriva ”och även Ron(ald)s syskon” Oooooj undrar om Sirius och Jessica bråkat kring händelsen ’Arthur’? Jag blir nyfiken och tankfull. (du får mig att tänka på Jess när Sirius nämns. hihi) Dessutom var jag tvungen att se om du lagt ut några spår på att pojkarna varit borta i förra kapitlet och visst hade du det! ”spanade efter pojkarna i korridoren, dit vi nu kommit, men de syntes inte till där och inte heller i stora salen.” Sånt gillar jag, och sånt leder läsaren vidare fast man kanske inte själv tänker på det. Jag får känslan av att Hermione har bråttom när hon talar om att terminen ska avslutas officiellt. Sedan går de långsamt och - jag vet inte - det känns konstigt att de inte är mer spända (och därmed per automatik, med mer adrenalin i sig, rör sig fortare) efter att ha fått reda på attacken mot Mr Weasley. Det blir lite som att de har samma tempo som de andra uppsluppna eleverna som njuter av juldekorationer. Åh fyyy. Det är så sorgligt - det som händer med Hermione och hennes föräldrar.. Visst stundar ett krig men det är ändå så sorgligt hur hon tar skidsemester med sina föräldrar för givet… OMGIOAGFYIGAWDHUkADJYAGWDYAUWLEHAWJ Okej jag dör - när Hermione säger att Mirre säkert kan komma senare - typ i sällskap med någon från ordern. DUNdunDUUUUUN SNAPE! Och Mirre som inte vill be om Orderns resurser. Vet precis hur det är att inte vilja va i vägen. Jag är ödmjuk på det sättet att jag kan sjunga ”det är inte lätt att va ödmjuk för den som är felfri som jag”. Och som du vet så gillar jag att känna igen mig i texten så jag känner verkligen med Mirre när hon inte vill vara i vägen eller ta resurser. ”I periferin såg jag Hannah Abbott och Susan Bones skynda förbi, med snö i håret och fullastade med paket.” Detta hääääär är så bra miljöbeskrivning! Gestaltar det effektivt. Jag kan känna draget genom entréportarna som kyler mig med en kall vind. Men jag håller nog ändå fast vid att du ska ha en miljöbeskrivning innan Hermiones ”Terminen ska bara avslutas officiellt”. Att det är ett tungt snöfall eller någon enkel rad, bara. Och jag kan faktiskt inte säga varför jag vill det - mer än att jag vill det. Så lyssna inte på mig om du VILL något annat. ”Luften var helt vindstilla och fylld med den sortens snö som mycket sakta singlar ner, mjukt och nästan hänsynsfullt, så att man frestas att tro, att den inte alls är kall. Att om man skulle sitta helt stilla och låta den falla över sig, skulle det vara som att somna in under ett skönt täcke.” TYP det här kan du lägga innan Hermiones prat där. Så har du en miljöbeskrivning längre upp, en gestaltning i mitten, och mörkare himmel längre ner. ”Bara en liten stund till skulle jag sitta här.” Vart sitter hon då? <- Det var inget. ÅÅÅÅH tillbakablicken ”medan både hans märke och mitt ärr brände” tycker jag är såå bra och poetisk!!! Tycker även det är sorgligt hur hon känner att tanken på dem ensamma i hemmet är hjärtskärande. Och kylan som smyger sig på gör det ännu tydligare att ett vemod hänger över henne. ALLTSÅ förlåååååt - men jag tycker det är sjukt creepy hur överbeskyddande Snape är. När han smyger på henne låter det precis som något Draco skulle kunna säga ”Ser man på”… Och det här med att han anser att hon rymmer och smiter och utsätter sig för risker. MEN jag inbillar mig(säkert?). Hade jag varit kär i honom(eeuk) hade jag tyckt att det var jätteromantiskt om han tog reda på vart jag var. Men … Som icke-romantiker och hobby-karlfördrivare hade jag bett honom fara åt *******. Åhhh vad gulligt av Snape då - men jag kan ändå inte tänka på annat än … Gubbsjuka. UGGGHHH jag vill att Mirre tar kommandot och säger som hon vill. Och just nu är jag anti-Snape. Kanske för att jag är anti-karlar men jag vet inte… Tycker ändå det är fint när han säger ”Skönt att se lite liv i dina ögon.”! ”“Ja, det vore ljuvligt …” Men så hann tankarna ikapp mig. Hur skulle det kännas för honom? Att vara med som hemlig livvakt, när han egentligen var så mycket mer för mig?” EXAKT DET JAG TÄNKER och som jag blir så… Illamående av. För det enda jag kan tänka på är när jag dejtade en karl som var i mammas ålder och han var hemma och drack kaffe. HeRREEEminguuud vad awkward. Så ska de låtsas som ingenting där hemma hos Miriam. Jag DööööR. Meeeen jag vill veta vad som händer! Intressant - det som Snape säger om ”sällskapliga förpliktelser”. Man väljer sitt sällskap, helt enkelt. Slutstycket tycker jag binder ihop detta kapitlet bra och det känns varmare och lyckligare - vilket säkert beror på att Miriam är gladare. Har du tänkt själv på det? Att positiva ord som ”ljuvliga” och ”sjöd” gör så mycket med stämningen? Jag Avlider ”två blanka juläpplen” <- jag måste nästan måla en bild för att du ska förstå hur jag ser detta. Herregud. Avlider. Bra sistamening också. Hon menar förstås Snape —— JAG MENAR UMBRIDGE. Men jag hade sagt Snape. Jessica också. SÅÅÅ jag målade en bild på Umbitchs äpplekinder menen vet ej hur jag lägger upp här så tyvärr får du hålla tillgodo med att jag har en helt fantastisk inre bild. av en rosagrisrosettäppletant 18 apr, 2019 13:03 |
Ginerva2003
Elev |
så spänande
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 18 apr, 2019 14:16 |
Viloss
Elev |
Åh så bra du är!
18 apr, 2019 14:43 |
Mintygirl89
Elev |
Nu har jag läst senaste kapitlet! Bra som vanligt!
Jag visste allt att Dumbledore hade tänkt berätta om mr Weasley för Miriam och Hermione. Ja, nu har Miriam fått en stund med Snape. Gillar hur du beskriver hur hon längtar efter sina föräldrar. Saknaden är väldigt stor, märker jag. En sak förstår jag dock inte. Ska hon åka till Grimmaldiplan? Ja, ja, vi får se. Kul att du också gillar Remus och kan tänka dig att han får ett gästspel! Och jag håller med: Finns det någon som inte gillar honom?! (Synd att han fick för lite utrymme i filmerna! ) Nå, Snape har gett en vink hur kontakten med familjen är. Inte så bra med andra ord. Undrar om han berättar något mer. Blir spännande att se. Förstår att Miriam inte kommer att sakna Umbridge. Den häxan kan ingen sakna, utom hennes egna föräldrar! Haha! Tips: Den enda som inte tycktes delta i den allmänna glädjen var Umbridge, som kom snoende bland eleverna med näsan i vädret. Hennes upprört röda kinder liknade två blanka juläpplen. Vagt anade jag att hennes dåliga humör på något sätt kunde ha med Harrys och syskonen Weasleys avfärd att göra Byt ut det röda ordet till det jag har skrivit: Den enda som inte tycktes delta i den allmänna glädjen var Umbridge, som kom gående bland eleverna med näsan i vädret. Hennes upprört röda kinder liknade två blanka juläpplen. Vagt anade jag att hennes dåliga humör på något sätt kunde ha med Harrys och syskonen Weasleys avfärd att göra Det låter mycket bättre i mina öron. Jo, du frågade i spoilern vad Snape skulle göra, om han såg Sirius flörta med Miriam. Jag tror han skulle kasta sig över Sirius och så har de ett mugglarslagsmål! Alltså att trollstavarna ligger åt sidan, medan de slåss! Längtar till nästa kapitel! Glad Påsk! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 18 apr, 2019 14:43 |
Trezzan
Elev |
Ååååh Mintygirl89 tänk om Sirius skulle flörta med Miriam! Lite oskyldigt förstås, eftersom han aaaaldrig skulle ha någon annan än min "egna" karaktär Jess. Jag skulle hoppa i taket av känslobryt...
Jag vill ha ett mugglarslagsmål!!! pls Avis Fortunae!!! 18 apr, 2019 15:50 |
SweeneyTodd
Elev |
Åh, glad påsk på dig också! Jag loggade in som av en slump och har egentligen ungdomsgrupp med mina ungdomar men smög iväg en liten stund för att kunna läsa det här.
Ja, det är trevligt att ha det som lite gemensam punkt, jag är ju alltid där, haha! Men nu ska det bli jättespännande att få dyka vidare in i historien och få veta vad som ska ske nu inne på Dumbledores kontor bl.a. Som vanligt följer smått spontana kommentarer, som jag ändå hoppas ger någon form av nytta och nöje! Rektorerna i porträtten på väggarna såg allvarliga ut och några viskade spänt med varandra. Redan här har du min fulla uppmärksamhet. Jag trodde att allt skulle vara lugnt eftersom Dumbledore var vänlig i sin ton men porträtten är inte lika lugna och det pikar mitt intresse. Vet de något om det som händer? – och märkbart verkar det oroa dem. Det har nämligen hänt något tråkigt med Ronalds far. Han skadades i ett uppdrag för Fenixorden.” Se, jag hade alldeles glömt av den här lilla sekvensen som sker vid juletid under deras femte år. Men är ändå lättad att det inte var något ’värre’ än att informera om Arthurs skada, som vi vet att han repar sig ifrån. Hermione slog förfärat handen för munnen och jag flämtade till. Dumbledore höll lugnande upp en hand mot oss. Oj, jag är ändå på något vis förvånad över att Hermione liksom har lämnats bakom när alla andra stuckit till Fenixordens kvarter… fast det är klart… Jag såg att Hermiones hjärna arbetade snabbt under det vilda hårburret. “Varför är Harry med?” undrade hon. “Är det som stöd för Ron? Eller för att han står nära familjen? Jag förstår inte riktigt.” Jag kan ändå tänka mig och förstå om Hermione känner sig lite bortglömd. Särskilt med tanke på att det bara är hon i trion som blivit kvarlämnad, och nästan lite glömd av sina närmsta. De som hon själv tänker som familj har liksom lämnat henne till sig själv. Dumbledore såg eftertänksamt på henne. “Jag tror det är bäst att Harry själv får berätta det för er”, sa han. “Med sina egna ord och när han känner sig redo. Just nu räcker det att ni vet, att han är i säkerhet med familjen Weasley och Sirius.” Luften var helt vindstilla och fylld med den sortens snö som mycket sakta singlar ner, mjukt och nästan hänsynsfullt, så att man frestas att tro, att den inte alls är kall. Att om man skulle sitta helt stilla och låta den falla över sig, skulle det vara som att somna in under ett skönt täcke. Har inget speciellt att kommentera gällande detta, men ville ändå uppmärksamma denna lilla del eftersom att jag älskade beskrivningen så mycket. Dina beskrivningar är som alltid klockrena. “Och det tänker jag göra, var så säker”, sa Hermione och spanade kisande ut genom ett av de igensnöade fönstren. “Synd att jag måste vänta till imorgon kväll, men som tur är har han ju Ron och de andra så länge. Jag tänker ta Nattbussen från ...” Man måste ändå älska att Hermione alltid tar saken i egna händer och ordnar det för sig. Utan henne hade trion varit ganska så körd många gånger… t.ex. polyjuice elixiret. Hon var nämligen gåtfullt förtegen i ämnet. Undrar om Hermione medvetet är tyst om det för att hon hoppas att Miriam ska fråga och på så vis avslöja sin sanna identitet. För vid det här laget lär ju Hermione ha en aning om än inte hela sanningen. “Man behöver bara vända ryggen till så rymmer du, smiter iväg och utsätter dig för risker, sitter här ensam i snön och blir alldeles iskall och blöt…” Alltså älskar Snapes små irriterade ’tal’. För att det finns något underliggande varmt i dem, något som talar om en djup känsla av omtanke och kärlek. Som ett gammalt gift par typ. Haha! “Det innebär ju att jag, i så fall … måste befinna mig där. I ert hem. Under julen.” GAHH så spännande! Jag kan inte vänta på att få läsa om detta tillfälle, kommer förmodligen dö av skratt och sötheter. Den enda som inte tycktes delta i den allmänna glädjen var Umbridge, som kom snoende bland eleverna med näsan i vädret. Föga förvånande måste jag säga att den paddan inte finner någon glädje i feststämningen innebär. Kan tro att det är för mycket kärlekskänslor för att hon ska kunna få något nöje i det. Vilket är mer tragiskt än komiskt. Hennes upprört röda kinder liknade två blanka juläpplen. Kunde inte låta bli att skratta då jag såg framför mig hur hon låg på ett fat som en julgris med äpple i munnen… Som vanligt ett helt fantastiskt kapitel. Jag hinner tyvärr inte skriva mer sirligt eftersom jag måste skynda ut till mina ungdomar igen, haha! Men ah, det var underbart att få springa iväg, gömma sig och njuta av lite kvalitativ läsning en stund. Längtar, till ingen förvåning, redan efter nästa kapitel! Ännu en gång Glad Påsk! ♥ 18 apr, 2019 22:05 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Trezzan♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Devilssnare♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan och Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 32 Julljus Som om den varit vår bundsförvant, hade snön fortsatt att falla så tätt att man bara såg några få meter omkring sig. Den gjorde oss effektivt osynliga för omvärlden, där vi stod strax utanför Hogwarts område, omgivna av luddig tystnad. “Jag tycker inte om att utsätta dig för det här”, sa Snape bekymrat och strök bort några snöflingor från min kind. “Oroa dig inte”, bad jag. “Den här gången är jag utvilad.” Det var en liten modifikation av sanningen, eftersom min starka förväntan gjort sömnen orolig. “Så … ska vi?” “Så ivrig.” Han log lite motvilligt, med oron kvar i ögonen när han frågade: ”Är du helt säker på att du vill det här? Trots … stället vi måste resa vidare till ...redan dagen därpå?” Jag nickade hastigt: “Har aldrig varit säkrare. Ska vi?” “Miriam.” Han skakade sakta på huvudet, log och drog mig varsamt närmare sig. Så skönt. Svart och mjukt som sammet mot kinden. Den välbekanta doften av tyget i hans resmantel. Värmen från starka armar som höll mig så beskyddande stadigt. Sakta öppnade jag ögonen och såg hur tät snö virvlade mot avlägsna, suddiga konturer av vit granskog. Så vackert. “Du förlorade medvetandet igen.” Den där ljuvliga, sövande rösten. Jag slöt ögonen. “Nej nej, försvinn inte från mig en gång till. Nu räcker det. Hör du mig?” Hans stora, varma hand klappade mig på kinden och jag kände hur han skakade lätt i mina axlar. Mörka, oroliga ögon såg ner på mig. “Du är så vacker”, viskade jag upp mot honom. “Så … väldigt älskad.” “Nu mumlar du på svenska igen. Det är den där långväga transferensen! Kan du säga mig vilken dag det är, Miriam? Och var vi är?” Jag log mot honom och njöt av synen av hans långa, svarta hår och ögon mot bakgrunden av snötyngda granar. “Det är julafton”, sa jag. “Och vi är hemma.” Med ett lätt surrande ljud tändes lyktorna kollektivt på den lilla återvändsgatan. I träd, buskar och fönster hade redan spridda ljus börjat glimma genom snöfallet. Flingorna täckte nästan fönstren, stora och tätt fallande, som om de ville bädda in oss i det ljusa vardagsrummet. Besvärjelserna som höll oss osynliga för omvärlden var nästan överflödiga. Milt lampsken bildade små öar kring de bekväma fåtöljer, där gästerna satt försjunkna i lågmält samtal. Precis som jag trott, var Leonardus och hans fru Janet i vårt hem denna dag, och även deras vuxna dotter Linette hade tittat förbi. Sällskapsrummet var fyllt av röster och dämpade skratt. Jag, mamma och pappa rörde oss hela tiden mellan rummet och köket, för att se till att alla hade det bra. Pappas milda blå ögon tårades hela tiden, då han leende såg på mig. Mamma skrattade gnistrande, snodde runt över trösklarna och gav mig hela tiden små uppgifter med att servera och titta till gästerna. Något jag mer än gärna gjorde. Fastän jag inte kunde visa det alltför öppet, njöt jag extra mycket av att ta hand om mannen i fåtöljen närmast brasan - att servera honom te, glögg och förfriskningar av olika slag. Ibland gjorde jag mig ärende dit för att lägga ett extra vedträ på elden och passa på att glida med blicken över honom - det blänkande mörka håret, den utsökta vita skjortan och svarta västen med gröna och silvriga mönster. Förutom då han utbytte några artiga ord med Leonardus, mamma eller pappa, sa han inte mycket utan satt allvarlig och nästan rofylld i sitt hörn. Pappa och jag verkade dock tävla om att se till att inget fattades honom. “Tack för att ni gjorde det möjligt för Miriam att komma hit”, sa pappa gång på gång. “På en sådan viktig helgdag dessutom.” “Åh, jag försäkrar att det inte är något besvär alls”, svarade Snape artigt. “Ett mycket angenämt sätt att göra sitt arbete. Jag får, i min tur, tacka för er gästfrihet.” “Låt mig bjuda er på en cigarr”, bad pappa och höll fram sin finaste ask i silver. “Familjen ska snart ha en liten musikstund tillsammans.” Och vi tre spelade och sjöng som vi gjort i alla år sedan jag var så liten att jag satt på golvet och klappade i händerna, när de skapade sin musik med tangenter och stråke. Så snart jag var gammal nog att börja tala, hade min röst blivit den tredje komponenten i ensemblen, och nu förenade den sig åter med de två instrumenten. Julsånger på både svenska och engelska avlöste varandra. Då och då vågade jag en blick på Snape, som stilla betraktade oss genom tonerna med ett nästan fridfullt uttryck i ansiktet. “Nu har alla fått höra sina favoriter”, sa pappa till slut och såg sig leende omkring med händerna dröjande över de spegelblanka tangenterna, “och nu är det dags för ert önskemål, sir, vår alldeles speciella gäst för i afton.” Snape böjde respektfullt på huvudet och såg ut att tänka efter. Hans ansikte var outgrundligt. Så såg han upp och sa: “Det är tyvärr inget månsken ikväll, men jag råkar av en händelse känna till, att er begåvade dotter kan spela Månskenssonaten.” “Det var ett … ovanligt val, en kväll som denna”, skrattade pappa. “Men den har alltid varit hennes favorit.” Och så kom det sig, att det nästan igensnöade huset vid den korta återvändsgatan som så många gånger förr fylldes av månskenets toner, som en avslutning på julaftons kväll. När den sista tonen klingat ut höjde Leonardus sitt glas: “Skål för ljusare tider under året som kommer”, sa han och såg sig högtidligt omkring. “I dessa mörkrets tider behöver vi ljus av alla de slag, också det som når oss via reflektion.” Månskenssonaten https://www.youtube.com/watch?v=8VV0SIBoHlo När Leonardus och hans familj tagit adjö, Snape dragit sig tillbaka till gästrummet och pappa gått till sängs, blev jag och mamma ensamma kvar i köket och städade i ordning efter festligheterna. Vi stod och torkade disk, lite sömnigt nynnande på julsångerna från kvällen, och det fanns en fridfull tystnad mellan oss. Mamma hade sin fokuserade rynka mellan ögonbrynen, medan hon arbetade. Omsorgsfullt torkade hon ännu ett av de finaste vinglasen torrt och placerade det i det glasade vitrinskåpet över köksbänken. Så såg hon försiktigt på mig och sa: “Det är något mellan er två, inte sant?” Det kom så oförberett. Jag ryckte till och höll på att tappa glaset jag höll i. “Du kan vara lugn”, log hon och fångade glaset när det gled ur mitt grepp, “pappa anar ingenting än så länge, och som du vet brukar han behöva tid att vänja sig vid förändringar.” “Mamma”, viskade jag och spejade vaksamt omkring mig, “det är inget officiellt mellan oss och får absolut inte vara det. Hans arbete är oerhört farligt …” När jag hörde min röst definitivt uttala de orden, kände jag hjärtat dra ihop sig till en iskall sten i bröstet. “Sssch.” Mamma lade ett finger över munnen. “Jag förstår och vill bara att du ska veta att du har mitt stöd. Det var inte alldeles enkelt för din far och mig heller, på den tiden det begav sig, som du vet … så jag är medveten om hur det kan vara med hinder. Till och med en längre tid.” “Snälla mamma, säg ingenting om det här till någon.” Hon nickade. “Du berättar det du vill när du är redo. Och som sagt, din far tar jag hand om.” Vi log mot varandra i samförstånd. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 21 apr, 2019 17:25 |
Du får inte svara på den här tråden.