Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Jättebra, som alltid. Jag gillar verkligen Max nu. Tycker att hon har mognat och utvecklats som karaktär. Ser fram emot fortsättningen.

Kapitel 45 - Scorpius

Albus återvände till slottet tidigare än väntat, i god tid till middagen. Han kom in i stora salen och satte sig mittemot Scorpius med en besvärad blick, utan att säga något.
"Hur gick det?" frågade Scorpius.
"Åt helvete", sa Albus utan att titta upp. "Pappa sa nej. Mamma ville diskutera saken. Men lycka till att övertala min pappa."
"Åh..." Scorpius kunde inte komma på något tröstande svar. Vad han än kunde komma på var han rädd att han skulle säga något fel. "Finns det... något jag kan göra?"
"Kidnappa mig", sa Albus ironiskt, men lät som att han skulle uppskatta det. "Det kan inte din pappa anmälas för, om det är du som gör det." Hans flin återgick till den dystra minen. "Antingen det eller så säger jag upp mig som deras son. Din pappa kan adoptera mig! Fast det skulle i och för sig kännas fel..."
"Jag förstår att du är besviken, Albus", sa Scorpius som inte tyckte det var läge att dra några skämt. "Det har du all rätt att vara. Men om du på riktigt gör det så kommer du ångra dig så småningom."
"Vad vet du om det?!" snäste Albus. "Du tror inte det här är viktigare än dem?"
"Vet du vad jag tror?" sa Scorpius i försök att hålla sig lugn. "Jag tror du behöver prata ut dig med din pappa. Jag förstår om det är svårt för er just nu. Men du kan väl åtminstone skriva ett brev om hur du känner?"
"Det är inte lönt."
"Albus, sluta nu-"
"Nej! Du slutar", sa Albus och tittade på sin orörda tallrik. "Det spelar ingen roll ändå."
Han reste sig ilsket från bordet beredd att gå.
"Vart ska du?"
"Jag behöver egen tid."
"Men middagen då?"
"Jag mår illa bara jag känner lukten av den", var de sista orden Albus kom med innan han lämnade salen.

Scorpius tittade ner på sin halvuppätna mat. Han började också tappa aptiten. Vad som bekymrade honom var vart Albus var påväg någonstans.
"Men vad fan", suckade han för sig själv och lämnade bordet.
Han gick till uppehållsrummet där Albus ofta gick när han var på dåligt humör. Men han var inte där. Inte i sovsalen heller.
Astronomitornet, tänkte Scorpius som ett andra alternativ. Sedan rusade han upp dit utan att bry sig om att stanna för att samla på sig syre. Flåsande gick han raskt uppför trappan när han kom fram. Men ingen Albus syntes till däruppe heller. Innan han hade kraften att ta sig ner igen satte han sig ner en stund. Han insåg att han kanske gick lite över gränsen. Han kände ju inte Albus föräldrar som Albus gjorde. Han hade rätt att reagera som han gjorde. Om Scorpius bara fick en chans att tala om det för honom och be om ursäkt.

Senare på kvällen tog han sig ner till uppehållsrummet och fann Albus sittande i soffan. Scorpius satte sig bredvid honom, men Albus höll blicken kvar mot brasan trots att han uppenbarligen märkte av hans närvaro.
"Hur är det?" frågade Scorpius försiktigt.
"Fantastiskt", sa Albus ironiskt. "Vad annars?"
Scorpius tog ett djupt andetag.
"Förlåt", sa han. "Förlåt för att jag kanske lade mig i lite för mycket. Jag menar, jag var ju inte med-"
"Det är lugnt, Scorp", sa Albus och vände huvudet åt honom. "Du hade helt rätt."
Scorpius satt tyst utan respons medan Albus tittade ner.
"När jag tänker på det på riktigt... så är jag inte redo. Jag är inte redo att överge mina föräldrar. Det är bara det... pappa gjorde mig så arg." Scorpius lade en tröstande hand på hans rygg då han kände på sig att tårarna var påväg. "Och mamma. Hon gjorde ingenting. Inget som följde min vilja. Jag vill ju vara med dig! Och nu när Max... ihop med mitt barn... ska bo hos dig... och jag. Jag får inte- Fan!"
Han blev tvungen att avbryta sig själv då han inte kunde hålla sig från att bryta ihop.
"Kom här", sa Scorpius och kramade om honom.
"Det känns som att allt i mitt liv bara vänder sig emot mig", mumlade Albus mot Scorpius axel. "Som att det inte är menat för mig att vara lycklig."
Scorpius kysste hans huvud.
"En sak är säker", sa han. "Och det är att jag aldrig kommer lämna dig. Vad som än händer."
"Lovar du det?"
"Alltid."

Fan Harry......varför inte låta Max bo hos er? Mindre problem och Albus skulle kanske sluta se dig som att du hatar honom......

Kan du snälla sluta bete dig som en idiot Harry?? Bara låt Albus bo med Scorpius! Hur som helst jättebra som vanligt. Har längtat! ♥

Håller med ovanstående och kan lägga till att jag gillar hur Albus och Scorpius pratar med varandra och reder ut sina känslor. Jättebra skrivet, som alltid.

Alltså finner inga ord hur tacksam jag är över alla kommentarer jag får! Det är så kul att se att så många verkligen kommer in i storyn som min lilla hjärna har skapat (och jag visste nästan att fler av er skulle börja gilla Max mer x)) och bara för det får ni ett till kapitel redan nu ♥
____________________________________________

Kapitel 46 - Albus

Veckorna passerade så fort att mars redan hade glidit in. Albus hade inte haft någon kontakt med sina föräldrar efter Hogsmeade-besöket. Tankarna kring vad hans pappa hade sagt blev svårare och svårare att hantera.

Han hade just lämnat förvandlingskonsten en timme för tidigt, då han inte kunde tänka på flera saker samtidigt. På vägen till uppehållsrummet, nere vid fängelsehålorna, fick han syn på Max sittande på en bänk med armarna om magen.
"Har inte du lektion?" sa Albus.
Max tittade upp på honom med ett flin.
"Har inte du lektion?" sa hon.
"Jag fick sluta tidigare", sa Albus och slog sig ner bredvid henne. "Du då?"
"Jag kan inte ens gå i närheten av min klass längre. Lillen växer och... förr eller senare kommer någon upptäcka."
Hon tog bort armarna för att visa hur bulan hade växt. Trots att de träffades och pratade om saken varje dag hade Albus inte lagt märke till det förrän nu.
"Shit", sa han.
"Mhm", sa Max. "Tänk dig hur det kommer se ut de kommande veckorna."
"Och... du kan inte be McGonagall om privatlektioner?"
"Vad är grejen med det när jag ändå ska hoppa av? Jag har redan pratat med henne. Hon säger att jag kan stanna här till sommarlovet, och att jag får välja om jag vill gå på lektionerna eller inte."
"Undrar ingen vart du håller hus då?"
"Vilka då? Chloe, Maya och Tiffany? De bryr sig inte", sa Max med ett flin.
Det var inte så konstigt när Albus tänkte efter, som de betedde sig.

* * * * *

Albus fann sig själv på en kyrkogård, framför fem stycken tomma gravstenar. De kanske inte är klara än, tänkte han i undran vilka som nyligen kunde ha dött.
Från ingenstans fann han en sovande bebis i sin famn. Hans bebis.
"Albus", hördes en bekant röst. "Vad har du gjort? Hur ska du och din son klara er nu?"
Det var hans pappa som stod där. Bredvid honom dök även hans mamma upp.
"Inte trodde jag att du kunde sjunka så lågt", sa hon. "Du är härmed bannlyst."
"Jag förstår inte!" sa Albus förvirrat. "Vad pratar ni om?"
"Ensamstående hemlös far är vad du blir", sa hans pappa.
"Jag är inte ensam!" protesterade Albus. "Jag har Scorpius! Och Max också!"
"Verkligen?" flinade hans mamma och pekade mot de tomma gravstenarna som började fyllas.
På den ena stod det Scorpius Hyperion Malfoy. På den andra stod det Maxine Kathleen Copperfield.
"Nej", flåsade Albus. "Hur?! När hände det här?"
"Minns du inte?" ifrågasatte Harry.
Albus skakade panikslaget på huvudet.
"Kanske om du tar en noggrannare titt", sa Ginny.
Albus slängde återigen sin blick mot gravstenarna. Den tredje stenen hade fyllts med texten Draco Lucius Malfoy, och på de två sista stod det James Sirius Potter och Lily Luna Potter.
"Nej, nej, nej, inte de också! Vad hände?!"
"Det var ju du som befriade henne", sa Harry. "Minns du verkligen inte?"
"Befriade vem?! Vart då? Vad pratar ni om?!"
Albus fick anstränga sig att inte höja rösten för mycket då han inte ville väcka bebisen.
"Kvinnan som dödade dem allihop", sa Ginny. "På St Mungos efter att den lille föddes."
"Vem då? Jag kan verkligen inte minnas nånting!"
Men just då försvann hans föräldrar utan svar, och plötsligt dök ett annat bekant ansikte upp. En ung kvinna på knappt tjugofem år med silverblått hår.
"Tjenamors Albus. Minns du mig?"
"Delphi..." flåsade Albus. "Nej, nej, du ska vara i Azkaban!"
"Stackars pojk, kan inte ens minnas vem han befriade", skrattade Delphi.
"Det skulle aldrig hända!" Men där kopplade Albus hela poängen.
"Du minns inte? Hur din älskade lilla pojkvän tittade förtvivlat på dig innan han mötte sin död? Och du lät det hända."
"Prata inte om honom! Jag skulle ta tusen cruciatusförbannelser innan jag ger mitt liv för honom!"
"Men det gjorde du inte. Så nu blir det den lilles tur."
"Aldrig!" röt Albus och vred på sig för att skydda sin son. "Vill du åt honom måste du döda mig först!"
Plötsligt kände han en osynlig kraft stöta till honom och hans händer var tomma. Delphi hade tagit ifrån hans barn.
"Nej!"

Albus vaknade med ett ryck. Han vred på sig och tittade på Scorpius som låg bredvid honom i djup sömn. Han hade drömt. Han gav honom en kyss på axeln innan han gick upp ur sängen. Klockan var bara ett på natten, men efter en dröm som denna fanns det inte en chans att somna om. Han bytte om till sina vardagskläder, tog fram sin fjäderpenna och en bit pergament och skrev ett meddelande, med hjälp av ljuset från sin trollstav. Därefter lade han lappen på Scorpius nattduksbord. Han iakttog honom en sista gång. Han böjde sig fram och kysste hans panna mjukt.
"Förlåt, Scorpius", viskade han.

Holy shit... jävla Delphi...och Harry....

Lika bra kapitel som alltid om den nu inte är bättre

JÄVLA DELPHI! Hon och Harry kan dra åt helvete.

Superbra kapitel as always, kanske till och med bättre. ♥ Har längtat superlänge haha! Nu vill jag bara ha MER

Måste bara säga att detta var ett av de bästa kapitlen hittills! Grymt bra beskrivet med mardrömmen och sedan med slutet. Vad skrev Albus till Scorpius och vart ska han? Ser fram emot fortsättningen.

Okay so nu när det börjar närma sig jul så tänkte jag försöka uppdatera lite oftare än vanligt beroende på tillfälle, mitt mående osv. Se det som en liten nedräkning till julen ♥
__________________________________________

Kapitel 47 - Scorpius

Scorpius vaknade tidigt som vanligt. Han skulle just vrida på sig för att väcka Albus, men fann hans sida tom. Hade han redan gått upp? Han drog upp sitt draperi, beredd att gå upp, men upptäckte då en lapp på sitt nattduksbord. Han snappade genast åt sig det för att läsa. Det var från Albus. Det kände han igen på den slarviga handstilen.

Scorpius. Jag är oerhört tacksam för allt du gjort för
mig och Max. Jag vet inte om jag någonsin kan tacka
dig tillräckligt. Men tyvärr har det inte räckt för mig.
Det är inte ditt fel. Inte Max' heller. Jag tror det är jag
som håller på att bli galen. Jag har känt såhär ett tag,
men nu orkar jag inte mer. Ta hand om Max och ditt
styvbarn. Älskar dig ♥

Scorpius svalde en hård klump som just hade växt i halsen på honom. Var det här vad han trodde det var? Hade Albus skrivit ett självmordsbrev? Fanns det en chans att rädda honom eller var det för sent?
Han reste sig genast upp för att väcka de andra pojkarna.
"Killar!" sa han högljutt och slet upp sängarnas draperier.
"Vad är det, Malfoy?" muttrade Jimmy och gnuggade sig i ögonen.
"Har någon av er sett Albus? Alltså inatt? Har ni sett honom lämna sovsalen?"
"Nepp", sa Conor, en av de andra pojkarna.
"Hur så?" sa Jimmy.
Scorpius tog ett djupt andetag.
"Strunt i det. Förlåt, ni kan lägga er igen", sa Scorpius.

Han ville inte blanda in några andra i onödan. Det här fick stanna mellan han och Max. Och några som möjligtvis kunde hjälpa till. Han slängde på sig några enkla kläder och gick mot stora salen i förhoppning om att Max var där. På vägen dit råkade han springa in i Rose.
"Förlåt!" sa han och var just påväg att gå vidare, men Rose stoppade honom.
"Du, hur är det?" frågade hon bekymrat.
"Du råkar inte ha sett Max? Eller möjligtvis Albus?"
"Nej... Hur så?"
"Rose. Albus är försvunnen", sa Scorpius och dämpade rösten lite. "När jag vaknade var han helt borta. Sen hittade jag ett självmordsbrev som han hade skrivit. Jag måste få prata med Max om det här."
Rose blev alldeles stum, som om hon inte ville tro det hon just fått höra.
"Kom med här", sa hon och drog med sig honom.
De började gå uppförtrapporna. Det var en bra bit upp de var påväg. Trappa efter trappa följde han efter Rose som verkade veta precis vart det var påväg. Hade hon en gissning på vart Albus var? Var de påväg till något gömställe han inte kände till?
Men tillslut kom de fram till en tavla av den tjocka damen, och då visste Scorpius var de var.
"Lösenord?" sa den tjocka damen.
"Flygande grisar", sa Rose.
Porträttet svängde åt sidan och Rose klev in genom hålet. Hon gav tecken på att Scorpius skulle följa med henne. För första gången var han inne i Gryffindors uppehållsrum. Han såg sig omkring. Det var definitivt en mysigare plats än fängelsehålorna.

"Vänta här", sa Rose och började gå mot sovsalarna.
Scorpius satte sig försiktigt i den ena fåtöljen framför brasan. En kort stund senare kom Rose tillbaka.
"Max är i sin sovsal", sa hon till Scorpius. "Det är bara att gå dit."
Scorpius reste sig genast upp och började gå mot sovsalen. Han gick uppför trapporna i utkik efter sjätteårselevernas sovsal för flickor, vilket inte var någon vana. Förr var det inte tillåtet för pojkar att vistas i flickornas sovsal, men den regeln ändrades efter protest för rättvisa.

När han fann ingången knackade han försiktigt på dörren.
"Max?" sa han. "Max, det är jag."
"Kom in", sa Max.
Scorpius öppnade försiktigt dörren och såg sig omkring. Max var den enda han fann i salen, sittande i sin säng.
"Hej", sa hon med ett leende.
Scorpius skulle just svara innan han lade märke till Max' mage som hade vuxit sen han kollade sist, och kunde därför inte få fram ett ord.
"Rose sa att du sökte mig", sa Max. "Var det något du ville prata om?"
"Jo... ja... alltså." Scorpius tvekade en stund.
Var det värt att oroa henne? Men det gällde ju Albus. Hon skulle bli tokig om ingen sa något. Men ändå visste inte Scorpius hur han skulle säga det.
"Sätt dig", erbjöd Max och klappade med handen på ena änden av sin säng.
Scorpius gjorde som hon sa och tog ett djupt andetag.
"Albus är försvunnen", sa han hastigt.
Max satt tyst en stund innan hon fann sitt svar.
"Försvunnen som i..?"
"Det är allvarligt", förklarade Scorpius. "Han... han lämnade mig det här innan han försvann."
Han höll fram brevet som Albus hade skrivit då han inte hade förmågan att förklara med egna ord utan att bryta ihop.
"Det låg på mitt nattduksbord när jag vaknade."
Max läste igenom brevet. Därefter tittade hon bekymrat på Scorpius.
"Du..." började hon. "Du tror väl inte att han är-"
"Snälla, säg det inte", sa Scorpius och kunde inte hålla sig längre. Tårarna bara forsade ner från ögonen.
"Kom här", sa Max lugnande och kramade om honom. "Även om han försökte skulle han inte lyckas. Han lyckas ju alltid klanta till det."
Scorpius fick fram ett svagt leende av lättnad, och även Max' klockrena humor. Han hoppades av hela sin själ att hon hade rätt.