The Hunger Games (Roll)

Jag kikade igenom dimman och såg bara dem svaga lamporna från plattorna där vi stod.

Matthew -
Jag gick och gick. När jag inte årkade mer stannade jag. Då hörde jag någonting. Jag håller upp mitt svärd och ropar: "Vem där!?"

Matt är glad över att han klarade sig bort från ymnighetshornet. Han är ju en karriärist, men hän är ändå lycklig. Och dessutom ingår han ju i en pakt och har läger vid ymnighetshornet där allt de behöver är! Vad kan bli bättre?

Jag visste inte om det var halusinationer eller riktigt men jag såg mina föräldrar. Jag tittar förstummat mot dem, då en vindpust sveper dem bårt och allt börjar snurra i huvudet.

Jag ropar ännu en gång: "vem där!?". Då får jag se någon bekant. Ur skogen ser jag Matt, karriäristen. Jag håller mitt spjut mot honom.
"Stanna!!" ropar jag.

Matthew, deltagaren från Distrikt tio, som jag tror att det var, håller sitt spjut mot mig. Hur? Vi karriärister har gått på jakt efter de svaga deltagarna när vi stötte på Matthew. Mina kompanjoner Sebastian och Corinne kommer fram vid min sida. Det här borde bli lätt. Om jag skulle dö, så skulle de förmodligen döda Matthew.
Jag agerar blixtsnabbt och slänger min treudd mot Matthew i hopp om att den ska träffa honom och döda honom...

(OOC: Det är ju powerplay, va? Så därför kan ju inte jag bestämma om du ska dö, Hp Luna )

Jag går bredvid matt när killen från 10 kliver fram. Han frågar vem det är och matt slänger sin treudd mot honom. Jag känner mig lite illa till mods men det spelar ingen roll, det här är ju hunderspelen och varje död eller skadad deltagare är en fördel för mig. Ett steg närmare hem...

Jag tar fast i trädet och blundar. När jag tittar igen så är allt vitt. Jag skakar hårt på huvudet. Blundar och tittar sen. Nu var allt som vanligt. Dimman hade försvunnit och jag såg inte en människa längre. Med tanke på att jag inte hade någon väska var det kanske dags att försöka igen att hå dit. (( kariaristerna är väll i skogen? ))

Ronald Weasley helt rätt dillen99 Det var ju det de skrev? >_<

Jag hinnes reagera. Utan att tänka duckar jag för treudden som borrar dig fast i marken.
"Ha!" ropar jag innan jag börjar springa. Jag springer så snabbt jag kan genom skogen. Min packning slår mig hela tiden på ryggen.
När jag sprungit rätt länge stöter jag ihop med en tjej. En mycket väl bekant tjej. En mycket välbekant karriärist. Anna. Distrikt fyra stirrar på mig med sina stora, ljusblåa ögon. Jag stirrar tillbaka, förvådnad över att hon inte var död. Jag menar, hon var inte med de andra karriäristerna. Jag är berädd med spjutet. Hennes knivar dinglar i ett bälte. Istället för att attakera drar hon ner mig bakom ett träd.

Jag svär högt. Hur kunde jag missa en sån bra chans att död någon? Jag går och hämtar min treudd.
"Jag antar väl att vi går tillbaka till ymnighetshornet?" frågar jag de andra.
Några sekunder senare är vi till fots igen, på väg mot ymnighetshornet.