Rollspel med egna karaktärer

Jag hörde fotoalbumet falla till golvet. Jag måste ha somnat och jag gnuggade sömnen ur ögonen och satte mig upp och plockade upp albumet. Ett av korten ramlade ut och jag såg på det. De var en bild på mig och Kaname och jag log och skulle stoppa tillbaka det när jag såg em text på baksidan

Japan kommer inte vara det samma utan dig Cara! Jag kommer sakna dig och jag lovar att vänta på dig tills den dagen du kommer tillbaka. Din bästa vän Kaname

Jag kände en stygn av sorg. Jag saknade Kaname och jag kände mig elak för att jag knappt pratat med honom alls. Vi hade dragits ifrån varandra och nu levde vi i olika världar. Jag stoppade ner bilden den i albumet och slog igen det och ställde tillbaka det i hyllan och gick sen upp till mitt rum och la mig på mattan och bara stirrade upp i taket

Jag ställde mig upp, nej här kunde jag inte tröka.
Jag tog min kvast och flög iväg över skogen och landade framför Caras hus.
Jag plingade på och hoppades att jag skulle bli insläppt.

jag hörde ett larm gå och for upp och drog ett a svärden som jag hade på rummet
"Frun vi har fångat en inkräktare" sa Sebastian och jag gick ner till hallen och andades ut när jag såg att det var Roxanne
"Det är okej SEbastian, det är min vän Roxanne-san" sa jag vänligt och vände mig sedan mot min vän "Konnishiwa" sa jag och bugade åt henne och sänkte svärdet och log mot henne "vad gör du här?" frågade jag vänlgit

Jag såg mig förskräkt om när larmet gick, men i nästa sekund kom Cara och jag andades ut.
Hon sänkte svärdet och log.
- Jag flög förbi och hade tråkigt så jag ville umgås med dig, om det är okej för dig vill säga?, sa jag leende till henne.

jag log mot henne
"Självklart, jag hade nog lika tråkgit som du hade" skrattade jag och satte tillbaka svärdet i skidan och log "Välommen in" sa jag och Sebastian tog i mot kvasten och ehnnes kappa och vi gick upp mot mitt rum jag la mig på matten igen "Ja det här var vad jag gjorde innan du kom" skrattade jag

Jag log mor Sebastian och följde med henne upp på rummet.
- Åå fotoalbum, vad trevligt, kan vi kolla i det?, sa jag glatt och la mig på mattan vid henne.

Jag tittade på henne och sedan fotoalbumet och nickade svagt och öppnade det, samma sorg som innan sköljde över mig och jag kände mig fånig. Visst jag dalande Japan men jag hade ingen rätt, jag hade det minst lika bra här. Jag sköt över det till Roxanne, hon får titta och undrar hon något får hon fråga

Jag såg på henne och log.
- Du saknar Japan eller hur?, sa jag leende och tog emot albumet.
- Vem är det där?, sa jag och pekade på en kille.
Jag log och kollade på resten utav bilderna.
- Det är väldigt vackert i Japan, sa jag leende till henne.
- Är det okej?, sa jag oroligt till henne hon såg så ledsen ut.

"ja jag saknar Japan och jag vet inte ens varför. Jag har det jätte bra här så jag borde inte sakna Japan. Ja det är jätte fint" sa jag och försökte le och tittade åter på bilden av Kaname och mig och log
"han heter Kaname och han är eller ja var min bästa vän men vi tvingades skiljas åt när jag flyttade" suckade jag och tänkte på allt jag och min vän gjort. Och hur mina föräldrar inte hade gillat att jag smet ut för att umgås med min vän, de var kanske en annan anledning till att vi flyttade? Jag rycktes ur tankarna när Roxanne pratade med mig
"förlåt, jag försvann i tankar" sa jag ursäktande och tittade på bilderna "jag vet inte, jag saknar plötsligt allt så mycket. Förlåt nu är jag ingen rolig värdinna" sa jag ursäktande

Jag såg på Kaname och log.
- Var? är ni inte det fortfarande?, sa jag undrande och log.
- Det är väll inget fel att sakna Japan, allt är liksom du där.
Alla förstår dig och hela din kultur.
Jag önskar verkligen att vi får åka dit i sommar, sa jag leende till henne.