Children of Us [SV] [PG]

Ni är så fina

Men det räcker väl med 1 kapitel om dagen ?

nej flera kapitel om dagen!

Awesuuuuuuume

Kapitel 24.
What Shadows Hide
25 juni 1998

En vecka efter hemkomsten satt Alexis kring middags bordet i hennes morbror herrgård vilket nu mer mest användes som sommarbostad. Alexis satt mittemot sin kusin Draco och bredvid henne satt hennes mamma Clowe och mittemot henne Adrian. På varsin kortsida satt Lucius och Narcissa med falkögon betraktade de andra.
”Så Alexis, vad tycker du om att ha avslutat studierna?” sa hennes ingifta moster och såg på henne med intensivblick. Alexis bet ihop och log svagt mot Narcissa.
”Det känns naturligtvis skönt att ha det överstökat men jag kommer nog sakna skolan i alla fall” sa hon milt.
”Strunt, nej du lilla vän, inte kan du väl längta efter skolan nu när du ha så mycket frihet, kunna utöva all magi du lärt dig och slippa pluggandets tungt, eller hur Draco?” sa hon med sin sliska överlägsna stämman.
”Ja mor” sa Draco uppfostrat och Narcissa log belåtet. Alexis sa inget men hon kände hur hon fick trängande blickar på sig. Frihet? Pyttsan tänkte Alexis. De åt alla av maten under ansträngd tystnad.

Kvällen kom och Alexis gick ner för trappan i sin svallande svarta urringade klänning. Alexis var långt ifrån en flicka nu, hon var en kvinna till former, utseende och tankar. Hon var ju 18år nästan 19 och sommarkvällen var varm och skön. Hon gick ner för trappan till hallen och gick sedan ut på baksidan. Hon gick ut i herrgårdens trädgård, hon ville ha en stunds frid. När hon gick där ut medans solen började gå ner bland rosen buskarna hörde hon fortsteg mot gräset med sin skarpa hörsel.
”Miss Dolder, är ni här ute, fryser ni inte?”
”Nej jag fryser inte, kvällen är ljum inte kylig som om hösten”
”Men jag insisterar, en fager kvinna som ni…”
”Fager, ett sådant ord trodde jag inte fans i din vokabulär Dolohov”
”Ursäkta om jag generat er miss men ni har underskattat mig”
”Ja det är möjligt, men jag ska be att få tala om att ni har även underskattat mig och mina förmågor Dolohov” när Alexis uttalade hans efternamn gjorde hon der med föraktfull betoning och nästan hånfullt. Hon kände hur en hand las mot hennes axel och hon vände huvudet så hon möte Dolohovs blick.
”Alexis, jag insisterar”
”Andreas, jag protesterar” sa Alexis och tog sig låss från hans grep. Alexis gick några steg framåt och kände hans trånade blick i nacken. Hon förstod inte riktigt vad han ville henne, eller visste hon det?
Alexis tänkte på ryktena som senaste halvåret svävat över skolan och förstört allt mellan henne och Fred. Hon tänkte på vad han viskat till henne precis innan han kysste henne på jullovet. Var det här bara tomt smicker i ett försök att få henne på fall utan tvång? Alexis var förvirrad hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. Hon fortsatte med raska steg att gå ut över gräset med stegen fortfarande följandes efter henne.
”Förlåt om har förolämpad dig eller så…”
”Dolohov lägg av” sa Alexis och vände sig hastigt om för att se hans hånleende min.
”sluta försök att spela nice guy, du är en dödsätare och de kommer du alltid vara” sa Alexis spydigt.
Andreas tog sig för hjärtat och viskade hest ”så sant som du sa det…” han tog några steg närmare henne och fortsatte visa i hennes öra ”lika mycket som du är din fars dotter till blod och själ”
Alexis fnös åt honom och bakade några steg med en föraktfull min.
”du har fel” sa hon lågt
”Du har fel, jag är INTE som min far” fortsatte Alexis och hennes hjärta slog frivolter i bröstet, hon ville springa mil där ifrån, bli lämnad ifred. Solen hade nästan gått ner nu och hon tittade på Andreas som såg tillbaka på henne med den läskigt åtrående blicken suktande efter henne.
”Ja, du är inte som din far, du är bättre och mer en honom Alexis, du och jag vi skulle kunna bli något stort tillsammans”
”tillsammans?” sa Alexis häpet.
”Ja, jag lovar dig tillsammans ska vi bli mäktiga och folk ska frukta oss”
”Jag vill inte bli fruktad, jag vill på respekterad” sa Alexis och hon såg en aning betraktade honom. Hennes hjärta bankade fortfarande tanken var väl en aning frestande, han var snygg, verkade inte helt borta, men makt galen. Alexis hjärna rabblade upp en massa saker för henne och plötsligt efter en blinkning stod han med ansiktet bara några millimeter från hennes. Hon såg på honom och höll andan. Hon kände hur hans läppar mötte hennes och hur de kysste hennes. Hon började kyssa honom tillbaka mjukt. Han la armarna om henne och drog henne tätt in till sig. Alexis la armarna om honom och de kysstes. Alexis smälte något, han var en fantastisk kyssare. Alexis saknade Freds kyssar och hon saknade hans närhet. Nu fans Andreas och ville ha henne, varför inte spela spelet tillbaka och utnyttja det?

Efter en stunds kyssande till solen lagt sig bakom horisonten lade Andreas ner Alexis i gräset bakom rosen buskarna. Han la sig lätt över henne och han kysste henne hett. Alexis spelade bara med, hennes hjärta slog snabbare en vanligt. Andreas hade åtrått Alexis ett längre tag. Han smekte hennes kropp och Alexis njöt av det, även om hon till fullo inte ville erkänna det för sig själv. Det kysste och smekte varandra lätt och innan Alexis han reagera var kläderna på väg av. Hon sket i vad henne moral egentligen sa henne nu satte hon njutningen före. Andreas log och var belåtet, allt gick som han önskat och ville.

Ett tag senare tindrade stjärnorna klart över sommar himlen och Alexis drog på sig den svarta klädningen igen.
”Du e vacker Alexis”
”Du e inte så pjokig du heller Dolohov” Sa Alexis, lite värdighet ville hon tråtts allt ha kvar. Hon visste att det kanske inte varit så smart att göra vad hon nyss gjort, men vad annars? Hon visste inte vad hon skulle ta till med sig själv, hon var uttråkad, saknade Fred, Mandy och skolan, ja allt med Hogwarts saknade hon nu när hon var hemma i den dystra verkligheten.

Meer!

snälla mer jättespännande!!

Men Alexis måste ju vara med Fred. Eller hur?

åååh! Smälter som smör i solen av denna ff! ♥

Åhhh MEEEEEEER!!! I AM ... BEROENDE... !!!!

Ni e sååå fina ! Tack för alla fina ord!

----

Kapitel 25
Giving away
10 Juli 1998

Alexis drog på sin klänning och flinade mot sängen med en lekande blick.
”Den där klänningen klär dig, tycker du om den?”
”Jag älskar den” log Alexis och snurrade runt. Nog var den svart som 99,9% av alla andra av hennes klänningar också var. Alexis kunde knappt tro sig själv när hon insåg att hon friviligt tydde sig till Andreas. Han var lång, smal och hon gillade hans isblå nästan läskliga men kara ögon. Hon brukade rufsa handen genom hans mörka korpsvara hår vilket fick henne att rysa till av välbehag. Alexis som själv var ljusbrun i håret, hon hade varit ljusare som liten tyckte om det svarta håret. Nästa så hon önskade hon hade svart hår själv. Andreas hade precis givigt henne en nyklädning, veckan innan hand hon fått nya örhängen med blodröda droppar.
”Varför gör du det här Andreas, varför e du så snäll med mig när…?”
”När vad? stumpan”
”När alla andra är så kyliga och elaka” sa hon tungt och satte sig ner på sängkanten bredvid Andreas. Deras blickar möts och Andreas smått kyliga hand smekte hennes kind, Alexis röst till i ryggraden och den här gången inte en välbehaglig rysning.
”Du sa att du ville ha respekt och jag ger dig den respekt du förtjänar, jag är den enda som ser dig för den du är…” sa Andreas som i en hes viskning.
”Hur ska jag veta att det inte bara är tomma ord?” sa Alexis stött och kollade bort och gjorde en ansats att resa sig när Andreas tog tag i henne och kysste henne mjukt och ömt. Alexis smälte och lutade sig emot honom. Sen fnittrade hon lite barnsligt och var röd om kinderna.

Andreas Dolohov var en man med sina egna planer och syften för allt han gjorde. Han hand nyligt lämnat Alexis på hennes rum och han gick genom korridoren på andra våningen i hans herres herrgård. Han ville inte anse sig själv ha en herre men utåt hade han ju det. En så länge hade Andreas plan funkat. Han hade fått lov av Lucius att gifta sig med Alexis, han hade fått Alexis i sina klor och nu var det bara att fixa det sista innan det inte fanns något som skulle stoppa honom. Visst tyckte han om Alexis, hon var vacker och föll honom i smaken men hon hade rätt, hur mycket av vad han sa var egentligen tomma ord för att tillfredställa hennes behov och längtan efter bekräftelse? Den som inte skulle erkänna att Andreas var listig, smart och en som fick det precis som han ville om det då visste vad han gjorde. Ja den personen skulle nog troligast inte finnas.

”DOLOHOV” hördes en iskall någon irriterad stämma skrika genom det stora huset. Alexis rös till av det och Andreas dök upp i det stora rummet i herrgården där Lucius var.
”Så, hur går det med min systerdotter” sa Lucius snäsigt. Det var ensam i rummet och Lucius höll fingrarna tättslutna om trollstaven.
”Det går fint med Alexis, min herre, jag gav henne klänningen jag berättade om i förmiddags och hon blev glad”
”glad” fnös Lucius.
”Du skämmer bort satungen så att hon kommer bli kräsen” sa han och kan röst blev ännu kyligare och avvisande. Han knäppte med fingrarna över staven och innan Andreas han reagera ekade fördanselsen genom rummet.
”CRUCIO” hade Lucius vrålat och Andreas låg på marken. Han vred sig i plågor.
”Jag godkände aldrig att du gav henne örhängen, hårsmycken eller överflödet av smicker Dolohov” sa Lucius med hånande iskallröst. Andreas flämtade bara i sina plågor och pressade fram ett;
”förlåt min herre, jag ska inte göra det igen”. Lucius bara fnös avbröt förtrollningen och stirrade med trängande blick på Andreas.
”Det är best att du sätter fart att övertala henne och inte muta henne till bröllopet, har du inte lyckats få henne villig innan veckans slut kommer jag att lägga mig i frågan, vigseln skjuter vi fram till den 1 september fast vi sagt att de skulle ske denna månad…”
”Ja herre” sa Andreas lågt och reste sig små skakigt och sammanbitet upp från golvet.
”Du får ge henne EN sak till innan bröllopet okej” sa Lucius
”Ja herre, tack herre” sa Andreas innan han fick lov att lämna rummet och det gjorde han med ett svagt leende. En sista gåva fick han ge och en sista gåva skulle han ge.

Alexis satt ute på balkongen mittemot i korridoren från det rum hon hade när hon var där hos sin morbror. Hon kunde höra Adrian och Draco prata ute på gården. Plösligt kände hon hur några kalla hände höll henne över ögonen.
”Jag vet att det är du Andreas” sa Alexis med ett barnsligt skratt.
”Så ni kallar Dolohov vid förnamn” sa rösten som tillhörde personen som höll de seniga händer över hennes ögon. Alexis rös till av rösten och vände sig om.
”Mor?”
”Ja, dotter, det var jag din mor och inte unge Dolohov”
”Ursäkta mor jag…”
”Spara det där Alexis lilla, lyssna på mig nu” sa Clowe och satte sig ner på bänken ute på balkongen. Alexis satte sig bredvid sin mor och såg på henne lite avvaktande.
”Alexis du är en kvinna nu och gått ut skolan, det är dags att tänka på framtiden” började Clowe förklara.
”Vad menar mor?”
”Jo, du ska se att din morbror snart kommer ha för avsikt att gifta dig med någon av dödsätarna”
”Men, det vill jag inte… Det fins ingen…?”
”Lilla Alexis, ibland får man göra saker mot sin vilja, det var så jag gifte mig med din far, tycker du om unge Dolohov?” Undrade Clowe med lite hopp.
Alexis kinder rodnade en aning till Clowes belåtenhet.
”Ja, mor, Andr.. Ja menar Dolohov är ganska trevlig eller vad man ska säga, men jag vill inte gifta mig med honom, jag älskar honom inte” sa Alexis och blev en aning orolig.
”Tänker du fortfarande på den där blodsförrädaren, har du inte lärt dig något Alexis? ” sa Clowe strängt och lite besviken.
”Jag vet inte mor, jag vill bara inte gifta mig utan kärlek”
”Du och unge Dolohov verkar ju trivas ihop, det kanske kommer funka bättre än du tror, kärlek kan alltid växa fram med tiden”
”Mor, föreslår du att jag skulle…?”
”Nej, men om du nu ska giftas bort, borde jag som din mor kanske kunna komma med några invändningar om lämplig make så att det inte blir för gräsligt för dig…”
”Tack mor”

”Alexis Alexis” ropade Andreas när han skyndade ut på balkongen. Clowe harkade till sig lite och såg på den unge mannen.
”Oh, ursäkta mig Mrs Dolder, jag önskar ett litet privat möte med din vackra dotter” sa han vänligt och bugade sig lågt.
”Du behöver inte smickra eller buga inför mig Dolohov, du har min tillåtelse och jag ska lämna er två ifred” sa Clowe och gick in igen.
Alexis log mot Andreas och Andreas slog sig ner där Clowe nyss suttigt.
”Du jag har en till present till dig” sa Andreas med ett leende.
”Jasså? Får jag se” sa Alexis och hennes ögon lös en aning. Andreas log självbelåtet och tog den fram den stora asken.
”Den är speciell och till en speciell kvinna” sa Andreas med ett leende. Alexis ögon nästan glittrade åtråvärt mot asken.
”Vänd dig om med ryggen mot mig” sa Andreas uppmanade och Alexis lydde. Andreas log fortfarande brett. Han öppnade asken med det fina diamant halsbandet han skulle ge henne. Hon log lite mysiskt hemlighets fyllt och höll mycket försiktigt i halsbandet när han satte på det runt hennes hals. Ett skenlös till och Andreas var mycket belåten. Alexis såg på halsbandet och sen blev det svart ett par sekunder som en lång blinkning.
”Tack Dolohov” sa Alexis sedan en aning förvirrat. Andreas tänkte triumferande att nu var det klart, nu var det gjort.