Borgen (sjunde året)

Glad påsk kära läsare!

Nordanhym


Mintygirl89




Kapitel 61 - Granskning

Förr eller senare kommer den.

Situationen där du måste se ut över det du orsakat - spåren, skadorna, det naggade och oregelbundna mönstret av din framfart. Ditt obalanserade försök att ta dig igenom livets svårigheter, där du tappat precisionen, inte kunnat behålla ditt lugn. Där rädslan, eller kanske den obehärskade sorgen och besvikelsen, har tagit över. Eller rentav förblindat, fått dig att impulsivt ge alltför mycket av det som inte var ditt att skänka. Ja, listan över de mänskliga misstagen kan göras lång, och tyvärr är det därför oundvikligt att det alltid kommer en tid, ett ögonblick, där allt ligger framför dig och omgivningen till full beskådan, skarpt belyst utan den tillfälliga nåd de otyglade känslornas rus kan skänka.

Och då finns det egentligen bara en sak du kan göra. Möta konsekvenserna utan att försöka rädda ditt eget skinn eller framställa dig i bättre dager.



När Voldemort över röran i mötesrummet koncentrerade sin blick, hela sin förvärvade kraft på mig, reagerade kroppen med en så instinktiv rädsla och flyktinstinkt att jag på allvar höll på att kräkas, där och då. Som bytets enda chans att överleva, göra sig osmaklig för den högre stående i näringskedjan. Spyreflexen var så stark att den rev sig upp genom halsen till en bitter smak i munnen. Men det stod ändå fullkomligt klart för mig att det enda som fanns att göra var att på något sätt stå för det som hänt. Det var som om det bara fanns vi två i rummet och de andra, Severus inräknad, tillfälligt hade förvandlats till skuggfigurer.

Urkraften som fixerades på mig från de rödglödgade reptilögonen liknade inget annat jag någonsin känt. För varje långsamt steg herren tog över stengolvet var det som om själva livet sögs ur mig, bit för bit. En magnetism styrd av den ursprungliga naturens lagar men samlad, koncentrerad för att tjäna den egenmäktige trollkarlens syften.

Men något stod emot. Magnetfältet bröts och herrens styrka tycktes studsa mot en osynlig barriär, vilket visserligen sved men lämnade min inre kärna intakt. En hundrafalt starkare känsla än när Dracos läsning hade försökt bränna sig igenom, men icke desto mindre höll muren.

Severus ocklumeneringsskydd, förkroppsligat i Metrimona.

Och inuti henne reste sig Miriam.



“Vem av er var det?”
Trots att han uppenbarligen redan visste, trots att han nitat fast mig med sina ormögon från det ögonblick han inträtt i rummet, svepte Voldemort skärskådande blicken över sina underlydande som alla av iskall fasa stelnat fullständigt i sina rörelser.
“Jag tänker inte fråga igen”, sa han lågt med lätt väsande ton. “Vem av er utförde magi långt bortom det tillåtna inom denna vår sfär? Magi som fick själva bergväggarna att skaka?”
Åter gick som en stråk av kyla genom de förstelnade Dödsätarna.
“Det var jag, herre.”
Vid ljudet av min bekännelse skymtade jag Severus kolsvarta ögon någonstans i skuggorna men kunde inte på djupet ta in det. Och det lugn som trots allt kom till mig där, mitt i den mest oroande situation vi någonsin befunnit oss i, måste ha varit lika oväntat för honom som för mig. Jag hörde min röst fortsätta tala, darrande efter sinnesrörelsen men icke desto mindre saklig i sin redogörelse.
“Det skedde en incident med min magi, herre, och jag ber så mycket om ursäkt för det. Vanligtvis behärskar jag den väl, men vid vissa tillfällen …”
“Vilka tillfällen?” Hans ton var också saklig, men torrt målmedveten. Utan skyddet ocklumeneringen gav skulle ingen levande varelse ha en chans mot hans insyn. I en impuls att avleda hans tankar bort från området, kom jag att tänka på mitt svar på Dracos nyfikenhet tidigare angående medtransferensen, det diffusa omnämnandet som stoppat alla vidare frågor.
“Kvinnliga omständigheter”, upprepade jag nu trots att det var ett rent vågspel om det påståendet skulle fungera igen. “Månadens dramaturgi, om ni förstår. Det var olyckligt att någon dyrbar medarbetare här i vår närhet kunde ha kommit till skada.” Trots att hela min inre varelse skrek i protest vände jag mig mot Lara. “Ni råkade komma i vägen, mrs Crowley Raven, och för det ber jag om ert överseende denna gång. Det ska inte upprepas.”
De karmosinröda ögonen smalnade misstänksamt mot mig men hon nickade avmätt och tycktes, i alla fall officiellt, godta ursäkten. Fysiskt verkade hon vara oskadd, och i övrigt var hon lika påverkad som alla vi andra av herrens närvaro.
“Nåväl”, sa han kort och utvecklade inte ytterligare spåret med de kvinnliga omständigheterna, trots att han säkerligen inte hade samma rädsla som Draco inför dem. “Jag förväntar mig naturligtvis att den som rör sig i vår inre krets håller sin magi i schack. Hur var ert namn, nu igen?”
Vår tidigare plan att hålla mig närvarande, men i bakgrunden, hade sannerligen lyckats.
“Prince”, upprepade han tankfullt när jag återgett släktnamnet för honom. “Om jag inte missminner mig är det ni som sköter skolans administration?” Ett särskilt intresse glimmade till i det röda och jag mindes Severus oro för de specifika frågorna om mig under nyårsfesten. “Släkt med Severus på mors sida, har varit min information. Borde vara starka magiska gener. Intressant …” Han synade sakkunnigt Metrimonas välskapta gestalt och tillade forskande: “Kvinnliga omständigheter, sa ni?”
Jag hade hela tiden försökt hålla mig så nära sanningen det gick för att inte trassla in oss i alltför många vindlingar, men när det gällde de så kallade kvinnliga omständigheterna slog det mig att jag inte hade en aning om dem längre. Månadens återkommande tidslinje var fullständigt utsuddad av allt som hänt och jag visste inte ens när något i den vägen inträffat senast.

Och mitt i alltsammans kunde jag inte låta bli att undra om Severus, från sin åskådarposition, genomskådade lögnen. När vi bott tillsammans i våningen det första året hade han på något sätt alltid vetat, trots att vi då ännu inte hade en fysisk relation. De helande elixiren hade varit extra rika på järn var fjärde vecka. Jag hade rodnande accepterat det, eftersom han var så diskret och finkänslig, alltid fick mig att känna mig bekväm och fullständigt trygg trots den utsatta situationen. Det var så många år sedan nu, en annan tid med oskyldiga vita spetsar, jämfört med de höga svarta stövlar som nu dolde mitt ärr konkret. Så svårt. Och ändå, ett sådant fast skydd. En sådan stark kärlek. Jag kände den även nu, kände den omgärda mig och ge mig detta osannolika lugn.
“Ja, herre”, upprepade jag. “Kvinnliga omständigheter.” Jag tänkte inte utveckla ämnet på eget bevåg, och Voldemort spann inte heller vidare på tråden utan tog istället upp en annan, den han tidigare varit inne på i samband med ormarnas armé: “Starka häxkrafter, sannerligen. Det finns egentligen ingenting mystiskt med magin, som så många lägre stående varelser gärna vill tro. Den är en urkraft från själva naturen och koncentreras genetiskt till individen som är den värd.” Glöden i de röda ögonen intensifierades när han synade min gestalt, som för att se hur mycket nytta det skulle gå att få ut av den.
“Håller ni inte med?” frågade han utan att se på andra. “Min gode Lucius, exempelvis - en position där det krävs ledaregenskaper borde generera mängder av denna magiska kraft, eller hur?”
“Javisst, herre.” Lucius röst var svag och underdånig av fruktan. Det var ett så uppenbart slag under bältet från hans överordnades sida, ett svidande ironiserande över godsherrens underminerade ledarposition. Med en snabb sidoblick kunde jag konstatera att även han betraktade mig med en ny respekt, rent av rädsla. Ja, alla i rummet tycktes låta sig imponeras av denna extremt skickligt kastade formel som förvandlat min bräckliga lekamen till magisk perfektion.

Voldemort tog ännu ett steg närmare och jag visste ju att det, trots det kraftiga skyddet av både mina tankar och min verkliga uppenbarelse, fanns något som inte gick att dölja. Ärret fanns obevekligen där under de höga stövlarna och klädnadens svepande tyg, blixtformen ingen magi i världen tycktes rå på. Om herren av någon anledning skulle få syn på det märket var allt förbi.
“Så, exakt hur är ni släkt med Severus?” Frågan överrumplade mig och den första impulsen var att svara något avlägset. Något lagom diffust i stil med syssling eller brylling. Men så plötsligt gick en varm ström igenom mig, den där skyddande känslan kom på nytt och min röst lät alldeles lugn: “Jag är dotter till Eugene Prince.”

Det blev dödstyst i rummet, inte en synlig reaktion varken från Severus eller någon annan. Visste någon här, förutom han, vem Eugene var? Morbrodern hade levt ett tillbakadraget liv och en okänd dotter var ingen omöjlighet i sammanhanget. Instinkten sa mig att det var bäst att hålla sig så nära sanningen som möjligt, utan mer uppdiktade personer än nöden krävde. Men varje följdfråga på detta mitt påstående skulle onekligen trassla in oss mer och mer. Hade jag satt Eugene i fara? Det var naturligtvis det sista jag ville. Merlin, åh Merlin, hur skulle detta gå? Herrens intresse verkade ju enbart förstärkas för varje yttrande från mig.

Och då - det kunde inte varit mer välkommet - hävdes dörren till rummet upp med ett brak och en enorm gestalt trädde in. Trots att även detta måste vara en person som tillhörde den inre kretsen kändes det som om han var sänd från himmelen. Lättad betraktade jag den högreste mannen, lång och bred som en viking, silverblond och till åren kommen men med all den styrka och erfarna uppsyn detta kan tillföra.
“Yaxley?” Det blev fysiskt svalare mot min hud när herrens brännande fokus helt riktades om mot den nyanlände.
“Herre, jag ber om ursäkt för mitt intrång på detta vis, men vi behöver er omgående”, tillkännagav mannen med dovt mullrande stämma. “Det har uppstått en situation på ministeriet, och jag måste be er att snarast bege er dit och ta med pålitlig förstärkning - erfaren sådan.”
“Jag får väl ta det som finns att tillgå.” Voldemort såg hånfullt på Lucius, medan Lara tålde granskningen med något större gillande. “Erfarenhet finns ju i alla fall. Ni båda följer med oss.” Sedan nickade han kort mot mig och Severus: “Er tid kommer, medlemmar av släkten Prince. Er kraft kommer att behövas inom en snar framtid. Vi behöver ungt, friskt blod - nya förmågor … ” Han lät sin blick vila på mig som ett löfte innan de tre gav sig av mot dörren. “Corban?” slängde han uppfordrande ur sig mot budbäraren.
“Jag ansluter mig strax till er, herre. Avdelningen för magisk lag och ordning. Dolores möter er”, svarade Yaxley och med detta nöjde sig tydligen herren. Han, Lucius och Lara försvann ur det ödelagda rummet som om de aldrig varit där och med ens var Severus och jag ensamma med den silverblonde vikingen. Den enorma lättnaden går inte att beskriva.

“Du kommer mer än lägligt, Corban.” Severus ljuvliga röst var som balsam över den brännande granskning vi nyligen undergått. “Vi behöver komma i kontakt med Raven. Omgående.”
Och den väldige Dödsätaren såg vemodigt på oss utan fientlighet, med oväntad värme i sin röst när han talade till Severus.
“Den här gången fick fröken Raven lida svårt. Hon är nästan lika medtagen som för tjugo år sedan efter striderna. Vad som ligger bakom ett straff av den kalibern kan bara herren veta.”
Severus nickade allvarligt. “Befinner hon sig på samma ställe som … då, efter minnesförlusten?” Hans fråga jagade fram ännu mer sorg i Yaxleys ögon när denne böjde bekräftande på huvudet.
“Mina besvärjelser kommer att ge vika för er, Severus. Du vet ju hur du ska göra, inte sant? Du känner till hur en skadad planta bäst ska hanteras?”
“Jag har kännedom om det, Yaxley. Följ dem nu till ministeriet. M och jag klarar oss.”

Så reagerade jag när jag läste kapitlet! Det var makalöst bra! Och riktigt läskigt när Voldemort kom in i bilden. Alltså, Gud! Vilken läskig situation det blev när kraften visade sig. Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Det får vi se.

Mintygirl89


Trezzan


Nordanhym




Kapitel 62 - Diptam

Jag mindes hur Diagongränden för ett och ett halvt år sedan hade legat framför mig som en färggrann gåva. Förvisso övertäckt med etiketter om säkerhet och föreskrifter från Trolldomsministeriet - ty de svåra tiderna hade ju börjat göra sig gällande redan då - men likväl hade färgprakten nästan trotsigt lyst igenom under de uppsatta plakaten med foton av Dödsätare och andra efterlysta personer.

Nu var det istället Dödsätare som likt vålnader patrullerade över de regnvåta gatstenarna. Här fanns inte den vita snö som bäddade in Hogsmeade i sitt tröstande duntäcke. London var gråbrunt utan tillstymmelse till andra färger på skalan oavsett hus, gator eller varelser. Och av mänskligt liv syntes inte mycket, en och annan förskrämd skugga på väg i något ärende var det enda förutom vakterna.

Till och med den syrenlila färgen på Madam Malkins butik tycktes ha bleknat till något som snarare påminde om ljust askgrå. Vid mitt senaste besök i gränden hade ett rörligt foto av Jessica sett hemlighetsfullt på mig från klädbutikens dörr. Då var hon en av de efterlysta och jag hade ingen aning om vem hon var, men mitt undermedvetna hade av någon anledning registrerat hennes namn. Nu var vi på väg till henne, själva skenbara anhängare av Dödsätarnas krets, med tillträde till en av deras bostäder.

Instinktivt kramade jag till om Severus arm, som fortfarande eskorterande stöttade mig efter transferensen, men lossade mitt grepp lika hastigt. Vad som än hände ville jag inte vara en börda för honom i den situation vi nu befann oss. Det var fullt tillräckligt med incidenten hos Malfoys och dess eventuella följder. En rysning for genom mig.
“Severus”, sa jag lågt och i skydd av ett mörkt gathörn tog jag försiktigt hans stora hand i min.
“Ja, M?” svarade han uppmärksamt och gav mig en hastig sidoblick i skumrasket.
“Förlåt. För det som hände.”
“Du klarade dig fint.”
Det kom helt utan tvekan. Helt utan den överbeskyddande oro som stundtals varit så stark att den varit ett problem för oss. Och även om hans förtroende värmde kom jag på mig själv med att sakna hur det varit. Kunde jag leva upp till denna nya tillit och konkret delta på spelplanen med Voldemorts närmaste man? När Voldemort dessutom visat ett speciellt intresse för min kraft?

Inget i herrens minspel hade visat att han anade något. Min välskapta och välklädda gestalt hade tålt granskningen och skyddet i förtrollningen hade fungerat även mot legilimeringen. Kanske Severus aldrig hade gått med på att låta mig agera tillsammans med honom i den här världen om han inte varit säker på det? Jag var utrustad till tänderna var vi än befann oss. Den stiliga klädnaden och manteln höll Londons iskalla duggregn borta och fodret i de höga stövlarna vilade mjukt som en smekning mot ärret, men ändå darrade jag, om inte annat inom mig.

Skulle det alltid vara såhär? En välvårdad yttre fasad, men ständigt illamående rädsla, att den totala bluffen skulle avslöjas. Att inte vara tillräcklig för omgivningen.



Tanken på Jessica var dock en av de saker som höll mig samman. När vi nådde den gamla byggnaden av gulgrå sandsten fanns det inte rum för något annat än förväntan att få återse henne, parad med oro för vilket tillstånd hon skulle befinna sig i. Severus tecknade mot balkongen, den högsta punkten i det några våningar höga huset och jag förstod att det var dit vi var på väg.

När vi trädde in i bostaden, som på utsidan varit rätt anspråkslös och inte alltför magnifik, var rummen så omfångsrika att det måste röra sig om förtrollning. Möblemanget liknade det i Jessicas egen bostad och i viss mån det på Malfoy Manor, den typiska herrgårdsliknande inredningsstilen. Men det som var specifikt för denna våning var de många växterna. Överallt fanns de. Strategiskt placerade på breda fönsterbrädor, lummigt stora och strävande mot taket i de skumma hörnen och klängande runt karmar som om de sökte rama in sin ägares boning.

Målmedvetet rörde vi oss via trappor mot de övre regionerna och passerade ett rum som närmast påminde om ett växthus med stora takfönster vilka silade in det sparsamma ljus som fanns att tillgå. Hela bostaden tycktes byggd och inredd för att på bästa sätt hålla växterna vid liv, och det var som om jag hörde dem andas i sina många olika rytmer. Men så bröt något igenom det upplevda, det alldeles verkliga ljudet av mänskliga, ansträngda inandningar. Severus och jag såg hastigt på varandra och följde ljudet mot en av dörrarna som stod lite på glänt.




Hon låg utplacerad på en schäslong vid fönstret, med armarna hängande över ryggstöd och huvudstöd, högt över det nedsjunkna huvudet som låg dolt under våta stripor av hennes hår. Lika livlös som en trasdocka och med det ena benet dinglande ner mot golvet i en osynlig vind. Min strupe snördes samman vid åsynen av Jessica. Ur det här perspektivet blev det tydligt hur liten och finlemmad hon faktiskt var. Ett knarrande från golvet, när vi försiktigt närmade oss, fick ett par av hennes taniga fingrar att rycka till. Med fasa såg jag att naglarna var uppfläkta.

Severus närmade sig först och kastade intriganta besvärjelser med eleganta svep av sin trollstav. De skimrade i mörklila och scharlakansrött innan de försvann in i tomma intet och ytterligare en ridå av ångande substans dansade förbi och gav ifrån sig ett mossgrönt sken. Endast blåsten hördes utifrån och när besvärjelserna lagt sig till ro var bara skenet från fotogenlyktan högt ovanför oss kvar och trängde bort det grå dagsljuset.

Severus hade sjunkit ner på knä intill schäslongen och jag bad till den högre makt, vars existens jag alltid hoppats på, att min följeslagare skulle veta vad som måste göras. Jag visste ju hur skicklig vård han kunde ge, men vilket hopp fanns för den som blivit utsatt för tortyr av mörkrets herre själv? Jag dröjde avvaktande bakom Severus nedböjda gestalt, men han såg upp och manade mig närmre.
“Vad kan vi göra?” viskade jag. “Tror du hon kan höra oss?”
Han nickade men sa inte mer, som för att ge mig utrymme att handla. Med känslan av att kasta mig utför en klippa, med något mycket ömtåligt i händerna - en fågelunge måhända - försökte jag tilltala den sargade korpen.
“Jessica?” Rösten bröts när jag tvingade mig att se på det vita ansiktet nedsjunket mot armstödet. “Jessica … hör du oss? Orkar du säga något?”
Ett grumligt ljud hördes, en böjning av tystnaden. Det var Jessica som mumlade något ohörbart. Vi spetsade öronen men såg endast den minimala glipan som avslöjade hennes knappt öppna vänsteröga. Mungipan ryckte uppåt i ett kaotiskt, malplacerat leende och fasan tog ett nytt järngrepp om mig när jag såg något smalt och rött börja rinna från munnen ned mot käken.
”Nitton…”, hördes den tunna rösten pressa fram genom läpparna, “år…” Det var ingen tvekan om att det kom med en enorm kraftansträngning, och jag ville inte att hon skulle förta sig så.
”Snälla Jessica… samla dina krafter”, utbrast jag spontant men ångrade mina ord i nästa sekund. Kunde de tolkas som att hon skulle försöka ännu mer? Lyckligtvis hade Severus förstått min intention och insköt: ”Du hörde henne, Raven. Inte ett ord till.”
Korpen slog upp ett halvt öga och sneglade runt rummet. I den totala tystnaden, endast bruten av det avlägsna ljudet av vinden utifrån, vandrade hennes blick från Severus till mig och sedan tillbaka igen. Ögonen var märkligt klara och fokuserade i det för övrigt kraftlösa ansiktet.
”Nog har vi båda varit här förr”, sa Severus och betraktade henne allvarsamt. Och, som för att bespara henne orden: “För nitton år sedan, korp … när Yaxley vårdade dig efter den hårda striden.”
Det kom som en varm skiftning i de isblå ögonen.
“Han tog väl hand om dig”, nickade Severus som för att åter spara henne från talet, “liksom han säkerligen gjort allt han kan för dig nu. Yaxley är överlägsen på att odla de magiska växterna, men jag tror han önskade att jag skulle ta vid, korp. Samtliga av dina sinnen behöver vakna.”
Utan ett ord vidare halade han fram en flaska ur klädnaden och såg henne stadigt i ögonen när han deklarerade: “Wiggenweld potion, du är säkert bekant med receptet, klassen vi deltog i tillsammans var rätt avancerad trots allt. Fortsätt att hålla dig stilla.” Så vände han sig på nytt till mig: “M, stötta upp hennes huvud så hon kan få i sig drycken.”
Jag sjönk omedelbart ner på golvet bredvid honom och stack in min arm under Jessicas huvud. Det kändes märkligt och inkräktande att tillfälligt vara den starkare. Det var ingen stor tyngd i henne och jag såg bekymrat på blodet som tack och lov slutat rinna från munnen. I brist på annat torkade jag bort det med en flik av min klädnad, så varsamt jag kunde. Jessica slöt de fokuserade ögonen och koncentrerade istället hela sin kraft på att dricka.
“Bra”, sa Severus kort och såg henne intensivt i ögonen som åter öppnats. “Har du fler fysiska skador än på händerna? Nicka eller skaka på huvudet.”
Hennes huvud med det fuktiga, trassliga håret skälvde till mot min arm i något som kanske var en huvudskakning. Severus ögon sökte åter mina: “Håll henne, M, jag måste hämta diptam. Själva växten kommer att räcka, och jag vet att den odlas här.”



Severus frånvaro kändes som en evighet, när jag satt där i våningen med Jessicas tilltygade gestalt i mina armar. Hennes integritet var den starkaste jag någonsin mött och det kändes minst sagt underligt att vi befann oss i den här positionen. Jag teg, ville inte oroa henne, strök bara bort en fuktig hårslinga från den vita pannan och hoppades att Severus snart skulle finna växten.

När jag så när i tankarna slumrat till där i det sparsamma ljuset, spratt hon plötsligt upp och vände sitt bleka ansikte mot mig. Väsande försökte hon forma ord med de spruckna läpparna, och jag önskade att jag kunnat göra mer för henne.
“Hysch, Jessica, ansträng dig inte - vänta med att tala tills Severus kommer. Han kommer att ge dig mer hjälp”, försökte jag. Men hon gav sig inte, läpparna skälvde i sina fruktlösa ansatser att nå mig med sitt budskap. “M, du måste…”, viskade hon, “du måste… ungd…”
“Ungdomarna?” sa jag i ett försök att hjälpa henne. “Elli och Draco?”
I detsamma blev Severus synlig i dörröppningen och hon tystnade genast för att helt fokusera på honom i den ceremoni som följde. Hon släppte honom inte med blicken och han mötte den med samma intensitet då han pressade växtdelarna mot hennes förstörda naglar. En grön rök stod upp från det sårade området och hon lät höra ett lågt kvidande.
“Seså, Raven, håll ut. Black kommer att bli odrägligt dramatisk om jag inte lappar ihop dig.”
Hennes ögon ljusnade och hon sjönk tillbaka med en suck. De betraktade varandra i den försvinnande röken och jag kände hur hennes andning nu var lugn och jämn.
“Så, Raven”, började Severus och avlägsnade fånget av ljuslila blommor från hennes nu helt läkta händer. “Vad berodde allt detta på? Vad orsakade sådan vrede hos herren?”
Men hon bara skakade trött på huvudet och kunde plötsligt tala obehindrat. “Tiden är inte inne, Snape. Trots att det gått nitton år… tiden är inte inne.” Och då han öppnade munnen för att protestera slungade hon ut, men oväntad kraft: “Just nu finns bara tid för det viktigaste, och ni måste börja omedelbart.” Hon vände plötsligt på huvudet och såg uppfordrande mellan mig och Severus.
“Ni måste återvända till min bostad”, sa hon och det var som om all kraft hon kunde uppbåda fanns i de orden. “Ni måste återvända till ungdomarna och hålla dem under uppsikt.” Hon fortsatte, och nu var det enbart mig hon tittade på: “M, du vet vad jag berättade för dig under vår ridtur häromveckan. De två ungdomarna är speciella för herren, utvalda.”
“Severus och jag har diskuterat det”, skyndade jag mig att säga. “Självklart ska vi hålla dem i säkerhet, och de befinner sig bakom starka magiska murar nu.”
“Bah!” Jessica blev sig mer och mer lik, vilket mitt i allt var lugnande att se. “Visst kan Severus hålla dem fysiskt säkra, men det är du, M, som kan ge dem motivationen att faktiskt hålla sig där de ska vara.”
Severus invände ingenting mot detta och Jessica såg på mig, för första gången uppriktigt hjälpsökande. Ansvaret kändes tungt och ödesdigert. Golvet gungade under mina fötter men de isblå ögonen upphörde inte att se på mig, inte ens när hon åter adresserade sig till Severus.
“Minns du förra gången, Snape? För nitton år sedan, när du besökte mig här i våningen?” Utan att vänta på svar fortsatte hon: “Du hade drömt och trodde det gällde mig. En mörk kvinna, fortfarande ung medan du var mycket äldre…” Hon avbröt sig och såg plötsligt lite spefullt på honom. “Den yngre, mörka kvinnan i månskenet, Snape. Minns du inte?”
“Framtiden”, mumlade han med underligt tjock röst.
“Framtiden”, instämde hon och följde hans blick. Svart sammet och isblå laserstrålar svepte in min gestalt och med dem kom ansvaret. “Ingenting är viktigare just nu än ungdomen, M… Ungdomarna.”

Torr i munnen, tagen av stundens allvar, stirrade jag tillbaka in i det blå.

Korpen upphörde aldrig att överraska mig.

Åh, vilket makalöst bra kapitel! Ledsen att jag inte har svarat tidigare. Har ju varit bortrest, så hjärnan har ju varit lite "mosig", eller vad man ska säga.

Jag undrar vad Jessica pratar om. Det får vi kanske se i nästa kapitel.

Nordanhym


Mintygirl89


Jessica Lawiise




Kapitel 63 - Separation

Kraften från Jessicas isblå ögon försvann lika snabbt som den kommit. Som om det tagit hennes allra sista energi att framföra sitt budskap till mig om ungdomarna. Hon sjönk tillbaka mot armstödet, på den kudde som omtänksamt placerats där och som tog emot det trötta huvudet. Fransarna fladdrade till över de tunga ögonlocken och på en sekund var de slutna.
“Hon går in i extrem djupsömn”, konstaterade Severus. “Ett tillstånd hon kommer att behöva befinna sig i under de närmaste dygnen. Det är inte som den gången för nitton år sedan då hon tog en förbannelse, men tillräckligt illa. Raven kommer att repa sig, men hon är mycket illa tilltygad, M.”
Jag tvivlade inte på hans ord. Trots den goda effekt diptam-växten hade haft på läkandet av skadorna, såg korpens ansikte i det närmaste livlöst ut, i totalt behov av fullständig vila. “Den här sortens sömn bör inte brytas, om läkningsprocessen ska kunna ske utan allvarliga bestående men”, fortsatte Severus och bekräftade mina aningar.
“Någon måste se efter henne under de dygnen”, sa jag. “Någon med tillräckliga kunskaper… “ Och med ens förstod jag, sökte Severus ögon. “Yaxleys omsorger räcker inte hela vägen, eller hur?” Han skakade sakta på huvudet. “Corban är expert på de magiska plantorna snarare än de botemedel som kan komma ur dem. Dessutom kallas han ständigt iväg på uppdrag vars tidsgräns vi aldrig vet, som det nyss inträffade med ministeriet. Det finns skäl till att han absolut ville ha mig hit.”
Under tystnad betraktade vi vår vän. Det gick inte ens att föreställa sig vad denna späda men oerhört starka kvinna gått igenom, under ett långt liv som varit allt annat än fridfullt eller vardagligt. Det var hennes tur att vila nu - den forna olycksfågeln måste få ro i ett tryggt bo och kunna sova lugnt i vetskap om att vi, hennes vänner, skötte om det som behövde uträttas i världen. Hennes sista uttalade önskan hade gällt de båda ungdomarna, som på något sätt var speciella för mörkrets herre och därmed i stor fara. Hon hade velat att vi omgående tog oss till dem.

Samtidigt som vi nu, akut, behövde vara hos henne. Eller rättare sagt Severus med sin kunskap. Medan jag faktiskt var den hon specifikt adresserat sig till gällande Elli och Draco.

Det fanns bara ett alternativ.



“Du menar det verkligen?”
Den djupt sovande Jessica skymtade genom dörröppningen där vi stod, omgivna av Yaxleys spirande växter som klängde längs väggarna.
“Vad är alternativet, Severus?” Jag gav honom utrymme, några sekunder av tystnad som inte kunde fyllas. “Severus, du vet lika väl som jag att det här måste ske. Du behöver vaka över Jessica och vårda henne. Elli och Draco kan inte lämnas ensamma i ovisshet så länge, och ingen av dem har någonstans att ta vägen.”
Han öppnade munnen som för att protestera, men jag fortsatte: “Bara korpen skulle rent fysiskt kunna föra Elli tillbaka till Hogwarts, genom skölden, och Draco ska vi bara inte tala om. Du har själv nämnt att hans hem - barndomshemmet som borde innebära den största tryggheten för honom - är ett satans näste.”
Severus stod tyst, besegrad. Han invände ingenting, inte i ord, gick bara ett tyst steg från dörröppningen, närmare mig och viskade: “M…”
“Stötta mig i det här, Severus.” Jag lade en hand på hans mantelklädda axel. “Hjälp mig att vara stark, jag behöver det.” Hjärtat fladdrade av ängslan vid tanken på att lämna honom, att stå på egna vacklande ben som bara synbart var långa och starka. Allt hos Metrimona var förvandlad yta och inuti henne fanns bara jag, Miriam, som varit i en extremt utsatt position under många år, alltid utlämnad till omgivningens överlägsna krafter. Och det som fått mig att uthärda situationen hade varit den oemotståndliga dragningen till mannen framför mig, de korpsvarta ögonen, som nu formligen sög in mig i djupet medan han långsamt lyfte handen och strök bort en glänsande hårslinga från mitt förvandlade ansikte, på jakt efter själen bakom ytan. Min blick vilade stadigt i hans, för trots min fruktan inför avskedet fanns det innerst inne något okuvligt, en kraft som kom bara från mig, och när den mötte hans magiska styrka uppstod något som fick marken att gunga under våra fötter. Hans hand lämnade mitt ansikte, befann sig plötsligt under min klädnad över det blixtformade ärret, och värmen från den kändes trots fodret i de långa stövlarna.
“Så, vi kommer att vara åtskilda under en tid”, mumlade hans dovt vibrerande röst, som mullrandet från ett kommande oväder över bergen. “Men du vet att transferensen dit blir säkrare ju närmare du är mig, M.”
Han behövde inte säga det två gånger. Mina armar var redan lindade runt honom, sökande och smekande över alla frustrerande lager av tyg, medan hans båda händer tog ett fast tag om kanterna på mina höga stövlar. Jag utnyttjade närheten till att söka hans vackert utmejslade mun, en sådan kontrast till de stora händerna som fortsatte röra sig uppåt där de hade fri tillgång till någon decimeter av bar hud. Båda flämtade till vid den intensiva beröringen, i den virvel av färger som var inledningen på den magiska övergången. Vi andades tungt och jag hörde honom otydligt mumla: “Du finns där inne någonstans.” Åtminstone trodde jag att det var det jag hörde. Allt omkring oss snurrade när tillvaron tippade över och den enda fasta punkten var vi.

För första gången under en transferens var våra läppar förenade.




Och så var vi i Severus förseglade rum, inrett av korpen själv i den förstorade boningen. Vi var här och han måste fort tillbaka. Längtan slet och drog redan i mig, men jag lösgjorde mig raskt från honom, den varma famnen och den svepande manteln.
“Gå nu, Severus. Gå, så du kan komma tillbaka.” Kylan i rummet var påtaglig, en sval sovplats, mörkt och spartanskt inredd. Jag tog tag om en av de hala stolparna i himmelssängen för att söka stöd. Hans ögon lämnade mig inte för ett ögonblick.
“Gå nu”, upprepade jag och kände att om han inte snart försvann skulle jag inte stå ut med att han alls gjorde det. “Jessica behöver dig. Och så många behöver Jessica.” Med ens kom jag på det: “Sirius…” Jag mindes hans nästan vanvettiga oro från tidigt imorse, då han sökt upp oss för att han inte kunnat finna sin livskamrat i hennes bostad.
“Black får tåla sig”, svarade Severus bestämt. “Han får tillbaka Raven när hon är i skick för det, men att skicka ett meddelande till honom nu är alltför riskabelt. Vi vet inte var han befinner sig och vem som kan få tag i det.”
“Åh. Jag förstår.” Jag led verkligen med Sirius, men relationen mellan Dödsätaren och en av medlemmarna i Fenixorden var om möjligt ännu viktigare att dölja än vår.



Så, till slut, var jag ensam. Utan Severus i min omedelbara närhet, på väg för att möta ungdomarna vars röster vi hört från köket. Vi hade bestämt att jag skulle möta dem själv, så att de från början vande sig vid att det nu var vi tre en tid. Det kunde ju tänkas att till exempel Draco annars skulle ha protesterat. För Elli var nog Severus närvaro betydligt mer komplicerad, tänkte jag när jag långsamt gick mot den välvda öppningen som ledde till köksregionerna.

Synen, som mötte mig när jag kom in i det rymliga köket, var så osannolik att jag för ett ögonblick glömde bort nervositeten. Vid det avlånga köksbordet satt Draco med de vita skjortärmarna uppkavlade och skalade någon sorts rotfrukter, medan det vanligtvis bakåtslickade håret hade gett med sig och börjat falla ner över pannan som en silverblond gardin. De mörka ringarna under ögonen förstärkte hans min av bistert lidande, och det såg bokstavligen ut som om han tvådde sina händer när han nonchalant slängde ner rotfrukterna i baljan framför sig. En förtätad stämning vilade i luften mellan honom och Elli, som stod vid spisen och undersökte vad som fanns i skåpet ovanför den. Hon hade knutit någon sorts scarf om det långa, lockiga håret.
“Mat finns för minst en vecka”, hade Severus sagt. “Det såg jag, när jag undersökte bostaden. Raven hade verkligen ordnat det för oss.” Nästan som om hon visste, hade jag tänkt. Det var nog en vana i dessa kretsar att alltid vara förberedd för eventuella kriser.

Förberedd var dock det minsta jag kände mig när både Draco och Elli nu såg upp, respektive vände sig om, och stirrade på mig.
“Hittade ni henne?” Elli hann först med sin fråga innan Draco omedelbart fyllde i: “Var är Snape?”
Det tog en stund att förklara omständigheterna för dem, inte minst för att det var nödvändigt att hitta en viss balans i vad som kunde berättas. Båda såg illa berörda ut av vetskapen om att Jessica var skadad, men ingen av dem, inte ens Elli, frågade hur det skett. De tycktes förstå att Severus behövdes hos henne under läkningsprocessen och att hon inte kunde transfereras. Jag kunde kanske ha varit ännu mer hemlighetsfull, bara ha sagt att Jessica var funnen och att både hon och Severus behövde vara härifrån några dagar på uppdrag, men det kändes helt enkelt inte rätt. Varken Elli eller Draco var några barn längre och kunde inte undanhållas från hur mycket information som helst.
“Vi klarar oss gott här under veckan”, sa jag och försökte låta lugn. “Om alla hjälps åt ska vi nog kunna hålla oss vid liv med hjälp av all den här maten.” Förråden tycktes verkligen vara fyllda och det kändes som om det stod burkar och fruktfat överallt. Hungern störtade sig plötsligt och oannonserat över mig. Det hade hänt så vansinnigt mycket sedan i morse att det kändes som om flera månader passerat.
“Det blir väl ingen match”, muttrade Draco över baljan och jag noterade att han använde en vanlig potatisskalare. “Jag kan faktiskt göra saker utan att använda magi”, tillade han menande och höjde ett bryn åt Ellis håll innan han buttert fortsatte med sin syssla. Hon ryckte på axlarna och återgick till att rota i skåpet. Jag hade gett mycket för att få veta vilken scen som hade utspelat sig där i köket innan min entré, men insåg att jag aldrig skulle få veta.
“Nå, låt oss skrida till verket. Behöver vi värma vattnet i den där kitteln, till exempel?" Jag riktade kraften mot det nämnda området och de gröna gnistorna lydde så pass att ånga nästan omedelbart började stiga från kärlet. Hade Draco sett? Speciellt inför honom kändes det viktigt att visa magisk kompetens. Jag är nästan som ni, jag har också magi, bara annorlunda fördelad. Jag är min egen sort. Men jag klarar mig. En sak i taget.



Och på något sätt var det så jag tog mig vidare. En sak i taget medan timme lades till timme och jag såg till att fokusera på det som för stunden behövde fungera. Med gemensamma krafter fick vi ihop en måltid i köket - mat som jag slukade, Elli eftertänksamt svalde och Draco som vanligt, kräset, petade i. När det blev dags att börja med undervisningen, som jag verkligen varit nervös över, visade sig Elli vara till stor hjälp. Hon hade med sig kursplaner som vi skulle följa och det var uppbyggt så att en lärarvikarie eller assistent kunde leda det. Tack, McGonagall.


Om Severus varit relativt trygg i att vi skulle klara oss en vecka innanför den magiska cirkeln han slagit, var jag mer orolig för det sociala, att sysselsätta två ungdomar så länge. Men starten med handledning av undervisningen gick bra, planerna var enkla att följa och Elli visade sig vara en riktig klippa. Eftermiddagens timmar avlöpte väl, och upplägget var sådant att handledaren inte aktivt behövde använda magi. Det var också som om Elli på alla sätt försökte underlätta för mig och dra Dracos fokus mot sig själv. En sann pärla - varför var hon egentligen så hjälpsam? Det låg nog helt enkelt i hennes natur. Och medan hon och en butter men tillfälligt medgörlig Draco knogade på med övningarna, började mina tankar vandra igen.


Något var det som skavde. Det upphörde inte, och när vi avslutade eftermiddagens lektioner och jag kunde tillbringa en stund i ensamhet, slog tanken ut i full kraft. Jag låg raklång på Severus säng, greppade och strök över de svala, mörka lakanen, och i min hopplösa längtan fanns en stark medvetenhet om att det fanns någon som i denna stund måste lida tusenfalt mer än jag. Någon som just nu inte visste om sin älskades öde, inte hade någon som helst aning om när de skulle ses igen.

Sirius måste vara galen av oro vid det här laget.

En sådan hjärtskärande fruktan i kombination med hans i grunden rastlösa personlighet var mer än jag stod ut med att tänka på.

Chansen att han kom tillbaka hit igen för att söka sin korp fanns naturligtvis, men frågan var om han kunde ta sig igenom cirkeln. Vi måste ju däremot kunna ta oss ut? Mina tankar vandrade hit och dit, sökande en möjlighet. Allt klarare väcktes en insikt i mig att jag inte kunde låta Sirius lida. Inte under så många dagar - mina erfarenheter de senaste åren hade lärt mig att endast några få dygn känns som tusen år när man svävar i ovisshet.


Men hur skulle jag komma i kontakt med honom?

Jag visste inte ens var han bodde. Han hade alltid avskytt Grimmaldiplan och det var heller inte en plats där Metrimona borde vistas eller visa sig. Det var alltför riskabelt. Fanns det andra platser där han brukade uppehålla sig? Dit hans färdades på sin flygande motorcykel?


Och vid tanken på fordonet slog det mig. Jag mindes hur det hade glänst mot mig och Jessica i ljuset av kristallkronan, på hennes gods där stallet fanns och där hon och jag hade ridit ut tillsammans. Hela den bostaden hade burit spår av hans stormiga närvaro.


Men hur skulle jag ta mig dit?

Det knackade försiktigt på Metrimonas dörr.

Motvilligt lämnade jag den mörka himmelssängen och trädde tillbaka in i min egen kammare, noga med att sluta till ingången mellan rummen, och öppnade sedan för Elli som stod utanför och hövligt såg upp på mig.
“Ska vi laga lite kvällsmat, miss Prince?” undrade hon tjänstvilligt, och ännu en gång förundrades jag över hennes vänlighet och vilja att underlätta den här situationen för oss alla tre. Som om hon hade vetat om min akilleshäl.

Jag såg på hennes gåtfulla ögon, som kikade fram under lockarna, och så med ens kom minnet av scenen i skogen tillbaka. Jag kunde ha slagit mig för pannan - hon visste ju! Elli visste att Metrimona, sekreteraren, var en mugglare som saknade magisk kraft. Hon hade lovat att hålla det hemligt och idag hade hon gjort allt för att göra det lätt för mig. Mina ögon mötte erkännsamt hennes, och värmen steg i mitt bröst. Elli var klok, med sina arton år var hon vuxen och hon ägde betydande kompetens, magisk men framförallt själslig. Hon hade alltid haft en grundläggande balans, varit den klippa som den trasiga Draco dragits till.

Hon skulle kunna genomföra en medtransferens.

Och återigen visste jag att det bara fanns ett alternativ.

Jag visste vad jag måste be henne att göra.

Så underbart med ett nytt kapitel! Vad kan det vara för alternativ? Vad ska hon be Jessica om?

Hm... inga svar på någon av frågorna, men det kommer så småningom.

Jessica Lawiise


Mintygirl89


Nordanhym




Kapitel 64 - Hinder

Hur kunde hon se så tillitsfull ut? Elli skulle bara veta hur nervös jag var, hur allt svajade inför det jag måste be henne om. Icke desto mindre måste jag göra det. Bilden av hur Sirius hade slirat fram till oss i korridoren, desperat av oro för Jessica, satt som etsad på min näthinna.
“Elli”, började jag och tog ett djupt, osynligt andetag. “Jag måste iväg på ett snabbt uppdrag, meddela en person mycket viktig information. Och som du säkert minns från skogen, kan jag inte”, här sänkte jag min redan lågmälda röst till halvt viskande, “genomföra en transferens.”
Elli nickade allvarligt: “Jag vet. Vi har hållit tyst om det, precis som ni ville.”
“Det tackar jag för. Ingen vet alltså?”
Elli nickade igen. “Jag tycker inte det angår någon”, sa hon lugnt. “Och vissa i vår värld är definitivt inte redo för att få reda på något sådant.” Med detta slängde hon ett öga mot den dörr som ledde till Dracos rum. Jag fick lust att le, samtidigt som jag insåg att lika mycket som det låg i mitt intresse att visa den unge mannen magisk kompetens, lika viktigt var det att inte visa denna kompetens för Elli. Fick hon se att jag hade en viss sorts kraft, skulle hon kunna lista ut vem jag egentligen var. Lyckligtvis hade hon stått och rotat i skåpet, när jag magiskt tände under grytan.
Nu suckade hon plötsligt djupt. “Hur ska vi göra med Draco?” muttrade hon, mer till sig själv än till mig. “Han kommer att bli vansinnig om vi lämnar honom ensam här … och på ett sätt fattar jag det.”
“Stället ska vara förseglat med säker magi”, började jag tvekande men förstod vad hon menade. Oron, alltid synligt närvarande hos Draco, skulle blossa upp med full kraft om han blev övergiven just nu, hur tillfälligt det än var.
“Jag vet hur jag ska göra”, sa Elli plötsligt. Den beslutsamma blicken, så typisk för Gryffindor, tändes i hennes ögon och utan att tveka gick hon raka vägen till Dracos rum där hon knackade på. Det hördes lågmälda röster och därefter ett svagt buller där inne. Efter bara några minuter var hon tillbaka.
“Nu sover han gott en stund”, konstaterade hon, “men vi måste skynda oss.” Hon hade uppenbarligen använt sig av någon formel och den stackars Draco var tillfälligt ute ur leken. Men det var bara att stålsätta sig. Vi såg beslutsamt på varandra.
“Jag kan inte namnet på platsen, men vet på ett ungefär var den ligger och kan föreställa mig den. Räcker det för att du ska kunna ta mig dit, Elli?”
“Kanske. Det är i alla fall värt ett försök.” Elli och jag sträckte, båda med viss försiktighet, händerna mot varandra.

För att fullkomligt haja till och dra oss tillbaka igen.



“Vad hände?” utbrast jag omskakad.
“Jag har ingen aning!” Elli stirrade på ömsom sina egna händer, ömsom på mina med rynkad panna. “Var det ovanligt stark, statisk elektricitet?”
“Nej, det kan det inte ha varit.” Jag skakade på huvudet, lika fundersam som hon. “Det kändes snarare som en dov vibration.”
Faktum var att jag nu mindes att jag känt samma sak den gången i skogen, då Elli riktat sin trollstav mot mig, vilket jag nu berättade för henne.
“Kan det vara för att du inte …” Hon tystnade en sekund för länge. I den här världen var det verkligen tabu att helt sakna magisk förmåga. Jag skakade på huvudet igen. Flera magiska personer hade vidrört mig fysiskt utan tillstymmelse till någon känsla av fysisk vibration. Speciellt en av personerna … även om det då hade vibrerat mer än väl, känslomässigt. Jag rodnade nästan, mitt i allt, men fann mig omedelbart.
“Kan vi prova igen? Det måste vara någon reaktion, ett magiskt fenomen kanske?”
Elli nickade och vi tog försiktigt varandras händer. Vibrationen vidtog omedelbart, som ett dovt surr under huden, men det kändes snarare underligt än smärtsamt.
“Det kittlas, tycker jag!” sa Elli och vi kunde inte låta bli att le. “Nå, det verkar i alla fall inte vara farligt. Nu försöker vi.”



Luddig, grön mossa under fingrarna, vänlig men sträv. Ljus långsamt på väg in mellan fransarna. Svårt att öppna ögonen. Mjukt rundade konturer i fjärran det första riktigt synliga. Stilla som en framtidsvision. Marken under mig, däremot, skulle kunna välta över ända vid minsta rörelse. Förpassa mig till underjorden. Fingrarnas grepp om mossan den enda fasta punkten, på något sätt förbunden med horisontens mildhet.



“Miss Prince?”
En röst banade sin väg genom den råa luften. Ja, nu kändes det att den var rå - och att mossan under fingrarna var både blöt och kall. En våt kyla som invaderade genom huden men inte kunde tränga igenom alla mina skyddande lager av kläder. Givna till mig av omtanke … Severus. Var fanns han? Var befann jag mig? Det hade varit något smärtsamt, ett avsked, någon sorts separation …
“Miss Prince?” Där var rösten igen. Någon fanns bredvid mig, en ung person som kändes bekant. Med stor möda lyckades jag äntligen fokusera blicken. En flicka med lockigt, brunt hår satt hukad på mossan.
“Kom vi rätt, miss Prince? Jag fick bilden av den här platsen i huvudet.”
Elli? Jag provade namnet i tanken innan jag vågade säga det högt.
“Ja, miss Prince - hur mår ni? Är ni okej?”
Sakta kom sammanhanget tillbaka, krypande från den milda horisonten över den blöta mossan, gav den konturer. “Jag är okej, Elli. Transferens är komplicerat för mig, men det verkar ha gått bra och vi är på samma plats. Fantastiskt bra jobbat av dig. Tack så mycket.”
“Men kom vi rätt?” upprepade Elli och såg sig sökande om över de böljande kullarna. Nedanför en av dem skymtade ett mindre gods med tre byggnader i varierande skick. Till och med från detta avstånd kände jag igen stallet där jag och Jessica gjort iordning hästarna för ridturen. Det kändes som en evighet sedan men kunde högst röra sig om någon vecka. Marken snurrade till under mig.
“Vi kom rätt, Elli. Jag måste ta mig till godset där borta och se om den jag behöver tala med finns där. Följ med mig, håll dig tätt bakom.” Jag försökte ta kommandot över situationen. Det var jag som var äldst och höll i trådarna, visste vilken information som kunde avslöjas för vem. Samtidigt var det jag som vacklade fram över mattan av mossa, och höll på att falla handlöst i pölarna som fanns här och där mellan tuvorna, medan Elli följde tätt bakom med säkra och väl avvägda steg.

Borta på en av ängarna anade vi plötsligt konturerna av en man. Han rörde sig effektivt, med överskottsenergi, i full färd med att se till några av hästarna. Ordnade med deras hästtäcken och grinden som höll dem inhägnade. Både Hera och Lilit buffade tillitsfullt på honom. Jag kisade för att försöka bekräfta att det var Sirius.
“Elli, vänta här är du snäll. Jag måste framföra informationen ensam, på grund av sekretess. Håll dig inom synhåll.” Hon stannade lydigt och jag kände en varm tacksamhet över hennes tillit. Hon fick inte se mannen där borta på nära håll, för genom sin vän Harry kunde hon mycket väl veta vem Sirius var och kanske till och med känna honom till utseendet. Och det var en farlig vetskap för Elli, som befann sig på vår sida enbart för Dracos skull, att vi hade kontakt med någon från Fenixorden. Det hela började bli så invecklat att jag hade svårt att hålla reda på alla trådar. Plötsligt kände jag att jag innerst inne inte ville detta - inte ett enda steg till framåt - det var så oändligt tungt, alltsammans. Varför måste man till varje pris fortsätta med livet, när allt ändå till sist går åt skogen? När bara det ena hindret efter det andra dyker upp så fort man vågar andas ut några sekunder?

I nästa ögonblick låg jag raklång och dyblöt i den sumpiga mossan.

Hur hade jag kunnat glömma den magiska barriären?

Helvete också. Jag svor inom mig, maktlös inför hur jag skulle lösa den omöjliga situationen. Elli var naturligtvis där på sekunden, självklart hjälpsam med att få upp mig från den förrädiska marken, och med min klädnad klafsande om benen stödde jag mig på hennes smala axel, trots den svaga vibrationen som genast uppstod, medan hon ledde mig framåt några steg och vi plötsligt hade forcerat det magiska hindret tillsammans - som ingenting.
“Sådär, miss Prince”, sa Elli vänligt, “jag väntar här. Även om jag gärna hade velat klappa hästarna där borta … så fina de ser ut!”

Ytterst försiktigt tog jag mig fram ytterligare några hundra meter på den oregelbundna ängsmarken mot mannen som naturligtvis visade sig vara Sirius Black på sitt eget gods. Sitt och korpens.
“Hon lever”, hasplade jag ur mig för att oron i de brinnande grå ögonen framför mig skulle stillas åtminstone något. “Jessica lever och är i säkerhet.”
Sirius Black stirrade på mig, perplex, med ena handen på stängslet och den andra som rastlöst drog upp huvan från ansiktet, som var väderbitet och med flera dagars skäggstubb. Han sa ingenting, vandrade bara hit och dit med ögonens pilande kvicksilver mellan mig, hästarna, landskapet bakom min gestalt.
“Hon är skadad, men inte livshotande”, fortsatte jag andfått och försökte lyfta upp de genomdränkta kjolarna i klädnaden någon decimeter från marken, “Jessica är i Corban Yaxleys bostad, han påbörjade vården och Severus Snape kompletterar och avslutar den, så hon får den bästa behandling som finns att tillgå.” Rodnaden sköljde het över mitt ansikte och jagade bort den råa januarikylan. Det glimmade varmt till i Sirius ögon, men han såg fortfarande förbryllad ut och kisade mot en punkt i synfältet bortom mig.
“Hur tog ni er in?” frågade han kort. “Hur kunde ni forcera barriären?”
Jag såg tvekande på honom. Det var ändå en outtalad självklarhet mellan oss att han visste vem jag egentligen var. Han måste ju ha förstått det? I vilket fall var det Metrimona som hade varit på den här platsen för någon dryg vecka sedan.
“Jag har varit här tidigare i sällskap med Jessica. Vi har ridit tillsammans på Hera och Lilit. Och nu … var det eleven där borta som var vänlig och hjälpte mig igenom.”
“Eleven?” Sirius fortsatte att spana mot horisonten bakom mig. Plötsligt blev jag medveten om att det var något med honom. Så här disträ brukade inte Sirius Black vara - definitivt rastlös, men inte tankfull och undrande som nu. Rentav melankolisk. Av någon anledning dök korpens ständiga vemod upp i mina tankar.
“Det är en mycket kraftfull magisk barriär runt godset”, sa Sirius nu, medan hans högra hand gjorde den trevande rörelsen som var typisk för att finna trollstaven. “Det ska inte vara möjligt att bryta den, förutom med ytterst avancerad magi. Vem är eleven ni har med er?”
Jag tvekade en sekund men fann ingen anledning att undanhålla sanningen. “Hon heter Eleonora Jakobsson och bor tillfälligt tillsammans med oss hos Jessica för att assistera med ...” Jag hade ingen aning om ifall Sirius visste om arrangemanget med Draco och om han i så fall hade några synpunkter på att Jessica hade den unge mannen från Slytherin boende under sitt tak. “Med studier”, fortsatte jag och kände mig alldeles yr av alla förvecklingar. Jag såg nästan hjälpsökande på Sirius.

Hans gåtfulla ansiktsuttryck var emellertid borta som genom ett trollslag och han såg på mig, beslutsamt, förtvivlat rentav.

“Ge er av!” sa han med en röst som inte tålde några motsägelser, nästan som Severus på den tiden det begav sig. “Ta er härifrån omedelbart. Ni ska ha stort tack för informationen om Raven. Men det är farligt för er båda att vara ute på egen hand på det här sättet. Jag borde hjälpa er tillbaka, men Merlin ska veta att det kan vara en risk för er att bli sedda tillsammans med mig…” Sirius Black såg på mig med storm i sina ögon. “Återvänd genast till Ravens bostad. För eleven tillbaka i säkerhet.”

Vet du vad?

Vi tar en hederlig mugglis-kommentar. Det var alldeles för längesen.

Varför ser Elli egentligen så tillitsfull ut? Ja, kan det egentligen vara för att hon anar att det är Miriam där bakom och inte är så orolig över att vara ”fast” med >Metrimona<? Och Miriam känner hon ju definitivt, och kanske anar hon det också - och desto mer då behöver hon visa M, vem av dem det nu kan vara, att de har en ömsesidig tillit. Mycket mellan raderna, så att säga. Men även om hon inte anar så vet hon en sak: Metrimona har inga magiska förmågor. Och det är skyddsvärt för Elli, som vet vilken farlig värld de lever i.

Och Miriam, med sin fulländande empatiska förmåga som inte kan tänka annat än på hur någon annan mår, fastän det kan sätta hennes säkerhet i risk. Det är så självklart för henne att Sirius MÅSTE få veta.

Det som är mycket intressant med Draco är att han egentligen (är jag 90% säker på åtminstone) ger blanka f*n i om M (återigen, både Miriam/Metrimona) har magisk förmåga. EGENTLIGEN. Men det betyder inte att han inte kan visa öppet att han inte bryr sig. Han måste hålla upp en fasad. Det är jobbigt att ha en fot på vardera sida av det svartvita brädet de lever i. Men jag tycker också det är fint att du lyfter och beskriver svårigheterna för Miriam i att hon behöver förhålla sig till båda sanningarna i och med att hon visar Draco magi och Elli inte..

Jag har redan skrivit det, men jag måste säga det igen - JAG ÄLSKAR ATT ELLI BARA KNOCKAR HONOM. För hans eget ”bästa”. Och ojojoj vad jag tänker mig att de har ett gräl om det när Elli kommer tillbaka. Draco hade säkert gärna hjälpt dem… (EGENTLIGEN FAKTISKT). Jag var verkligen inte beredd på att det var så det skulle gå till. Jag tänkte mer lite mer lurendrejeri än att faktiskt ta till praktiska knep!

Och, det har jag också skrivit innan… Angående

Jag tycker du beskriver det bra också, och detta var jag inte heller beredd på, med hur vibrationen dem emellan upplevs från bådas håll, och hur de försöker förstå vad det var. OCH DU GOLVAR MIG SÅKLART MED HUR DU BESKRIVER ATT EN VISS PERSON FÅTT HENNE ATT VIBRERA MER ÄN VÄL. Jag rodnar när jag läser det där, hallå!!! Du känner väl mig, jag är så pryd i min icke-prydhet…

Men, de tar sig igenom det och precis som Elli säger, det verkar inte vara så farligt.

Passagen (som Mika så fint kallade det) är väldigt fin. Den är abstrakt och som jag sagt innan (i författarköket ♥ ) så beskriver du verkligen känslan av att inte riktigt vara vid medvetande. Men det finns en hel del andra tolkningar att göra, som det så ofta finns när det gäller abstrakta formuleringar.

den enda fasta punkten

Jag kan inte annat än förknippa passagen med stress och utmattningssyndrom, men att det tack och lov finns något kvar att greppa tag i. Att verklighetsförankra sig i… Och det är värt mycket, för det kan vara så lite som gör allting lite enklare, hur jobbigt det än känns.

Och det första hon tänker på är Severus. Hennes trygghet när allt annat är osäkert, när det känns som allt ska rämna utan ett fast tag om mossan. En separation och ett avsked? Något smärtsamt? Nu när jag verkligen tänker på de orden så funderar jag på om det är något mer än själva transferensen. Är hon riktigt med i svängarna? Eller är det hon minns det jobbiga som varit då hon blivit tvungen att vara borta från Severus - och helt osäker på vad som hänt och vad det innebar? (Tänker på då Dumbledore valde att be Severus döda honom).

Och så otroligt fint och pedagogiskt av Miriam att säga ”Fantastiskt bra jobbat av dig”!! Hon är som sagt extremt empatiskt och väldigt mån om att lyfta upp andra.

Och Elli undrar om allt verkligen står rätt till… Men det gör det väl. Egentligen.

”Mattan av mossa” är också en fantastisk beskrivning, och trycker såklart extra mycket på att hon vacklar fram. Att hon verkligen är medtagen… Och vad hade Snape sagt om han såg henne, om han visste… Aj aj aj… Oron stiger i mig bara av att tänka på hur orolig Sev hade varit.

Sirius som rör sig med överskottsenergi är också en fantastisk formulering, som verkligen fångar upp hur han är som person. Jag tycker också det är så himla snyggt av dig/Miriam att förklara utifrån sekretess att endast M kan närma sig.

Och själva förvirringen, över hur allt hänger samman binds så snyggt ihop med det vi talade om kring barriären. Det är förvisso förvirrande för oss också att hålla koll på hur det hör ihop, men att få in det i texten, i berättandet, det är väldigt talangfullt.

Snabbt skyndar hon sig också att berätta för Sirius, och Sirius är bara chockerad (känns det som) över att hon är där. Och detta märkte jag vid min andra genomläsning (för jag tycker som sagt att detta är bland det bästa du skrivit, men det kan också vara för att jag haft viss avsaknad av dina fantastiska texter…)
Vad jag märkte var att först beskriver du hur Sirius söker efter något i landskapet bakom M’s gestalt. Sedan hur Och sedan hur han kisar mot en punkt bakom henne. Och sedan fortsätter spana. Och sedan har Metrimona-Miriam hela Sirius uppmärksamhet. Han behöver inte försöka pussla ihop det han försöker förstå längre, och då kan han titta på henne.

Och hela detta partiet skriver du som en gudinna, det är så fängslande, spännande och intrigfyllt. Du skriver otroligt talangfullt fram och tillbaka mellan vad Miriam försöker förmedla (och som Sirius knappt verkar orolig över, för nu vet han ju att Jessica är säker) och vad Sirius försöker förstå, vilket inte alls är något av vad Miriam EGENTLIGEN kom dit för att berätta. Nej, nej. Det är något helt annat.

Och ”Ge er av!” Är så otroligt laddat skrivet, jag kände verkligen hur han röt ifrån första gången jag läste det, och det är fortfarande lika starkt. Det visar så otroligt mycket på hans oro.


Jag är extremt nyfiken på Miriams tankar nu, och inte minst på hur Draco kommer reagera - för att inte tala om Snape.

Hur går det egentligen för Jessica.
Och vad kommer hon att berätta för Snape i deras ensamhet? Och vad kommer Snape att diskutera med Miriam?

Du är bäst. ♥

Så makalöst bra kapitel! Miriam har hittat Elli!

Luddig, grön mossa under fingrarna, vänlig men sträv. Ljus långsamt på väg in mellan fransarna. Svårt att öppna ögonen. Mjukt rundade konturer i fjärran det första riktigt synliga. Stilla som en framtidsvision. Marken under mig, däremot, skulle kunna välta över ända vid minsta rörelse. Förpassa mig till underjorden. Fingrarnas grepp om mossan den enda fasta punkten, på något sätt förbunden med horisontens mildhet.


Alltså, texten är som ren poesi i mina öron! Den är vacker, mjuk... och nästan lite sorgsen, samtidigt som den känns varm. Det går inte att beskriva bättre.

Och hon får möta Sirius! Men de blir tvingade att fly!
Håller med Trezzan att "Ge er av!" är väldigt laddat! Som om det är elektricitet i luften. Inte heller där kan jag beskriva bättre.
Bra jobbat med kapitlet! Får se vad som händer nästa gång. Ska hon få möta någon av dödsätarna? Eller kanske trion?
Den som läser, får se!

Inga tips, men hittar jag något när jag läser om kapitlet, skickar jag en uggla.