En kittel full av kärlek (3:e generationen)

så gulligt av albus att säga så
"Om jag inte kan berätta sådana här saker för dig, vem kan jag då berätta det för?"

blir nästan tårögd :')

Kapitel 32
Scorpius
Jag tittar mig i spegeln. Där, på käkbenet vid halsen. Där syns den mörka skuggan av Albus slag. Han är starkare än mig, så jag är säker på att han knappast har någon känning från mitt slag. Jag däremot har, som sagt, fått ett väldigt fint blåmärke. Jävla Albus. Jag har ju mer lust att dölja det här än sugmärkena Rose gav mig. Fan. Jag suckar och lämnar badrummet. Det är kväll. Snart träder utegångsförbudet in. Det är fredag. Idag skulle jag och Rose varit tillsammans i ett år och två månader. Men alla de där dagarna är utsuddade i min kalender. Nu är det bara vanliga dagar. Och nu är det Rose och Adrian som får fira årsdagar. Det känns väldigt bra att jag kan trösta mig med att vi slog Ravenclaw i den senaste quidditchmatchen. Ravenclaw, elevhemmet där alla med bra utseende och hög IQ går. Ravenclaw kan ruttna i Hemligheternas kammare. Ivan och de andra är uppe i sovsalen. De tystnar när jag kommer in. Albus är också där.
- Låt inte mig störa, muttrar jag och sätter mig på min säng.
Deras blickar bränner mig i ryggen. Dörren öppnas och slås igen. En hand läggs på min axel. Jag vrider på huvudet och tittar in i Albus gröna ögon. Ingen av oss säger något. Tittar bara på varandra.
- Gör det ont? frågar han efter en stund.
Jag rycker på axlarna.
- Det var en riktigt bra smäll du fick in. Min läpp känns lite svullen, säger Albus och rör med fingrarna vid sin mun.
Om jag tittar noga kan jag se hur ena sidan är lite större än andra. Det får det att rycka i min mungipa. Albus märker mitt leende.
- Du ler åt min smärta din jävel, säger han och ler.
Albus sätter sig ner varandra. Han knuffar vänligt till mig och jag knuffar lika vänligt tillbaka. Och bara sådär vet jag att det är över. Vi är inte osams längre. Allt är som vanligt. Men jag antar att det är så när man är bästa vänner. Man måste bråka. Men man blir sams lika snabbt.
- Har du hört det senaste? undrar Albus.
Jag skakar på huvudet.
- Din kusin lär min käre bror hur man blir en bra pojkvän, berättar han.
Jag skrattar. Det var det roligaste idag.
- Är du säker på att James inte kommer kasta någon förtrollning över dig? Jag menar, han vill knappast att det här kommer ut, säger jag.
Albus rycker på axlarna.
- Om jag inte kan berätta sådana här saker för dig, vem kan jag då berätta det för? undrar han.
Hans ord gör mig nästan lite tårögd.
- Tack, det betyder mycket, säger jag.
Stämningen är rummet är plötsligt väldigt känslosam och ingen av oss känns särskilt bekväm. Jag harklar mig och ställer mig upp.
- Ett parti knallkort? undrar jag.
Lite pangljud gör det hela säkert mycket mer... mycket mer... manligare! Mycket mer manligare. Albus nickar och vi sätter oss på golvet. Efter en stunds spelande kommer de andra tillbaka. De gör oss sällskap på golvet och vi spenderar resten av kvällen med att spela kortspel. Jag har inga som helst tankar på att killen mittemot mig gav mig ett blåmärke. Vid närmare eftertanke, är det inte väldigt manligt att gå runt och vara lite blåslagen?

Albus
Äntligen. Reese och Peggy står och väntar på mig utanför sovsalarna. Båda två är klädda i de gröna kläderna och håller sin kvast i hand. Träning. På rad, med mig i mitten, går vi med snabba steg ut ur slottet och bort mot quidditchplanen. Jag stoppar näsan i vädret och tittar mig omkring.
- Jag har längtat hur länge som helst på att äntligen få träna, säger jag.
- Jag hoppas att du har kvar den där positiva tanken. Jag har sett träningsschemat som Reese har gjort och det var inte det roligaste. Träning minst tre gånger i veckan, berättar Peggy.
Hon får ett surt ögonkast av sin bästa vän.
- Så länge jag får flyga överlever jag allting, säger jag.
- Vad säger tjejen om det? undrar Peggy. Jag menar, träning tre gånger i veckan och läxor på det. Det blir inte mycket tid över för kärleken.
Jag rycker på axlarna.
- Sarah vet att jag lever för quidditch och jag vet att hon inte gör det. Dessutom vet jag att James håller henne sällskap när jag inte kan göra det, säger jag.
Hon ler ett snett leende.
- Om jag vore du så skulle jag hålla koll på dem, jag menar, James höll mig sällskap en gång i tiden, säger Peggy och blinkar med ögat.
Jag rodnar.
- Det är ingen fara, tro mig, säger jag snabbt och gränslar min kvast innan Peggy hinner säga något mer.
Varför kan ingen tro att det inte kommer hända någonting mellan James och Sarah? Är det så svårt att inse att det är jag och Sarah som älskar varandra? Jag hoppas att James blir tillsammans med Millie snart, gärna nu, för då kanske folk inser vem som gillar vem. Jag svävar upp i luften. Känner hur vinden omfamnar mig, Precis som om den hälsar mig välkommen, du är saknad. Jag har i alla fall saknat den. Jag lutar mig framåt och kvasten ökar fart. Jag snurrar tills jag blir yr. Jag volter och lopar tills jag tror att jag ska spy. Reese blåser i sin vissla och laget samlas runt henne. Hon går igenom schemat och frågar ifall det är någon som vill säga emot upplägget. Jag spänner blicken i dem alla och ingen vågar öppna munnen. Quidditch tre gånger i veckan, kan det bli bättre? Reese berättar vad vi ska träna på och flyger sen ner till marken för att plocka upp klonken och dunkarna. Jagarna började genast passa klonken mellan sig och sedan försöka göra mål på väktaren. Slagmännen flög över hela planen för att hindra de vilda dunkarna från att slå av någon från kvasten. Själv satt jag bara där och tittade på dem. Såg hur solen var på väg ner vid horisonten och lämnade kvar ett rosa skimmer. Sarah skulle ha älskat att se det här. Jag känner ett litet sting av saknad. Vi har inte setts på över 24 timmar. Det är nästan så att jag har glömt hur hon luktar. Men om jag blundar, då kan jag känna det. Det doftar ljuvligt. Underbart. Som vårblommor och friska citrusfrukter.
- Potter! Jag valde inte in dig i laget så att du ska lata dig. Flyg genast ner och släpp lös kvicken! skriker Reese.
Jag öppnar ögonen och flyger genast ner till lådan. Öppnar facket och släpper den gyllene kvicken fri. Den breder ut sina tunna, guldiga vingar och börjar flyga runt som en pigg fluga. Jag låter den få ett långt försprång innan jag flyger efter. Först sakta men sedan tar mitt tålamod slut och jag ökar farten. Kvicken är snabb. Men jag är snabbare. Jag sträcker mig fram. Sluter mina långa fingrar runt kvicken som genast tar in vingarna. Jag öppnar min hand igen. Den ligger helt stil på min handflata.
- Det där var rekordsnabbt, säger Peggy och flyger fram till mig.
Jag nickar. Speglar mig i kvickens gyllene yta. Min näsa ser alldeles för stor ut.
- Påminn mig om att leta upp en trollformel som minskar näsor, säger jag och håller en hand för min näsa.
Peggy skrattar.
- Din näsa är perfekt, säger hon och lägger en hand på min axel.
Jag tittar på hennes hand. Peggy tittar också men drar snabbt tillbaka den.
- Förlåt, det var opassande. Ska vi återgå till träningen? undrar hon och rodnar.
Jag nickar och vi flyger sida vid sida.

hela kapitel 32!

Superbra!

superbra!!!

Åh helt Amazing, du skriver så himla välskrivet och verkligt! När jag ser att du skrivit ett kapitel blir jag så glad att jag börjar skratta, och när det är slut vill jag bara ha mer!

Helt otroligt, som vanligt!

Jättebra

det är visst nån som gillar lila albus

Awsome!!X1000000000000000000000000000000000000000

SUPER som vanligt