Rollspel med egna karaktärer

Jag vaknade av att det blåste ute och grenarna slog mot rutan. Jag satte mig upp och log. Jag gick fram till gardurobem och bestämde mig för att ha en röd/ svart klänning som hade kunnat passat in på 1700-talets England. Jag älskar deras gamla mode. Jag satte en söt hatt på huvudet och gick sen ner till frukosten och mina föräldrar log
"Inge japanskt idag?" sa min mor
"nej idag tänker jag vara engelsk" skrattade jag och åt en smörgås
"vi måste båda jobba idag" sa min far och jag nickade
"säg till om du lämnar huset" sa min mor och jag nickade och snart var de borta och jag suckade
"är fröken klar?" frågade Sebastian
"hai" svarade jag och han dukade undan. Jag undrade vad mina vänner i Japan gjorde.
"Sebastian? Vill du spela schack med mig?" frågade jag vänligt
"självklart fröken" sa han och hämtade schack rådet och vi började spela

Jag vaknade och sträckte på mig, när Hanna knackade på dörren.
- Ja, jag är vaken, kom in, sa jag och gäspade stort och Hanna kom in.
- Herrn och frun har åkt iväg på ett uppdrag på ministeriet, de hälsar och lovar att det inte har något jobb i morgon så att de kan följa med dig till Expressen, sa Hanna och neg.
- Tack Hanna, då vet jag, sa jag vänligt och suckade lite för mig själv, sista dan och mamma och pappa var inte hemma.
- Vill ni ha frukost på sängen miss?, sa Hanna och jag nickade vänligt till svar.
Hanna kom in med frukosten och lämnade mig, jag läste lite ur Hogwarts historia medans jag åt frukosten.

Jag såg på schackbrädet men jag kunde inte koncentrera mig och när Sebastian vann för andra gången gav jag upp.
"jag går och packar fruns väska" sa Sebastian och jag log tacksamt och reste på mig och gick till träningshallen och sköt några serier pilar och gav sen upp. Jag var för uttråkad och för nervös över vad folk skulle säga om mig i morgon. Jag undrade vilket elevhem jag skulle hamna i. Tänk om jag inte hamnar med nån av mina vänner och ingen tycker om mig. Jag slängde mig i soffan i vardagsrummet och tog upp ett fotoalbum och började bläddra i det

Frukosten var uppäten och Hanna hämtade brickan.
Jag klev upp och satte på mig de svarta mjukisbyxorna och linnet.
Jag såg mig om och visste inte vad jag skulle göra.
Jag packade min koffert och drog ner den i hallen så att allt skulle vart klart tills i morgon.
Sedan tog jag min kvast och flög runt, jag var rastlös och spänd inför morgondagen.

"frun det är lunch nu" jag ryckte till när Sebastian pratade med mig och så på klockan, ett. Hur länge hade jag varit borta i tänkar. Hur länge hade jag inte tittat på bilderna med alla mina vänner i Japan
"jag kommer" sa jag leende och satte mig i matsalen och åt uttråkat upp fisksoppan och reste mi sen och började vandra runt otåligt i huset. Jag tittade på alla tavlor, vapen och saker ur pappas samling. Jag kom fram till mitt rum och öppnade balkongdörren och gick ut. Blåsten slog genast mot mig men jag struntade i det och bara stod och stirrade rakt fram

Efter flygningen gick jag in till köket och år kött och potatis.
Sen visste jag inte vad jag skulle göra så jag gick in i biblioteket och läste lite.

Jag kände regnet börja falla och piska mot ansiktet
"fröken kommer bli sjuk om hon står ute" sa Sebastian "och hon vill väll inte missa tåget i morgon?"
"nej" svarade jag vänligt och slängde en sista blick åt det hållet jag visste Japan låg. Långt bort, väldigt långt bort
"jag tappar upp ett bad" sa Sebastian och jag nickade och när han kom tillbaka en stund senare gick jag in i badrumet och kröp ner i det varma badet

Jag såg ut genom fönstret och det spöregnade.
Jag kröp ihop på mattan framför brasan och fick en kopp te av Hanna.
Sen fortsatte jag läsa i godan ro, tills jag inte orkade mer.
Jag gäspade och sträckte på mig, vilken långtråkig dag.
Kunde inte klockan gå snabbare så mamma och pappa kunde komma hem.
Även om man aldrig visste hur länge de jobbade när de var på uppdrag.

Jag gjorde små ringar på vattenytan innan jag uttråkat klev upp och torkade mig. Sen snorrde jag på mig min kimono och klev ut ur badrummet och lät det långa vitblonda håret hänga ner för ryggen. Jag steg ut ur rummet och ner mot vardagsrummet för att vänta på att mina föräldrar skulle komma hem. Jag visste att pappa ibland kunde komma hem sent. Det var ett ansvartsfullt och krävande jobb att driva ett sjukhus och min mors arbete kunde ta evigheter när hon skulle få ministrarna att fatta. Jag tog fram ett annat fotoalbum med bilder som tagits de sista månaderna innan vi flyttat och jag kände en stygn av sorg när jag såg på alla personer jag tvingats lämna kvar i Japan. Jag satt tyst och hörde regnet smattra utanför

En uggla kom flygande, det var mammas och pappas jobbuggla och jag suckade.
När den kom betydde det att de skulle jobba över och inte skulle komma försen sent ikväll.
Och mycket riktigt, det var sant.
Jag kröp upp i fotöljen och såg ut på den regnvåta himmelen.
Undra hur det skulle bli imorgon?, skulle de acceptera mig?, vilket elevhem skulle jag hamna i?