Rollspel: Marodörernas tid

jag såg på varulven. jag visste inte vad jag skulle säga.
"Vad ska jag säga? jag saknar att ha en familj även om de är dumma i huvudet! jag är så avundsjuka på er när ni kan åka hem till dem på loven, när ni får presenter från dem, ja när ni har föräldrar som bryr sig om er." sa jag tyst och skämdes, det kändes så fel att vara avundsjuk på sina vänner.

Remus såg plågad ut och bet sig i läppen.
"Jag förstår att livet känns orättvist... men trivs du inte hos James menar du?", frågade han. Han kände sig en aning dum som uttryckte det på det viset.
Egentligen visste han ingenting om det.
Han tänkte på hans föräldrar, som tappert försökt hitta ett botemedel som kunde göra honom till människa igen.
De hade misslyckats.

Jag såg på Remus och nickade svagt. vaför ser han så plågad ut hela tiden?
"Klart jag gör, men det är ju just det de är...hos James..." sa jag lite ledsamt, jag älskade hans familj men det var ju hans familj. "Jag känner mig alltid som en gäst eller som någon som tränger sig på." suckade jag och såg ner på mina händer. "Varför kunde inte jag få en nomal familj?2 frågade jag o försökte le

"Varför kunde inte de inte få en normal son?", frågade han tyst. Han syftade inte på att Sirius var en dålig son. Han pratade om sig själv. Han insåg vad han sagt och skakade avvärjande på huvudet.

jag la huvudet på sne och såg på Remus, jag förstod att det inte var ämnat för mig och satte mig brevid honom och la armen runt hans axlar.
"Du är ingen dålig son, Remus!" sa jag och log. "Du har inte rymt hemifrån, du har inte hamnat i "fel" elevhem, du har inte bytt sida och du är inte otacksam som jag så jag skulle säga att du är en bra son." sa jag och kunde inte låta bli att le lite

Remus såg ner i marken men tvingade sig själv att se på Sirius.
"Fel elevhem? Wow, vilken jävligt bra anledning att bli hatad för!", suckade han men såg sedan osäker ut igen. "Ehm... jag är ingen vidare tröst eller hur?", frågade han och klandrade djupt sig själv.

jag mötte Remus blick.
"Finns väll värre saker att bli hatad för, men de är ju som de är. du skulle hört hur mycket de skrek på mig när jag hamnade i gryffindor! jag trodde nästan mugglarna brevid skulle höra oss." skrattade jag och såg sedan på Remus
"Jo du fick mig att le och för det ger jag dig över förväntat." sa jag och log igen. "Sluta se så osäker ut. du ser ut som du säger något dumt varje gång du öppnar munnen."

"Men det är ju det jag gör!", sa Remus och slog knytnäven emot pannan. Han såg besviken ut och kände sig sämre dessutom. Livet sög verkligen ibland.
"Vad ska de bli av mig? Ska jag kanske bli fattig och tom i huvudet, bo i ett kolhuvud.", suckade han. "Eller ute i skogen bland spindlar, troll och perversa kentaurer!"

Nu hade killarn varit där uppe i en evighet. Trodde de att jag var helt känslokall eller? Jag var faktiskt inte så som jag var utåt och det borde de veta. Men samtidigt kanske de fann mer tröst hos varandra än hos mig som var lyckosten själv.
Jag satte igång med ett nytt parti mot Peter men hade tankarn på ett annat håll och han vann igen.
Peter blev överlycklig, han var varkligen trög i hjärnan två av hans vänner var dystra som surved och den tredje hade inte ens tankarn på spelet och ändå blev han överlycklig.
Jag sa inget och lät Peter tro att han hade vunnit de båda gångern, det förtjänade han det kan inte vara kul att jämt förlora.

"Det där såg ut att göra ont." sa jag och log lite. och mötte sedan allvarligt hans blick. "Nej jag tror knappast du kommer bo i skogen och tom i huvudet lär du väll aldrig bli, inte så mycket som du läser." sa jag med ett leende "och du kan få hälften av mina pengar om du vill, jag har tillräckligt för att hyra en liten armé." sa jag med ett lätt leende. "Nej men seriöst Moony det är ingen fara, du kommer klara dig bra. det är väll värre med mig då som skiter i skolan och egentligen inte är bra på något annat än att ställa till med bus." sa jag med en suck