Children of Us [SV] [PG]

pleas, moooore!

Så däraaaa


----

Kapitel 22
Rumor Can Be True, But Not Always!
14 Mars 1998

Alexis vaknade upp av att vårsolen lös in genom fönstret i flickornas sovsal. Fåglarna kvittrade vackert i vårvädret. Alexis gäspade trött, det var lördag morgon och dags för Hogsmead utflykt. Det var inte Alexis första, men möjligt sista, i alla fall i Hogwarts arrangemang. Hon reste sig upp och gick till Mandys säng för att väcka henne.
”Mandy, Mandy vakna, det är ju Hogsmead idag” Sa Alexis, kanske lite mer entusiastisk än hon egentligen var. Mandy skruvade på sig men vaknade tillslut.
”Alexis, kan du inte bara låta mig sova bort den här dagen” klagade hon trött.
”Nej, aldrig i livet, upp med dig, vi måste ha frukost, jag vet att Terry gärna vill att du följer med… Jag ska ju träffa Fred där nere” sa Alexis och såg på sin vän. Mandy nickade trött och satte sig upp.

Någon timme senare gick Fred i den våta marken i Hogsmead. All snö hade ju börjat smälta bort och regnet var tillbaka. Han väntade otåligt på Alexis. Han kollade på klockan, hon var sen, men han var inte förvånad. Han såg upp mot vägen som ledde till Hogwarts, han såg ett gäng ungdomar komma längds med vägen. Han sökte med blicken och såg Alexis ibland dem. Han suckade och kilade sig i det röda och för tillfället kammade håret.
”Heej, Fred” sa Alexis när hon kom fram till Fred och kysste honom mjukt.
”Har du någon aning om hur länge jag väntat på dig?” sa Fred och kollade på henne. Alexis såg tillbaka på honom.
”Ursäkta mig då, men de lät oss inte gå tidigare” sa hon surt.
”Varför kom då Ron, Harry och Hermione för 40 minuter sedan?” sa Fred surt. Alexis suckade högt och såg på honom.
”OM DU HAR KOMMIT HIT FÖR ATT BRÅKA MED MIG, KAN DU LIKA GÄRNA STICKA HEM IGEN” skrek Alexis argt.
”Du, det var inte så jag menade…”
”NEEEHEEE OCH VAD MENADE DU DÅ?” skrek hon argt. Hon orkade inte med att bråka, varför skulle han klaga på henne bara för att hon råkade komma en aning sen?
”Alexis, du fattar inte… Ron berättar att ryktena på skolan fortsätter, om de inte var sanna borde du ju i alla fall försöka stoppa dem” sa Fred en aning irriterad.
”Jag fattar VISST, och det finns ingen sanning alls i de där ryktena och du är dum nog att tro på sådan skit” fnös Alexis och kollade åt ett annat håll. Fred såg på henne och tog henne hand men Alexis var snabb att dra bort sin.

Mandy satt ner inne på en av pubbarna i byn, hon var inne på Svinhuvudet. Terry satt mittemot henne, han fattade inte varför dem nödvändigtvis var tvungna att gå hit när nästan alla andra var på tre kvastar.
”Mandy, vad är det frågan om?” sa Terry och såg på henne med en smått alvarlig men orolig blick. Något var inte som det borde.
”Jo…” Mandy började men hon visst inte hur hon skulle fortsätta. Hon kunde ju inte berätta om Halloween, det gick bara inte.
”Kom igen Mandy, vad är det… Är du ledsen för att du börjat gå upp i vikt?”
”Neeej, grejen e varför jag går upp i vikt” sa Mandy och såg ner i bordet.
”Okej… Varför?, För mig spelar det ingen roll”
”OH FATTAR DU INGETING… ÄR DU VERKLIGEN SÅ KORKAD?” skrek Mandy argt och reste sig upp.
”Mandy…” försökte Terry och såg på henne.
”DU FATTAR INGENTING, LYSSNAR DU ALDRIG PÅ RYKTEN? ” skrek hon argt och välte ut den varma chokladen.
”Varför ska man det, de är ju ändå sällan sanna” sa Terry och såg på henne med förundrad blick.
”MEN DEN HÄR GÅNGEN ÄR DEM DE” skrek hon surt och rusade ut ur svinhuvudet. Terry såg efter henne och sprang sedan efter.
”Mandy vänta, förklara, vad är som händer?” frågade han förvånat. Mandy vände sig om och såg på Terry. Hon visste inte att nästan halva skolan började strömma ut ur tre kvastar när hon skrek;
”JAG ÄR GRAVID, DIN KORKADE… OHHHHHH”.

Alexis och Fred simmade in i bild skrikandes på varandra.
”HUR FAN KAN DU TRO PÅ SÅNNA RYKTEN, JAG TRODDE BÄTTRE OM DIG WEASELY” skrek Alexis argt och gick med raska steg. Fred tog illa vid sig av att hon kallade honom vid efternamn. Han skyndade efter henne,
”MEN VAD SKA JAG TRO DÅ, ATT DIN KUSIN RÅKADE HÖRA FEL PÅ JULAFTON?” skrek Fred argt.
”JA! FÖR JAG SKA INTE GIFTA MIG MED NÅGON!” skrek Alexis argt.

Bra! Meer! :d

Skitbra! Meer ♥

Superbt. ~

jättebra mer!

Alexis och fred måste bli sams igen. ♥

Kapitel 23
Not A Welcoming Exam!
juni 1998

Alexis och Mandy gick ner mot den stora salen, det var nu det gällde. FUTT- examen var här och proven var svåra. Alexis läste igenom och pluggade in i det sista inför varje prov, Mandy gjorde så gott hon kunde. Viskningarna bakom deras ryggar hade blivit värre efter Hogsmead. Alexis hade nästan enbart bråkat med Fred under hela utflykten och nu vägrade hon svara på det brev han skickade. Terry hade blivit lagom chockad när Mandy skrikit ut det genom hela Hogsmead. Han fattade inte hur det gick till och han visste att han inte var pappa. Nu försökte han undvika Mandy och Alexis så mycket det bara gick. Mandy deppade, hormoner hoppade upp och ner i henne kropp, hennes mage såg ut som en uppblåst ballong. Hon var i 8 månaden så det var väl inte så konstigt. Alexis gav vilket fall inte upp hoppet om Mandy som vän och stöttade henne.

Senare satt de inne i stora salen alla eleverna som gick sjunde året på skolan. De skrev test efter test hela dagarna. På förmiddagen var det teoretiskt prov och på eftermiddagen praktiskt, ja i de flesta ämnen de tog. Alexis tyckte nog att runskriftsprovet varit svårast men nu satt hon med ett teori prov i förvandlings formler. Hon skrev ner trollformler och förklarade vad de gjorde. Hon skrev och berättade på en av frågorna om animagisk förvandling och på en annan skrev hon om lite om vad som hände när man gör saker fel och hon skrev så utförligt hon kunde. Det var ganska enkelt tyckte hon, förvandlingskonst hade aldrig varit något större problem för henne. Mandy däremot satt och nästan kallsvettades över frågorna. Hon kunde det egentligen men hon hatade terminsproven och speciellt de här. Nu när hon heller inte var i det klaraste eller piggaste stadiet så var det tufft. Hon skrev det hon kunde, men var rädd att hon missade vikiga saker. FUTT- examen var ju meningen att det skulle vara svåra och de var strängt övervakade för fusk.

De som gick femte året hade redan fått göra sina GETT- examens prov. Nu var de ute i den strålande solen. Adrian hade inget emot det. Han satt i solen med några av sina vänner och skröt för tjejerna hur duktig han varit och hur han förstummat lärarna på de praktiskt proven. Ja Adrian var inte så dålig i skolan, en rätt flitig person när de kom åt. Fast han skröt inte om att han pluggade, bara att han kunde sakerna. Solen brassade på som bäst vi 12 tiden och då kom sjunde års eleverna ut lättade över att ännu ett prov var över. Faktiskt så var de det sista provet de hade. Draco och Pansy gick tillsammans bort mot Adrian och de han satt med. John Rosier och Jane Pucey.
”Hey, Adrian var gör du?” hördes Dracos röst när han kom emot dem.
”Sitter och njuter i solen, hur så’?” svarade han en aning stöddig.
”Du akta attityden va, kom med nu” sa Draco och kollade menade på sin yngre kusin.
”Nej, jag sitter bra här, gå och gör vad du vill” sa han snäsigt och trotsigt.
Draco fnös bara och drog iväg med Pansy.



På kvällen var det den stora avslutningsfesten och morgonen efteråt skulle tåget åka tillbaka till London med alla eleverna. Alexis satt en aning vemodig över att det var sista kvällen på skolan. Det här hade ju varit en fristad från hennes pappa och efter hans död, hennes morbror. Hon förstod inte riktigt hur vissa människor kunde vara så onda. Alexis satt och drömde sig bort när festen började och rektorn höll ett halvlångt tal om moral och ideal. Hur skolan skulle sakna de elever som slutade men att de gladeligen välkommande de andra tillbaka.

”Dolohov kom hit” befallde Lucius Malfoy där han satt på i det stora rummet i hans egen herrgård. Dolohov kom som Lucius befallde och buggade framför honom. ”Ni andra lämna oss ensamma” sa han sedan och rummet tömdes med folk tills bara Lucius och Andreas Dolohov kvar.
”Dolohov, jag vill bara försäkra mig om att du tänkt igenom planen och att du verkligen tänker genomföra den” sa Lucius i en aning sträng ton.
”Ja, min herre, jag har tänkt mycket på den och jag har för aviskt att den ska lyckas, kanske mer succéfullt än vi hoppats”
”Bra, i så fall har vi ett bröllop i juli” sa Lucius och såg seriöst på Dolohov.
”Ja, min herre” sa Dolohov bugade och gick.

Han kom i mot henne, Alexis kände hur henne plus ökade när hon skyndade upp för trappan. Hon hörde den orm väsande orden i huvudet.
”Det är ditt öda, led oss, var vår drottning”.
Alexis sakade av sig orden men hon fortsatte springa upp för trappan, hon var jagad, hon hörde stegen bakom sig. Plötsligt slog hon i vägen och blev vänd med ryggen mot väggen. Hon svalde hårt kände hur hennes hjärta bankade i panik. Hon tvingades titta in i hans ansikte och såg hans hånfulla leende men hon log inte tillbaka. Hon hörde hans hesa röst.
”Det är lika bra du glömmer blodförrädaren, du är snart min”
Alexis svalde hårt och rösten ekade i henne huvud.
”Det är lika bra du glömmer blodsförrädaren, du är snart min”
Sedan såg hon med avsky, rädsla och förakt mot honom. Han höll henne mot väggen och kysste henne.

”Alexis, hallå Alexis” sa Mandy och ruskade om henne. Alexis nästan flög av stolen med bultande hjärta.
”Vad är det med dig?” undrade Mandy och såg på sin vän. Alexis andades ut.
”Förlåt, jag drömde bara” sa hon lågt. Hon hade en aning om vad drömmen betydde men hon ville inte veta säkert. Hon ville inte åka hem till hennes mamma och morbror och allt som var hemma. Men vart annars skulle hon tag vägen. Hon kunde ju knappast åka till Fred, nej det ville hon verkligen inte. Hon hade inget val, hon var tvungen att åka hem med tåget. Hon försökte bara att inte tänka på vad henne framtid hemma skulle bli.

ååh, är beroende!
Meeer! Please ♥

Meer,