Borgen (sjunde året)

Oj, vilket bra kapitel! Så spännande att få se Sirius igen! Nu är de i korpens näste, så vi får se hur det går.

Inga tips den här gången, men det får gå bra ändå.

Synkat i tiden - 13 januari i berättelsen. 24 år sedan!

Nya berättelser på forumet! Konsten att våga älska av Gabrielle Lupin. Jag tycker verkligen om när forumet lever,och har alltid undrat vad som egentligen hände mellan Lupin och Tonks. Vi får egentligen inte veta så mycket om det i böckerna.

Dessutom finns ännu en ny story för alla marodör-älskare, Marodörerna på Hogwarts med egen karaktär av SunnyDaze. Som sagt älskar jag när fanfiction-forumet lever; det är så oerhört mysigt.

För att inte tala om att Förbjuden romans plockats fram av nya läsare. Den är ett MÅSTE för alla som gillar Snape, och gör man inte det så gillar man honom definitivt efter att man läst den. Jane Granger och Atira vet hur underbar den är!



Nordanhym


Minihäst och Ellpotter09


Mintygirl89


Trezzan står för flertalet idéer i detta kapitel och har varit en oumbärlig hjälp. Hon har också gjort bilden på Elli. Tack till världens bästa skrivarvän!



Kapitel 58 - Spår

Tisdag 13 januari 1998

“Ursäkta att jag gömde mig för er.” Elli såg fortfarande på Draco, som om hennes ögon inte kunde lämna honom även om hon ville det. I hennes blick fanns ett bottenlöst mörker och det tog flera sekunder innan hon lyckades slita blicken från den unge mannen till mig och Severus. “Det var en försiktighetsåtgärd”, fortsatte hon förklarande. “Professor Raven var tvungen att lämna mig ensam här en stund, hon fick ett brådskande ärende … och sedan bröt sig någon in här och stökade runt.”
"Någon sökte Raven”, nickade Severus bekräftande och de synade varandra ett ögonblick. Vad tänkte de, och i synnerhet Elli, just nu? Hon hade trots allt sett Severus ta livet av Dumbledore. Att hon ens gått med på det här boendet kunde inte ha någon annan förklaring än den unge mannen som stod bredvid mig, hur svart hennes blick än varit när hon sett på honom. Severus fortsatte hastigt: “Vi behöver ta reda på var Raven befinner sig just nu.” Han började röra sig från hallen inåt rummen.
“Varför det? Är något på tok?” Ellis ögon sökte plötsligt mina, som om jag av de tre i hennes närhet var det tryggaste alternativet. Jag var inte alls så säker på den saken.
“Vi behöver tala med henne direkt”, sa jag som sanningen ju var utan att ändå avslöja försvinnandet alltför brutalt, “det är brådskande. Hur lång tid har gått sedan ni två anlände hit?”
“Jag är inte säker”, sa Elli dröjande, “några timmar kanske. Hon, eh … hämtade mig … tidigt imorse.” Hon såg så uppenbart besvärad ut att frågan spontant flög ur mig: “Hur gjorde professor Raven för att transportera dig genom skölden?”
Jag kunde ha bitit tungan av mig. Kunde det ha blivit mer uppenbart att jag hade mindre kännedom om magi än vad som förväntades? Men ungdomarna tycktes för upptagna av sina egna dilemman för att reagera, och kanske var det just min spontanitet som gjorde att Elli faktiskt svarade. Åter tycktes hon referera till mig som den trygga punkten i rummet.

Hon såg dock ytterst obekväm ut.

“Professor Raven förvandlade mig …”, började hon tyst utan att närmare gå in på hur. “Och … flög med mig hit.” Hon betraktade sina skor, harklade sig besvärat och tillade, ännu tystare: “Under sin vinge.”
Draco stirrade fascinerat på henne och jag försökte dra till mig något av uppmärksamheten eftersom hon var så uppenbart brydd av samtalsämnet. Däremot kändes det konstigt att byta ämne helt, så jag försökte istället vända det positivt.
“Aha, hon använde alltså sin korp-animagus”, sa jag och försökte låta som om det var det mest naturliga fenomen i världen, om än exklusivt. “Ja, det är ju några av lärarna som har den sällsynta förmågan. Professor McGonagall kan ju bli en katt, inte sant? Men katter kan inte flyga …” Jag hörde själv att rösten lät som när man talar till yngre barn och det var inte alls meningen. “Vad jag menar”, fortsatte jag, “är att en relativt liten fågel kan ta sig igenom skölden runt slottet. Något som ingen annan verkar kunna göra för tillfället. Professor Raven har mycket speciella förmågor och vi kan skatta oss lyckliga som ska få bo och studera här under hennes tak …”
Att höra min egen röst uttala orden gjorde mig medveten om hur gärna jag faktiskt ville prova den här möjligheten. Inte bara för ungdomarnas skull utan för vad korpen hade börjat betyda för mig. Sedan hon vakat över mig genom krisen då själva jorden darrat under mina fötter, hade en speciell vänskap uppstått mellan oss. Trots åldersskillnaden och våra enorma olikheter fanns det något som gjorde att jag trivdes i hennes sällskap och hon hade faktiskt också verkat trivas i mitt. När jag stod där och såg mig om under de höga valven och den omsorgsfullt utförda inredningen insåg jag att det hade blivit omöjligt att föreställa sig livet utan Jessica.
“Hon är försvunnen!” sa Draco plötsligt rakt ut och jag blev med ens påmind om hur rättframt han spottat ur sig nyheterna om Ellis mammas tragiska bortgång i våras. För att det, enligt honom, inte fanns något bra sätt att säga det på.
Elli skälvde till och jag kände marken gunga, klamrade mig fast vid åsynen av bostadens inredning som enligt Severus inte skulle existera ifall Jessicas liv var i fara. Hon var en hemlighetsfull person och det var lätt att föreställa sig att hon kunde ha ärenden som inte många informerades om. Det som oroade nu var Sirius ovetskap och uppenbara skräck. Jessica måste ha avvikit från något mönster eller rutin de båda hade.
“Jag hjälper professor Snape att försöka finna spår”, sa jag hastigt till ungdomarna. “Professor Raven har säkert bara fått ge sig av på ett brådskande ärende och snart har vi besked.” Jag lämnade dem utan vidare utläggningar och gav mig in i våningens vidlyftiga utrymmen.



En stor salong med långbord dominerade bostaden och från den ledde välvda dörrar till flera olika rum. Samtliga fem boende skulle ju behöva ett eget ställe att sova på. Även om vissa av oss inte önskade det innerst inne … Severus. Att faktiskt få sova så nära som vi ville vara, känna den där månskenshyn mot min egen och hur oväntat varm den var trots sin nyans. Att hindren mellan oss var undanröjda ett efter ett tills endast våra ursprungliga gestalter återstod, ärrade av allt som hänt men levande och äkta. Severus.

Jag såg mot en svart och massiv dörr som såg ut som en personifiering av hans efterlängtade gestalt. Dragen till den som en magnet tryckte jag ner det kalla handtaget för att mötas av en likaledes mörk inredning, gott om skåp och hyllor för förvaring samt ett tungt och välutrustat skrivbord. Jessica måste ha tänkt sig vad Severus rent praktiskt behövde och därefter öst på med svart i någon sorts aning om hur hennes kollega kunde vilja ha det, med hans yttre som enda inspiration. En himmelssäng i ett av rummets hörn fick mig för ett ögonblick att glömma både tid, rum och sammanhang. Den hade stadiga stolpar i den djupaste nyans av furu och sängkläder i svart siden, stilenligt sträckta över den rymliga ytan där det definitivt fanns plats för fler än en person… jag kunde inte låta bli att sträcka handen mot en av stolparna för att stryka tankfullt över den svala ytan av trä, men innan jag hunnit tänka tanken till slut föll mina ögon på en diskret liten dörr, nästan gömd bland alla hyllor.

Den gled upp utan motstånd och avslöjade ett rum som i mångt och mycket påminde om inredningen av min våning på Hogwarts. Metrimonas stiliga möblemang i mörkt och smaragdgrönt var numera välbekanta kulisser, men utöver det tycktes inredaren ha bemödat sig om att göra det extra ombonat. Mjuka filtar fanns här och var, framför eldstaden låg en en enorm matta som såg ut att vara en decimeter djup och ett tebord med alla tänkbara tillbehör stod i vrån intill. Det exklusiva porslinet fångade upp det vita ljuset från fönstret och väckte en ny tanke: Hur skulle utsikten vara utanför en magiskt förstorad bostad? Det snurrade till i huvudet, av samma fobiska och förmodligen sällsynta rädsla jag alltid haft inför att titta under vattnet eller uppleva andra typer av synvillor. Jag vågade nästan inte lyfta blicken mot rummets höga fönster, och när jag slutligen gjorde det bultade hjärtat hårt.

Men jag hade inte behövt vara rädd. Även området utanför fönstret var större än jag mindes från Jessicas lilla kök. Hon hade helt enkelt gjort även en trädgård, i herrgårdsstil, med utsikt ner mot Svartsjön. Ett snötäcke vilade över vad som såg ut att vara springbrunnar, statyer och trädgårdsmöbler i sten.

Rummet utgjorde en vacker inramning åt den ensamma vinterträdgården och kontrasten mellan den kalla årstiden utanför och den ombonade innemiljön blev ännu tydligare. Mitt rum hade en helt egen stil och tanke. Dörren var det enda som var identiskt med Severus rum, så att de gav sken av att vara två närliggande kontor, medan de i själva verket gjorde det möjligt att stjäla oss till tid och boende med varandra. Korpen hade tänkt på precis allt. Hon visste hur det var att låna sig till tid med den man ville vara nära. Jessica …

Tanken på henne återförde mig bryskt till situationen och jag tryckte upp dörren inifrån mitt rum för att skynda ut till de regioner där det mer sannolikt kunde finnas informativa spår. Hennes sovrum och kontor var naturligtvis de platser där man borde leta först. Först nu blev jag medveten om det dova muttrande som hela tiden hörts i bakgrunden.

Det var Severus, som naturligtvis hade tänkt samma tanke och var i full färd med att försöka ta sig in på kontoret, men trots hans avancerade magi verkade det inte lyckas. Han svor mellan tänderna när formel efter formel rann av den osynliga skyddsbarriären.
“Raven har sannerligen gjort sig otillgänglig”, väste han frustrerat medan gnistorna från staven dalade ner i den persiska mattan och slocknade bland några spridda korpfjädrar. “Bryter jag inte igenom snart, måste vi ge oss av till det värsta ställe hon kan tänkas vara på …”
“Jag försöker med sovrummet!” sa jag hastigt i ett försök att vara effektiv och gick med snabba steg mot det. Sovkammaren var varken förseglad eller städad. Den var det enda utrymme som bar typiska spår av pågående vardagsliv. Jag såg mig andäktigt om med en känsla av att ha inträtt i en alldeles för privat sfär. Det är en speciell känsla att se sig om i någons bostad när denna person är försvunnen. Man lägger märke till saker på ett annat sätt, detaljer man aldrig förut tänkt på, och som bidrar till en helhetsbild av personen. Återigen kramade fruktan om hjärtat. Hur skulle livet vara utan Jessica? Det kändes plötsligt fullständigt outhärdligt att tänka på hur det skulle kännas att fortsätta vardagen, utan henne, den goda och oumbärliga vän hon hade blivit för oss. Som att skapa om sig själv i en version av sten. Nej, jag kunde inte ta till mig det - vi måste finna spår och söka vidare. Min blick for över interiören.

Sängen i Jessicas rum var obäddad och flera tunga böcker låg både i den och på nattduksbordet. Titlarna var magiska och en fjäderpenna tycktes ha använts för att göra anteckningar. En och annan korpfjäder fanns även här, både på golvet och i sängen. Mina ögon for över de magiska titlarna, inget jag begrep mig på eller som kunde vara någon ledtråd, men kanske Severus skulle kunna utläsa något av det. Jag sökte vidare på nattduksbordet, som skulle kunna vara en plats för betydelsefulla föremål. Där stod mycket riktigt ett fotografi föreställande två ungdomar i femtonårsåldern, en flicka och en pojke. Det var vackra barn med mörkt hår och isblå ögon, men ingen av dem såg bekväm eller naturlig ut. Den taniga flickan hade en lång festklänning som såg något för stor ut och hängde litet på de ställen där kurvorna ännu inte riktigt kommit fram, och pojken, som såg något äldre ut, hade så mycket vax i det bakåtslickade håret att det glänste i blixtens ljus. De rörde lite tafatt på sig och försökte posera. Jag tog upp fotografiet med ram och allt och kisade. Jo, flickan måste vara en tonårig Jessica. Var pojken hennes bror? Jag ställde försiktigt tillbaka bilden då ett litet föremål på bordet fångade min uppmärksamhet. Det var en rektangulär, sned, sten som var väldigt tunn. Vad i all världen kunde det vara och varför hade hon den på en så strategisk plats? Jag tog upp den, vände och vred, men inget hände. Den skiffergrå ytan var stum.
“Finner du något, M? Det förbannade kontoret är så starkt förseglat att inte ens Mörkrets herre själv skulle kunna ta sig in där.” Severus tornade upp sig i dörröppningen och svepte sedan snabbt in över mattan.
“Jag har hittat någon mystisk sten, och du kanske förstår dig på de magiska titlarna?” sa jag fundersamt och han började ta upp böckerna för att undersöka dem, medan jag fortsatte att vrida på stenen. Jag kom inte ifrån känslan av att den var viktig för Jessica. I tystnaden, som lade sig över rummet, hördes plötsligt Ellis röst utifrån salongen.
“Vi kan väl också hjälpa dem att söka? Jag tänker i alla fall göra det. Något måste vi ju göra.” Hon hade uppenbarligen brutit tystnaden med Draco och gett sig av efter oss. Vi hörde en dörr öppnas och därefter kom hennes röst igen: “Det här måste vara hennes kontor, tror du inte?”
Severus och jag stirrade på varandra och formligen flög ut i salongen, lagom för att se Elli på andra sidan av den öppna kontorsdörren som varit omöjlig för Severus att ta sig genom. Draco var på väg in efter henne med tveksamma steg, bara för att kastas bakåt så kraftigt att han tumlade omkull på mattan.
“Satan!” fräste han till och Severus såg ut att hålla med honom. De stirrade på entrén till kontoret, genom den osynliga barriären som stängde oss alla ute - alla förutom Elli. Severus tycktes dock samla sig och nickade eftertänksamt för sig själv, som om han fått något bekräftat, innan han behärskat adresserade sig till sin före detta elev: “Finns det några spår av intresse där inne, miss Jacobsson? Vad finns på skrivbordet?”
“En liten flaska blått nagellack”, redogjorde Elli med klar och tydlig röst. “En bok med titeln Aleister Crowleys samlade diktverk …” Severus höjde ett ögonbryn och såg intensivt in genom dörröppningen, där Elli drog ut ett kuvert som var instucket i boken. “Adresserat S. B”, läste hon och såg frågande ut på oss. “Kan det vara en ledtråd till något?”
Severus och jag såg på varandra. Vi visste vem S. B mycket sannolikt var, men ungdomarna hade ingen aning och det vore mycket olämpligt om de fick veta att Jessica stod i nära kontakt med honom.
“Rektorn och jag tar hand om brevet, ifall du kan vara snäll och komma ut med det till oss”, sa jag bestämt och tillade: “Miss Jacobsson, vet du vem det var som bröt sig in här i huset innan? Fick du syn på personen?”
“Jag kikade ut genom en springa i skåpet och försökte se efter, men han hade en stor svart huva över ansiktet och rörde sig väldigt snabbt. Det var en man”, berättade Elli samtidigt som hon kom ut från kontoret och aningslöst räckte brevet till mig. Jag tog ett stadigt tag om kuvertet. Det borde inte innehålla någon ny information, eftersom Sirius redan hade låtit oss veta att han inte kunde hitta Jessica. Severus och jag såg åter på varandra. Hur ska vi nu gå vidare, älskade? Blir vi tvungna att läsa brevet?

“Se”, viskade Draco plötsligt. Det svaga ljudet skar genom tystnaden.

Hans vattenkammade hår hade hamnat något i oordning efter det häftiga fallet på mattan och han drog nervöst med handen genom de silvriga slingorna, medan han med ett darrande finger pekade mot en av salongens väggar.
En skarp vågrörelse rörde sig buktande över tapeten, drog igenom skåp och tavlor innan den tonade bort i hörnet. Men den följdes genast av fler, i allt tätare intervaller. Jag hade aldrig någonsin sett något liknande och Severus stelnade märkbart till bredvid mig.
“Vi måste ge oss av omedelbart”, sa han med en röst som inte tålde några motsägelser. Återigen sökte vi varandras ögon, och den här gången fanns ingen tvekan hos honom. Varken om situationens allvar eller om vilka "vi" innebar. “Förtrollningen sviktar. M och jag måste finna Raven. Nu.”

I detsamma började hela rummet flimra i kanterna.

“Malfoy och Jacobsson, ni måste stanna här och inte ge er av någonstans!” Severus svepte sin trollstav runt oss i ett regn av gnistor. “Nu är ni är säkra här”, sa han och nitade fast Elli och Draco med blicken medan rummet långsamt stillade sig. “Men vi måste kunna lita på att ni inte ger er ut på några irrfärder”, fortsatte han med sin allra strängaste och mest allvarliga röst. Ungdomarna nickade stumt men när de såg på oss fanns fruktan i deras ögon.
“Vi litar på er”, sa jag och försökte lägga all min kraft i orden. Jag såg på den unge mannen jag undervisat och på hans efterlängtade studiekamrat.

I nästa sekund darrade rummets konturer igen och Severus stora händer slöt sig tätt om mina. Brevet adresserat till S. B veks ihop i det fasta greppet och det sista jag såg, innan transferensen tog oss därifrån, var hur Elli och Draco långsamt vände sina mörka ögon från oss och såg på varandra.

Jätte bra som vanligt.
Har längtat efter ett nytt avsnitt.

Wow, du skriver jättebra! Har inte hunnit läsa igenom allt än men ska absolut göra det.

Tack för taggningen förresten! Jag ska försöka lägga ut ett nytt kapitel snart.

Oj, vilket bra kapitel! Vad duktiga ni har varit, du och Trezzan!

Det känns spöklikt på något sätt. Jag kan inte förklara hur. Men jag längtar till nästa kapitel.

Alla som gillar marodörerna, alla som gillar Remus, alla som gillar wolfstar - ni MÅSTE läsa I walk in moonlight[M/M] av Bumblebee! SÅ välskriven och inlevelsefull!

Även Scorperion är tillbaka med The Darkness Series ~ Tredje Generationen (SV) Gillar du Albus, Scorpius och Delphi är detta definitivt något för dig Tydligt och välskrivet som alltid.

Trezzan


Nepflite


Gabrielle Lupin


Nordanhym


Mintygirl89




Skriver högst några meningar om dagen, om ens det, numera. Eftertänksamt. I takt med M reser jag mig och pulsar fram i snön mot en oviss horisont. Men det är bara att fortsätta gå - ett steg i taget.



Kapitel 59 - Horisont

En avlägsen doft av pepparmint var det första som nådde mitt medvetande. En mer än välbekant förnimmelse av oändlig trygghet. Värmen från famnen där jag vilade var av den sort som aldrig självmant skulle svalna eller ge vika. Instinktivt borrade jag in mig mot den mjuka klädnaden och mantelns lite grövre tyg, för att komma ännu närmre hjärtat bakom den varma huden innanför, det hjärta jag visste slog för mig, i takt med mitt eget. Krönt av sorg och skuld bortom det begripliga, men envist bultande i sitt tidlösa kärleksuppdrag att reparera det som gick och att kämpa mot ondskan till sista andetaget.

Och jag skulle vara med i den kampen. På ett helt annat sätt än tidigare skulle jag finnas vid Severus sida. När jag slog upp ögonen och mötte hans, betraktade de mig med samma mörka oro som tidigare, men armarnas grepp om mig hade en ny sorts fasthet. Han skulle inte ge sig av ensam in i mörkret igen. Den här gången, på gott och ont, var jag med honom.

“Så, så. Hör du mig, min skatt?” Hans röst var till brädden fylld av ömhet, precis som den alltid varit. Jag nickade, försökte fokusera och helt komma tillbaka till verkligheten efter transferensen. En rå vinterkyla kändes i luften omkring oss, kröp närmre för varje ögonblick.

Med en enorm kraftansträngning lyckades jag lyfta handen och stryka hans lena kind. Severus, åh Severus, världen hade för alltid kastats om och fått tyngre skuggor, Richmond förändrade allt och tycktes stundtals helt ha suddat ut den oskyldiga glädjen, men ingen av oss var ensam på den nya, mörka stigen. Vi hade varandra. Båda hade hela bilden nu, den som förklarade så många reaktioner, hur han hade varit mot mig och andra. Och i denna, åtminstone för mig, totalt omdefinierade värld måste vi fortsätta. Det fanns inget annat alternativ. Inte om vi ville vara sanna mot oss själva, vår rättskänsla men framförallt våra hjärtan. Men denna nya väg var snårig, kuperad och glashal, krävde enorm kraft och framförallt balans av de som skulle vandra den.

Ändå kunde jag inte hindra min hand mot hans kind från att darra, och naturligtvis kände han det direkt, tog den i sin egen stora, varma.
“Vi klarar det, M”, sa han lågt men beslutsamt, “jag kommer att vara vid din sida.” Jag nickade, kände hur de fysiska krafterna återkom. Metrimonas välskapta kropp var stark när den tog stöd mot honom och reste sig för att se var vi befann oss.

Platsen var i sig ingen överraskning. På andra sidan fält täckta av askgrå snö tornade konturerna av Malfoy Manor upp sig mot den mulna himlen. Onekligen den rätta platsen att påbörja sökandet för att snabbt finna Jessica. Och det måste vi helt enkelt göra. På något sätt måste vi ta oss till henne.

Metrimonas dräkt böljade om mina stöveltäckta vader och frasade i det dystra snötäcket när jag tog några första, darrande steg mot vår destination. Severus följde genast tätt bakom mig och kom upp jämsides. Kraftfältet mellan oss var helt annorlunda nu och molnen bakom herrgården jagade varandra i olika nyanser av ångest. Det gick inte, på något sätt, att förutse vad som väntade där inne.

Men sannolikt fanns det spår som kunde leda oss vidare, och dessa ledtrådar måste ha ett starkt samband med den åldrande, reptilliknande varelse som var den grundläggande orsaken till alla de förvecklingar som skett de senaste åren. Roten till all vår fruktan. Eller - insåg jag med ens - ett förkroppsligande, en representant för det onda vi alla bär inom oss och hela tiden måste bekämpa. Som i denna stund, när kroppen måste framåt trots att den hela tiden ville vända och fly som ett skrämt bytesdjur.

Jessica var långt starkare än så, härdad av livet hon levt och en oerhört skicklig magiker. Om något hänt, som fått hennes omtänksamt utförda, avancerade förstoringsförtrollning i form av vår blivande gemensamma bostad att flimra i kanterna, måste det vara mörkrets herre själv som stod bakom det. Herren, vilken för det mesta verkade uppehålla sig på ägorna vi nu närmade oss. Som ett högkvarter. En omvänd fenixorden i svart och giftgrönt. Samma nyanser som min stiliga klädnad.

Och så fortsatte Severus och jag sida vid sida, spader knekt med sin dam, in mot godsets område där vi smälte in så väl att vi nästan kamouflerades. Severus uppsträckta hand med märket tog oss båda genom portarnas galler och spetsarna på mina klackar landade i lugna, jämna steg på den magiskt snöröjda vägen, trots att jag helst av allt hade velat vackla och kräkas bakom ett av de välansade buskagen.



Att vara på ytan lik de andra i omgivningen på ett sätt som inte skapar någon form av misstankar. Att delta vid en spelplan på samma premisser som de, trots att man helt saknar den förmåga som för dem är självklar, en medfödd och naturlig del av existensen. Trots att resultatet av det mesta som utförs sekundsnabbt av dem, den precisa rörelsen på en sedan länge bekant trollstav, tar tio gånger så lång tid för en själv att åstadkomma. Trots att deras handlingar blixtrar förbi ens medvetande och perceptionen inte ens hinner fånga upp, och än mindre tolka, allt som händer i en situation.

Men att ändå ge sig in i det. Bygga på de särskilda omständigheter som gjort en till den man är. Lita på sin egen, unika superkraft.

Bara så du vet så är ett av mina projekt att läsa ikapp i den här storyn, det lilla jag har läst är MAGI! Du skriver så inlevelsefullt och är grym på att bygga upp spänning! Vilket spännande koncept!

Ännu ett bra kapitel! Så underbart beskrivet allt är! Miriam/Metrimona befinner sig i en herrgård gissar jag. Var håller Jessica hus? Var är Draco?
Så många frågor, men inga svar. Vi får se hur det går. Undrar om vi någonsin får se trion och Eugene igen.

Lite tips:

Ändå kunde jag inte hindra min hand mot hans kind från att darra, och naturligtvis kände han det direkt, tog den i sin egen stora, varma. “Vi klarar det, M”, sa han lågt men beslutsamt, “jag kommer att vara vid din sida.” Jag nickade, kände hur de fysiska krafterna återkom. Metrimonas välskapta kropp var stark när den tog stöd mot honom och reste sig för att se var vi befann oss.

Flytta ner ett par meningar en rad, så det inte blir som en klump.

Ändå kunde jag inte hindra min hand mot hans kind från att darra, och naturligtvis kände han det direkt, tog den i sin egen stora, varma.
“Vi klarar det, M”, sa han lågt men beslutsamt, “jag kommer att vara vid din sida.”
Jag nickade, kände hur de fysiska krafterna återkom. Metrimonas välskapta kropp var stark när den tog stöd mot honom och reste sig för att se var vi befann oss.

I övrigt superbra som alltid.

Scorperion


Bumblebee


Nordanhym


Mintygirl89




Kapitel 60 - Underjord

När Lucius Malfoy öppnade herrgårdens ståtliga portar för oss, slog det mig att han såg ut precis som jag kände mig. Fasaden fanns där, i hans fall sedvanligt högdragen, och - när han betraktade Severus - till och med isigt bister. Men godsägarens långa, silverfärgade hår hade mist sin lyster och rörde sig tafatt i det råa vinddrag som kom utifrån fälten, och de något insjunkna kinderna var mer än aristokratiskt bleka. Tittade man noga, syntes till och med en aning av grådaskig skäggstubb över dem.

“Snape”, konstaterade han och den monotona rösten bröts en aning. “Miss Prince?” En sekunds tvekan hos honom innan jag nickade och han hastigt vände sig mot Severus igen. “Vad ger oss den äran?” Hans slentrianmässiga ironi kunde inte dölja oron som hela tiden skymtade i de slitna ansiktsdragen och Severus var inte sen att sikta in sin fulla kraft mot honom.
“Släpp in oss, Malfoy. Och ordna med en plats där vi kan tala ostörda.”
Utan att vänta på svar svepte han förbi husets ägare, in i den ståtliga entrén, och innan jag egentligen hann registrera vad som hände befann vi oss i en av salongerna bakom stängda dörrar.
“Vi behöver komma i kontakt med Raven”, sa Severus kort. “Omedelbart. Har du kännedom om ifall hon befinner sig här på godset?”
Nu var den tydlig, godsherrens nervöst flackande blick. Den irrade längs tunga möbler, prydnadsföremål och tavlor för att slutligen fastna på de stängda dörrarna där handtagen i form av två försilvrade ormar låst sig kring varandra.
“Ut med språket, Malfoy.” Severus lät mer allvarlig än auktoritär, och lyckades fånga de grå ögonens irrfärd längs väggarna. Lucius lät till och med höra en darrande suck när han erkände: “Jag tror att Raven finns här, men har inte sett till henne på ett par timmar …”
“Hur menar du?” insköt Severus kort när Lucius inte fortsatte tala. “Såg du henne anlända hit?”
“Tidigare imorse tog herren emot någon här”, mumlade Lucius och betraktade oroligt dörrhandtaget, som om de båda silverormarna kunnat höra oss. “Jag såg dem bara på avstånd …”
“Och hur kan du veta att det var Raven?”
“Jag vet att det var hon.” Lucius svar kom omedelbart. Det var som om hans fasad av is smält undan och han såg egendomligt sårbar ut med blicken långt ut bland de grå molnen som skymtade utanför fönsterrutorna. “Jag är säker, Snape. Det finns ingen annan som för sig så.”
Severus ryckte på axlarna och lät den egendomliga kommentaren passera. Så spände han blicken i Lucius igen.
“Låt mig tala med herren”, sa han tyst. “För oss till honom, Lucius.”
Jag följde fokuserat deras ordväxling och trodde mig förstå hur Severus tänkte. Inte ens herren kunde uppehålla sig på två platser samtidigt, och vårt besök kunde om inte annat distrahera honom från det vi misstänkte att han gjorde mot Jessica.

Lucius nickade avmätt, men hans silhuett darrade i det grå ljuset.
“Endast den som har ett alarmerande ärende tillåts kontakta herren numera”, sa han upplysningsvis men gick trots det mot dörrarna och tecknade åt oss att följa honom. Ormarna släppte greppet om varandra och låset gick upp.



När vi gick genom de ståtliga, men tysta, korridorerna frågade Lucius efter Draco. Det verkade som om han först nu hade kommit att tänka på sin son.
“Ungdomarna är säkerhet”, svarade Severus lugnt. “Dem behöver du inte oroa dig över. Ringen jag slog kring Ravens bostad är stark.” Lucius nickade och sa inget mer om saken, varken om Elli eller om det faktum att hans son befann sig ensam med henne i Jessicas hus. Lucius oro tycktes vara på ett helt annat håll och kändes märkligt förbunden med vår egen. Den vackra herrgårdsmiljön, av vilken jag annars skulle ha fascinerats, hade förvandlats till skräckens kulisser. Vetskapen om att Jessica förmodligen fanns här, lidande, och att vi kanske inte kunde förhindra det hur gärna vi än ville. Att hon doldes bakom någon obevekligt stängd dörr dit ingen utom den grymme herren nådde med sin tortyr - eller kanske något ännu värre. Den dörr ingen av oss passerar mer än en enda gång.

Illamåendet gick i vågor genom min förvandlade, avmagrade kropp när de vindlande trapporna åter tog oss ner i den underjordiska verksamheten under byggnaden. Väggarnas facklor var vilsna irrbloss, som hopplösa skrik i ett kompakt mörker. Någonstans i labyrinten fanns det grottlika rummet med ormarnas armé och bara tanken på det fick magen att vända sig ut och in medan bröstet trycktes ihop kring mitt hamrande hjärta. Men som från ett långt avstånd kunde jag också uppfatta att mina klackar lugnt slog ner på de oregelbundna trappstegen och jag hörde till och med min egen röst artigt besvara någon rutinmässig fråga från Lucius. Och det var inte till ormgropen han tog oss, utan till ett annat källarrum där en omfångsrik eldstad spred sitt sken över bord och karmstolar. Ett dolt mötesrum, där de båda männen tycktes vana att befinna sig. Med en beslutsam blick på varandra tryckte de samtidigt på sina vänstra underarmar, där det mörka märket fanns.



Och nog dök någon upp efter den ödesdigra signalen för kommunikation, men det var inte den vi väntade oss.

Istället för den åldrande herren, grå i hela sin färgskala, stod en synnerligen vacker och färgstark kvinna framför oss. Hon såg ut att vara i Jessicas ålder, med ett moget och dominant ansiktsuttryck, och de djupröda läpparna stod i bjärt kontrast mot hyn och håret som båda var av ljusast tänkbara nyans. Liksom Jessica var hon liten och nätt, men där upphörde alla likheter. Hos denna kvinna fanns inget av korpens vemod. Hon stirrade ilsket på männen framför sig och det var uppenbart att de tre var bekanta sedan länge.
“Ni vågar kalla på herren?” fräste hon och snurrade frenetiskt på det vinglas hon höll i handen. Vätskan i det hade samma blodröda färg som hennes läppar. “Ni vet att han numera bara uppenbarar sig om det gäller avgörande nyheter. Det är ledaren som kallar, inte vi! Vem vet vad som nu sker …”
“Så herren sände dig hit, Crowley?” Severus lät sig inte påverkas av hennes frustration.
“Crowley Raven är det för dig, Snape.” Hon gav honom en isande blick. Det var något som inte stämde med hennes ögon, men det matta skenet i rummet gjorde det svårt att avgöra exakt vad. “Och bara högre makter vet vad min svägerska får utstå just nu”, fortsatte hon. “Vad är det ni har ställt till med?” Något rörde sig i mitt minne vid hennes ord, men jag fick inte grepp om det.
“Vi vet inte mer än du, Lara.” Lucius såg uppgiven ut, på gränsen till förtvivlan. Både han och Lara tycktes bry sig om vad som hände Jessica, känna äkta oro för henne på ett djupt plan. Plötsligt blev det lättare att förstå hur korpen ändå kunde stå ut med att agera i den här miljön. Det måste ändå, på något sätt, kännas som hemma för henne. Inte minst med tanke på att hon faktiskt var uppväxt på ett sådant här gods.

Och ändå var det något som inte stämde. Från Lucius uppfattade jag bara rädsla och utmattning, men Lara utstrålande rent fysisk kyla. Det var inget jag inbillade mig. När hon tog några steg närmare oss började gåshud krypa över mina armar. Hennes egendomliga ögon svepte värderande över mig, men Metrimonas uppdiktade gestalt tycktes tåla den rutinmässiga granskningen och Lara återgick till att fixera männen med all sin vrede. Jag såg plötsligt att hennes ansikte var vagt bekant, att jag sett det skymta flera gånger bland andra ansikten i en folkmassa. Hon måste alltså befinna sig på Hogwarts då och då, för i några andra sammanhang med många människor hade jag inte befunnit mig på länge.

Och med ens visste jag. Dubbelnamnet, vars andra hälft var identiskt med Jessicas, hade funnits med på kontorets administrativa listor. Lara Crowley Raven var lärare i spådomskonst på Hogwarts, och det måste vara hon som var Jessicas svägerska, gift med brodern Avery Raven. Men trots att de båda kvinnorna arbetade på samma plats, och Lara uppenbarligen var fäst vid Jessica, hade korpen aldrig sammanfört oss och bara nämnt henne för mig en enda gång och i ett enda sammanhang.

När jag bad henne berätta om Richmond.



Laras ögon smalnade i dunklet när hon vredgat betraktade oss, och vinglaset i hennes vita hand gnistrade farligt.
“Jessica har lidit tillräckligt. Hur kommer det sig att det alltid är hon som får stå i frontlinjen? Vi befinner oss ständigt på bristningsgränsen med den starka magi vi utövar här”, sa hon och höjde hotande sin bägare mot Lucius när hon fortsatte: “Den magiska ringen runt godset måste ständigt ses över. Senast denna morgon fick jag eliminera några nyfikna mugglare som kommit för nära illusionen.”
“Nå, du tycks ju ändå vara i behov av lite färskt vin.” Lucius försökte dämpa henne med något som skulle föreställa skämtsamhet, en jargong dem emellan, men som fick fjunen på mina armar att resa sig ytterligare. Mina ögon var låsta på vätskan i Laras glas, och nu såg jag att den inte hade vinets delvisa transparens. Den djupt röda färgen var kompakt och rörde sig i vågor längs glasets väggar i takt med hennes häftiga rörelser.
“Vad vet ni båda?” Hon kom obevekligt allt närmare och med henne en kyla som kunde få blod att frysa till is. “Godsägaren och herrens närmaste man, ni måste ju ha kännedom om vad han gör mot henne?” Hon vände plötsligt sitt benvita ansikte mot Severus. “Eller är det ett nytt experiment? Som den gången, när du höll på att ha ihjäl henne, Snape?”
Severus, som ditintills betraktat Lara med en kyla som väl kunde mäta sig med hennes egen fysiska dito, skälvde till. Kanske var det bara jag som såg det. Kanske var det bara jag som kände den sekundsnabba blick han gav mig.

För en gång, tjugo år tidigare, hade en ung mugglare - en kvinna som jag - fått betala med sitt liv när giftet till dådet i Richmond framställdes av Severus. Lara hade kommit in mitt under experimentet och befriat Jessica, sin svägerska, men utan tvekan dödat mugglaren med vars blod Jessicas blandats.

Precis som Lara skulle kunna döda mig om hon visste.

Mitt liv hade inget värde för henne.

Det kunde lika gärna ha varit jag som använts till att blanda orent blod med rent.

Någonstans i periferin skälvde både bord och stolar, men jag kunde bara vagt uppfatta det. Hela mitt fokus låg på Lara och jag visste att om hon kom närmare skulle jag dö av skräck och kyla. Något i mig värjde sig vilt, en primitiv överlevnadsinstinkt som kom djupt nerifrån maggropen och trotsade alla fasader.
“Vad vet ni?” upprepade den isvita varelsen och nu var hon så nära oss att varje ansiktsdrag kunde uppfattas i detalj. Ljuset från eldstaden föll på hennes ögon och med ens syntes det vad som var fel med dem.

De var mörkt karmosinfärgade, lika röda som blodet i hennes dricksglas.

Sedan hände allt samtidigt.

I ett tumult av karmstolar, som rörde sig av egen kraft - min kraft - skymtade Severus och Lucius som suddiga konturer när ett av de tunga borden kom susande mot Lara och med full kraft slungade henne in i eldstaden. Hon reste sig fräsande där inne och slog vilt omkring sig med trollstaven. Fullt kaos rådde, gröna gnistor sprutade och jag visste inte längre någonting. Den lugna fasaden som skyddat mig var ett minne blott, förintat likt de människor som råkade komma i de här varelsernas väg. Det fanns ingen nåd, bara strid och så ofattbara grymheter att själva tillvaron löstes upp i sina beståndsdelar.

Så blev allt plötsligt stilla.

Någon hade abrupt satt stopp för förödelsen och stod som en mäktig silhuett i dörröppningen och betraktade oss. Såg ut över det fullständiga virrvarr, som min okontrollerade kraft orsakat.

Över det taggiga landskapet av välta, svedda möbler drogs mina ögon som en magnet mot gestalten och mötte Voldemorts svagt rödglänsande blick, som höll fast min utan någon som helst möjlighet att vika undan.




Trezzan (tack för tummen)! och Elzyii ♥♥♥
Vad tror ni egentligen händer med Jess? Och vad hittar Elli och Draco på i Jess bostad?

Så reagerade jag när jag läste slutet! Mycket bra! Riktigt som en nagelbitare! Ja, du läste rätt, jag bet nästan på naglarna. Lara verkar vara en riktigt otäck typ! Lika hemsk som Bellatrix. Vänta lite. Har Lara nämnts tidigare? Det känns som om hon har gjort det, men jag kan ha fel.

Man kan ju undra vad som har hänt med Jess. Det får framtiden utvisa. Detsamma gäller vad Draco och Elli hittar på i Jess bostad.

Ett litet tips.

“Jag vet att det var hon.” Lucius svar var omedelbart.

Egentligen är det inget fel med det röda ordet, men jag skulle vilja ändra så det låter naturligt.

“Jag vet att det var hon.” Lucius svar kom omedelbart.

I övrigt var kapitlet jättebra, och det blev även en cliffhanger. Hur ska det gå, hur ska det gå?! Jag får vänta och se.
Som du skrev i spoilern, är Eugene och trion långt borta, men vi får se om de dyker upp igen. Och om Quirinus finns i Miriams tankar. Han har ju på ett sätt hjälpt henne.