Halvblodsspelen pj/thg

Vad synd men känn ingen press, då har vi något att se fram emot istället!

Kapitel 28, dag 14

På natten smällde det, åskan mullrade och blixtrarna lyste upp hela arenan. Jag kunde inte somna, istället satt jag och blundade, hoppades att blixten inte skulle slå ner i närheten av mig. Jag såg hur blixten slog ner en bit bort och hela arenan exploderade i eld. Jag duckade och höll händerna som skydd över huvudet mot elden. Arenan brinner, skriker och plågar allt och alla som finns. Jag blundar och skriker tills allt är över.

När gryningen kom tystnade allt, och jag vågade försiktigt titta upp. Dom flesta träd var svarta eller helt nedbrända, och marken täcktes av brända pinnar och svart aska. Mina händer sved och bultade, stora blåsor täckte händerna, en liten del av mitt hår var bortbränt, och mina kläder var kolsvarta.
Försiktigt reste jag mig upp och gick långsmat över marken med små, försiktiga steg.
Jag fortsatte att gå, trots att mina skor var trasiga, mina kläder totalt förstörda och mina händer var fulla av blåsor.

När jag hade gått ett bra tag blev skogen som vanligt igen och träden blommade.
Jag var helt slut efter ovädret i natt och jag klättrade upp i första bästa träd och slog mig ner för att vila. Jag somnade direkt och vaknade flera timmar senare av ett kanonskott.

Några hundra meter bort dök svävaren ner och fångade upp en sönderbränd kropp. Killen från distrikt 4 blev förmodligen träffad av ett eldklot och överlevde inte länge.
Det kändes iallafall rätt skönt att han var död, för han var typ 10 000 gånger smartare än mig.

När jag satt där i trädet och vilade prasslade det till i en buske en bit bort och Sarahs figur syntes. Hennes hår hade blivit lite mörkare, hennes kläder var också kolsvarta precis som mina med ett stort hål på ena armen och hon hade ett stort rivsår som täckte ena kinden.
Jag packade snabbt ihop mina saker och gjorde mig berädd att hoppa ner och fly, men mina händer hindrade mig.
När jag försökte att klättra ner tappade jag greppet och ramlade ner på marken. Sarah var snabbt framme, slet av mig ryggsäcken och jag blev jättearg.
-NEEEJ!!!!!
Skrek jag och slängde mig över Sarah och försökte att få tag i ryggsäcken. Sarah lyckades att få tag på statyn som hade skepnaden av Apollon för tillfället, och jag sparkade till Sarah på händerna, och statyn ramlande ner på marken och en spricka bildades runt halsen så att det såg ut som att Apollon hade ett halsband.
Jag hoppade bock över Sarahs rygg och slängde mig över statyn.
Precis när jag nuddade den lossnade huvudet och blev till 2 delar. Jag lyckades att få tag i kroppen, men Sarah slängde sig över huvudet och lyckades att få tag på det.
Hon knäade mig i magen, och sprang sedan iväg med huvudet i behåll.


Några minuter senare, när jag hade lyckats sätta mig upp började jag att kräkas.
När jag hade slutat kräkas ramlade jag ihop i en hög, men i allafall med statyns kropp i behåll. Jag kramade om statyn ,grep tag i ryggsäcken och somnade sedan.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
JAG VET ATT DET ÄR LITE KONSTIGT ATT SARAH KUNDE TA STATYN, MEN DET GÄLLDE BARA UNDER FESTMÅLTIDEN.
IALLAFALL ETT NYTT KAPITEL EFTER ETT BRA TAG!!!

Awsome!

YEY NYTT KAPITEL

JAG ÄLSKADE DET

Superbra !

Kapitel 29, dag 17
Det har gått tre dagar och det är endast två deltagare kvar, Sarah och Mira

För två dagar sedan dog pojken från distrikt två, och det är alltså dags för den gamla hederliga slutstriden som ska kora en segrare. Eftersom alla tidigare halvblodsspel hade tagit slut vid ymnighetshornet, så bestämde jag mig för att röra mig ditåt för att inte tvingas dit av något slags djur eller något.

Tidigt på morgonen vaknade jag och åt en snabb "frukost" innan jag i snigelfart började att gå. Igentligen visste jag inte riktigt vilket håll jag skulle gå åt, så jag satte mig på en sten.
Jag hade inget minne av dagen då allt började, men då och då ploppade svaga bilder upp i huvudet.
Jag blundade hårt och försökte att minnas och efter någon minut så stärktes en av bilderna och jag såg området kring ymnighetshornet tydligt.
Jag stod där på den runda plattformen och såg mig omkring. Det var väldigt ljust, men jag såg skymten av något blått i horisonten. Jag vände mig åt andra hållet och såg en stor skog med bara lövträd, riktigt stora träd.

Jag öppnade ögonen och såg mig omkring, jag var i en lövskog som stämde väldigt bra in på mitt minne, så jag var ganska nära ymnighetshornet. Men jag visste fortfarande inte vilket håll jag skulle gå åt, så jag klättrade så långt upp i trädet bredvid mig som jag kunde, för att se något.
Långt borta, mitt bland massa träd såg jag en blomstrande äng, så jag bestämde mig för att röra mig ditåt. Påvägen dit plockade jag på mig olika saker som mat och vassa pinnar, för jag var säker på att natten skulle bli lång och jobbig.
Eftersom jag var så otroligt smart så satte jag handen på en vass pinne så pinnen fastnade i min hand och såret slutade inte att blöda.
Så med en blodig hand och trötta ben nådde jag tillslut mitt mål. Ymnighetshornet stod exakt i mitten av fältet och skuggan nådde ändå bort till mig.

Ängen verkade tom, men jag hade enda en kniv i bältet och höll bågen spänd i handen. Jag närmade mig ymnighetshornet med hyfsat snabba steg och när jag rundade hörnet dök Sarahs hånflinande ansikte upp. Hon höll en kniv i handen, och jag spände bågen och riktade pilspetsen mot henne. Sarah slog pilbågen ur handen på mig, och jag visste att jag inte skulle få tag på den igen. Jag tog istället fram kniven och gjorde mig beredd för strid.
Hennes kniv träffade min kvinna med sådan kraft att båda knivarna slungades flera meter bort.

Från ingenstans tog Sarah fram huvudet på min staty och kastade upp den i luften. Svart rök kom fram från halsen och slingrade sig omkring mig innan den for bakom mig och blåmesen flammade upp trettio meter bakom mig. Elden närmade sig snabbt, och i panik öppnade jag ryggsäcken, tog fram resten av statyn och gjorde likadant.
Ur min staty kom det grön rök som täckte himlen. När huvudet landade på marken kom det människor ut ur den. Gudarna.
Först kom pappa med en lyra i handen, sedan dom andra på rad. Jag märkte snabbt att Hermes inte var en av dom.
Både jag och Sarah stirrade på dom utan att förstå vad dom gjorde där, till Apollon gick mot mig och sa att jag borde vända mig om. Stel som en staty vände jag mig sakta om. Elden var bara några meter bort och jag började blåsa mot den utan att något hände. Jag var nära att börja gråta när Zeus vrålade ut order till dom andra gudarna. Hefaitsos och Poseidon skyndade fram för att stoppa elden, medans Afrodite svävade efter Ares som började gå mot Sarah med ett gevär i handen.
Athena kom gående emot mig och i precis rätt tid sa hon lugnt åt mig att blunda. Skottet hördes över hela arenan, följt av ett kanonskott.
Jag vågade kolla igen en stund senare. Elden var borta. Gudarna var borta. Statyn var borta. Men i gräset, precis där pappa stod låg en lyra.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Då är tiden på arenan slut, och segraren ska snart hämtas.
Och ja, förlåt för att det tog tid!

Jättebra. Längtar tills nästa kapitel

jättebra! Men vad menar du med "hennes kniv träffade min kvinna"??