Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

Så braaa! Och nu går du raka vägen till Harry! NU!!

Jättebra ♥

30. Harry

Stress.

Smaka på ordet.

Det väcker absolut inga positiva känslor, åtminstone inte hos Harry. Han har fått minst tre läxor om dagen nu, och Hermione vägrar att göra dem åt honom. Till och med hon ligger efter. Han undrar om det ens finns någon som faktiskt hinner göra allt skolarbete. Kanske någon enstaka i Ravenclaw. Men annars är det nog ingen.

Han och Ron hade just diskuterat läxorna. Eller ja, Harry tror åtminstone att de hade pratat om läxor. Han hade inte riktigt varit fokuserad, om man säger så. På sistone har han bara känt att hans huvud är fyllt av någon slags gegga, något som hindrar honom från att kunna tänka klart. Den ger honom huvudvärk, feber och den håller honom vaken på nätterna.

Han saknar Hagrid. Han saknar det burriga skägget att kunna krypa in i och gömma sig i om världen blir för tung att bära. Han har funderat mycket på vad den där svartklädda personen menade. Hans första tanke hade varit "dödsätare", men han skakade genast bort den. Han vill verkligen inte att det ska vara Voldemorts verk. Han vill inte.

Han sätter sig vid elden och låter flammorna lysa upp hans ögon ett tag. Orange möter grön. Värme möter kyla. Harry möter Draco ...

Precis när han intalar sig själv att inte tänka på Draco hör han hur det sprakar till i elden. Först tror han att det bara var en extra stor bit med ved, men när han tittar noggrannare ser han att något formar sig i den svarta askan. Sirius.

"Harry", säger Sirius snabbt, som om han hade sprungit två mil och rätt ner i elden för att prata med honom. "Jag vet att du försöker hitta Hagrid och ta tillbaka honom, men som din gudfar vill jag att du lovar, att du inte på några villkor får ge dig ut och leta efter honom. Lova!"

"Sirius, va? Vad gör du här? Vad vet du ...?" Harry hukar sig för att kunna titta rakt in i Sirius ansikte.

"Jag har inte mycket tid på mig, så jag vill att du lovar mig nu." Hans röst är barsk och det hörs tydligt att han menar allvar. "Lova mig det, Harry. Nu."

Harry tvekar en stund innan han nickar. Han förstår inte riktigt vad Sirius menar, eller hur han kan veta något om alltihop, men han bestämmer sig för att spela med och om det visar sig att han måste bryta löftet kommer han göra det. "Jag lovar."

Sirius ansikte blir mer avslappnat efter löftet. "Tack. Ta hand om dig och lycka till med proven!"

"Det ska jag", lovar Harry och ser sin gudfar försvinna i askan. Kvar är bara svart, deprimerande sot. Harry önskar att sotet kunde förvandlas till Sirius igen, fast i kroppslig form och inte bara ansiktet.

Harry känner att han verkligen behöver sin gudfars stöd och kramar just nu.

Jättebra, bevakar♥

Gryyymt! Och nu går du raka vägen till Draco! NU!!

Jättebra!

Alltså vad ska man säga.

Det är fantastiskt bra.

Onaturligt bra.

Underbart bra!

om du känner igen namnet rick springfield är du min homie 4ever

ROCK OF LIIIFE

hello future me här, det här kapitlet blev väldigt långt insåg jag just xD

---

31. Draco

"Lägg fram era trolldrycker på bänken får framme och ställ tillbaka kittlarna nu! Longbottom, ditt värdelösa kräk, hur svårt är det att skilja på malda ekblad och malda mandragorablad egentligen? De ska vara i det här skåpet! Och Potter och Malfoy stannar här! Ni andra kan gå."

Draco har precis plockat ihop sina saker när han hör Snapes begäran. Han stelnar till, och när han snabbt blickar mot Harry ser han att Harry är minst lika spänd som han. Han tar ett djupt andetag och börjar gnida fingrarna mot varandra för att lugna ner sig själv. Det sista han vill just nu är att vara i samma rum som sitt livs kärlek och tvingas att se honom i ögonen. Det gör ont att ens tänka på honom.

När resten av eleverna lämnat fängelsehålan hade Draco gnidit fingrarna så mycket mot varandra att de sved. Han sneglade mot Harry igen. Harry bet sig hårt i läppen, det brukade han göra när han var spänd. Draco minns varje liten detalj som har med honom att göra, varje liten dålig vana han har och varje liten del av hans kroppsspråk. Draco undrar om hans röst fortfarande låter likadan.

Snape styr långsamt sina steg mot Draco. Han ser hotfull ut, och arg. Draco backar skräckslaget, trots att det är exakta motsatsen mot vad han skulle ha gjort för ett halvår sedan. Då skulle han kanske ha svarat med en stöddig kommentar. Men inte nu. Nu har han inte orken.

Snape knuffar honom hårt i väggen och tar honom i kragen. Han ser honom djupt i ögonen med tydlig ilska och besvikelse. "Jag trodde du var bättre än såhär, Draco."

"Vad har jag gjort för fel, sir?" Draco känner hur hans ben skakar och han svettas intensivt. Han önskar av alla krafter att Snape ska släppa taget om honom. Han känner till och med hur det börjar tåras i ögonen. Men han sväljer det. En Malfoy gråter inte.

"Vad tror du?" skriker Snape. "Jag har nära kontakt med din far, Draco, och tror du inte att han har berättat för mig? Om er?"

Drack sväljer hårt. "Oss?"

"Spela inte oskyldig!" Snape pekar mot Harry, som hade stått och betraktat de båda i chock. "Din far har gett mig specifika instruktioner om hur jag ska behandla dig, och det är inte mer än rätt av mig att lyda. Jag förstår inte hur du kan vara så avskyvärt äcklig! Jag har känt dig sedan du var ett litet barn, Draco, hur kan du ha vuxit upp till det här monstret med en så bra uppfostran?"

"Tror ni att det är ett val eller?!" vrålar Draco. Snape blir så överraskad att han rentav släpper honom i förvåning. "Tror ni inte att jag har försökt?" Nu strömmar tårarna ner för Dracos kinder. Han har inte tillräckligt med ork för att stoppa dem. "Ända sedan jag var liten har jag fått höra att det är fel. Att det är fel att vara som jag. Jag avskyr mig själv för att jag är som jag är, och jag avskyr min far som har lärt mig att avsky mig själv. Jag avskyr att hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att bli normal, för att det här är den jag är och det kan jag inte ändra på! Ibland önskar jag att jag bara dog, så hade allt blivit mycket lättare!" Han gråter hejdlöst, men Snapes stenhårda hjärta tycks inte se hans smärta.

"Det ändrar fortfarande inte på vad du har gjort", ryter han.

"Nej, det gör det inte. Men det visar att jag ångrar det. Att jag önskar att jag kunde leva upp till vad som krävs av mig. När jag var tvungen att lämna Harry krossade det mitt hjärta. Jag förstår att ni inte förstår. Eftersom ni aldrig har haft något hjärta har ni heller aldrig fått det krossat! Hade ni haft det kanske ni hade förstått mig bättre." Draco känner ilskan bubbla inom honom och han är på väg att fortsätta skrika när han ser hur bestört Snape är. Han ångrar genast sina ord.

"F-förlåt så mycket, professorn, det var inte meningen att ..."

"Gå, bara. Och ta Potter med dig, att se hans gapande mun är irriterande. Se så, gå nu innan jag drar av några poäng!"

---

Draco och Harry står utanför klassrummet. Draco undrar varför Harry inte bara går, men den svarthåriga pojken bara stannar och betraktar honom med intresse. Draco skrapar fötterna mot stengolvet och tittar neråt, trots att han vet att Harry försöker få ögonkontakt med honom. Det är för smärtsamt att se honom i ögonen. Gröna, glittrande ögon som förstoras en aning bakom de runda glasögonen. De är för vackra för att kunna beskrivas.

"Draco, är du okej?" frågar Harry mjukt. Draco tittar till sist upp. Harrys ögon tindrar av medkänsla. Nästan som om en fantasiskog gömmer sig där bakom, en där det blåser i träden och där det alltid är ljust.

"Är du oke-" börjar Harry igen, men Draco avbryter honom.

"Nej, jag är inte okej!" ryter Draco, utan att inse hur aggressivt det lät.

Harry blir helt bestört. "Förlåt mig, det var inte meningen att ..."

"Nej, jag är den som ska säga förlåt. Det där var ..."

"Jag saknar dig." Draco blir tyst. Han låter Harry fortsätta prata, nyfiken. "Jag saknar dig verkligen. Jag vet inte om jag kan fortsätta leva utan dig, jag önskar bara att du inte behövde ha det såhär svårt så att vi kunde vara tillsammans för alltid."

"Harry ..."

"Och jag vet att du saknar mig också. Snälla, jag ber dig, kan vi försöka igen? I hemlighet?"

Draco tittar honom djupt i ögonen. Han börjar fantisera om skogen igen. "Jag vill, jag vill verkligen, Harry." Han lutar sig fram en aning och kysser honom mjukt. "Men jag kan inte."

Han vänder sig om och börjar gå i riktningen mot Slytherins sällskapsrum. Han tittar tillbaka på Harry en sista gång och mimar "Jag älskar dig." innan han försvinner i mörkret.

Nä nu blir jag sur. Alltså Snape, du minns väl hur det kändes med Lily? ELLER HUR!? Hur kan han vara så hjärtlös!? FY!!!
Och Draco, Harry erbjöd sig just att bli din kille igen och du sa NEJ?
WHAT?
Nejmen okej heheh
Grymt skrivet som vanligt ♥
Älskar denna!

Guuuuuud vad bra!!! Önskar att jag kunde skriva lika bra som du