Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Användare | Inlägg |
---|---|
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! Tack så jättemycket för era kommentarer! Ni är verkligen hur grymma som helst! Förlåt för den dåliga uppdateringen men har haft fullt upp med nationella prov och andra inlämningar, men nu är jag här med ett en aning deprimerande kapitel, men hoppas det är lite bra åtminstone XD Glöm inte kommentera vad ni tyckte, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något: inga frågor är för små, för stora eller dumma på någotvis! KRAM!♥ ....................................................................................... Kapitel 37 Kall och hopplös (Gabryellas perspektiv) Mitt hår låg livlöst och trassligt runt mitt ansikte som sjunkit in så mina ansiktsdrag syntes tydligare än någonsin. För varje andetag jag tog så kändes det som om mina revben skulle spricka och för allt jag rörde sprack min hy som var vit som snö. Om det inte vore för min långärmade klänning skulle nog mina vänner bli skrämda till vettet över mina armar som blivit täckta av blåmärken. -Gabryella, vad gör du här? vad har hänt med dig? frågar Remus förskräckt och tar tag om min handled och jag ger ifrån mig ett plågat kvid. -Det är en lång historia, kraxar jag fram och möter Lilys skräckslagna blick. -Vi har gott om tid på oss, säger hon så lugnt hon kan, men hennes ögon visar hur hon försöker klura ut hur hon ska lösa situationen. -För er, men inte för mig. Jag behöver något som jag förmodligen kan få om idioten här kan hjälpa mig med, säger jag och blänger på Kelsey. -Glöm det. Jag är trött på att du dyker upp och tar min identitet för att kunna springa runt och försöka förhindra Blackinnon att bli mer än ett smeknamn, säger Kelsey upprört och jag knyter ihop mina nävar. -Snart ger jag ministeriet en anledning till att gripa mig och kasta in mig i Azkaban, säger jag och känner hur ilskan börjar koka inom mig tills den lågan slocknar likt alla andra känslor jag hade. -Vad pratar ni om? frågar Remus förvirrat och jag ger James en blick som gör det tydligt för honom att förklara hela situationen med mig och Kelsey. Under tiden James förklarar för Lily och Remus går jag en bit bort och ställer mig vid ett fönster och ser ut över Hogwarts marker. Jag kunde se svartsjön blänka i månskenet, skogarna runt omkring och en storm av minnen började komma tillbaka, men jag förtryckte dem. Precis som jag gjort under de senaste månaderna. Det var för smärtsamt att tänka på det och att vara här på Hogwarts gjorde att jag kunde låtsas att allt var som det brukade. Men allt var förändrat, lika så jag. Förut trodde jag att jag visste vad världen var: kall och hopplös. Men nu visste jag att världen var kallare än vad jag någonsin kunde anat och hopplösare än vad den varit tidigare. -Gabryella? säger James och jag vänder mig om och inser att han förklarat klart. -Jag behöver ett botemedel mot vad detta nu än är, säger jag och de andra synar mig från topp till tå. -Vad är det för sjukdom? frågar Lily oroligt. -Jag vet inte, men jag behöver något, vad som helst, säger jag. -Du får skaffa det med någon annans kropp, säger Kelsey bestämt. -Håll käften Kelsey! Håll käften för en gångs skull, säger jag frustrerat. -Lugna dig, viskar Abigail och jag blundar och knyter ihop nävarna. Ingen förstod mig. -Jag behöver hjälp att få tag i botemedlet, upprepar jag med slutna ögon. -Men Gaby, om vi inte vet vad det är för del på dig så kan vi inte hjälpa dig, säger Lily. -Du har ingen som helst idé på vad som kan vara felet? frågar Remus oroligt. -Hade jag haft det hade jag knappast stått här och haft en konversation med er, fräser jag och känner hur viljan att spränga hela Hogwarts växer allt mer. -Gabryella, vi vill hjälpa dig, men, säger James innan jag avbryter honom genom att spränga närmaste tavla. -Men det spelar ingen roll för jag behövs ändå inte! säger jag och märker av hur fler tavlor börjar vakna och jag inser att jag måste försvinna härifrån. -Det menar vi inte! säger James, Lily och Remus i kör. -Det spelar ingen roll, säger jag och ser mig runt omkring för att se hur många tavlor som vaknat medan mina vänner står och försöker förklara sig själva. -Gabryella du måste härifrån, nu, säger Abigail som börjat förstå vad som kommer hända ifall tavlorna lägger märke till min närvaro. -Ja, svarar jag kort och börjar backa så jag kommer närmare fönstret. -Jag möter dig där nere, säger Abigail och börjar springa mot närmaste utgång. Jag ser på James, Lily, Remus och Kelsey snabbt innan jag öppnar fönstret. -Gå innan någon hittar er och glöm bort mig, säger tomt. -Nej, på börjar Remus en mening som jag inte hört klart efter att jag hoppar ut genom fönstret och förvandlar mig till min animagusform precis innan min kropp snuddar marken. Jag flyger ett par meter tills jag inte längre orkar och förvandlar mig tillbaka till människa och faller ihop precis vid skogen. Jag hostar och känner hur hela min kropp vill fortsätta ligga kvar och aldrig resa sig, men jag gör det och får syn på Abigail som skyndar sig fram till mig. - Åk hem med denna, säger hon och räcker fram sin flyttnyckel till mig. -Jag mår bra, ljuger jag. -Nej, det gör du inte. Åk hem till Pasha, säger hon allvarligt. -Tror du Pasha kommer göra situationen bättre? frågar jag utmattat. -Ja, tro det eller ej, men din bror bryr sig fortfarande, säger hon och borstar av lite lort som kommit på min klänning. Jag hade aldrig tidigare tänkt på vilken inflytan Abigail haft på hela min familj under alla dessa år och jag insåg även att jag inte ens visste riktigt när hon föll för Pasha eller när han föll för henne, men jag visste att det var tack vare henne som min familj inte fallit ihop totalt. -Det är tack vare dig han är en bra person, säger jag och hon ler lite. -Du har också haft en stor inflytan på honom. Det var du som fick honom att börja sortera ut sitt liv, säger hon och jag rycker på axlarna eftersom jag inte visste vad jag skulle svara på det. -I vilket fall som; åk hem, vila och kom tillbaka när du känner dig starkare, säger hon. -Ja, det är ett bra sätt att bli gripen på för om du inte förstod tidigare så förlorade jag precis min förklädnad, svarar jag bittert. -Du förlorade den och fick en bättre: mig, säger hon och jag stirrar förvånat på henne. -Va? frågar jag. -Du får låna min identitet tills det är dags för F.U.T.T-examinan för jag litar inte på att du ska klara av att göra den åt mig, säger hon. -Varför låter du mig göra detta? frågar jag. -Du behöver tydligen sortera ut ditt liv här och jag behöver ledigt, säger hon och lägger handen på sin mage som hon lagt en förhäxning över så att graviditeten inte ska synas. -Du vill bara hem och vara med Pasha, säger jag med ett leende. -Ja, dessutom ger det mig mer tid till att studera inför min examina, svarar hon med ett leende. - Betyder det att jag faktiskt måste gå på dina lektioner och sköta ditt skolarbete framtill dess? frågar jag och rynkar på näsan. -Ja, det betyder det och det är faktiskt inte så hemsk att faktisk gå på lektioner och sköta skolarbete, svarar Abigail och skrattar lätt. -Lätt för dig att skratta när du inte har några bokstäver efter dig, suckar jag, men ler mot henne. -Tack Abi, säger jag och ger henne en kram. -Ingen fara, men nu: åk hem innan någon hittar dig, säger hon och jag gör som hon säger. Några sekunder senare ligger jag platt på golvet inne i Pashas sovrum. Jag minns inget om flyttnyckelresan vilket förmodligen var för mitt eget bästa. Jag försöker resa mig upp, men känner hur mina armar inte längre orkar hålla uppe min egna vikt och ligger kvar på golvet tills dörren öppnas in till sovrummet. -Jag tänker inte ens fråga om varför du ligger på golvet i mitt sovrum, säger Pasha och tar tag i mina armar och lyfter upp mig och lägger mig i hans soffa. -Hjälp mig till mitt rum, suckar jag. -Efter att du förklarat var i helvete du har hållit hus de senaste dagarna. Förstår du hur orolig Aurora och jag varit för dig eller? Frågar han allvarligt. -Jag kan klara mig själv, säger jag, men får en mördande blick från honom. -Hogwarts, svarar jag kort. -Såg någon dig? frågar han. -Din hustru, Kelsey Grewsten, James, Lily och Remus, svarar jag irriterat. -Vem fan är Kelsey Grewsten? frågar Pasha och sätter sig mittemot mig och öppnar upp en vinflaska och fyller ett vinglas. -Den blonda. Är det ens lönt för dig att dricka med tanke på att du är död? frågar jag. -Ja, det är det, svarar han kort. -Ge mig ett glas, säger jag. -Nej, det sista du behöver är vin, säger han och stänger flaskan och lyfter upp sitt glas. -Det lär bli underhållande att se din hustrus reaktion när hon får reda på att du fortsätter med vad som förstörde ditt liv. -Livet är bara värdefullt för att det tar slut en dag, svarar Pasha och håller upp glaset som om han skulle skåla med en osynlig gäst. -För det tursamma, svarar jag och sätter mig upp och det känns som om hela min kropp ska falla i bitar. -Ska du ta mig till mitt rum eller ska jag behöva kräla dit? frågar jag och känner mig mer patetisk än någonsin som behöver be om hjälp om en så simpel sak. 30 maj, 2015 19:50 |
Borttagen
|
Gud vad bra
Jag gillar verkligen hur du skriver... Du är värd 1 ff pris enligt mig 30 maj, 2015 19:52 |
LilyPotterOwl
Elev |
Omg, du är fantastich!
Happiness can be found even in the darkest of times if one only remember to turn on the light. 30 maj, 2015 20:01 |
Hängslebyxor
Elev |
30 maj, 2015 20:35 |
illusionofcool
Elev |
Meeeeeeeeeeen, meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!
Först och främst: Skrivet av TheFifthMarauder: Tack så jättemycket för dina snälla ord och svar på frågorna! ska tänka på att skriva mer inre tankar, vet att jag varit dålig på den fronten cx DU ÄR INTE ALLS DÅLIG!!! Visserligen är du kanske mindre bra på den delen, men det gäller nara att öva så blir du jättemegasuperawesome på det med! Men, alltså. Pashgail♥ "It's not over until the mockingjay sings." // "Something unexpected happens. I begin to sing." 30 maj, 2015 22:51 |
Remus Potter
Elev |
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️Finner inte ord
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 31 maj, 2015 22:08 |
Borttagen
|
när kommer nästa?
12 jun, 2015 21:26 |
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! Här kommer ett nytt kapitel; vet att det är kort, men kommer komma med ett längre kapitel snart och kan hinta om vad det har för tema: Spoiler: Tryck här för att visa! Hoppas ni tycker om detta och ser framemot nästa kapitel som jag ska försöka få färdigt tills i morgon. Glöm inte kommentera, gilla inlägget ifall det förtjänar det och fråga ifall ni undrar något. KRAM! ♥ Kapitel 38 Försvinner allt mer (Sirius perspektiv) Jag hade ingen aning om vad jag höll på med eller vad jag skulle göra. Hela mitt liv var som ett stort frågetecken som förblev som ett frågetecken eftersom ingen hade svaret. Så därför bestämde jag mig för att lägga det åt sidan och fokusera på annat, i detta fallet hur man kastade macka. -Du håller stenen såhär och så kastar du, säger Marlene och demonstrerar för mig. -Okej, det kan ju inte vara så svårt, mumlar jag för mig själv och försöker, men misslyckas miserabelt när stenen faller ner på bottnen av svartsjön och skvätter vattenkring sig. -Prova ställa dig såhär, säger Marlene och ställer sig bredvid mig och flyttar på min position så jag står med sidan mot sjön. -Varför gör vi detta nu igen? frågar jag och plockar upp en ny sten i den lilla högen vi gjort med platta stenar. -För att det är kul, säger Marlene och kastar iväg en sten. -Kul för dig att se mig misslyckas menar du, säger jag och kastar iväg en sten i ett återigen misslyckat försök att kasta macka. -Att inte kunna kasta macka är inte det viktigaste egenskapen att ha, skrattar Marlene. Jag sätter mig ned på en sten precis vid sjön och tittar på solnedgången som gjorde att sjön såg ut som en stor fläck av aprikosfärgad juice. Ljusskenet från solnedgången lös även upp Marlenes ansikte på det sätt som gjorde att hon hade kunnat vara Gabryellas tvillingsyster. Det enda som skiljde dem åt var att Marlene ständigt hade ett smittsamt leende på läpparna, vilket Gabryella sällan hade haft. -Vad tänker du på? frågar Marlene och jag vaknar upp ur mitt dagdrömmande. -Att du är vacker, svarar jag ärligt. -Du ska göra denna dejten mer romantisk än vad den är eller? frågar hon och sätter sig bredvid mig. -Självklart, svarar jag och hon knuffar till mig lätt. -Du är hopplös, Sirius, suckar hon och ler. -En hopplös romantiker, svarar jag och börjar skratta vid synen av hennes himlande ögon. -Jag överväger att knuffa ner dig i vattnet, säger hon. -Lycka till med det, säger jag innan jag känner det kalla vattnet mot min kropp och Marlenes skratt ekar runt omkring oss. -Det skulle du inte gjort, säger jag och drar ner henne i vattnet. Det övergick till ett vattenkrig och om någon hade sett oss så hade de trott att vi var två dårar som rymt från ett mentalsjukhus och på något vis hamnat i en sjö. Men efter att under en lång period av att inte ha känt något alls så kände jag glädje. Jag behövde inte låtsas ett naturligt skratt och allt övertänkande kändes så dumt och meningslöst. Det kändes som det enda som fanns var jag och Marlene i denna stunden och inget annat hade någon betydelse. -Black, McKinnon, vad i hela friden håller ni på med? Frågar Hagrid som dykt upp från tomma intet. -Vi badar! skrattar Marlene. -Kom upp med er innan någon lärare ser er, säger Hagrid och ser sig omkring. -Sen när blev det förbjudet att bada? frågar jag. -Sedan ni trotsat utegångsförbjudet. Det är snart midnatt och ni borde vara inne i slottet, säger Hagrid och jag inser att vi varit ute i flera timmar och inte lagt märke till att solen gått ner. -Vi kommer, säger Marlene och tar tag i min hand och vi går upp mot stranden. -Jag vill att ni går raka vägen upp till era sovsalar och inga fuffens, säger Hagrid lunkar iväg mot sin stuga. -Kom, säger Marlene och håller fast taget om min hand. -Vänta lite, säger jag och går fram till den lilla sten högen och tar upp en av stenarna och gör ett sista försök på att kasta macka. Det gick lika bra som tidigare. -Jag kan verkligen inte kasta macka, konstaterar jag. -Nej, det kan du inte, svarar Marlene och vi går sedan tillbaka mot slottet med dyngsura kläder och lämnar ett blött spår bakom oss. 13 jun, 2015 13:54
Detta inlägg ändrades senast 2015-06-15 kl. 22:20
|
Lolly!!
Elev |
Aaaaaaaaaa vad bra!!!!!! Äskar Mirus (Sirius+ Marlene) hoppas det blir Mirius och inte Girius (Gaberyella+ Sirius)
Jag vet nt vad jag ska skriva här sååå, hejdå gissar jag? hahah xD 13 jun, 2015 15:15 |
Borttagen
|
jag älskar det, men i say i love it
13 jun, 2015 17:52 |
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Du får inte svara på den här tråden.