En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Sträckläst hela nu! Jättebra!
Några slarvfel här och där men den här ff:n är för bra för att jag ens bryr mig!!! ^^

Älskar 'Du fick nobben' delen x')
*bevakar stort*

Kapitel 32
Scorpius
Jag tittar mig i spegeln. Där, på käkbenet vid halsen. Där syns den mörka skuggan av Albus slag. Han är starkare än mig, så jag är säker på att han knappast har någon känning från mitt slag. Jag däremot har, som sagt, fått ett väldigt fint blåmärke. Jävla Albus. Jag har ju mer lust att dölja det här än sugmärkena Rose gav mig. Fan. Jag suckar och lämnar badrummet. Det är kväll. Snart träder utegångsförbudet in. Det är fredag. Idag skulle jag och Rose varit tillsammans i ett år och två månader. Men alla de där dagarna är utsuddade i min kalender. Nu är det bara vanliga dagar. Och nu är det Rose och Adrian som får fira årsdagar. Det känns väldigt bra att jag kan trösta mig med att vi slog Ravenclaw i den senaste quidditchmatchen. Ravenclaw, elevhemmet där alla med bra utseende och hög IQ går. Ravenclaw kan ruttna i Hemligheternas kammare. Ivan och de andra är uppe i sovsalen. De tystnar när jag kommer in. Albus är också där.
- Låt inte mig störa, muttrar jag och sätter mig på min säng.
Deras blickar bränner mig i ryggen. Dörren öppnas och slås igen. En hand läggs på min axel. Jag vrider på huvudet och tittar in i Albus gröna ögon. Ingen av oss säger något. Tittar bara på varandra.
- Gör det ont? frågar han efter en stund.
Jag rycker på axlarna.
- Det var en riktigt bra smäll du fick in. Min läpp känns lite svullen, säger Albus och rör med fingrarna vid sin mun.
Om jag tittar noga kan jag se hur ena sidan är lite större än andra. Det får det att rycka i min mungipa. Albus märker mitt leende.
- Du ler åt min smärta din jävel, säger han och ler.
Albus sätter sig ner varandra. Han knuffar vänligt till mig och jag knuffar lika vänligt tillbaka. Och bara sådär vet jag att det är över. Vi är inte osams längre. Allt är som vanligt. Men jag antar att det är så när man är bästa vänner. Man måste bråka. Men man blir sams lika snabbt.
- Har du hört det senaste? undrar Albus.
Jag skakar på huvudet.
- Din kusin lär min käre bror hur man blir en bra pojkvän, berättar han.
Jag skrattar. Det var det roligaste idag.
- Är du säker på att James inte kommer kasta någon förtrollning över dig? Jag menar, han vill knappast att det här kommer ut, säger jag.
Albus rycker på axlarna.
- Om jag inte kan berätta sådana här saker för dig, vem kan jag då berätta det för? undrar han.
Hans ord gör mig nästan lite tårögd.
- Tack, det betyder mycket, säger jag.
Stämningen är rummet är plötsligt väldigt känslosam och ingen av oss känns särskilt bekväm. Jag harklar mig och ställer mig upp.
- Ett parti knallkort? undrar jag.
Lite pangljud gör det hela säkert mycket mer... mycket mer... manligare! Mycket mer manligare. Albus nickar och vi sätter oss på golvet. Efter en stunds spelande kommer de andra tillbaka. De gör oss sällskap på golvet och vi spenderar resten av kvällen med att spela kortspel. Jag har inga som helst tankar på att killen mittemot mig gav mig ett blåmärke. Vid närmare eftertanke, är det inte väldigt manligt att gå runt och vara lite blåslagen?

Vet att det är ett kort kapitel men jag gör såhär att jag ger er ett smakprov på kapitel 32. Kommer en del med Albus men jag är inte hemma i helgen och vill ge er någonting, så jag gör såhär. Delen med Albus kommer att vara längre men som sagt, det här är bara ett smakprov! ♥

awsome!

Skitbra!

Jättebra! Älskar verkligen sättet du skriver på!
Ta din tid till nästa kapitel ^^

Vad gulligt att dom blir friends igen ^^

Superbra kapitel!

Åh! Gulligt!!!! Så himla AWSOME ja helt enkelt AWSOME!

SÅ HIMLA AWESOME!!!!!!!

då är jag nog väldigt manlig med mina fina blåmärken!

Jätte bra!!!! ♥

Ny läsare här
Du skriver superbra, jättefina beskrivningar och har en mycket bra blandning av humor, sorg, drama o.s.v! Skriv mer, snälla!♥

*bevakar*