Rollspel: Efter kriget

Miranda hade sedan länge vant sig med ormen, men tydligen inte Rose, hon skrek till och ryste.

Jag rusade på tåget och log snabbt mot stationen som jag skulle lämna. Zach tog tag i min arm och drog mig till en kupé. Där satt ett gäng Slytherinelever och pratade.
"Vem är det, Zachie?", sa en flicka i Zach's ålder kallt. Hon var, rakt på sak, riktigt snygg! Om hon hade gått i min förra mugglarskola, hade hon fått vem hon ville! Hon hade ljust hår och mörka ögon. "Säg inte att det är din tjej? För, jag är väl din tjej?"
"Lugn, det här är min lillasyster Zazinda.", svarade Zach och vi satte oss ner...

Antonia ler mot Rose.
"Han är inte farlig och om han försöker att strypa dig så säg bara släpp..." Hon njuter av Rose reaktion, stora chockade ögon och sedan stöter hon stammande fram.
"O-Orm-Ormspråk!" Stammar hon skrämt fram. "Du-Du ORMSPRÅK! MÖRKRETS HERRE TALADE ORMSPRÅK!" Hon pekar rätt på Antonia.
"Ja det gjorde han. Men jag är inte han, är jag?" Frågar Antonia kallt. "Är jag? Weasley? Jag heter Winston i efternamn vad jag vet, inte Dolder och jag kallas knappast Lord Antonia? Eller?" Säger hon med en isande arg röst.
"Nej!" Svarar Rose ilsket.
"Lika röd som alla Weasleys va?" Säger Antonia glatt och går iväg.

Jag sänder en menande blick på den nya tjejen, innan jag sätter i väg efter Antonia.

Antonia ler glatt och känner sig nöjd. Jodå, visst känner hon till Weasleys.
Alla lika rödhåriga, fräkniga och ja... allihopa blodsförrädare, inte för att det är något fel med att vara det.
Mira kom i fatt henne.
"Har inte vi försvar mot svartkonster tillsammans som nästa lektion?" Frågar Antonia, Mira.

"jo men den börjar inte fören om 40 minuter.."jag avbröt mig, Albus stod i gången tio meter från oss. Han tvärnitade när han såg oss, mumlade någonting ohörbart och skyndade iväg åt andra hållet. Jag hörde hur Antonia fnös och vi sällskapade ner till lunchen, där vi snabbt fick sällskap av Miranda som såg glatt hemlighetsfull ut. "vad är det med dig?" frågade jag. "nej, ingenting, ingenting." sa hon glatt och lassade upp en stor portion paj på sin tallrik.

Antonia kastar en blick mot sitt eget bord och ser Scorpius sitta ensam i ena hörnet av det.
"Hm... Ses." Säger hon och sveper iväg mot honom.
"Hej, Scorp" Hälsar hon med spelad glädje och han tittar upp.
"Åh... Du..." Säger han och ser ut som om han sett ett spöke.
"Min orm vill väldigt gärna tala med dig, Scorp" Fortsätter Antonia och sätter sig ned mittemot, hennes orm väser hotfullt. "Han avskyr nämligen att utsättas för magi som du kanske förstår, Scorp." Scorpius ser förbannad ut när hon för tredje gången säger hans smeknamn.
"Ja, jag förstår det och jag... ber om ursäkt för det." Det låter som en tvingad ursäkt men Antonia låter det vara, hennes orm verkade nöjd.
"Ursäkten godtags, Scorpius." Han verkar lättat över att hon använt hans namn.
"Kan du hålla en hemlighet?" Frågar han så plötsligt att Antonia hajar till. "Kan du??" Frågar han igen.
"Ja, mina vänners hemligheter." Svarar hon.
"Men vi är väl typ... vänner."
"Ärligt talat vet jag inte riktigt vilken relation man kan säga att vi har." Svarar hon och tycker hon låter som en gammal gubbe. "Men visst jag kan hålla den..." Detta uttalande verkar få Scorpius att bli glad.
"Jo det är så..." han tar ett djupt andetag. "Jag ska göra slut med min tjej." Avslutar han sedan och Antonia ler snett.
"Ser man på, funkar det inte?" Konstaterar hon.
"Ehh... nej... man kan väl säga att jag fått ögon för någon annan." Svarar han kryptiskt och tittar upp i taket.

Jag vänder mig om och tittar, Antonia hade gått fram till Scorpius och höll på att prata med honom. Jag kunde inte höra ett ord, så jag låtsades att marmeladen var slut vid vårt bord och gick till Slytherinbordet för att hämta nytt. Direkt när jag kom dit så kunde jag känna deras hånfulla blickar på mig. Hufflepuff var inte så populärt. Nu hade jag kommit tillräckligt nära för att höra Antonia, som sade:
"Ja, mina vänners hemligheter" Scorpius såg tveksam ut, innan han försiktigt fortsatte: "Men vi är väl.. typ vänner." Jag lyckades inte höra mer för en femteårselever hade surt utbrustit: "Men hallå?! Varför står du här, din smutsskalle." Jag svängde runt och skulle ge svar på tal, men ändrade när jag såg hennes muskulösa armar. "jag.. jag ville bara låna jordgubbsmarmeladen." Hon gav mig den och jag vågade inte göra annat än att gå därifrån. När jag kom fram till Hufflepuff bordet igen så tittade Miranda på mig med ett triumferande leende. "vad är det?" frågade jag igen. "Scorpius... är kär..." Jag tappade hakan och svarade snabbt. "i vem då? och hur sjutssningen vet du det här?" "Jag hörde hur han pratade med sin blonda kompis, du vet." hon såg för ett ögonblick äcklad ut, innan hon fortsatte: "ja, och han sa att, han gjorde slut. för han var kär i någon annan."
Antonia kom tillbaka med ett svårtydligt ansikte och jag visste plötsligt vem det var som Scorpius var så upp i öronen kär i.

Miranda tog en snabb titt på Scorpius som tittade på Antonia, men släppte snabbt blicken på honom när en välbekant gestalt kom fram till henne.
"Eh, hej. Kan jag få prata med dig en stund?" Det var Albus

"Jag... överväger det." Svarar Antonia med ett leende och går till Mira och Miranda.
"Ni två! Kan ni ,snälla, ge mig ett råd??" Frågar Antonia med röda kinder. Scorpius Malfoy var kär... i henne!
"Visst... om vad?" Säger Miranda med ett otolkbart leende på läpparna.
"Kärlek!" Väser Antonia utan att låtsas om dem andra Hufflepufflarnas fientliga och rent av hatiska blickar.