Rollspel: Marodörernas tid

Remus räckte ut tungan och flåsade som en hund. Han försökte efterlikna Sirius hund ögon och gläfste.
"Så ungefär beter du dig, det förvånar mig att du inte pissar med benet i luften!", skrattade Remus.

jag såg på Remus med en sårad blick.
"Om ni ska vara så elaka tänker jag inte stanna kvar." sa jag såg mig runt i uppehållsrummet som var tomt igen, förvandlade mig till en hund och hoppade ner och gick upp till sovsalen och kröp ner i sängen. jag gillade att vara hund, det kändes så mycket lättare då. jag förstod att mina vänner bara hade skojat men idag tyckte jag inte att det var kul. men det kanske berode på att jag hade sätt Regelus. jag visste att han fylde år idag men jag hade inte jätte honom något och om jag hade det hade han inte velat ha det än då. jag tog tag i täcket och drog upp det över huvudet så gått som det gick, vissa saker är svåra om man är hund.

Remus skakade på huvudet, gick upp till sovsalen.
"Hej, Snuffles.", sa han och lyfte på täcket och kikade in. "Förlåt om jag sårade dig.", sa han och lade undan täcket. "Vill du att jag sticker åt helvete, då gör jag det!", sa han och såg frågande på sin kompis. Han tyckte alltid att hundar såg sorgsna ut.

Sirius hörde hur någon kom in och fick reda på att det var Remus när han började prata. Sirius förvandlade sig till människa och skakade på huvudet.
"Jag vet bara inte varför jag tog åt mig...och nej jag vill inte att du sticker åt helvete." sa jag lågt och såg på min vän.
"De är bara det att Regelus fyller år idag..." sa jag tyst

Remus gav Sirius en plågad blick.
"Är det fortfarande spänt mellan er?", frågade han.
Remus ångrade sig och bet sig i läppen. Dum fråga.
Han såg på sin sorgsna bror.
"Påmindes du om det nu? Varför?", frågade han.

Jag såg på sirius som gick upp till sovsalen, följd av Remus.
Vad var det med dom två idag, humörsvängningar som en tonåring.
Jag fattade inte.
Jag var orolig för dem, de var mina bästa vänner och jag ville inte att de skulle må dåligt.
Jag kollade på Peter som satt där med ett stort flin och trodde att han hade vunnit.
Ibland önskade jag verkligen att jag kunde läsa deras tankar.
Remus förstod ja, han och hans lilla månproblem.
Men Sirius vad hade han för problem, han klarade sig bra i skolan och på loven var han hemma hos mig.
Ja hemma hos mig ja, det kanske var det som var fel.
Han hade ingen familj längre, tänkte jag och suckade.
Jag var verkligen lyckligt lottad jag var poppulär, hade familj och var lycklig men det gjorde det verkligen svårt att förstå mina vänner, hur dom hade det, det var verkligen svårt, tänkte jag med en suck och föll i egna tankar.

Jag såg på Remus.
"Ja vi har inte pratat på hur länge som helst. han hälsar aldrig på mig när vi möts han har inte hört av sig alls. jag vet att han hatade mig för att jag hamnade i Gryffindor men vi pratade ändå me sedan jag rymde hemifrån har han inte hört av sig alls." suckade jag. "Remus han är min bror, jag vet när han fyller år! det spelar ingen roll om vi pratar eller inte! och jag såg honom i matsalen förut. han gav mig inte ens en blick. jag funderade på att sända ett kort men sen slog det mig att han ändå inte skulle läsa det." sa jag sorgset och seg ner i kudden. Remus förstod inte, han ahde inga syskon som hade övergivit honom

Remus såg bedjande på Sirius. De andra måste ju tänka förvirrade tankar om dem båda.
Först han själv sedan Sirius.
"Om du vill tänka över saker och ting så kan jag gå", sa han.

Jag lyfte huvudet och skakade på det.
"Nej det blir bara värre då! jag vill inte vara själv. jag följer med dig tillbaka i så fall." sa jag. jag visste att det bara blev värre om jag var själv. då skulle jag bara tänka mer och sedan skulle jag inte kunna sluta och sedan skulle altl bli mitt fel. nej dit ville jag inte gå. jag satte mig upp och såg på Remus

Remus satte sig i fotänden på Sirius säng.
"Vad vill du prata om då?", frågade han.