Borgen (sjunde året)

Har inte kommenterat på länge men hela historien är helt underbar.
Speciellt avsnitt 53 då de äntligen efter många avsnitt äntligen får vara tillsammans.

Vilket underbart kapitel! Nu fattar jag varför rummet är så speciellt! Det var där Albus intervjuade Trelawney.

Dock förstår jag inte vad som är så jobbigt med Richmond. Det är en gåta för mig.
Vi är tillbaka till problemet med flaskor. Undrar hur det ska gå nu. Snape blev i alla fall påkommen!

Litet tips:

Inte ens trollstaven hinner han dra när Albus bror bartendern låser honom i ett järngrepp och ryter, mer än lovligt förgrymmad: “Står du här och tjuvlyssnar, din trefalt förbannade kanalje?”


Jag vill peta vid en mening, så det låter naturligt, samt flytta ner dialogen en rad.


Inte ens trollstaven hinner han dra när bartendern, som är Albus bror, låser honom i ett järngrepp och ryter, mer än lovligt förgrymmad:
“Står du här och tjuvlyssnar, din trefalt förbannade kanalje?”

Nepflite


Jane Granger


Mintygirl89




Kapitel 55 - Gråskala

“När Aberforth väl var klar med sin uppläxning och dörren till rummet gick upp, hade Sibylla för länge sedan kommit ur sin trans och slutat tala." Severus låg fortfarande i min famn, hans blick gled skyggt längs väggarna och fastnade på den nämnda dörren. “Jag fick aldrig höra mer än att mörkrets herres farligaste motståndare skulle födas i slutet av juli."
"Harry", viskade jag med en rysning. Sammanhanget var ingalunda okänt för mig och det var ingen ny, mörk hemlighet som avslöjades. Redan under vårt första år tillsammans hade Severus nämnt så pass mycket för mig att jag lagt ihop ett och ett. På något sätt hade han varit en del i att Voldemort kunnat angripa Harrys familj. Jag mindes orden som om det varit igår de uttalades.
“Mörkrets makter tog henne. Det var mitt fel … mitt livs största misstag. Det var under den mörka tiden i mitt liv …”
Ja, det hade fortfarande varit mörkt för Severus när han stått utanför den här dörren för över sjutton år sedan och fått höra den ödesdigra profetian uttalas.
“Och informationen var jag tvungen att senare föra vidare", mumlade han nu med kinden mot mitt bröst med de svarta ögonen fortfarande fast på samma plats, som om han kunde se sitt tjugoåriga jag stå där, ertappad med att lyssna. “Eller, rättare sagt intalade jag mig det, för man har alltid ett val. Men jag trodde att det fortfarande var nödvändigt att gå herrens ärenden. Mitt yngre jag var helt övertygat om att han ändå till sist skulle segra och att det bara var att rätta in sig i ledet.”
Vi rös båda till och höll hårt om varandra. Severus talade helt öppet med mig om det svåra nu, de avgörande scenerna jag tidigare bara haft en vag aning om. Nu fick de färg och form i all sin skoningslöshet, målades upp framför oss här i rummet där så många livsöden ändrat riktning den natten. Det var som om den unga sierskan och den vise gamle rektorn kunde anas i halvdunklet.
“Vad sa Dumbledore?” undrade jag. “Förstod han inte att du hade hört och kunde bli farlig i sammanhanget?”
“Inget undgår Albus skarpa iakttagelseförmåga”, svarade Severus enkelt. “Men han kunde inte gärna hindra mig. De lät mig gå, eller slängde väl snarare ut mig härifrån, vilket naturligtvis är förståeligt. Och Sibylla Trelawney fick sin efterlängtade tjänst lika lätt som den levererade sherryn. Albus ville nog ha henne under sitt beskydd när det visat sig att hon fungerade som en kanal för sådana budskap. Han ville ha spådamen under Hogwarts tak både för hennes egen säkerhets skull och för att hon kunde visa sig bära på seriös kunskap trots allt.”
Jag nickade, det sättet att tänka verkade typiskt för Dumbledore. De kände verkligen många djup hos varandra, dessa båda män. Hade vid flera satt sin lit till varandra när tillvaron stod på sin spets.
“Nästa gång jag återsåg Albus var situationen helt förändrad.”
Severus bekräftade min tanke med dessa ord, vände slutligen blicken från dörren och gömde sitt härdade ansikte ännu tätare mot mig. Hans andetag susade mot mina tunga hjärtslag.

Och jag mindes hans gåtfulla ord den natten, hur den några år yngre jag andäktigt hade lyssnat och nästan inte vågat andas, när Severus berättat om sitt agerande då han förstått vem profetian gällde.
“När jag upptäckte misstaget gjorde jag allt i min makt för att rädda henne, men det var för sent …”
Mötet mellan den unge Dödsätaren och rektorn hade skett långt från denna plats och andra kända områden där vi rörde oss. Högt upp på en bergstopp någonstans i naturen, med vinden som slet i några kala träd.
“Att han ens gick med på att träffa mig var ren nåd”, konstaterade Severus. “Jag bad honom rentav att inte döda mig. Och det gjorde han naturligtvis inte, utan lyssnade på vad jag hade att framföra. Jag var desperat ute efter att rädda … hennes liv."
"Lily", sa jag mjukt och kände som alltid tacksamhet över de gånger hon på sitt sätt räddat Severus.
"Ja. Lily", instämde han, och det var första gången jag hört honom uttala hennes namn lugnt och rättframt. Jag hade ibland funderat över varför jag inte kände någon form av svartsjuka över att Severus hade älskat, och på ett sätt fortfarande älskade, en annan kvinna. Men det var så uppenbart att hon tillhörde en annan dimension och var en del av hans historia. En betydelsefull och grundläggande del, men också passerad, av många olika skäl som hade både med hans och hennes livsval att göra.
“Vi hade båda gått vidare, valt vitt skilda vägar i livet. Men det fanns trots allt en historia. Hon var den som hade funnits där för mig när precis allt annat i tillvaron var mörkt. Jag kunde inte bära att något skulle hända henne, och speciellt inte på grund av mig.”
Jag nickade och strök hans mörka hår. Det var lätt att förstå hans tankegång.
“Så innan jag sökte upp Albus hade jag bett herren att skona henne. Vilket Albus också påtalade. Att jag försökt köpa Lilys liv, i utbyte mot sonen.”
Jag blev alldeles kall. Men låg fullkomligt orörlig, väntade på fortsättningen.
“Albus sa att jag äcklade honom. Att jag inte brydde mig om vad som hände med familjen, så länge jag fick det jag ville ha. Och visst kan jag förstå honom. Men jag hade inte alls sett det så.”
Mina stela fingrar fick liv igen. Darrade till och slöt sig sakta om honom. Sökte värme, samtidigt som jag hörde min egen röst i det fallande mörkret. Vaxljuset var på väg att brinna ut.
“Jag förstår hur du tänkte, Severus. Hellre att en enda räddas än att alla mister livet.” Mina ord hängde kvar i det bortdöende ljuset. “Jag hade också tänkt så.”
Han svarade inte, men slöt sina armar än hårdare om mig. Insikten att vi var lika i detta, trots den gode Dumbledores förakt inför det etiska ställningstagandet, var överväldigande - för att inte säga skrämmande. Ändå var den självklar, framsprungen ur djupet av min själ. Om det varit jag, hade jag försökt rädda honom på samma sätt. Och med den vetskapen höll vi varandra så som den enda fasta punkten i tillvaron. Det enda som gick att lita på.

Mina ögon sökte sig över lakanens toppar och dalar, längs skuggorna i veck och skrynklor. Sammetsbandet, slängt över täcket, glänste i det svagt flämtande ljuset. Det handlade inte bara om att ta emot utan också om tillit. Att låta sig bindas. Och allra mest handlade det nog om Severus förmåga att läsa sig till mina djupaste, vildaste och hemligaste önskningar - för att utan tvekan möta dem.

Severus hade varit tveklös, intensiv och passionerad i alla livsval han gjort. Oavsett vad de bestått i.
“Vid mitt möte med Albus bad jag honom givetvis att skydda dem alla, hela Lilys familj. Jag önskade henne absolut ingen sorg, och ville inte heller Potter något ont, även om jag på intet sätt tyckte om honom. Vad pojken beträffar hade jag aldrig sett honom, visste inte hans namn. Men jag förstod Lilys band till honom och att hon måste vara en … kärleksfull mor …” Han avbröt sig som om det kostat på att uttala de orden, och jag kunde tänka mig att det fanns flera skäl till det, både angående Lily och hans egen mor. Det tog flera långa sekunder innan han fortsatte: “Jag visste att Lily skulle förgås av sorg om något hände hennes barn. Liksom jag förstod att detsamma gällde James, att han oavsett mina svåra känslor gentemot honom säkerligen var en bra far, inte som …” Han blev tyst igen och jag förstod att han sorgligt nog tänkte på sin egen far, Tobias. Så tog han sig samman: “Nåväl, jag ville ha dem alla i säkerhet och den ende som kunde lyckas med det var Albus.”
Rektorn hade inte haft några tröstande ord till övers för den botfärdige Dödsätaren, men bönen om hjälp hade besvarats.
“Han bad mig om en gentjänst, ett utbyte, och jag sa att jag kunde göra vad som helst. På den vägen är det, för efter det mötet bytte jag slutgiltigt sida och fortsatte med dubbelt åtagande. Och det kändes rätt - det närmaste jag kunde komma att hitta hem. Jag hade förträngt mitt inre länge nog.”
“Ja, älskade. Ditt sanna inre”, viskade jag och fortsatte oupphörligt att tröstande smeka honom. För jag visste ju att inte ens skyddet Dumbledore bistått familjen med hade räckt till.
“Jag önskade min egen död, när det hänt. Men det fanns ett annat alternativ, en väg att fortsätta, så att hennes död inte varit förgäves … ett uppdrag som måste utföras. Någon som måste skyddas. Jag blir inte fri förrän det uppdraget är slutfört.”
Hans ord där i våningen för många år sedan stod fortfarande alldeles klara i minnet. Jag hade lyssnat som om även mitt liv hängde på det.

Hans fransar rörde sig mot min bara hud, kittlade till mitt i det oerhört allvarliga och tog livet till en begriplig nivå. Så kände jag hur de blev våta av varma tårar och jag höll om honom ännu hårdare, begravde mitt ansikte i hans mörka hår.
“Du gjorde allt du kunde”, viskade jag och kände tårarna bryta fram även i mina ögon.
“Och det räckte inte”, viskade han rossligt. “Skyddet förråddes av hemlighetsväktaren de hade valt.” Med ens strömmande hans tårar. “Jag förtjänade mer än väl att förlora Lily, men hon förtjänade inte att mista livet.”
“Självklart inte”, mumlade jag mot hans hår och höll honom insluten mot hjärtat. “Ingen av dem.”
“Nej, ingen av dem”, upprepade han utan tvekan och skakades av en tyst snyftning innan han fortsatte, dovt mot min tårvåta hud: “Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det som hände Lily och hennes familj, och jag måste betala tillbaka för det så länge jag lever. För det och för Richmond.”
Rummets mörker började bli kompakt, och de sista resterna av vaxljusets låga flämtade över oss. Snart skulle världen vara en dunkel gråskala av tårar och skuggor.
“Du är inte ensam. Jag är med dig på vägen”, sa jag rakt ut i det suddiga synfältet och visste att så var det. Det fanns ingen annan väg än att, ett steg i taget, treva sig igenom mörkret tillsammans. Både det yttre och det som fanns inom oss båda.
“Allt blev lättare när du kom, Miriam”, sa han erkännsamt. “Trots vetskapen om att min skuld gentemot Harry Potter var oändlig var det så svårt att hantera hans undervisning … kanske just därför. Men din närvaro hjälpte mig att se honom på ett annat sätt. Hans många umbäranden och våra likheter.”
“Det gläder mig att det kändes så. Att jag kunde hjälpa på något sätt,” nickade jag och han viskade sammetsmjukt: "Ditt sätt att se på tillvaron."
"Severus… ", utbrast jag, slagen av en tanke och gripen av plötslig tvivel. "Mitt sätt att se saker kan kanske vara naivt ibland, ja till och med farligt? Jessica har varit tydlig med sin oro för Ellis och Dracos återförening, och ändå har jag insisterat på att den absolut ska ske."
Det kändes enormt skönt att ha öppnat mitt hjärta för honom angående den oron. Lättnaden överraskade mig till och med. Och förväntan på hur han skulle svara och ge sin syn på saken. Det var tyst en stund innan han till sist tog till orda.
“Jag har full respekt för korpens oro angående detta, men håller inte med i sak. Tvärtom kan det nog vara bra att vi har dessa två ungdomar under uppsikt nära oss, om det nu finns speciella planer för dem från herrens sida. Det kan underlätta för oss att skydda dem om det skulle behövas.”
Han hade rest på sig, så att vi satt bredvid varandra i sängen. Till och med i mörkret syntes det hur strimmat av tårar hans ansikte var, men tonen lät lugn och eftertänksam. Och inte minst full av den beskyddande omtänksamhet som var den egenskap jag främst förknippade med honom. Själva essensen i hans väsen och orsaken till min djupa kärlek.
Det brände till mellan oss när hans läsning fick kontakt med mina tankar och jag sjönk in de sammetssvarta ögonens lugnande mörker.
"Ja Miriam, det har blivit mitt välförtjänta öde att beskydda", nickade han och strök min tårvåta kind. "Och jag är övertygad om att Lily sände dig för att hjälpa mig."






Nu har Miriam och Severus hittat tillbaka till varandra på ett ännu djupare plan. De har sett några av varandras svartaste sidor och är mer övertygande än någonsin om att kämpa tillsammans mot mörkret, för en bättre och mer tillåtande värld.

Därför känns det också lämpligt att göra en paus i berättelsen så att det som följer nästan blir som en Del 2. Hur långt uppehållet blir vet jag inte. Kanske bara några veckor, kanske betydligt längre. Från och med nu får kapitlen komma när de kommer. Och det känns bra. Hoppas ni vill följa med även i fortsättningen!

Ännu en gång har du skapat ett underbart kapitel! Jag blir förstummad över allt som Snape nämner!
Nu förstår jag lite bättre med Richmond. Ja, nu får vi se hur det går.

Jag hoppas vi får se trion, Tonks, Sirius och Remus snart igen.

“Vid mitt möte med Albus bad jag honom givetvis att skydda dem alla, hela Lilys familj. Jag önskade henne absolut ingen sorg, och ville inte heller Potter något ont, även om jag på intet sätt tyckte om honom. Vad pojken beträffar hade jag aldrig sett honom, visste inte hans namn. Men jag förstod Lilys band till honom och att hon måste vara en … kärleksfull mor …” Han avbröt sig som om det kostat på att uttala de orden, och jag kunde tänka mig att det fanns flera skäl till det, både angående Lily och hans egen mor

Om du ser det fetstilta, så är den biten gripande. Det måste ha tagit emot att säga kärleksfull mor.
Men jag förstår honom. Eileen kunde ha försökt kämpa för att hjälpa honom, samt bett Eugene om hjälp. Ska bli spännande att se om han någonsin dyker upp igen.
Man kan ju undra vart Eileen tog vägen och vad som hände med henne sen, efter att Snape gick ut Hogwarts.

Hm... jag är förvånad över att det inte nämns att James var kärleksfull mot Harry, och det hade kunnat jämföras med Tobias.
Även Quirinus hade ju en bra pappa, och en kärleksfull mor.

Det var bara tankar jag fick.
Ta du en paus. Ibland är det skönt att göra så. Du vet ju hur jag har gjort.
Inga tips den här gången, men ser jag något, skickar jag en uggla.

Okey, så, hrm, AVIS!
Spoilern i kap.53 O.O
SÅ STOLT ÖVER DIG!!!

Som du vet sparar jag denna fic tills den är klar - jag har nada tålamod och vill sluka det jag läser så får vänta med olidlig spänning ett tag till antar jag - men den där spoilern! Jösses! Nu tänder du flammor av hopp om smut och härligheter här borta du! Och ditt språk har utvecklats så galet mycket1!

Alltså, förstå mig rätt, du har alltid varit duktig men det syns verkligen att du genom denna lång berättelse har utvecklats något kopiöst och IIIIIHHH JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER DIG OCH SÅ OTROLIGT GLAD ATT SE HUR DU VÄXER! Sjukt bra jobbat älskade du! ❤

Har läst i kapp nu! Lika gott som vanligt! Hoppas på mer så småningom

Spana gärna in nya Ariana och Milou av Ellpotter09 och Boken - Från min värld till din av Medi. Det är så roligt när berättelse-forumen lever. Och Tårar från himlen uppdateras ju varje fredag, så bättre kan det inte bli. ♥ Dessutom ska Trezzan publicera ikväll på wattpad, samma kapitel som jag eftersom vi denna gång har skrivit tillsammans. Det var lika inspirerande som alltid.


Mintygirl89


Nordanhym


Refren


boknörd_




Nu kommer ett nytt kapitel i Borgen, vilket kan ses som ett mellanspel mellan del 1 och 2. Det utspelar sig på Malfoy Manor ett och ett halvt år tidigare, 1996.



Borgen (mellanspel - ett och ett halvt år tidigare)



Kapitel 56 - Sammanträde - medförfattare Trezzan



Ellis perspektiv, ur Draco Memoraid av Elzyii, kapitel 7, augusti 1996

”Ha nu så roligt, Draco.” Narcissa log ett strålande leende mot var och en av oss i tur och ordning. ”Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Hon trippade ner för trappan där Lucius höll på att visa sina gäster till bords.
Jag kikade nyfiket över trappräcket.
Ett tjugotal trollkarlar och häxor med bistra utseenden flockades borta vid ingången till matsalen. Det verkade som om de skulle ha någon sorts sammanträde. Alla såg mycket allvarliga och viktiga ut, och Lucius kastade ibland en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen obehörig tjuvlyssnade medan han visade in en del av dem i rummet, samma rum som de försvunnit in i vid flera tillfällen när häxan med det galna utseendet hälsat på.
Till sist hade alla tagit plats vid det stora bordet och dörren gled igen med en smäll.




Augusti 1996

Malfoy Manor tornar högdraget upp sig och tycks dra augustikvällens fallande skymning till sina mörka väggar.Mellan de höga häckarna, som omger gången fram till entrén, är det redan svart trots sensommarens ljus. 1996, femton år efter mörkrets herres fall, samlar den stolta herrgården åter hans vapendragare. Sonen på godset har hunnit växa upp, och nu inför sitt sjätte år på Hogwarts är det hög tid att planer börjar smidas kring hans framtid.

Frågan är vad han tänker, den sextonårige Draco Malfoy, där han står omgiven av sina unga vänner och ser den lilla gruppen av fullvuxna trollkarlar och häxor dra sig mot ingången till matsalen, där ett möte för den inre kretsen snart ska äga rum. Hur kommer det som beslutas där inne att påverka hans öde? En kall kåre löper längs den smala ryggraden, något han omedelbart motverkar med ett snett leende, vilket besvaras av hans mor som lösgjort sig från den mörka skaran och kommit fram till ungdomarna.
“Ha nu så roligt, Draco.” Hennes leende strålar mot ungdomarna ikapp med kristallkronorna, som vinterljus reflekterat genom is i de små prismorna. Bakom leendet känner hon mot sin vilja oron flimra. Hennes son ser så skör ut, så smal och ljus bland de andra kraftigt byggda och mörkhåriga. De är av grovt virke, medan hennes Draco … han måste hålla för det som kommer att förväntas av honom. Hon låter en orolig blick snudda vid den likaledes smala, mörklockiga Eleonora som står lutad över trappräcket en bit från de andra och fortsätter sedan, med förmanande röst: “Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Med avmätta steg trippar hennes små spetsiga klackar nerför trappan på väg mot den allvarliga samlingen av magiker, vilka visas till bords av Lucius i salongen. Han kastar hela tiden sökande blickar ut mot entrén, som om betydelsefulla deltagare ännu fattas i sällskapet.



Röd glöd tilltar i styrka när magra läppar suger i sig rök från en betryggande cigarett. Helt klädd i svart klänning, kvällen till ära, och skinnkappa med huvan uppdragen över huvudet står korpkvinnan vid häckens slut blott ett stenkast bort från gjutjärnsgrinden som är den enda vägen in på herrgårdens ägor. I fönstren på det mäktiga husets ovanvåning kan hon se en flicka med lockigt hår skynda efter en blond pojke och hon iakttar dem intensivt medan cigaretten lider mot sitt slut. Kvällens nakna himmel, och höstens början, bidrar med en tilldragande kyla som hon förknippar alltför mycket med Azkaban för att vara bekväm med den. En ljudlig smäll hörs och hon fnyser när hon stampar ut cigaretten under läderstöveln innan hon vänder sig om och synar den anlända gästen. Han vädrar i luften men om han känner lukten av tobaksrök så säger han inget.

Severus är tämligen likgiltig inför rökdoften. Möjligen påminner den om vissa mugglares ovanor vilket inte nämnvärt intresserar honom. Han har tyngre bekymmer än så i denna tid. Med betydligt större nyfikenhet synar han kvinnans vackert slitna uppenbarelse och konstaterar: “Det var inte igår, korp.”
“Sannerligen inte, Snape.” Hon knäpper beslutsamt sina händer.
De synar varandra, avvaktande. Det är inte första gången de möts under dylika omständigheter och säkerligen inte den sista. Men det har flutit en del grumligt vatten under broarna sedan dess. Lång tid har gått sedan de delgett varandra ärliga tankar kring sina omständigheter och ingen av dem kan veta var den andres sanna lojalitet numer befinner sig.
“Nå”, säger Severus rationellt och ser mot den höga grinden framför dem, “jag tror man väntar på oss.”
Nyfikenheten övervinner Jessica och trots att hon håller med sin vapendragare om att de är väntade kan hon inte låta bli att fråga: “Vad har uppehållit dig?”
“Möte med Fenixorden hos Weasleys.” Hans hjärta hann hoppa över ett slag men rösten låter nästan mekaniskt neutral i förhållande till ordens betydelse. Nu har han åtminstone markerat var han står, och om hon har samma värderingar som när de senast sågs har han inte riskerat något.
De håller fast blicken vid varandra, beredda på att bli förrådda vilket ögonblick som helst, men hans avslöjande bekräftar deras tillit gentemot varandra. “Jag förstår, det är mycket viktigt det med. Och än så länge misstror de inte heller dig. Åtminstone inte om det jag hört på Grimmaldiplan stämmer.”
Severus höjer ett ögonbryn mot henne vid omnämnandet av platsen. Så drar en mörk sky över hans ansikte då han upprepar hennes ord: “Än så länge.” Hans svarta ögon letar sig åter in genom grindarna mot herrgårdens resliga fasad med sina höga fönster, vilka tycks svälja allt kvardröjande ljus från omgivningen. “Vi ska nog inte låta dem vänta, eller vad tror du, korp?”
“Led vägen, Snape.” Hon gestikulerar fram honom med den ringprydda handen, vars smaragd glimmar i skenet från en närliggande lykta i gjutjärn. Ljuset reflekteras i vågor över hans mantel när han sveper förbi henne mot de hårda stängerna och lyfter sin vänstra arm mot gallret. Genast gör hon detsamma och de passerar genom barriären som om den aldrig hade existerat.
“Det är viktigt att vi inte ägnar alltför mycket tanke åt det som bekymrar oss allra mest nu och särskilt inte skänker några tankar till de som ligger oss närmast hjärtat, Snape.”
“Naturligtvis, Raven.”



Lucius Malfoy slår upp dörren, som om han känt av deras ankomst, och vrider sig otåligt i dörröppningen.
“Värst vad gamle Lucius ser nervös ut”, säger Severus tyst till sin följeslagare och tycker sig skymta ett halvt leende i hennes ansikte innan de båda kliver uppför trappstegen i marmor och hör varandras klackar klappra i takt när de anträder godsets interiörer för att hälsa på värden som sig bör. Lucius ägnar dem knappt en hälsning innan han föser in dem i boningen, och de lägger båda märke till att han inte stigit ut ur själva huset. Jessica sneglar på Severus som hon tror är övertygad om samma sak som hon själv, att det är någon magisk bindning som hindrar honom att lämna givet område eftersom han befinner sig på permission från sin fängelsevistelse i Azkaban.



“Ah, äntligen har vår gode värd Lucius lyckats sammanföra oss alla här ikväll.” Herren står med armarna utsträckta när de sista anhängarna anländer och de svarta tygens alla lager faller omkring honom som böljande skuggor. Dödsätarna, betydligt färre än vid tidigare tillfällen, sitter traditionsenligt placerade längs det långa bordet och följer hans minsta rörelse. Severus på hans högra sida och Jessica på hans vänstra, som förr. De positioner som dådet i Richmond en gång för alla gav dem. Bellatrix sitter till vänster om Jessica och besvärar sig inte med att dölja de ilskna blickar hon kastar åt korpkvinnans håll. Jessica ignorerar fullkomligt de ögonkast som Bellatrix sänder henne och är helt upptagen med att notera Yaxleys plats vid Snapes högra sida.
“Vad har du för nyheter från Azkaban, käre Lucius?” undrar Herren och gestikulerar med hela handen åt Lucius håll som sitter ett par stolar nedför bordet och Narcissa på stolen före hans egen.
“M-många aurorer, Herre”, stammar han och gnider sina händer besvärat. “Det b-blir allt svårare för dem att kontrollera d-dementorerna.”
Om Mörkrets Herre märker av Lucius nervositet så borstar han bort den helt och hållet. “Och våra ämbetsbröder, hur står de sig?” undrar Herren och fäster de röda ögonen vid den blonde, ovårdade, mannen. Lucius huttrar till och tycks tappa talförmågan vid tanken på de kvarvarande Dödsätarna i Azkabans fäste.
“De trivs väl bra i hopplöshetens atmosfär”, fnittrar Bellatrix vid åsynen av sin svågers reaktion. Bellatrix om någon tycker att de förtjänar straffet de fått för att ha misslyckats brutalt med deras uppdrag att förvärva profetian och har inte varit sen med att uttrycka misstron till dem de gångna veckorna sen incidenten på ministeriet.
“Hopplösa kvinna, ser du inte situationen vi står inför?” fräser Jessica irriterat intill henne men placerar lugnt och sansat sina ringprydda händer framför sig.
Snape låter höra ett fnysande ljud vid åsynen av de två kvinnorna men säger sedan: “Jag är benägen att hålla med Raven. I nuläget behöver vi var man vi kan tillstå oss. Vår situation kräver fullt fokus och var och en i vår krets behöver visa sin sanna kapacitet.”
“Vi är för få, det må jag hålla med unge herr Severus om”, instämmer Yaxley obekymrat. “Men fru Lestrange har helt klart rätt i att de förtjänar straffet de avtjänar i hopplöshetens fäste, de gjorde bort sig genom att bli tillfångatagna även om jag är trött på att höra Lestranges skryt om att hon själv var begåvad nog att fly.”
“Självklart, Yaxley. Det handlade om tillfälligheter. Fenixorden fick nys om situationen och de blev omringade. Inte sant, Lucius?”
“J-jovisst. M-men jag tror att m-många av oss kunnat slippa undan om…”
“Nåväl, nåväl”, säger Herren uttråkat och Lucius tystnar omedelbart. “Vi är för få, vilket betyder att ni alla, precis som Severus säger, behöver visa er sanna kapacitet.”
Severus vet att fasaden är viktigare än någonsin. Ändå är det som om han ser hennes ansikte överallt, tycker sig skymta det avspeglat i det dyrbara porslinet eller avbildat på någon av de många tavlorna som dekorerar rummet. Det älskade ansiktet som fanns i periferin blott för en kort stund sedan, vid Fenixordens möte. Den skygga blicken de stal bakom allas ryggar, ett ögonmöte hett av längtan. Känslor han på inga villkor får ägna en tanke åt just nu.
“Vi vet att Severus kommer vara mycket upptagen på Hogwarts”, flikar Jessica in då hon noterat den mörkhårige mannens distraherade ansiktsuttryck mellan konversationer och argument som de andra Dödsätarna fört fram, “det är en tillgång vi inte har råd att förlora till mindre viktiga uppgifter. Men vad än Severus är betrodd med för uppdrag kan jag ta itu med, liksom annat som kommer i vår väg.”
“Severus har inte förärats med några uppgifter utanför skolan då det är den plats han gör mest nytta på”, erkänner Herren. “Din dedikation går inte att ta miste på, Raven. Det finns andra uppdrag för dig att ta itu med, och du gör mig aldrig besviken.”
“Jag kan också betros med fler uppdrag, Herre!” väser Bellatrix. “Avery är inte bland oss”, säger hon högfärdigt och sneglar arrogant åt Jessicas håll med ett illaluktande smil på läpparna. “Ge mig vad än Avery Raven skulle ha haft för uppgifter.”
“Nåväl, hans fru har nog inget emot att ta del av din hjälp.”
“Jag kan ta del av Rookwoods uppdrag vid ministeriet, om Herren inte motsätter sig detta”, föreslår Yaxley.
“Det låter som en genomtänkt plan, Corban. Det gör dig gott att komma ut bland människor och inte bara vara omgiven av dina växter”, skrattar Herren torrt och helt utan känsla. Yaxley drar på smilbanden och nickar instämmande åt Herrens håll. “Vad tror du om att fortsätta sökandet efter Fenixordens medlemmar, Jessica? Du gjorde ett bra jobb med Vance och jag är övertygad om att det inte kommer vara ett problem att finna fler blodsförrädare i vårt samhälle.” Jessica nickar och en obekväm tystnad sjunker över bordet.
Herren själv låtsas inte om de förstulna blickar som då och då löper över de många tomma stolarna. Han skulle aldrig tillstå någon svaghet och Severus vet det, lika säkert som han är medveten om den uppgift som kommer att tilldelas honom, nu för tredje gången på kort tid. Blotta nämnandet av Fenixorden tidigare fick det att bränna till i hans hjärta. Men han får inte tillåta sig sådant - nu om någonsin måste han hålla balansen. Hans ögon söker korpens, som för att hämta styrkan han behöver där. Den blotta millisekunden deras ögon möts erkänner hon hans svaghet och när de delar tankeverksamhet hjälper hon honom att organisera sina tankar och sortera bort känslor som absolut inte får komma fram.
“Hur blir det med ministeriet, Herre?” frågar Severus med en röst som nu inte röjer någonting.
“Vi måste använda oss av imperio, såsom gjordes med stor framgång i första kriget.” Herren lägger ut texten om bedrifterna, till synes omedveten om blickarna mot Mulcibers tomma stol. Dödsätaren som de facto, systematiskt, kastade förbannelserna inne på ministeriet. Men efter en längre harang tystnar ledaren plötsligt och ser strängt ut över bordet.
“Jag är inte dum, Lestrange”, Herren tittar åt Bellatrix håll, “Raven”, Herrens blick förflyttas till Jessica. “Jag ser ert förakt gentemot varandra - men är det er önskan att vårt syfte skall misslyckas?” De två kvinnorna delar ilskna blickar mot varandra och muttrar ett försäkrande nej, uppläxade som två skolbarn. “Ni måste samarbeta i infiltrationen av ministeriet, Yaxleys insikt kommer att vara ovärderlig.”
Naturligtvis är det så det kommer att bli, anar Jessica. Hon minns sena kvällar av noggrann efterforskning i det förflutna, innan Mulciber tagit del av hennes rapportering och agerat som självutnämnd imperiatusspecialist. De offer vars hjärnor inte friterades totalt plågades länge av mardrömmar och dagliga hallucinationer, åtminstone av historierna att döma. När de få som innehar sina positioner vid bordet tillåts tala sprider sig sorlet över rummet, idéer föds och de utformar planer så gott de kan med de resurser de fortfarande har.



Severus vet, redan innan det sker. När resten av det lilla sällskapet slutligen avviker från rummet, tysta och allvarliga. Bellatrix i det längsta kvardröjande med en förhoppningsfull blick på deras ledare, Lucius ängsligt iakttagande den enorma ormen som ringlat fram och lagt sig till ro vid sin herres fötter. Även Severus observerar den och reser automatiskt sina murar kring de bilder av essensen som framkallas i hans inre.
“Du stannar, käre Severus.” Herren hade egentligen inte behövt uttala orden. Den uppfordrande gesten mot stolen bredvid är tydlig nog. Han måste ju veta, med stor säkerhet, hur stor rädsla han inger hos en del av sällskapet. Lucius känslor är vid det här laget fullt synliga även för den som inte behärskar legilimering. Severus välsignar sina starka barriärer när han åter slår sig ner bredvid sin uppdragsgivare och hans hängivna keldjur. Nagini vrider sig vällustigt under Herrens nådigt strykande hand. Han smeker henne ömt medan han han betraktar porträtten på salens väggar, för att stanna på den ståtliga familjebilden med den unge Draco mellan föräldrarna. Herren nickar sakkunnigt.
”Ser du hur vek pojken är”, delger han Severus som i förtroende. Och visst ser Severus. Det smala och ljusa yttre behöver inte i sig tyda på svaghet, men hos pojken förstärker det skräcken längst inne i hans ögon. En rädsla som nu också är synlig hos såväl modern som fadern.
“Som du säkert för länge sedan har begripit blir det du som måste slutföra hans uppdrag.”
“Er förmodan är riktig, herre. Uppgiften kommer att tillfalla mig.”
“Och är du hedrad, Severus?” Herren betraktar honom lugnt. “Alltid så samlad, så kontrollerad. Andra hade låtit sin iver totalt springa iväg med sig.” Han ger Bellatrix tomma stol en öm blick och skakar tålmodigt på huvudet. “Detta är ett av de mest ärofyllda uppdrag jag någonsin kommer att anförtro någon av er.”
“Naturligtvis är jag hedrad, herre.” Severus böjer lätt på huvudet i vördnad men slösar inte med orden. Han vet att detta är något hans herre uppskattar hos honom, rationalitet och effektivitet.
“Albus Dumbledore ska dö.” Herrens ton är definitiv, som om han var allsmäktig där i sitt högsäte. Severus nickar bekräftande helt utan att behöva förställa sig, för det är onekligen så att Hogwarts rektor i detta nu inte har lång tid kvar.
Snart ska Albus existens för dem begränsas, som ett eko av livet, till ett av de många rörliga porträtten på kontoret. Severus ser åter allvarligt på tavlan med familjen Malfoy som med tyst ängslan följer konversationen. Han dröjer med blicken vid den ljushyllta pojken han satts att skona från skulden och beskydda under den närmaste tiden.

Och gör plötsligt en association som är högst ofrivillig - mellan två personer han vanligtvis aldrig skulle förknippa med varandra.



Vinden, blott en bris för endast ett par timmar sen, har tilltagit i styrka under kvällen och dess smekningar är smärtsamt kalla. Vädret och temperaturen är ovanligt för månaden och de vet båda att dementorerna ligger bakom de drastiska förändringarna. Silhuetterna av träden i fjärran får det piskande pilträdet på Hogwarts att framstå som en välansad rosenbuske.

Blåsten biter på balkongen. Severus betraktar Ravens nobla profil när hon ser ut över godsets vidsträckta ägor och den höga häcken som ramar in alltsammans. Med de tunna festkläderna måste hon frysa, men döljer det väl. Månljuset, synligt då och då mellan jagande moln, glittrar i hennes spetsiga glas och får honom åter att associera - men nu utan att dölja det bakom inre ridåer. Han beslutar att gå rakt på sak och med en nästan omärklig rörelse från trollstaven glider förhängena igen för att dölja dem båda från efterfestens övriga deltagare. Visst viskas det om dem, vad som händer i det dolda, men det är något helt annat de anar. Precis som för arton år sedan i Yaxleys Londonvåning. Men sanningen är en helt annan och med skillnaden att det denna gång är Severus som är i behov av hennes bistånd.
“Jag behöver be dig om något, Raven.”
“Är det vad jag tror?” muttrar Jessica och sätter sig ner på de dekorativa utemöblerna som är nästintill sammanvävda i blommiga mönster. De lyser vitt i månskenet. Hon lutar sig slött tillbaka på den hårda järnstolen och häver graciöst upp korsade fötter på balkongräcket innan hon korsar armarna i ett försök att behålla den lilla värme hon har kvar. När hon försäkrat sig om att förhängena döljer dem tänder hon en cigarett. Hon avskyr rökningen, äcklas av dess smak, och gör det endast för trösten det giver henne. När hon är så långt borta från doftens egentliga ursprung att det enda hon vill är att påminnas om dess existens.
“Exakt vad tror du, Raven?” Severus fråga är avvaktande. Kvinnan på de sirliga trädgårdsmöblerna påminner honom om någon från hans förflutna, någon som kastar en skugga över han sinne. Men en gång för länge sedan räddade även korpen hans liv, tog under strid emot den förbannelse av lila magi som var avsedd för honom.
“Den distraherande kraften som följer dina varje steg, inte sant, Severus?” Hon sveper innehållet i sitt glas och genast fylls det på tack vare magi, och tur är väl det för champagnen saknar styrkan hon gärna hade begravt sina sinnen i.

Hennes ord får honom att skälva för ett ögonblick och han undrar om hon märker det, till synes upptagen av sin drink och att syna de trasiga moln som den annalkande stormen jagar över natthimlen. När han väl talar, beslutsam, är rösten mer allvarlig och formell än någonsin.
“Fenixorden hyser en person som lever under deras beskydd. En … ung kvinna. I avsaknad av magiskt blod.”
“Lever inte flickan i själva verket under ditt beskydd, inte Fenixordens?” Jessica smuttar oberört på sitt champagneglas, och Severus kan inte heja stöten som går igenom honom. Han stramar raskt upp sig.
“Då var det som jag trodde”, säger han barskt. “Du vet naturligtvis redan allt, korp. Det är inte bara doften av cigaretter som omger dig.” De kaotiska känslor som ansätter honom på insidan syns inte alls när han tar ett steg närmare och ser menande på henne. “Kan vi inte förnimma en viss hundstank runt din sofistikerade utstyrsel? Vem bär egentligen din bild närmast hjärtat, Raven?” Han hejdar sig, vill inte gå för långt. Men i den mån det är möjligt vill han att de ska spela med öppna kort. Utan krusiduller. Speciellt med tanke på det han måste be henne om.

Korpen reser sig sakta men säkert, snärtar iväg cigaretten i Narcissas oklanderliga rosenträdgård, och tar det sista steget som insluter dem i samma anderum. Deras blickar är låsta i varandra och de isblå ögonen är en fascinerande känslolös del i det orörliga porslinsansiktet. Inte förrän baksidan av hennes hand smeker hans kind ömsint lyckas han läsa av henne men i samma sekund låter hon ljuda ett klingande skratt.
“Du känner mig alltför väl, inte sant?” Hon vänder sig om och lutar sig mot räcket innan hon håller glaset upp och ner för att göra sig av med dess innehåll. Sedan låter hon det spetsiga glaset stå upp och ner intill deras fötter i ett försök till att förbjuda påfyllning. I ett ögonblick av ren och skär ärlighet vänder hon sig om, fäster sitt hår bakom öronen, och tittar allvarligt på sin, trots allt, gode vän. Fasaden och illusionen av att vara någon annan är helt bortblåst och de genuina blå ögonen lyser av omtanke.
”Kärlek är ingen svaghet, Severus. Visserligen utgör den en sårbarhet hos oss, vi - du och jag - har en tendens att förblindas av den skarpa kontrast det för oss blir att utgå från definitionen vi har av oss själva, hemska varelser som utfört fruktansvärda dåd, när vi hemskheterna till trots är så förbannat älskade. Visst ifrågasätter även du, Sev, vem du faktiskt är i sådana stunder? Är kärleken vi mottager i själva verket en förbannelse?” Hon suckar frustrerat och gnider sina kalla händer mot varandra medan ansiktsmimiken speglar hennes inre oro.
Han står orörlig, träffad av hennes ord. Så säger han stilla: “Då förstår du säkert också mer explicit, Raven, vad det är jag vill be dig om, med anledning av det uppdrag jag nyligen för tredje gången tilldelats.”
“Det är möjligt, men jag kan inte veta säkert förrän du talar om för mig vad du vill be mig om.”
“När jag utfört ännu ett illdåd i raden av mina oförlåtliga synder och slutgiltigt måste gå över på vår sida, kommer Miriam inte att ha någon riktigt nära. Min förhoppning är naturligtvis att hon tar skydd hos de starka själarna på Dumbledores sida. Men om hon inte förmår finna dem, eller inte vill besvära … hon har en tendens att ...”
“Jag ska ta henne under min vinge, Severus.”
En värme slår ut i hans bröst. Nu vet han vem hon avlägset påminner honom om. En annan mörk och korpliknande kvinna som för länge sedan försökte skydda honom så gott hon kunde, men vars vingar var för svaga. Ja, i själva verket var nog hans mor vingklippt. Eileen var trött och utsliten. Kvinnan framför honom är ärrad även hon, men fortfarande med liv och eld i blicken, och han känner det som en nåd att få del av hennes kraft. Det är så mycket han skulle vilja säga i den stunden, ett hav av svårgripbara förnimmelser där i det flyende månskenet, men allt han slutligen får fram är: “Tack, Raven.”
Men hon ger honom tillbaka hans egna ord från länge sedan.
“Bespara mig din tacksamhet. Vi har saker att stå i.”
De ler halvt mot varandra och är fullt medvetna om sina på respektive håll åtskilliga åtaganden, med allt vad det innebär. Där står de åter, i stormens öga.
“Det är en vacker kväll.” Månskenet marmorerar natthimlen när ljuset spricker fram bland tunna molnstripor och mörkläggs av andra. Stjärnstänk glittrar emellertid till mellan moln som aldrig tycks ha rört sig i sådan hets. Sensommarnatten till ära och mörkret till trots syns regnridån vid världens fjärran horisont.



Tredje gången gillt. Först Albus själv, alltmer tärd av sjukdom, därefter Narcissa utom sig av oro för sin son, och nu herren i egen hög person. Alla har bett Severus om samma tjänst. Han begrundar detta när han ser mot det klara månskenet bakom de trasiga molnen och tänker på silvermånen om Miriams hals.

För honom är det hugget i sten. En oundviklig självklarhet att han efter sitt dåd måste lämna henne, eftersom alla omständigheter borde vara tryggare än att följa honom dit han då är tvungen att gå vidare. Han har förberett henne på att något sådant kommer att ske, och hon accepterar det, klamrar sig liksom han själv fast vid den utmätta tid de har kvar tillsammans. Något annat alternativ är otänkbart.

För hur skulle det ens vara möjligt för Miriam att leva och verka tillsammans med Severus på den mörka sidan?

Åh! Jag måste ju bara notera att tillägget i förra kapitlet som Mintygirl89 tipsade om, angående tanken om Tobias, var rysligt snygg!

Och avslutet här, med kopplingen tillbaka till silvermånen. Hur Severus befinner sig i gråskalor men endast ser svart och vitt i hur han ska agera. Det blir sorgligt, men ändå är det så vi vet att Severus tycker världen fungerar - för så har den fungerat innan.

Först tackar jag dig, Trezzan för ditt varma ord om mitt tips.

Nu till kapitlet! Lika bra som alltid! Det finns inte ord att beskriva hur trollbunden jag blev. Ni har varit duktiga, båda två.

Inga tips, men det ska nog gå bra!

Trezzan


Mintygirl89


Nordanhym




Borgen - del 2

Förändringens vind blåser upp.
Den anas i skyarnas mönster,
drar närmare, trupp efter trupp,
och trummar till slut på vårt fönster.

Förändringens vind blåser in.
Den manar, den lockar, den trugar,
tycks först nästan smeka vårt skinn,
försynt som små blommor vi bugar.

Förändringens vind blåser kallt.
Den lossar på banden av sammet
som skyddat din veka gestalt,
det väna och värnlösa lammet.

Förändringens vind härjar vilt.
Den skövlar bland livet och glammet,
har märkt dig allt annat än milt
och lämnat dig blottad i slammet.

Förändringens vind tycks förbli,
bestal dig på banden av sammet,
trots allt är du slutligen fri,
i anden, likt sanden
i dammet



Kapitel 57 - Uppbrott

“Nu är du fri, skatten min.”
Ömheten, som lyste fram i Severus varma viskning mot kinden när han varsamt lossade på sammetsbandet om mina handleder, stod i kontrast mot det hungrigt sneda leendet då han en stund tidigare bundit dem samman. De ljuva efterdyningarna av akten kändes fortfarande ända ut i tåspetsarna. När jag trots befrielsen för några sekunder fortfarande låg salig under honom utan att röra mig reste han på sig, tog mina ännu korsade händer i sina och tryckte varmt sina läppar mot dem. De försvann i hans stora och han förde dem mot sitt hjärta för ett kort ögonblick för att sedan försiktigt lägga dem till vila på mitt bröst, över mina egna bultande hjärtslag. Långsamt saktade deras takt in, medan upphetsningen gav vika för friden som spred sig ut i varje del av mig. Vi log stilla mot varandra.

“Idag går vi vidare”, sa jag och visste att vad som än hände var detta alltid ett faktum.Tillvaron fortskred, och för oss innebar det att vi denna dag lämnade puben Svinhuvudet, med alla dess minnen från olika tider. Dagsljuset silades genom gardinerna, letade sig in i hörnen där vi tyckt oss skymta det förgångna. Idag gick färden härifrån mot korpens bostad och på något sätt skulle vi som huserade där lära oss att spela det ödesdigra spelet tillsammans, vad det än kunde komma att innebära.
“Förvandla mig, Severus. Jag har en känsla av att vi behöver komma iväg så fort som möjligt.” Jag reste på mig, ackompanjerad av den ljudligt prasslande halmen under madrassen, kastade det ljusa håret bakåt och lät det sparsamt filtrerade dagsljuset möta min nakna gestalt, redo inför förändringen.

Nu var det dock han som dröjde med det oundvikliga, omständlig med att finna trollstaven där han satt på sängkanten och tycktes ha svårt att ta ögonen från mig i Miriams skepnad. Som om han i det längsta ville hålla kvar något som inte skulle vara synligt inom överskådlig tid.

Kanske anade vi båda.



I den stilla, vintervita byn är de flesta verksamheter ännu i uppvaknande. Det rör sig sakta bakom de igenisade fönsterrutorna, gläntas försiktigt på någon dörr när morgontrötta ögon kisar mot snötäcket för att avgöra hur mycket som behöver avlägsnas för att man skulle kunna ta sig igenom ännu en dag.

Den svarta gestalten, som skyndsamt rör sig längs gatorna, är en av de få som trampar upp de första spåren i den nyfallna snön. Flämtande, svärande av frustration när de höga stövlarna halkar över den dolda hinnan av is över kullerstenarna, tar sig mannen mot sitt mål. Upprörd, ur stånd att ens genomföra en transferens, men lyckligtvis inte långt från destinationen. Dörren till Svinhuvudet rycks upp, ett spår av smältande snö över jordgolvet det enda som återstår innan Aberforth ens hunnit lyfta sina skumma ögon från flaskorna. Besökaren i sin stora, svarta huva har redan tagit trapporna till övervåningen i några raska kliv och spejar vilt omkring sig för att finna dem han söker.

Och i samma stund öppnas dörren längst bort i korridoren av två likaledes svartklädda personer, iförda resmantlar och målmedvetna i sina rörelser. Mannen och den unga kvinnan fryser i sina rörelser när de betraktar gestalten som i vild panik rusar fram mot dem.



“Snape!”
Severus och jag stirrade på mannen som snubblade mot oss över de spräckliga golvplankorna. Rösten som förtvivlat väste inifrån den enorma huvan var bekant och jag försökte förgäves placera den. Severus drog rutinmässigt trollstaven medan han kisande skärpte blicken för att urskilja vems ansikte som doldes under det svarta ylletyget. Han sänkte avvaktande staven.
“Black?”
Mannen rev desperat tillbaka huvan från sitt ansikte och blottade en orakad, rufsig uppenbarelse med de grå ögonen nitade på Severus som om han varit en klippa i stormen, det sista hoppet att klamra sig fast vid.
“Hon är borta, Snape! Hon finns inte någonstans i den där förbannade stugan. Vet du något? Du måste veta, Snape!” Han ryckte plötsligt tag i Severus klädnad och skakade honom. “Vem i era fördömda kretsar är det som har gett sig på henne?”
“Vid Merlin, Black! Ta dig samman!” Severus gjorde sig häftigt fri och spanade oroat mot Dracos dörr. “Pojken får inte se ditt ansikte, som du säkert förstår. Vem är det som fattas dig?”
“Korpen?” insköt jag och Sirius nickade häftigt, med det vilda, svarta håret i ett virrvarr runt huvudet när han gav mig en tacksam blick. Han hade säkerligen vetskap om vem jag var. Liksom vi visste om hans band till den gåtfulla korpkvinnan. De måste ha haft något avtalat, en regelbunden rutin som brutits. Jag kunde inte minnas att jag någonsin sett Sirius så upprörd, inte ens när han och Severus en gång varit nära att råka i slagsmål för flera år sedan på Grimmaldiplan.

Nu såg Severus bekymrad ut när han betraktade sin forna skolkamrat och skakade på huvudet.
“Tro det eller ej Black, men jag har ingen kännedom om det här. Antar att du sökt på befintliga platser?” Han spände ögonen i Sirius.
“Naturligtvis!” Sirius såg sjövild ut när han stirrade på Severus. “Du … du vet alltså inte? Inte ens du?”
“Vi ska göra vårt bästa för att finna henne, Black.” Severus såg plötsligt nervös ut och jag följde hans blick mot dörren till Dracos rum, där handtaget trycktes ned. Dörren var fortfarande svedd i kanterna efter mitt intrång med kraften. “Du måste ge dig av”, mumlade Severus och Sirius var inte sen med att dra upp den stora kapuschongen och göra helt om längs korridoren. I samma stund kom Draco ut från rummet.
“Vem var det där?” frågade han och såg konfunderat efter den svarta huvan som just försvann nerför trapporna.
Severus undvek skickligt frågan genom att kort och gott informera honom om korpens försvinnande. “Det har kommit till vår kännedom att hon saknas”, sa han allvarligt, och jag kände oron börja flimra inuti.
“Vad innebär det för oss?” Draco såg också oroad ut och den något egoistiska frågan var delvis förståelig med tanke på hur han måste ha förberett sig för det nya. Han hade alltid varit prydlig av sig men aldrig hade jag sett honom så välputsad som nu. Det silverblonda håret låg i skira vågor över den allvarliga pannan, resmanteln var oklanderligt välborstad och en tung doft av exklusiv herrparfym svävade ut i korridoren.
“Det innebär”, svarade Severus och började gå framåt gången med fasta steg, “att vi snarast måste bege oss till Ravens bostad och söka spår efter vart hon kan ha tagit vägen.”



Korpens boning såg ovanligt liten och anspråkslös ut, med igensnöad entré och skumma fönsterrutor. Dock behövdes många och omständliga rörelser med Severus trollstav för att ge oss inträde. När vi till sist, lätt hukande, kunde smyga oss in över tröskeln var det för att mötas av de utvidgade rummen. Severus vände sig om och såg lättad på mig och Draco.
“Raven är vid liv”, konstaterade han. “Annars skulle inte den förstorande förvandlingen fortfarande ligga över bostaden.”
Jag andades ut en aning och såg mig om under valven. Det var en miljö liknande interiörerna på Jessicas gods, där hon och jag tagit en ridtur i omgivningarna för endast en kort tid sedan. Det rörde sig bara om några dagar, men kändes som månader. Så mycket hade hänt sedan dess. Och här fanns inga gamla motorcyklar slängda, som på godset. Endast typiskt herrgårdsmöblemang uppfångade skenet från Severus trollstav, blandat med det vintriga dagsljus som nådde in genom rutorna.

Vi rörde oss långsamt runt i rummen. Severus spejande ögon tycktes vara överallt samtidigt, vakande över oss medan han avsökte varenda vrå med sin svarta radar. Plötsligt stelnade han till och ritade ett mönster i luften med staven, samtidigt som han tecknade åt mig och Draco att vara stilla.
“Det är någon här”, sa han lågt. “Någon som kanske även var närvarande när Black rumsterade omkring, men som dolde sig.” Hans stav var riktad mot ett av de höga skåpen i hallen när han fortsatte med avsevärt högre stämma: “Någon som gömmer sig för oss.”
Ett svagt buller hördes inifrån skåpet. Både jag och Draco stelnade till och stirrade på de sirliga skåpsdörrarna. Som magnetiskt dragna gick alla tre långsamt närmare, utan att våga komma riktigt nära. Jag såg att även Draco drog sin stav och jag började fumla efter min egen attrapp, vilken som vanligt snott in sig i klädnaden.
“Kom ut och visa dig”, befallde Severus vem det nu var som befann sig där inne, och en rysning gick genom mig när någon försiktigt gläntade på dörren. Så öppnades den helt, och lättnaden sköljde över mig som en våg, samtidigt som jag hörde Draco flämta till bredvid mig.

Hon hade förändrats under de veckor som gått sedan jag sist såg henne på närmare håll. Det fanns ett nytt allvar, en svärta i ögonen som vaksamt betraktade oss under ett hav av mörka, ringlande lockar. Hennes trollstav sjönk långsamt ner längs sidan då hon såg från Severus till mig för att sedan oavvänt fastna med blicken på Draco.

Elli var redan på plats i korpens näste.