Tårar från himlen

Oj, oj, är det paus på gång! Ja, det blir en lång väntan, men en tålmodig och trogen sådan

Nu är har i alla fall både Nathan och Quirinus sällskap i sina respektive miljöer, och börjar hitta ett sätt att hantera tillvaron. Nicole finns där för Nathan, Quirinus har skrivit, och själv har Quirinus både Lily, Remus och MacGyver som finns där för honom.

Mycket fint kapitel!

Av personliga skäl kommer pausen bli ännu längre!

Tråden kommer därför att låsas.

När tråden blir upplåst, kan jag inte svara på. Låt mig ta den tid jag behöver.

Längtar efter att denna berättelse kommer igång igen. Ta din tid, vi finns här! ♥

Mina kära vänner! Efter ett långt uppehåll, tänkte jag att ni kan få ett kapitel som plåster på såren. Anledningen till att det inte kom något kapitel i fjol, beror på att det har varit lite si och så med tid, ork och framför allt lust. Låt oss säga att det har varit uppochner i tillvaron för mig, och hjärnan har, tyvärr, inte velat fokusera. Men nog om det.

Nu ska ni i alla fall få åtminstone ett kapitel. Det finns tyvärr inte ett lager, men det kommer. Får se om jag får tillbaka balansen, så att jag kan välja en dag att posta. Vi får se om det då kommer bli på fredagar, eller om jag byter dag. Kan inte lova något, så ni får tänka er att det bli förändringar i framtiden. Annars kan det komma ett kapitel med långa mellanrum. Jag ber er också att tänka på att ha en stor dos tålamod mellan varje kapitel. På teatern är det mycket att göra, och det kan ju också ta energi. Hoppas ni gillar detta kapitel i alla fall.
Varning för ilska och tårar!

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen.)


Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


___________________________________________________________________________


Kapitel 46


I stora salen var det liv och rörelse, eftersom årets första quidditchmatch skulle äga rum. Quirinus petade i sin gröt utan att bry sig om de andra elevernas prat. Han hade aldrig varit särskilt intresserad av sporten, men han brukade ändå sitta på läktaren för att inte vara ensam i uppehållsrummet. Han tog dock alltid en bok med sig.
Idag hade han ingen lust att vara med. Det enda han kunde tänka på var hur Nathan hade det hemma hos sig. Quirinus suckade och åt sin frukost, men saknaden efter fadern gjorde så att det sved i strupen.
Just som han hade ätit klart, hördes ljudet av vingar och ugglan han hade använt för några dagar sedan, landade framför honom med ett brev, som den släppte på bordet innan den flög iväg. Quirinus blev lite gladare när han såg sin pappas handstil på kuvertet, så han bestämde sig för att gå till uppehållsrummet för att kunna läsa meddelandet i lugn och ro.


Han lämnade salen med raska steg, men just som han skulle gå mot Ravenclawtornet, sa någon:
”Värst vad bråttom du har Quirrell! Ska du inte se matchen?” Quirinus svalde hårt och med viss motvilja vände han sig om. Snape stod bakom honom med en kvast över axeln och log ett snett leende.
”Ska du inte se matchen?” upprepade han hånfullt.
”Jag… jag vet inte.” Quirinus bet sig i tungan när han hörde sitt eget tonfall. Varför skulle han låta så osäker för?
Snapes grin blev spydigare när han sa:
”Nej, varför skulle du göra det? Du kan ju inte spela quidditch, så höjdrädd som du är! Själv är jag en jättebra sökare.” Han höll fram sin kvast och fortsatte: ”Som jag sa, är alla andra intresserade av quidditch. Fast du har ju alltid varit udda!” Quirinus kände hur hjärtat sjönk, för han kom ihåg hur det varit när de andra pojkarna i hans klass hade pratat om en match som hade spelats under hans första år.


Alla elever från Ravenclaw skrek av lycka när Jessica Bentley, som var sökare i quidditchlaget, hade fångat den gyllne kvicken, vilket betydde att matchen var avslutad. Quirinus var glad att det var över, för matchen hade pågått i en och en halv timme, och under den tiden hade han bara haft tråkigt.
Han ångrade att han inte tagit med sig en bok, som han hade kunnat läsa medan alla spelare flög omkring för att göra mål. Nu längtade han in, så han kunde njuta av värmen från brasan. Med raska steg lämnade han läktaren och skyndade iväg mot slottet, medan regnet piskade i hans ansikte. När Quirinus kom in i entrén, anlände även hans klasskamrater. ”Det var jätteroligt att titta på matchen!” utropade Norman när han drog av sig halsduken.
”Jag vet!” Howards runda ansikte lyste av lycka. ”Det är kul att göra något annat än att bara plugga.”
Sylvester och Terry log instämmande.
”Och tänk på alla söta killar!” sa Ariel med ett bländande leende.
”De är hur duktiga som helst”, sa Nancy med halvt slutna ögon. ”Tänk om man fick spela med dem”, suckade Ramona.
”Ja, det hade varit en dröm!” sa hennes syster Nora.
”Jag tror jag söka till uttagningarna nästa år”, sa Terry. ”Det vore häftigt!”
”Säg Quirinus!” sa Norman plötsligt. ”Skulle du kunna tänka dig spela quidditch?”
Utan förvarning kände Quirinus hur en kall klump formade sig i magen. Ingen av hans klasskamrater visste att han var höjdrädd och han ville inte tala om det för dem heller. De enda som kände till det var James, Sirius, Remus, Peter och Lily.
Det räckte med att Snape och Wincott hånade honom för det. ”Nå, skulle du inte det?” undrade Norman. ”Du skulle få det så roligt!”
”Jag… jag vet inte”, mumlade Quirinus undvikande.
”Vad blek du ser ut!” Terry såg förvånad ut, liksom resten av klasskamraterna.
”Du skulle få något annat att göra, än att bara sitta med näsan i en bok”, föreslog Howard.
”Det är kul att flyga”, sa Sylvester ivrigt.
”Jag har faktiskt aldrig spelat sporten”, sa Quirinus, som kände sig dum. ”Det gjorde inte min pappa heller, och dessutom tror jag inte min mamma…” Han avbröt sig när en välbekant figur smög in i entrén.
Snape kom gående mot dem, iklädd en grön klädnad och en kvast över ena axeln. Han log hånfullt medan han strök sitt svarta hår från ansiktet.
”Nej, men vad du ser skrämd ut Quirrell!” sa han. ”Tänk att du vågade titta på matchen! Det är konstigt… med tanke på din… rädsla.” Hans ögon gnistrade elakt.
”Sluta!” bad Quirinus förfärat.
Den två år äldre pojken flinade ännu mer.
”Kom igen”, sa han med en menande blick. ”Tala nu om allt! Sanningen kommer ändå alltid fram.” Han gick iväg.
”Vad pratar han om?” frågade Ariel.
”Jag… jag är höjdrädd!” Quirinus viskade fram orden, samtidigt som han kände hur han rodnade. ”Jag törs inte flyga!”
De fyra pojkarna utbytte blickar med varandra och flickorna stirrade på honom.
”Ja, då är det väl ingen vits att du ansöker till laget”, sa Norman och ryckte på axlarna.
”Jag fattar inte att du inte sa det på en gång”, muttrade Sylvester.
”Konstigt att du slingrade dig.” Howard tittade konstigt på honom. ”Fast nu när jag tänker på det, satt du bara och såg uttråkad ut”, tillade han.
”Du suckade en hel del också”, påpekade Ariel.
”Ja, alltid är det ju någon som skiljer sig från mängden”, sa Terry med ett retsamt leende.
”Du är ju lite… speciell.” Nancy smålog innan hon, Ariel och tvillingarna Armstrong gick iväg, tätt följda av pojkarna. Quirinus stod ensam kvar i korridoren, medan tårar av skam brände bakom ögonlocken. Han hade hoppats att hemligheten inte skulle avslöjas, men på grund av Snape, tyckte klasskamraterna att han var konstigare än tidigare.
”Nästa gång hoppas jag på magont så kan jag vara i sjukhusflygeln hela matchen”, mumlade han för sig själv. ”Eller att Snape blir utsparkad ur sitt lag!”


Quirinus tvekade några sekunder innan han sa:
”Jag har inte tid att prata nu. Vi… vi har fått så många läxor… så jag måste gå.”
Men knappt hade han hunnit säga det, förrän han kände hur brevet rycktes ur hans hand och i nästa sekund såg han det i Snapes hand.
”Låt bli!” utropade han och försökte ta det. Snape var dock snabbare och höll det över huvudet.
”Men oj, då! Din pappa har ju skrivit till dig, ser jag!” sa han samtidigt som hans grin blev större.
”Ge mig det!” sa Quirinus och sträckte sig efter kuvertet, men vad hjälpte det när han var så kort? ”Det är från pappa!”
”Värst vad arg du blir!” skrattade Snape. Han ställde kvasten mot en vägg innan han tillade: ”Undrar vad som står i det. Vet du vad, Quirrell. Jag tror jag tar med mig det, så kan jag läsa det efter matchen!”
”Det får du inte!” Quirinus fick en gråtklump i halsen. ”Snälla, låt bli. Det är mitt brev!”
Han gjorde ett nytt försök att rycka kuvertet ur sin fiendes hand, men det gick inte.
”Jag är så nyfiken!” Snapes ögon gnistrade elakt. ”Det ska bli intressant att se vad som står. Vet du vad? Jag tror jag läser det här och nu!”
”Nej, snälla Snape!” vädjade Quirinus. ”Det är privat! Kan jag inte få tillbaka det? Jag ber dig, sluta.”
”Visst!” Snape log ett illvilligt leende. ”Men inte förrän jag har…”
”Har vad då, om jag får lov att fråga?” avbröt en bestämd röst. Quirinus blev med ens lättad när han såg vem som kom gående mot dem.
MacGyver såg sträng ut och hans bruna ögon smalnade.
”Professor MacGyver!” utbrast Snape, som konstigt nog blev blekare än vanligt. ”Jag… jag… hur länge har ni varit här?” spottade han fram.
"Tillräckligt för att höra att Quirinus bad dig ge tillbaka brevet!” sa MacGyver och tonen var hårdare än tidigare. ”Nå? Ska du inte göra som han säger?”
”Men det är ju bara på skoj!” Snape log inställsamt.
”Du har ju tänkt läsa det!” sa Quirinus, som kände sig gråtfärdig.
Den äldre pojken blängde ilsket på honom.
”Din vidriga lilla skvallerbytta!” skrek han argt. ”Det enda du duger till, är att plocka blommor, din värdelösa tråkmåns!”
”Nu räcker det!” MacGyver ställde sig mellan dem. ”Jag drar av tio poäng från Slytherin för att du har tänkt läsa Quirinus post, vilket inte är snällt. Det blir även tio poängs avdrag för att du ljuger och säger så elaka saker.”
”Quirrell då?!” väste Snape, som nästan var kritvit i ansiktet. ”Han bara grinar för ingenting!”
”Ytterligare tio poängs avdrag!” sa MacGyver argt. ”Du verkar inte förstå hur jobbigt det är för honom. Ge tillbaka brevet, om du inte vill skriva straffmeningar under matchen!”
”Men jag är ju sökare!” protesterade Snape. ”Det kommer att gå dåligt för mitt lag om inte jag är med!”
”Vad väljer du?” undrade MacGyver strängt. ”Ge tillbaka brevet, eller få straffkommendering?” Han såg ännu bistrare ut och tillade: ”Jag kan lika gärna gå till professor Snigelhorn och tala om att du inte kommer att spela den första matchen, på grund av dåligt uppförande.” Hans röst var hotfull.
Snape fnös och släppte kuvertet innan han gick iväg. MacGyver stirrade efter honom medan hans ögon blixtrade.
”Jag begriper inte varför han håller på som han gör!” muttrade han.
”Han ser varje tillfälle att retas med mig”, mumlade Quirinus, som torkade sig i ansiktet med ärmen.
”Vissa människor är hemska”, sa MacGyver och lyfte upp brevet. ”Det är då inte blött eller skadat, så du kan läsa det i lugn och ro.”
”Tack professorn”, mumlade Quirinus och lade brevet i väskan. MacGyver log vänligt.
”Ingen orsak”, sa han. ”Jag kan följa dig till uppehållsrummet om du vill, så slipper du mr Wincott också.”
”Det var snällt, men jag tror det går bra”, sa Quirinus. ”Jag är ganska snabb.”
”Ja, du gör som du vill”, sa MacGyver. ”Jag ska kila iväg och läsa igenom några läxuppgifter innan matchen, men säg till mig om du vill ha hjälp.”
Quirinus nickade innan han gick iväg. Väl inne i sovsalen drog han fram brevet och vecklade upp det. Innehållet fick ögonen att tåras och det sved i halsen.

Min son!

Ditt brev kom ikväll och det är jag glad för! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och Mia. Din farmor låter mig bo hos henne ett tag, så oroa dig inte för mig. Jag lovar att när du kommer hem under jullovet, ska vi besöka din mors grav, så ofta du vill. Ta hand om dig. Även om saknaden efter dig är större än någonsin, är jag glad att du sköter ditt skolarbete.
Hälsningar pappa.

”Jag saknar dig också, pappa!” viskade Quirinus och läste om brevet. ”Och jag är glad att farmor hjälper till.”
Han lade brevet längst ner i kofferten. Därefter tog han en bok innan han gick iväg för att ta en plats vid läktaren.
___________________________________________________________________________


Ett sort tack till Avis Fortunae som kommit med smarta tips.
Ja, Snape är ingen ängel! Först skryter han om vilken bra sökare han är och sedan hånar han Quirinus. Som om det inte räcker, tar han brevet och tänker läsa det! Tur att MacGyver såg det och ingrep, vilket leder till att Snape blir blek!

Och trettio poängs avdrag är ju inte heller fel, samt att MacGyver hotar med att ge Snape straffkommendering, vilket kan leda till att han inte får spela matchen.

Det tog ett tag att klura vilken position Snape skulle ha i quidditchlaget. Först tänkte jag att han skulle bli jagare eller slagman, men det skulle inte kännas lika hotfullt om han blev tvungen avstå från matchen. Det finns ju tre jagare och och två slagmän, så det hade funnits reserver. Okej, tänkte jag. Då får han bli vaktare istället, för då har ju Slytherin ingen målvakt! Men efter att ha bollat idéer med Avis Fortunae, fick Snape bli sökare. Det är ännu värre om han inte är med på matchen.

Nu har Quirinus fått brev från Nathan, vilket gör honom glad.

Härligt, ett efterlängtat kapitel! Roligt med så många som är igång och skriver nu i påsk, både du, jag, Trezzan och Elzyii.

Kan helt klart relatera till Quirinus (o)intresse för sport! Jag hade också tagit en bok med mig på läktaren! Hu, Snape är så elak, nosar upp det som kan uppfattas som udda hos Quirinus och tar upp det med honom, istället för att låta honom vara ifred! Men Quirinus så kallade kamrater är inte så snälla heller, när de kallar honom speciell.

Dessutom beter sig Snape närmast kriminellt när han hotar med att läsa någon annans post! Tur att MacGyver styr upp situationen!

TIPS

Quirinus suckade och åt sin frukost, samtidigt som saknaden efter fadern gjorde så att det sved i strupen.

Quirinus suckade och åt sin frukost, men saknaden efter fadern gjorde så att det sved i strupen.

”Jag bergriper inte varför han håller på som han gör!” muttrade han.

Snygg avslutning att Quirinus tar en bok innan han går till läktaren. Det knyter liksom ihop säcken, eftersom den vanan också nämns i början av kapitlet.

Hej, alla fina mugglisar! Hoppas ni har det trevligt och äter glass. Sommaren närmar sig ju med stora steg! ♥ Och jag känner att jag vill uppdatera ett nytt kapitel! Det är lite känslofyllt, så ladda med näsdukar.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥



______________________________________________________________________________

Kapitel 47


Quirinus tog sig genom korridorerna med raska steg. På samma gång såg han sig om så han inte skulle tvingas springa på Snape igen. När han närmade sig entréhallen, fick han syn på James, Peter, Sirius och Remus som även de var på väg ut. Quirinus blev lite illa till mods när han såg hur James, Peter och Sirius såg på honom, innan de slog ner blickarna. Remus kom dock fram mot honom med ett vänligt leende.
”Så du är på väg att se matchen?” frågade han.
”Ja, eller nästan. Jag har en bok med mig”, svarade Quirinus undvikande. ”Jag… jag ville bara inte vara ensam i uppehållsrummet.”
”Det är förståeligt”, sa Remus.
En besvärad tystnad sänkte sig.
”Så…”, började James efter några sekunder. ”Hur… hur mår du?”
”Det… det är väl okej”, mumlade Quirinus. Han visste vad James menade. ”Lite bättre kunde det ha varit.” Vid de orden fick han en klump i halsen. ”Jag… jag saknar bara mamma!” ”Det vet vi att du gör”, sa Peter försiktigt. ”Men du kanske…” Han tystnade och tittade hastigt bort.
Sirius såg tveksam ut innan han sa:
”Det är tråkigt för dig. Jag kan inte säga annat.”
”Ni försöker ändå prata med mig.” Quirinus suckade. ”Alla de andra eleverna undviker mig.”
De fyra äldre pojkarna såg medlidsamma ut.
”Ja, vi… vi har lite bråttom”, sa James. ”Jag är ju sökare, så jag måste vara på plats.”
Han log vänligt innan han gick iväg, med Sirius och Peter i släptåg.
”Det är ett under att de ens sa något”, sa Quirinus och svalde hårt.
”De är lite osäkra efter det som hände din mamma”, förklarade Remus tålmodigt. ”För Sirius är det inte så lätt, det vet du. Han har ju ingen bra relation med sina föräldrar, och vad gäller James och Peter, så tror jag inte de kan föreställa sig vad som skulle hända om de förlorade sin mamma eller pappa.” Quirinus bet sig i läppen, för han visste att Remus hade rätt. ”Ja, huvudsaken är att ni vågar titta på mig.” Han tvekade innan han tillade: ”Jag hoppas James fångar kvicken före Snape. Hälsa honom det.”
”Visst”, sa Remus. ”Jag måste kila nu. Så vi kan prata sen om du vill.” Därefter skyndade han sig iväg.
Quirinus gick också iväg till läktaren där alla elever från Ravenclaw satt.


Det kändes som en hel evighet innan matchen äntligen var över och Quirinus var glad för det, för han hade börjat frysa. Han skyndade iväg med de andra eleverna, drog en suck av lättnad när han kom in i slottets värme, och skyndade sig iväg till uppehållsrummet för att lägga undan sin bok innan det var dags för lunch. I sovsalen råkade han tappa boken, men när han böjde sig ner för att plocka upp den, kikade han under sängen och fick genast syn på de två trasiga böckerna han hade använt för flera veckor sedan.
Det sved i hjärtat när han kom ihåg tavlan med de pressade blommorna han hade gjort till Mia och innan han hann hejda sig, snyftade han till.
”Det är ingen idé att behålla den!” viskade han medan tårarna rann nerför kinderna. ”Varför var mamma tvungen att lämna oss?!” Han satte sig tungt på sängkanten och slog händerna för ansiktet, medan han grät bittert.
Saknaden efter Mia fick hjärtat att värka och allt snurrade i huvudet på honom. I detsamma kom han ihåg dagboken som Nicole hade skickat till honom på hans födelsedag. Quirinus drog fram den svarta sidenklädda boken och flaskan med osynligt bläck. Med darrande fingrar letade han fram en fjäderpenna och doppade den i bläckflaskan innan han satte spetsen mot en tom sida.

Kära dagbok!
Allt bara snurrar i huvudet! Ända sedan mamma gick bort, är det så jobbigt. Tavlan som jag gjorde till mamma gör mig påmind om att hon aldrig kommer att se den, eftersom hon är med mormor, morfar och farfar i himlen. Lily, Remus och MacGyver är de som förstår mig bäst. James, Sirius och Peter pratade med mig idag, men det syns tydligt att de är osäkra. Jag önskar de andra eleverna kunde sluta behandla mig som om jag var pestsmittad! De tittar så konstigt på mig. Mina tankar går till pappa. Jag hoppas verkligen att han får stöd av farmor och moster Marie, nu när han är så ensam i det stora huset. Det hade varit bättre om jag inte hade haft magiska krafter. Då hade jag fått vara med mamma.


Quirinus strök undan tårarna och blev förvånad när all text försvann, men sedan blev han lättad. Ingen annan än han skulle kunna läsa dagboken och det var extra bra om han skulle råka tappa den, eller om Snape skulle stjäla den. Han lade ner den i sin skolväska innan han lämnade sovsalen för att få i sig lite lunch.
_______________________________________________________________________
Hjärtligt tack till Avis Fortunae som tagit sig tid att läsa igenom texten och kommit med tips.

Nu har Quirinus skrivit i dagboken som är en födelsedagspresent från Nicole. (Som ni kan läsa om i kapitel 25.)
Det är bra att göra så, när tankarna snurrar runt för honom. Och det är tur att han använde osynligt bläck.

Som ni märkte, är James, Peter och Sirius osäkra pp vad de ska säga till Quirinus om Mia. Trots det, försöker de prata med honom.

Det är bättre än att undvika honom.

ÄNTLIGEN sitter jag i lugn och ro med detta kapitel, som jag längtat efter att läsa alltsedan det kom ut! ♥ Har denna vecka jobbat övertid, men nu är semestern här och jag kan njuta av läsning! 🙂

Fint att “marodörerna”-kvartetten försöker prata med Quirinus. Precis som du skriver, är det ju det som är viktigt, att man försöker på något sätt. Det enda fel man kan göra är att inte säga något alls… och Remus är den som tar initiativet. Fint. Även att han försöker förklara beteendet hos de andra tre för Quirinus.

Bra att Quirinus skriver av sig i den sidenklädda boken, och att skriften är osynlig. Snape skulle definitivt lägga vantarna på boken om han fick en chans!

Nu längtar jag till nästa kapitel och som du vet ger jag gärna tips i skrivandet. ♥

Oj, det är redan första juli! Tiden går så fort! Jag känner mig så snäll, att jag uppdaterar berättelsen. Detta kapitel är skrivet ur Remus perspektiv. Varför, får ni veta på slutet.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥




boknörd_, catradora, Ellpotter09. Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________


Kapitel 48


Under lunchen kunde Remus inte låta bli att snegla mot Ravenclawbordet där Quirinus satt med sina kamrater. Den två år yngre pojken petade i sin mat och de safirblå ögonen var rödkantade.
Han har förstås gråtit, tänkte Remus medlidsamt. Det är inte så konstigt, eftersom han saknar sin mamma.
Han kastade en blick mot Quirinus rumskamrater och kunde inte hejda irritationen som bildades inom honom. De satt och pratade med varandra, men ingen av dem verkade bry sig om Quirinus.
”Vad tänker du på?” sa någon plötsligt.
Remus vände sig åt det håll rösten kom ifrån och mötte Lilys smaragdgröna ögon. Hon såg orolig ut när hon sa:
”Du ser så upprörd ut.”
”Jag undrar varför Quirinus rumskamrater envisas med att undvika honom”, svarade Remus. ”De verkar inte förstå att han behöver stöd och det har ju gått ett bra tag sedan Mia dog! Men de beter sig som om han bär på en obotlig sjukdom!”
Lily kastade en blick mot Ravenclawbordet och suckade medlidsamt.
”Jag håller med om att de borde försöka sätta sig in i hans situation. Men de har svårt för det”, sa hon dystert. ”I stort sett alla elever från de olika elevhemmen vänder bort blicken när han kommer förbi.”
Remus bet sig i läppen, för han hade själv upptäckt det.
Jag undrar hur de hade reagerat om min mamma eller pappa hade dött, tänkte han bistert. De skulle kanske behandla mig likadant? Han skakade på huvudet och tittade bort mot Slytherinbordet.
Snape och Wincott satt och viskade med varandra och som vanligt log de varsitt hånfulla leende medan en av dem pekade på Quirinus.
Remus kände ilskan bränna inom honom, för när han hade passerat Slytherins lag, råkade han höra Snape prata med sina lagkamrater om att han hade tänkt läsa ett brev som Quirinus fått av sin pappa. Lyckligtvis hade professor MacGyver kommit till undsättning.
Det är bra, tänkte Remus nöjt. MacGyver är verkligen en utmärkt lärare. Han är skicklig på att undervisa och han ingriper när det behövs.
Efter att lunchen var avslutad, gick han iväg till sin lektion i talmagi. Medan han styrde stegen mot klassrummet, mindes han hur elaka Snape och Wincott hade varit mot Quirinus under allhelgonaaftonen förra året.


Det var trevligt i stora salen med alla svävande pumpor som hängde i taket och stjärnorna som gnistrade klart. Remus log när han tänkte på hur trivsam festen brukade bli.
”Det är lika vackert varje år!” Lily såg på dekorationerna med beundran i blicken.
”Och dessutom var professor Flitwick hygglig och gav oss inga läxor!” flinade Sirius.
”Alla är mer avslappnade den här kvällen”, sa James och sneglade försiktigt på Lily, med en lätt rodnad över kinderna. Remus tittade hastigt bort, samtidigt som han hade svårt att hålla tillbaka ett leende när han såg sin väns min. Även Sirius log retsamt när han betraktade James.
Peter verkade dock inte märka något. Istället såg han längtansfullt in i stora salen och sa:
”Jag ser fram emot maten vi får!”
”Du är alltid sugen på något gott”, skrattade Sirius.
Just som Peter var på väg att ge svar på tal, hörde de någon som utbrast:
”Hur kunde ni?! Ni har förstört blommorna jag pressade för att skicka till mamma och pappa!”
”Värst vad du blir arg”, sa en röst, som lät obehagligt bekant. ”Som om de bryr sig om fåniga växter!”
Remus, Sirius, James, Peter och Lily gick åt det håll där de hade hört personerna tala.
Remus kände hur blodet bultade i öronen av ilska när han och vännerna rundade ett hörn. Mitt på golvet stod Quirinus Quirrell från Ravenclaw på knä och såg förtvivlad ut, medan de safirblå ögon var blanka. Snape och Wincott log varsitt elaka leende medan de tittade på honom.
”Ni förstörde blommorna!” sa Quirinus med darrande röst. ”Jag… jag letade jättelänge efter dem!” Stora tårar rann nerför hans kinder.
”Oj, så du grinar!” skrattade Wincott. ”Det är klart, blommor och böcker är ju dina enda vänner!”
”Det stämmer”, sa Snape med ett snett leende.
Remus kunde inte hejda sig, utan utropade:
”Lämna honom i fred!”
Med bestämda steg gick han fram till de två pojkarna från Slytherin, medan Quirinus snyftade förtvivlat.
”Nej, men här kommer Lupin från ingenstans!” flinade Snape. ”Har du kanske blivit kompis med tråkmånsen? Jag som trodde att Quirrell inte hade några vänner.”
”Vad är ert problem?!” fräste Sirius som hade kommit fram, tätt följd av James, Peter och Lily. ”Vad gör Quirinus er?”
”Han är bara en feg tråkmåns”, flinade Wincott.
”Han är inte feg!” fräste Remus argt. ”Bara för att han har andra intressen än sina rumskamrater, behöver ni inte påpeka det!”
”Precis.” Lily spände ögonen i Wincott och Snape. ”Ni är så elaka!”
James och Peter nickade instämmande. Snape fnös föraktfullt. ”Ingen har bett om era åsikter”, sa han hånfullt. ”Fast det är klart, Lupin, du pluggar ju också hela dagarna, så det är konstigt att du har vänner.” Hans flin blev spydigare.
”Bättre att jag pluggar, än sover på lektionerna”, sa Remus trotsigt. ”På så sätt får jag jobb i framtiden, till skillnad från Wincott, som inte vet att man ska sova i sin säng och inte i klassrummen.”
Snape kastade en mördande blick på honom innan han gick iväg, med Wincott i släptåg.
Remus skakade på huvudet åt dem, innan han vände sig mot Quirinus.
”De förstörde mina blommor!” viskade den två år yngre pojken förtvivlat och höll upp trasiga växter i händerna. ”Jag var på väg till ugglesalen för att skicka dem till mina föräldrar, när Snape knuffade mig!”
”Han är tyvärr så mot alla som är annorlunda”, sa James medlidsamt. ”Han retar mig för att jag har glasögon”, tillade han.
”Och mig skrattar han åt för att jag är rund”, suckade Peter.
”Bara för att han har en bra relation med sin mamma, hånar han mig för att jag inte kommer överens med min familj.” Sirius såg bister ut.
”Men jag kan inte rå för att jag inte gillar quidditch!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag är höjd…”
”Vi vet”, avbröt Remus vänligt. ”Du är bra på annat, och det ska du vara stolt över.”
Lily log uppmuntrande.
”Jag håller med”, sa hon. ”Jag tycker faktiskt också det är roligt att läsa.”
Därefter drog hon fram sin trollstav och med ett snabbt viftande blev blommorna så gott som nya.
”Tack”, sa Quirinus, som log uppskattande genom tårarna. ”Jag är glad att ni ställer upp för min skull.”
”Det är väl klart att vi gör”, sa Remus och hjälpte honom upp. ”Annars skulle vi inte passa i Gryffindor!”
Vid de orden, kunde ingen av dem låta bli att skratta.


Remus smålog åt minnet. Han var faktiskt glad över att han och Lily försökte prata med Quirinus.
”Jag hoppas bara att det är tillräckligt”, mumlade han för sig själv. ”Fast det vore bra om de andra eleverna kunde låta bli att behandla honom som luft. De borde inte vara rädda för honom.” Han suckade och gick in i klassrummet.
______________________________________________________



Tack till Avis Fortunae som kommit med tips. ♥

Ja, ni undrar kanske varför jag väljer att skriva från Remus synvinkel. Det känns enklare att ge honom ett eget kapitel. Jag har inget emot Sirius och James, men det känns svårt att skriva hur de ser på Quirinus.

Spoiler från femman:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Sirius berättar ju att han rymde hemifrån och fick bo hos James, för han orkade inte med sin familj. Hans mamma brände bort honom från släktträdet. I kapitel 33 säger han att han inte skulle bry sig, om hans mamma dog. (Där reagerar Lily starkt och talar om för honom att han inte kan/ska säga det till Quirinus.)

Hoppas på förståelse. (Peter är också knepig, och jag tror vi alla vet varför. Skriv i spoiler, är ni snälla, om ni vill diskutera Pettigrew.)

Som ni märker, när ni läser återblicken, så har Snape och Wincott varit taskiga mot marodörerna av olika anledningar, som nämns. Lily blir dock inte retad. Kanske har de mer respekt för henne, vad vet jag. Spekulera gärna om ni vill.

Ha en fortsatt fin sommar! ♥

Vilket fint kapitel där “marodörerna” och Lily stöttar Quirinus på olika sätt. Det passar superbra att det är skrivet ur Remus perspektiv. Jag tycker du beskriver marodörernas personligheter bra och man ser skillnaden mellan dem. Elakingen Snape har retat dem på olika sätt, förutom Lily. En teori, precis som du skriver, kan ju vara att de har mer respekt för henne.

Tack för förtroendet att få komma med tips. Jag upptäckte några småsaker nu med:

”Vad är ert problem?!” fräste Sirius som hade kommit fram, tätt följd av James, Peter och Lily.
”Vad gör Quirinus er?”

Flytta upp repliken, så att det blev ännu tydligare att det är Sirius som säger det.

”Vad är ert problem?!” fräste Sirius som hade kommit fram, tätt följd av James, Peter och Lily. ”Vad gör Quirinus er?”

Samma sak nedan - flytta ner repliken:

”Och mig skrattar han åt för att jag är rund”, suckade Peter. ”Bara för att han har en bra relation med sin mamma, hånar han mig för att jag inte kommer överens med min familj.” Sirius såg bister ut.

”Och mig skrattar han åt för att jag är rund”, suckade Peter.
”Bara för att han har en bra relation med sin mamma, hånar han mig för att jag inte kommer överens med min familj.” Sirius såg bister ut.

James, Sirius, Peter, Remus och Lily är fantastiskt fina förebilder. De skulle kunna vara prefekter allihop ♥

Längtar till nästa kapitel!

Haha, jag önskar nästan att Snape skulle bli förtjust i Lily, men att hon nobbar honom!

Kära vänner! Nu är det första december och som jag skrev i ”Intresseklubben antecknar”-tråden, skulle jag posta ett kapitel just denna dag. Varför? För att några kapitel har med julen att göra! Detta avsnitt utspelar sig alltså någon vecka innan jullovet på Hogwarts. Får se vad som händer.

Avis Fortunae ♥


Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


[VARNING: Ilska förekommer, liksom tårar!
______________________________________________________



Kapitel 49

Månaderna gick fort och innan någon visste ordet av, var det december. Salen pyntades med fina granar och juldekorationer medan snön lade sig som ett mjukt täcke över Hogwarts. Den sista veckan före jul var lugn, med tanke på att en del lärare valde att inte ge några läxor. Kylan drog in genom korridorerna och alla elever pratade om vad de skulle göra under jullovet. Några skulle stanna kvar, med andra tänkte åka hem. Quirinus hade funderat på att stanna på Hogwarts och bara hålla sig i uppehållsrummet hela lovet, men tanken på att låta fadern vara ensam, fick honom att ändra sig.
”Det blir inte som vanligt”, mumlade han tyst för sig själv när han styrde stegen mot biblioteket. ”På juldagsmorgonen kommer inte mamma att väcka mig, som hon alltid gjorde. Varje gång hade hon med sig en kopp choklad, och efter frukosten brukade vi ha snöbollskrig med pappa. Den tiden är förbi, för mamma är en ängel!”
Vid de orden steg en snyftning i strupen och synen blev suddig för honom på grund av att ögonen fylldes av tårar. Innan han visste ordet av, snubblade han och föll mot golvet.
”Men hur klumpig får man bli!” ropade en hånfull röst ovanför honom.


Quirinus ställde sig på knä och blev ännu mer illa till mods när han såg vem det var som stod framför honom- Snape, med några av sina kamrater från Slytherin, och alla flinade elakt. ”Hur klantig får man lov att bli?!” upprepade Snape och hans svarta ögon gnistrade av illvilja. ”Behöver du glasögon?”
”J-j-jag tänkte på annat”, mumlade Quirinus i ett försök att hålla tonen stadig. Han hade aldrig gillat Snape, mest för att han alltid gav sig på honom utan anledning.
”Värst vad du darrar på läpparna”, hånade Snape. ”Är du rädd för din egen skugga?”
”Snälla”, bad Quirinus medan han samlade ihop sina böcker som han hade tappat. ”Låt… låt mig vara ifred! Jag… jag har annat att tänka på!” Innan han hann göra något, kände han ett grepp om kragen till sin klädnad och i nästa sekund drogs han omilt upp på fötter, bara för att stå öga mot öga med Snape. Den äldre pojken flinade ännu spydigare när han sa:
”Så säger man väl inte till en vän?”
”Vi… vi är i-i-inte v-v-vänner, Snape!” sa Quirinus. ”Du behandlar mig bara som något katten har släpat in!”
”Värst vad du beter dig illa”, sa Wincott och spände sina muskler. ”Det stämmer!” Snape släppte taget om Quirinus klädnad. ”Din mamma borde ha uppfostrat dig bättre!”
”Dra inte in henne i det här!” Quirinus kände hur hjärtat slog hårt av ilska.
”Nej, nu minns jag!” sa Snape och låtsades se chockad ut. ”Din mamma kan ju inte göra något nu.” Hans leende blev ännu elakare. ”Hon ligger ju nergrävd i jorden!”
De andra eleverna från Slytherin skrattade hånfullt.
”Ja, då kan du hoppas att du får en massa näsdukar i julklapp!” fortsatte Snape. ”Jag har i alla fall en mamma!” tillade han, vilket gjorde så hans kamrater skrattade så de grät.
Quirinus hade också tårar i ögonen, men det var tårar av vrede, samtidigt som hatet mot den äldre pojken växte. Innan han hann hejda sig, knöt han sin ena hand och i nästa sekund tog Snape sig för sin krokiga näsa, där några droppar blod letade sig fram mellan hans gulbleka fingrar.
En gnista av skadeglädje tändes inom Quirinus, när han sa: ”Nu vet du hur det kändes för mig i början av terminen, när du gjorde så att jag blödde från knäna!”
”Vad är det som pågår här?!” utropade en chockad röst. Quirinus svalde hårt när han fick se hur professor Snigelhorn skyndade fram mot dem och granskade Snapes ansikte.
”Han slog till mig, professorn!” sa Snape med grötig röst och pekade på Quirinus. ”Han är inte klok!”
”Gå till sjukhusflygeln, mr Snape”, uppmanade Snigelhorn bestämt. Sedan vände han sig mot Quirinus och sa: ”Quirinus Quirrell! Jag är mycket förvånad! Du är ju alltid så skötsam!” Han såg väldigt sträng ut.
Quirinus vågade inte säga något, för känslan av triumf hade försvunnit.
”Jag… jag…”, började han, men fick slut på ord.
Snigelhorn tog tag om hans arm och drog med honom genom korridorerna.
”Professor Flitwick får bestämma ditt straff”, sa han strängt. ”Jag ska även skriva till din pappa!”
”Nej, snälla professor Snigelhorn!” bad Quirinus förskräckt. ”Jag vet att jag gjorde fel, men låt inte min pappa få veta det! Han har det nog så jobbigt.” Han tvekade innan han tillade: ”Det… det är f-första julen utan mamma, och pappa är redan tillräckligt ledsen, så det räcker. Det var därför jag slog till Snape.” Tårar fyllde hans ögon och en snyftning steg i strupen.
Snigelhorn stannade upp och betraktade honom, medan hans ansiktsuttryck mjuknade.
”Sa mr Snape något om din mamma?” frågade han försiktigt. ”Ja”, viskade Quirinus och berättade hur det hade gått till. ”Jag kunde inte hejda mig. Jag tar mitt straff, men jag ber er, kontakta inte min pappa! Han skulle bli förstörd!”
”Jag vet att det är jobbigt för dig och din far.” Snigelhorn såg medlidsam ut. ”Det var dumt av mr Snape att säga så om din mamma, så jag ska prata med honom. Men du har fortfarande gjort fel, så du måste få ditt straff.” Quirinus nickade stumt, medan han grät tyst.


Det kändes svårt att andas, tyckte Quirinus när han stod utanför sin elevhemsföreståndares kontor och hörde Flitwick prata med Snigelhorn. Efter några sekunder öppnades dörren, Snigelhorn kom ut och Ravenclaws elevhemsföreståndare visade in Quirinus.
”Sitt ner, mr Quirrell!” sa Flitwick strängt. Med darrande ben och kallsvettig av oro gjorde Quirinus som han blev tillsagd. En spänd tystnad sänkte sig och det enda han kunde höra var sina egna snabba hjärtslag.
Efter några oändligt långa sekunder sa Flitwick:
”Jag har aldrig varit med om något så upprörande under mina år som lärare!” Han såg mycket arg ut. ”Vad tänkte du på?! Hur kan du slå en annan elev som du gjorde?”
Quirinus tvekade några sekunder innan han sa:
”Det… det var Snape som började!” Rösten var mer som en viskning. ”Han… han pratade illa om min…”
”Jag vet”, avbröt Flitwick. ”Professor Snigelhorn talade om det för mig. Det var dumt av mr Snape och han ska inte komma undan med det här. Men du borde veta bättre!”
Quirinus kände hur ögonen fylldes av tårar. Vad skulle hända nu? Tänk om han blev avstängd?
”Jag är väldigt besviken på dig”, sa Flitwick. ”Du är för det mesta skötsam, men det här är inte likt dig. Därför kommer du, och mr Snape, att få straffkommendering. I och med att det är jobbigt hemma, så låter jag bli att skriva till din pappa just nu. Men efter jullovet måste jag dessvärre meddela honom vad som har hänt.” Han harklade sig och fortsatte: ”Det blir även tjugo poängs avdrag för ditt uppförande.”
”Tjugo?!” Quirinus trodde inte sina öron.
”Ja, för du borde veta bättre”, svarade hans elevhemsföreståndare strängt. ”Att slåss, löser inga problem!”
”Men för Snape löser sig allt genom att vara elak mot mig och förstöra mina blommor?!” utbrast Quirinus innan han hann tänka sig för. ”Sedan får han skryta om hur bra relation han har med sin mamma!” Han visste att han lät arg, men all frustration kröp i kroppen på honom och han kunde inte hejda den.
”Ytterligare tjugo poängs avdrag!” sa Flitwick bistert. ”Jag tänker inte tillåta dig att tala så till mig! Kila iväg nu, så du får lugna ner dig.”
”Ja, sir.” Quirinus tog sin väska och gick iväg, medan klumpen i halsen växte. Han hoppades att ingen av klasskamraterna skulle upptäcka att fyrtio poäng hade dragits från Ravenclaw.
__________________________________________________________




Oj, oj, oj! Quirinus blev riktigt arg! Så pass att han klippte till Snape, som är två år äldre!




Dessvärre har Quirinus fått utskällning och dessutom har det blivit poängavdrag! Hur ska det gå? Det får ni se nästa gång!

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips för att få texten bra!

Nu kanske ni förstår varför jag har ändrat så allt som har med Snape, Lily och Marodörerna att göra, samt att jag valde att stryka Tobias ur berättelsen. Det var liksom tanken att man inte ska känna empati för Snape, utan att en del kanske ska tänka att han förtjänade smockan. Sedan ska ju Snape inte hamna i fokus, när det är Quirinus berättelse!
Okej, alla ni som gillar Snape! Jag ber hundra gånger om ursäkt för att jag låter honom få en rak höger, som gör att han blöder näsblod.

Ska jag vara ärlig, funderade jag allvarligt på att ta Lockman, när jag skrev tävlingsbidraget. Men det var en sak som hindrade mig. Jag tål honom inte! Han är så jobbig, så han fick inte ens vara med "Quirrells första år på Hogwarts"! (OBS! Jag har inget emot Kenneth Branagh, som spelade Lockman.) Efter att ha diskuterat honom med Avis Fortunae, var det bäst att inte ta honom. Det känns inte heller som att han är en sådan person som springer runt och sårar folk, oavsett om det är med flit, eller inte. (Hade det inte varit med flit, så skulle Quirinus inte slå till honom, men han skulle nog bli väldigt sur, ledsen och besviken.) (Ni får gärna spekulera om detta, hur det varit med Lockman.)

Då fick det bli Snape, och det känns mer logiskt. Ledsen för det.

Men handen på hjärtat! Tiggde Snape inte om att få en snyting?

Hade kapitlet blivit lika bra, om Quirinus inte markerat att han fick nog? (Tänk på att Snape har mobbat honom väldigt länge.)

Skulle det blivit lika bra, om Snape hållit tyst?
Dessa frågor kan ni, om ni vill, fundera på. Tänk er att det är som en bokcirkel!

Snabb kuriosa:
”Men för Snape löser sig allt genom att vara elak mot mig och förstöra mina blommor?!” utbrast Quirinus innan han hann tänka sig för. ”Sedan får han skryta om hur bra relation han har med sin mamma!”


Om ni ser den gula texten, så hade jag från börjat planerat att Quirinus bara skulle tänka dessa saker. Men sen sen ändrade jag mig, så att han säger det högt i ett mindre bra tonfall. Det gav mer effekt!