Awful things happen to wizards who meddle with time - Scorbus (SV)

Bra kapitel! Synd att det inte är så mycket kvar

SJUKT BRA!

Haha, tänkte typ på Molly när Ginny sa Rör inte min dotter xD

Awesome!

Tänkte försöka uppdatera så ofta jag kan nu under de sista delarna ^^
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

31. Ett oväntat besked

Långsamt vaknade Albus upp. Han kunde höra röster.
"Han ströps nästan ihjäl! Både han och Lily höll på att mista sina liv." Det var hans pappa som talade.
Albus öppnade sina ögon och satte sig upp. Han var på sjukhusflygeln. Framför honom stod hans föräldrar och Draco.
"Pappa?" sa Albus svagt. Hans röst var alldeles hes.
"Albus Severus", sa Harry i nu-är-du-i-trubbel-tonen.
"Harry. Vi pratade nyss om det här", sa Ginny.
"Pratade om vad?" sa Albus.
Harry suckade och slog sig ner på hans sängkant. Till Albus förvåning kramade han därefter om honom och kysste hans huvud.
"Det finns egentligen massor jag vill säga. Men..." Han släppte taget om kramen. "Jag är iallafall glad att du lever. Du och jag får talas vid vid ett annat tillfälle.

"Vad hände med de andra?" sa Albus efter en kort tystnad.
Ingen kunde svara på den frågan. Istället tittade alla åt sidan. Albus tittade han också. Där log Lily i sängen bredvid. Bredvid sängen satt Bianca och tittade bekymrat på henne. Bredvid satt hennes pappa och försökte trösta henne.
"Hon kämpade hårt men... tillslut klarade hon inte av tortyren", sa Harry. "Hon träffades även av sectumsempra. Det fanns ingenting vi kunde göra. Hon blev av med sitt ena ben. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att hon kommer vakna."
Albus fick svårt att ta in vad han precis hade hört, och hans oro gav honom magknip.
"Och... om hon vaknar... Hur ska hon klara sig utan ben?" sa han.
"Hon kommer få ett magiskt träben. Det kommer funka precis som ett vanligt ben men... det kommer ta ett tag för henne att vänja sig", sa Harry nedstämt.
Albus kunde inte ens föreställa sig. Skulle hon någonsin bli den glada och uppspelta Lily igen? Sen tänkte han på en annan person.
"Vad hände med Scorpius? Är han okej?"
"Vi fann inga tecken på fysiska skador, så han ska vara oskadd", sa Draco. "Dock sa han att han hade ont så madam Pomfrey håller på och undersöker honom."
"Men han är okej annars?" ville Albus klargöra.
"Vi hoppas det", sa Harry.

Efter en stund kom madam Pomfrey in med Scorpius. Hon sa till de andra att deras besökstid var över för den här gången, och att hon behövde byta några ord med Draco. Bianca kysste Lilys panna innan hon gick, i förhoppning av att hon skulle vakna snart. Albus var nu ensam med Scorpius och Lily.
"Hur känner du dig?" sa Scorpius och satte sig på Albus sängkant.
"Okej antar jag", sa Albus svagt.
"Jag hör att de där strypgreppen tog i en del."
"Hur mår du då? Jag hörde att du var hos madam Pomfrey."
"Ja... Apropå det..." började Scorpius vilket gjorde Albus nervös. "Det hände en grej i skogen. Bara att... jag visste då inte vad förbannelsen gjorde."
"Vad för förbannelse? Vad har hänt?" sa Albus och fick en större magknip.
"Jag... Åh Albus... Jag vet inte hur jag ska säga det här. Har du hört talas om extermibesvärjelsen?" Albus nickade. "Jag... jag blev träffad av den... i hjärtat."
Albus kunde inte tro det. Han vägrade tro det. Han skakade på huvudet och kände hur tårarna började rinna.
"Det är så orättvist", pep han.
"Vi vet ju dock inte hur lång tid det kommer ta", sa Scorpius i försök att lugna ner honom. "Det skulle lika gärna kunna dröja femtio år eller... trettio år. Eller kanske bara tio..."
Albus kunde inte hålla sig. Tårarna rann fritt och de vägrade sluta.
"Men du..." sa Scorpius och kramade om honom.
"Jag älskar dig, Scorpius", grät Albus. "Bara... tanken att du kommer försvinna en dag... Det går inte."
"Jag förstår det", sa Scorpius och kysste hans huvud, och släppte därefter taget om kramen. "Men du. Du måste lova mig en sak."
"Vad som helst", sa Albus medan Scorpius torkade hans tårar.
"Oavsett... hur mycket jag har kvar att leva... så vill jag göra mina sista år minnesvärda. Skapa lyckliga minnen. Men att se dig såhär... det krossar mitt hjärta."
"Jag... jag ska försöka... vara glad. För din skull. Det kommer bara bli så svårt när jag vet att jag en dag kommer förlora dig."
"Se det såhär, Albus", sa Scorpius och satte sig tätt bredvid Albus och lade armen om honom. "Jag är här nu. Det är bara att ta vara på vår tid vi har tillsammans."
"När du dör..." började Albus, fortfarande i tårar. "...så tänker jag följa med dig."
"Säg inte så. Du behövs här. Din familj behöver dig. Dina kusiner. Dina vänner. Och vår guddotter! Och... ta hand om min pappa åt mig."
Innan Albus hann svara öppnades dörren. Det var Draco som kom in.
"Scorpius..." sa han svagt.
Scorpius reste sig genast upp och gick fram till honom. De stod stilla ett tag och tittade på varandra. Tillslut kramade Draco gråtande om sin son och strök honom i håret. Han släppte därefter taget och satte händerna på hans axlar.
"Var försiktig i fortsättningen."

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ta det lugnt! I know what you're thinking!
Detta var mest för att visa att alla lyckliga förhållanden får tyvärr inte alltid något happily ever after men låt mig klargöra en sak

Så himla bra!

Snälla döda inte Lily!

Väldigt bra!!!!

Är det slut????!!!! NOOOO
Men...BRAAA

Nej då det kommer mer

bättre

Superbra♥♥♥