Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Bara två kapitel kvar, kan inte fatta det!!!

Meeer

Tack så mycket för alla kommentarer. Ni som fortfarande läser är verkligen bäst!

Nu är jag lite tidig, men å andra sidan vet jag inte riktigt när eller om jag kommer kunna posta imorgon, och eftersom min medicin gör att jag sover typ sexton timmar per dygn sååå... Hellre för tidigt än för sent, am I right?

Kap. 25
”Utan makt att se en annans vision”

Vincent satt som i chock och strök den fortfarande skakande Saras hår.
Ellina lät honom inte samla sig, utan samlade ihop den sista kraften hon kunde uppbringa och rörde staven med snabba, självsäkra rörelser som vittnade om att det var något hon hade tränat på så mycket att det satt i ryggmärgen.
”Expelliarmus, Stupefy, Incarcerous!”
Vincents trollstav flög ur hans hand raka vägen till Ellina, samtidigt som en chockvåg tryckte ned honom mot marken och osynliga band fjättrade både fotleder och händer. Ett dovt stön var allt som hördes från honom innan han var oskadliggjord. Han kämpade inte ens emot.

Astrid kröp skräckslaget fram till Jeri.
”Ellina – det är för mycket blod! Han dör,” skrek hon fram genom tårarna. ”Vad är det för magi? Kan vi-”
”Släpp mig, så räddar jag hans liv. Ett liv för ett liv.” Vincents röst lät fullständigt tonlös. Det var som att det inte fanns en enda känsla kvar inom honom. Astrid kunde nästan känna tomheten när hon tittade på honom.
”Gör…” stönade Sara fram. ”Gör det inte. Han… kommer…” hon hostade våldsamt. ”Han kommer att förvandla sig. Låt… honom… inte…”
”Men vi behöver motformeln,” grät Astrid fram. ”Vi måste.”

”Du… kan…” stönade Jeri fram. ”Kom ihåg boken.” Han hostade, och Astrid blev förskräckt när hon såg blod rinna nedför hans haka. Hon visste vad det innebar. Att hosta blod var alltid ett dåligt tecken. ”Du… måste… försöka…” fortsatte Jeri mellan hostanfallen.
”Vilken bo-”
Hon hejdade sig. Hon visste exakt vilken bok han syftade på.

Sakta reste hon sig upp, och som i ett töcken gick hon fram mot Vincent, som hon nu förstod var den svekfulla i hennes profetia. "Utan makt att se en annans vision". Hon förstod. Med ens mindes hon den gamla, läderinbundna boken hon funnit första morgonen på Hogwarts. Hon tänkte på profetian igen. Hon behövde hindra den svekfulle att komma till tals, genom makt att se en annans vision. Det handlade inte om att hon behövde lista ut någon plan. Det handlade om henne. Det handlade om hur hon alltid tycktes förstå vad folk menade lite snabbare än alla andra.

Hon mindes hur hon hade insett Hagrids vänliga karaktär på väg från Hogsmeade – hur hon kände av Filchs medömkan – hur hon kände Trelawneys genuina stolthet – hur hon kände på sig att Ellina inte var en elak person. Allt hade varit tecken. Tecken på hennes medfödda krafter. Hon mötte Vincents desperata blick.

Hon stålsatte sig och lyfte sin trollstav.

”Legilimens!”
En tunn, genomskinlig silverstrimma flöt ut ur hennes stav. Hon kände hur hennes huvud kastades bakåt som av en osynlig kraft, och som träffad av en våg kände hon hur hon översköljdes av minnen. Detta var vad hon var född till. Detta var hennes talang: som Jeri med böcker eller Ellina med stridsmagi. Hon förstod instinktivt vad hon skulle göra.

Tankar, känslor, hat, rädsla, kärlek, panik, ångest - alla sinnesstämningar rusade igenom hennes huvud. Hon kryssade genom Vincents sinne, utforskandes alla hans mörka vrår – tills hon såg Severus Snape, och tvärstannade.

Stående i ett mörkt rum såg hon sin släkting, där han stod och instruerade en grupp magiker.
”Sectumsempra – nej, så här,” han visade mannen Saras pappa nyss hade dödat – Calvin – hur han skulle röra trollstaven. ”Exakt.” Liknande sår som de som nyss hade formats på Jeri formades på en äldre kvinna som låg fastbunden i den mörka salen. ”Och här – Vulnera Sanentur.” Han demonstrerade tydligt rörelsen, och talade tydligt när han upprepade proceduren tre gånger. Såren läkte - och Astrid förstod.

Hon ryckte sig loss från Vincents minnen, och tittade på mannen med avsmak. Hon vände sig om.
”Vulnera-”
”Nej!” avbröt Vincent. ”Du kan inte – släpp mig! Sara, låt mig gå! De kommer ta mig till Azkaban! Du måste-”
”Vulnera Sanentur!” skrek Astrid ut, och höll trollstaven rakt mot Jeri. Precis som i visionen så såg hon hur blodflödet avstannade.
”Vulnera Sanentur!” upprepade hon, och blodet flöt tillbaka in i Jeris kropp. Den stora blodpölen han nyss hade suttit i försvann i takt med att färgen återvände till hans kinder.
”Vulnera Sanentur!” Den tredje upprepningen fick såren att långsamt sluta sig. Jeri tittade upp med en matt blick.

”Jag visste det. Ända sedan…”
Han hann inte avsluta meningen förrän han svimmade av.

Efter att ha avbrutit försteningstrollformeln som träffat Alyssa, och återfunnit Brian där han suttit gömd precis innanför grottmynningen, så försökte Astrid och Ellina att trösta Sara så gott de kunde. Mellan utmattningen av smärtan hon hade fått utstå och förräderiet från sin egen far, förstod de innerst inne båda två att det inte fanns något de kunde säga – eller göra – för att råda bot på det där och då. Men de var i alla fall tvungna att visa sitt stöd.

Helt plötsligt hördes ett ljud från gläntan. Astrid och Ellina ryckte bägge fram sina trollstavar. Alyssas avbild steg in i gläntan.
”Expelliarmus!” skrek båda två ut, och Jennara tumlade bakåt, men det var som att något höll emot.
”Eldupphör!” ropade Kevin skrattande.
Kevin, Flitwick och McGonagall, som höll ett stadigt grepp om Jennara, steg in i gläntan.
”Nå, då ser vi att han talade sanning i alla fall,” sade Flitwick efter att ha sett Alyssa i gläntan.

”Hur…” frågade McGonagall storögt.
”Vi kanske ska spara genomgången tills alla är i säkert förvar och vi är tillbaka på slottet, inte sant? Men först behöver vi göra någonting åt den där,” sade Flitwick och gestikulerade mot den stora kitteln.
”Det går inte för sig att ha en rektor som sover igenom allt det här.”

Jättebra! Kan inte fatta att det redan börjar närma sig slutet!!

Jag vet Haha, det låter ju sjukt när det är jag som har skrivit allt, men jag kommer faktiskt sakna karaktärerna lite. Nu är det bara ett kapitel kvar, sen är denna FF packad och klar och helt avslutad. Har lite idéer på någon uppföljning som skulle utspela sig flera år senare, men håller på med en HELT annan (icke-FF) story också, så, ja, jag får se om det blir av helt enkelt.

Tack som vanligt - du var den absolut första som kommenterade på denna, när alla andra hade hoppat över den, och, tror jag nog, den enda anledningen till att det ens blev en FF. När du kommenterade hade jag skrivit klart de tre första kapitlen och sedan lagt av för att jag trodde att ingen ville läsa. Blev så glad när någon hade gillat det så långt senare, och är så mycket gladare att du (och Allyson, boknörd_, Siggan 09 och Ravenclawörn) fortfarande är kvar idag.

Det har verkligen betytt supermycket för mig att ha er här i en rätt jobbig period för mig. Tack ♥

Edit: Självklart supertack till er som kommit in senare (som Jggw, Gniewko och Idiz) och eventuella andra som smygläser!

Ja det var bra att jag fick igång den här Ser fram emot det sista kapitlet och hoppas dina nya idéer blir lika bra

Väldigt spännande och kan inte förstå att det är ett kapitel kvar det känns som om det var igår du gjorde första kapitlet men tiden går väldigt fort
Igår hade jag glömt kommentera när jag gick från mobilen och kom in senare och trodde jag hade gjort det xD

Jättebra!!!!

Jättebra!!!!!
Vill ha fortsättningen!

Tiden går verkligen snabbt.
Jag kommer ihåg när jag läste början, och sen tills nu,
den är bara SÅ superdupermegahimmelskfantastiskjättebra!!!