The star of the capital[SV//THG]

_{Skrivet av Wira:}
Alltså jag älskar att du inte skriver allt i kronologisk ordning ♥ Jättebra! ♥ ♥

_{Skrivet av Holytail:}
JAG HAR VARIT PÅ SKIDSEMESTER OCH INTE HAFT WI-FI! Och när jag väl varit inne på mugglis dom få gångerna så har det varit på Pappas telefon för min funkade inte, och det var inte där jag hade kapitlet! OCH DET DÖDADE MIG ATT JAG INTE KUNDE LÄGGA UPP KAPITELET FASTEN JAG HADE GJORT KLART DET!!! Men nu har vi kommit hem och här är kapitlet!

Kapitel 10 Happy Hungergames
<><><><><><><><><><><><><><>

Jag skrek. Hela min värld höll på att gå sönder. Min mamma. Bleuw. Hela min familj, borta. Illamåendet vällde inombords. Men så hörde jag en röst. En lugnande helt underbar röst.
"Lyra! Vakna! Du har bara mardrömmar! Inget mer!"
Och jag vaknade. Bleuws ansikte lyste av rädsla tätt intill mitt.
Och jag blev så lättad att hon levde.
Tårarna brände i ögonlocken. Och jag lät dom rinna.
Bleuw la armarna om mig.
"Det är okej nu! Du är trygg!"

Vi satte oss i ett avlägset rum borta från alla apparater och blinkande och pipande syner och ljud.
Teven slogs på. Och så började slåttern.
Inget var så intressant egentligen. Inte förens vi kom till distrikt 11. Mitt hemdistrikt.
Jag kommer inte ihåg efternamnen på dom. Men jag kom ihåg vad dom hette annars.
Tresh och Rue.
Den där stora muskulösa killen som skrämde mig en aning. Och Rue. Lilla, lilla Rue. Så liten. Så tanig. Och ingen, absolut ingen ville ta hennes plats? Hon kommer ju inte överleva en dag i Hungerspelen!
Och jag tyckte synd om henne. Jag hade bara varit ett år äldre än henne när jag kastades in i det där, och Bleuw var 14 då. Jag visste hur det kändes.
Jag rös. Bestämde mig för att övertala sjukpersonalen om att jag skulle få bli sponsor..... Eller något. Jag hade ju inga pengar precis. Bleuw kanske har? Näe...... Eller?
Nepp. Men jag kanske hade lite pengar kvar om nån hade sponsrat mig? Kanske nån liten peng som inte används? Det var iallafall värt ett försök.
Panems vapen kom upp och distrikt 12:s eskort Effie Trinket kom upp i närbild.
Jag höll på att spy. Hennes klänning... Huh.
Efter det var min hjärna som mos, och jag mindes inte så väldigt mycket. Men när jag tillslut såg att en av doktorerna kollade in mig så riktade jag min uppmärksamhet mot teven igen.
"Glatt Hungerspel och må oddsen alltid vara er gynnsamma!" Kvittrade hon bokstavligen fram.
Jaha. Samma gamla sylta i år igen. Jag orkade inte ens lyssna.

"Primrose Everdeen!"
Namnet ropas upp. Och jag dras tillbaka till verkligheten. En nött, nött liten flicka, inte mer än 13 år uppenbarar sig. Hennes blonda hår är uppsatt i två söta flätor. Hennes blåa ögon lyste av rädsla. Och jag bestämde mig för att bli sponsor för henne också. Om jag nu hade pengar......
Dumma pengar.......
"JAG ANMÄLER MIG SOM FRIVILLIG!!!"
Orden ekar genom teven och in i mina öron.
Det ringer i dom en stund. För tystnaden som följer är så kompakt att jag inte står ut med den.
Primrose röst skriker ett "NEJ!!"
Men en kille som måste vara 18 år eller något lyfter bort henne. Viskar något till den flicka som nyss anmält sig som frivillig och går bort mot dom vuxna.
Alla kamerorna riktades mot flickans ansikte medans hon gick upp mot scenen. Där Effie Trinket vinkade glatt.
Hon hade chokladbrunt hår, lite som mitt hår, fast mer intensivare och mörkare. Hennes ögon skiftade i grått och grönt.
Kamerorna zoomade ut. Och så såg man Effie, som såg ut som hon skulle sprängas av lycka. Det här verkade vara otroligt roligt för henne.
Och jag förstod verkligen inte. Vem var den där flickan egentligen? Hon måste vara 16 år. Minst.
Men det var nåt välbekant med henne. Som jag inte kunde sätta fingret på. Och jag fick en hemsk känsla av att jag ville döda henne. Men jag skakade av mig den.
Mina tankar avbröts, av Effie som sa:
"Och vad heter du då?"
"Katniss Everdeen"

Bleuw

"REEEEEEY!!!!!!"
Rey kastade sig över Lyra. Och skymningens gula ljus avslöjade ett mordiskt uttryck i hans taniga ansikte. Med en kniv i handen. Han hade en kniv i handen. Lyra skrek högt. Jag skrek högt. Det var ungefär 40 meter ifrån mig och honom.
Jag skulle aldrig hinna fram innan han skulle ta död på henne. Det ville jag inte. Inte Lyra.
Vad tänkte jag på? Det här är Hungergames. Det är meningen att bara en ska överleva.
Men jag kunde inte. Jag tog en kniv från mitt bälte. Och kastade den mot hans rygg. Ett kanonskott hördes. Två kanonskott.
Nej... Nej nej..... Jag sprang fram. Snälla var inte död. Inte död. Inte död.
Jag välte omkull Rey som fallit på marken, med Lyra under sig.
Hennes jacka var täckt av blod vid ena armen. Såret var djupt. Hennes ögon var slutna. Och Rey hade dolken i sin slappa hand. Jag vågade inte ens kolla pulsen.
Första hjälpen lådan? Var är första hjälpen lådan!!!? Min ryggsäck stod bredvid mig. Och jag letade fram ett bandage. Först innan jag försäkrat såret vågade jag kolla om hon var död.
Mina fingrar skakade medans jag kollade hennes puls. Den slog. Tack och lov.

_{Skrivet av Holytail:}
JAG HAR VARIT PÅ SKIDSEMESTER OCH INTE HAFT WI-FI! Och när jag väl varit inne på mugglis dom få gångerna så har det varit på Pappas telefon för min funkade inte, och det var inte där jag hade kapitlet! OCH DET DÖDADE MIG ATT JAG INTE KUNDE LÄGGA UPP KAPITELET FASTEN JAG HADE GJORT KLART DET!!! Men nu har vi kommit hem och här är kapitlet!

Kapitel 10 Happy Hungergames
<><><><><><><><><><><><><><>

Jag skrek. Hela min värld höll på att gå sönder. Min mamma. Bleuw. Hela min familj, borta. Illamåendet vällde inombords. Men så hörde jag en röst. En lugnande helt underbar röst.
"Lyra! Vakna! Du har bara mardrömmar! Inget mer!"
Och jag vaknade. Bleuws ansikte lyste av rädsla tätt intill mitt.
Och jag blev så lättad att hon levde.
Tårarna brände i ögonlocken. Och jag lät dom rinna.
Bleuw la armarna om mig.
"Det är okej nu! Du är trygg!"

Vi satte oss i ett avlägset rum borta från alla apparater och blinkande och pipande syner och ljud.
Teven slogs på. Och så började slåttern.
Inget var så intressant egentligen. Inte förens vi kom till distrikt 11. Mitt hemdistrikt.
Jag kommer inte ihåg efternamnen på dom. Men jag kom ihåg vad dom hette annars.
Tresh och Rue.
Den där stora muskulösa killen som skrämde mig en aning. Och Rue. Lilla, lilla Rue. Så liten. Så tanig. Och ingen, absolut ingen ville ta hennes plats? Hon kommer ju inte överleva en dag i Hungerspelen!
Och jag tyckte synd om henne. Jag hade bara varit ett år äldre än henne när jag kastades in i det där, och Bleuw var 14 då. Jag visste hur det kändes.
Jag rös. Bestämde mig för att övertala sjukpersonalen om att jag skulle få bli sponsor..... Eller något. Jag hade ju inga pengar precis. Bleuw kanske har? Näe...... Eller?
Nepp. Men jag kanske hade lite pengar kvar om nån hade sponsrat mig? Kanske nån liten peng som inte används? Det var iallafall värt ett försök.
Panems vapen kom upp och distrikt 12:s eskort Effie Trinket kom upp i närbild.
Jag höll på att spy. Hennes klänning... Huh.
Efter det var min hjärna som mos, och jag mindes inte så väldigt mycket. Men när jag tillslut såg att en av doktorerna kollade in mig så riktade jag min uppmärksamhet mot teven igen.
"Glatt Hungerspel och må oddsen alltid vara er gynnsamma!" Kvittrade hon bokstavligen fram.
Jaha. Samma gamla sylta i år igen. Jag orkade inte ens lyssna.

"Primrose Everdeen!"
Namnet ropas upp. Och jag dras tillbaka till verkligheten. En nött, nött liten flicka, inte mer än 13 år uppenbarar sig. Hennes blonda hår är uppsatt i två söta flätor. Hennes blåa ögon lyste av rädsla. Och jag bestämde mig för att bli sponsor för henne också. Om jag nu hade pengar......
Dumma pengar.......
"JAG ANMÄLER MIG SOM FRIVILLIG!!!"
Orden ekar genom teven och in i mina öron.
Det ringer i dom en stund. För tystnaden som följer är så kompakt att jag inte står ut med den.
Primrose röst skriker ett "NEJ!!"
Men en kille som måste vara 18 år eller något lyfter bort henne. Viskar något till den flicka som nyss anmält sig som frivillig och går bort mot dom vuxna.
Alla kamerorna riktades mot flickans ansikte medans hon gick upp mot scenen. Där Effie Trinket vinkade glatt.
Hon hade chokladbrunt hår, lite som mitt hår, fast mer intensivare och mörkare. Hennes ögon skiftade i grått och grönt.
Kamerorna zoomade ut. Och så såg man Effie, som såg ut som hon skulle sprängas av lycka. Det här verkade vara otroligt roligt för henne.
Och jag förstod verkligen inte. Vem var den där flickan egentligen? Hon måste vara 16 år. Minst.
Men det var nåt välbekant med henne. Som jag inte kunde sätta fingret på. Och jag fick en hemsk känsla av att jag ville döda henne. Men jag skakade av mig den.
Mina tankar avbröts, av Effie som sa:
"Och vad heter du då?"
"Katniss Everdeen"

Bleuw

"REEEEEEY!!!!!!"
Rey kastade sig över Lyra. Och skymningens gula ljus avslöjade ett mordiskt uttryck i hans taniga ansikte. Med en kniv i handen. Han hade en kniv i handen. Lyra skrek högt. Jag skrek högt. Det var ungefär 40 meter ifrån mig och honom.
Jag skulle aldrig hinna fram innan han skulle ta död på henne. Det ville jag inte. Inte Lyra.
Vad tänkte jag på? Det här är Hungergames. Det är meningen att bara en ska överleva.
Men jag kunde inte. Jag tog en kniv från mitt bälte. Och kastade den mot hans rygg. Ett kanonskott hördes. Två kanonskott.
Nej... Nej nej..... Jag sprang fram. Snälla var inte död. Inte död. Inte död.
Jag välte omkull Rey som fallit på marken, med Lyra under sig.
Hennes jacka var täckt av blod vid ena armen. Såret var djupt. Hennes ögon var slutna. Och Rey hade dolken i sin slappa hand. Jag vågade inte ens kolla pulsen.
Första hjälpen lådan? Var är första hjälpen lådan!!!? Min ryggsäck stod bredvid mig. Och jag letade fram ett bandage. Först innan jag försäkrat såret vågade jag kolla om hon var död.
Mina fingrar skakade medans jag kollade hennes puls. Den slog. Tack och lov.