Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Det är alltid kul att göra någon glad!!

Till mig♥♥♥♥♥ Vilken underbar present! Och lilla Maximas, jag kommer stjäla honom snart... Tack så himla mycket!

Hej hej
Här kommer nästa kapitel, hoppas ni gillar det.



Kapitel 32
~Kyla Och En Skyddsängel~


Min kropp skakar, min själ är skärrad av all sorg, som jag inte ens visste att jag byggt upp inom mig, som har kommit fram idag. Jag kryper ihop liggandes på de hårda stenarna på ena sidan av min kropp med ryggen tryckt mot den kalla stocken. Minuterna tickar förbi, en efter en medan mina kinder blir täckta av ränder från alla tårar och mina ögon svullnar upp allt mer och mer...

- "Alli?!" Jag hör än bekant röst som drar mig ut ur mina tankar,
- "Alli?! Allixandra?!" Jag hör den igen, men jag ligger stilla.  Snälla, gå iväg, snälla försvinn, snälla, snälla snälla låt mig vara... 
- "Alli, vart är du?!" Jag hör rösten igen, bara någon meter bort, det är Harry.
- "Alli..?" Nu är det Fred och George som talar enigt, de kallar på mig och det hugger i mitt hjärta. Jag vill inte att de ska vara oroliga för mig, men jag vill inte att de ska hitta mig heller, så jag ligger still... Efter någon minut hör jag hur de vänder sig om och börjar gå sin väg.

- "Oroa dig inte Harry, vi hittar henne..." Det är George som pratar i fjärran, men jag kan inte höra Fred.
- "Jag är bara orolig, tänk om det hänt henne något..." 
- "Vi hittar henne, hon är säkert okej." Det är George igen,
- "Men tänk om..." Fred låter ansträngd, som om hans stämband har ett snöre runt sig. Det drar i mitt hjärta att höra den annars glada Fred så orolig, ligg still Alli, det blir bara värre om de ser dig så här... 

Minuterna fortsätter att ticka, en efter en drar de förbi... Jag kramar krampaktigt mina ben när jag hör fotsteg ännu en gång, men bara från en person denna gången. Men min kropp är så trött, jag är alldeles utmattad från mitt kämpande mot kylan som är oböjlig. Det kan inte vara mer än 12 grader ute nu... Jag är så kall... det blir min sista tanke innan jag förlorar min kamp mot tröttheten. Det sista jag hör är springande steg över de hårda stenarna och mitt namn som viskas av en röst som för mig är okänd. Det sista jag känner är hur min stela  kropp varsamt lyfts upp från den hårda marken och in i en mjuk och varm famn, vi rör oss. Jag vet inte vart vi är på väg, eller vem som bär mig, men jag bryr mig inte längre...

Jag vaknar i ett litet rum, ett rum jag aldrig tidigare varit i. Jag ser mig försiktigt omkring, det finns en liten eldstad bara två meter från mig, jag drar min hand över det mjuka tyget som täcker den tresitsiga soffan jag ligger i. På golvet finns en fluffig pläd och mot ena väggen står en bokhylla lutad. Den ser otroligt nedtyngd utav alla de tjocka dammiga böckerna som belamrar dess hyllor. Jag sätter mig hastigt upp och söker genom hel rummet efter andra personer, men ingen finns där. Väggen är precis bakom soffan, jag suckar djupt och lutar mig framåt, lägger min panna i mina handflator och stödjer armbågarna mot mina knän. 

Jag drar ett djupt andetag och släpper långsamt ut det, när jag öppnar mina ögon ser jag en lapp liggandes på golvet. Den måste ha ramlat ner när jag satte mig upp. Mina skakande fingrar tar tag i lappen, min kropp sjunker ihop i ena hörnet av den mjuka soffan och jag drar försiktigt upp den tjocka filten som legat över mig tidigare. Lågorna i brasan sprakar välkomnande och jag tar några djupa andetag innan jag lägger min fokus på lappen i min högra hand. 

Lappen vecklas ut mellan mina händer, min blick möts av samma vackra handstil som de anonyma breven är skrivna med och jag får en klump i halsen. Lappen skakar i takt med mina fingrar när jag börja läsa, 

"Kära Allixandra,

Jag var ute i timmar och letade 
efter dig. Vi har alla varit otroligt 
oroliga för dig. Du har mer vänner 
än du tror. Även om ingen vet att 
jag letade efter dig, ingen vet att 
jag var orolig för dig, men, det var 
jag likaså. 

Detta rum har varit min hemlighet 
sen jag började på Hogwarts. Jag 
vill att det förblir en hemlighet, men
du får komma hit när du vill. Om du 
känner att du behöver det. 

Jag har lämnat en anonym lapp till 
Harry där det står: ´Alli kommer 
när hon är redo, hon är säker.` 
Jag hoppas att du inte tycker att
jag är läskig på något sätt som fört
dig hit. Men efter alla timmar du var 
borta tänkte jag att du behöver tid.

- C" 

Jag kramar lappen mot min bröstkorg och sluter mina ögon, en tår pressas ut från min ögonvrå och ringlar ensamt ner för min bleka kind. Jag ser ut genom det avlånga fönstret, min blick möts av gryningens första ljus. Glaset är mörkt och jag tvivlar på att man kan se fönstret från utsidan. Det känns som någon form av besvärjelse vilar över det. Någon form av döljande besvärjelse för att hålla rummet hemligt från alla åskådare.  

- "Tack C..." Min röst är blott en viskning, min hand kramar berlockerna som hänger om min hals i den magiska kedjan. 
- "Tack..." Ett leende sprids över mina läppar, min mage kurrar från att inte ha ätit något dagen innan men jag ignorerar den. 

Mitt finger vandrar över de gamla bokryggarna som står uppradade i den överbelastade bokhyllan, "Kärlekens Vidunder, en samling av poesi" fastnar jag vid. Jag drar ut den ur hyllan och går tillbaka till soffan, drar filten över mina ben, lyssnar på hur brasan sprakar och slår upp den åldriga boken. Ett tunt moln av damm virvlar upp och leker i skenet från fönstret. Sol och måne, vackert i harmoni, skolad att stiga när den andra sjunker, simpelt för den enkla, vackert för den konstnärliga, simpelt. Dess sken vackert blandat, som de älskades kroppar, hoptrasslade, hopslingrade som ben och armar, svart och vitt hår, röda läppar och bleka halsar... jag läser och läser... 

Allt efter tiden går blir mitt hjärta lättare, min själ helas lite smått och jag kan känna hur mitt glada, vanliga, enkla och härliga jag börjar återvända. Jag lämnar boken uppslagen på det lilla glasbordet som står bredvid soffans ena armstöd. Men jag lämnar den inte öppen där jag slutar läsa, jag lämnar den öppen vid en dikt om en skyddsängel som vakade över en annan människa tills att hon behövde honom. 

Jag ser mig om i rummet en sista gång innan jag stänger dörren bakom mig och hamnar i en otroligt trång, kal, mörk korridor. 

Fantastiskt♥ Och en cliffhanger!
*suck* Ska äta nu, så hinner inte skriva en bättre kommentar...x(

Hehe, ja du gillar ju cliffhangers, eller hur var det nu? ;D Hihi, okay, hoppas det smakar gott! Tack för att du kommenterade överhuvudtaget

Cliffhangers MÅSTE finnas med i en berättelse/ff/bok!

VEM SJUTTON ÄR DEN DÄR C???

Hjärnsläppen spökar, har C varit med förut?

Ochhh, spännande, spännande.. Vem är C??? Jag vill veta NU!!

Ps! Som vanligt äger kapitlet!

C har inte varit med ännu, eller har han? Hmm...



Hmm, ja du, han kanske redan har varit med, eller så kanske han är en helt okänd person just nu, bara C... Hmm...

TACK! ♥

SkrivnuförannarsdörjagavuttråkansåsnällagemigettkapitelnuuochAlmavillocksådetintesantAlma?