Rollspel från värld till värld

"Jag har haft tusen år av mitt redan", svarade Klaus hårt. "Meningen med livet är inte viktigt, förutom om man endast lever i några år."
"Förresten så är här tråkigt, religiösa typer som ber?" sade han och skakade på huvudet. "Det här är ingen plats för mig."
Han hörde hemma i mörkret, där som alla hatade honom och han hade makten att göra vad han ville utan att någon vågade säga eller göra något. Det var vad hans liv var meningen till, att vara en ensam man med mycket makt och det hade han.
"Skönheter i livet", fnyste han, "du låter som en poet som tagit en eller två för mycket."

Richard såg på honom
"du kan alltid finna en mening med livet men du har gett upp" sa han och skakade sen på huvudet "där har du fel! Du skall inte dra sånna förhastade slutsatser" sa han och vände Klaus om
"där nere finns en man som heter Jagang och han är drömvandrare, det betyder att han kan ta sig in i folks huvud och plåga dem. För att hindra det måste du skapa ett band med mästare Rahl, alltså mig och det bandet skapar du genom att säga orden du hörde och verkligen mena dem. Jag har ett band till mitt folk som skyddar dem. Så nej de är inte religiösa" sa han allvarligt och skrattade sen "jag är ingen poet men jag ser livet vad det är för" sa han
"du borde lyssna på honom han vet vad han talar om. Richard har ändrat en massas liv genom att bara öppna dina ögon. Och du borde inte vara så spydig" sa Cara allvarligt och Richard gav henne en blick och han tystnade

"Min mening med livet hittade jag för länge sedan", sade Klaus och blängde på Richard. "Att mörda folket som kommer i min väg. Jag bryr mig inte om någon eller något, det är onödigt då man ändå inte har något med saken att göra."
"Du är ju sjuk i huvudet!"utbrast Cara och Klaus skakade på huvudet.
"Tvärtom", sade han långsamt och lade huvudet på sned, "tack vare mig har en ny sorts monster skapats som inte kan lyda någon annan förutom mig."
Han tänkte på hybriderna, de stackarna som inte kunde göra något för att inte lyda honom, det var bandet som de hade. De kunde inte motsätta sig mot honom, inte heller vanliga människor som inte gick på vervain.
"Jag har också ändrat en massas liv, till döda-levande vampyrer", sade Klaus roat.

Richard såg på honom och sen Cara "säg ite för mycket, du gjorde nästan lika dant" sa han allvarligt
"de var annorlunda, jag lydde din fars order" sa hon
"jag vet det Cara men du gjorde det. Jag förlåter dig för det du gjorde mot mig och de andra och jag visade dig livet" sa han och hon nickade
"jag är tacksam för det men de är ändå skillnad på det han gör och jag gjorde" sa hon och Rochard log mot sin vän och livvakt
"jag vet det." sa han och så sen på henne "jag vill prata med Klaus själv ett tag. Du kan vänta en bit bort om du nu inte vill lämna mig ur sikte" sa han och Cara nickade och gick motvilligt bort från dem och Richard säg på Klaus
"du kanske hittade vad du kallar meningen med livet men låt mig fråga en sak. Är du lycklig?" sa han lugnt

Klaus fnyste.
"Ett riktigt allvarligt samtal? Eller hur?"sade han hånfullt. "RIktigt om far och son." hans röst blev allt hårdare då han tänkte på sin egen far. Richard behövde inte komma och prata med honom om sådana saker, han brydde sig inte.
Han blängde på Richard och såg sedan efter Cara, de verkade inte komma så väldigt bra överens de heller, så han behövde inte stå där och tala allvar med Klaus, han var flera år äldre än Richard och var säkert mycket mer erfaren av livet än honom.
"Är du?"frågade Klaus irriterat och lutade sig mot väggen, han var tvungen att knyta nävarna inuti byxfickorna för att inte göra något dumt.

Richard såg på honom "nej, ingen tvingar dig att svara jag bara frågade som en vän" sa han och såg ut över hären och struntade i att Klaus började bli arg
"jag är kanske inte helt lycklig. Hade jag varit det hade jag bott med Kahlan på en lugn plats men jag har underbara vänner och ett liv som jag valt själv. Jag blir mer lycklig när Jagang försvinner" sa han leende och såg på Klaus "anledningen till att jag fråga var inte för att låta som en förälder utan för att du inte ser lycklig ut men som sagt ingen tvingar dig att svara" sa han och såg på Cara och log mot honom.

Det var ett riktigt samtal, sådant som föräldrarna hade att de inte behövde svara och så vidare. Han behövde ingen att tala med, han var en vampyr, han kunde stänga av sina känslor som han än ville och han talade inte om dem för en främling.
"Kul för dig", muttrade Klaus och tittade mot Cara, de var verkligen konstiga, först ogillade de varandra och så log de. Han hade mött flera sådana personer, de flesta fanns inte kvar på jorden förstås. "Och jag blir mer lycklig då jag får slita ut någons hjärta."

Richard log lite "du förstår nog inte helt, men det beror på att vi ser saker och ting på olika sätt. Och våra världar är olika" sa han och nickade sen "ja om du säger det tänker jag inte protestera, jag får låtsas att jag tror på det men det är sitt liv och du gör vad du vill med det" sa Richard trevligt även om han började bli arg på Klaus för att han inte kunde se att hans liv inte var meningslöst
"vi hatar inte varandra om du tror det. Vara är en av mina äldsta vänner. Hon anser dock att hon hela tiden måste beskydda mig och hindra mig från att göra vissa saker. Men hon respekterar mina beslut och åsikter. Som sagt så har jag en väldigt speciellt förhållande till mina vänner. Det är svårt att förstå helt" sa han och log lite. Han undrade vad Klaus tänkte och varför han alltid drog förhastade slutsatser. Han borde inte börja tro saker så fort

"Nu har jag hört hela din livshistoria", sade Klaus och backade. "Den var nästan intressant."
Han vände sig om och började gå, han gillade ingen av dem. De trodde att de kunde ändra på honom, precis som Esther hade trott. Men det gick inte, han var som han var och det fanns inget de kunde göra åt det. Även då Richard talade till honom som om han vore en liten unge som inte förstod något, han förstod mer än vad Richard trodde. Han var mycket smart och det kunde nästan ingen tro, förutom de som kände och fruktade honom.

Richard såg efter honom och suckade
"han verkar inte så glad över ert samtal" sa Cara och såg efter Klaus
"han verkar inte glad för något alls" sa Richard och de gick tillbaka till biblioteket och folket log mot honom och han angår att de var glada att ha honom hemma. Han satte sig ner och läste igenom böckerna och visste sen vilke skrin han skulle öppna
"jag har ju ett tag på mig. Jag tycker vi äter först och sen behöver jag vila innan jag ger mig på ordenskrinen" sa han leende och de gick till matsalen och han satte sig ner med sina vänner och började berätta allt om resan