Tårar från himlen

Det är såklart sorgligt nu men jag dansar ändå en lyckodans! Snape har ännu inte kommit och ska störa! Men ni märker att jag skrivit "ännu". Tror inte att denna person ---> kommer hålla sig i bakrunden så länge....

(Hur som helst, jättebra skrivet!)

Nu är det dags för ett nytt kapitel! Förra gången fick Quirinus en panik-attack under lektionen i försvar mot svartkonster, vilket blev väldigt jobbigt för honom. Som tur var fick han komma till sjukhusflygeln.

Och MacGyver har nu berättat för Quirinus vad som hände hans mamma, vilket är en tröst, för han vet hur det är

Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________________________


Kapitel 42


När madam Pomfrey hade gjort en sista undersökning på Quirinus, kunde han lämna sjukhusflygeln. Eftersom det var dags för middag, gick han mot stora salen för att få något att äta. Han gick till Ravenclawbordet, men så fort han slog sig ner, blev alla elever tysta. Även eleverna från Hufflepuff, Gryffindor och Slytherin stirrade på honom med stora ögon, innan de tittade ner i sina tallrikar.
Quirinus kände sig illa till mods när han förstod att de hade hört talas om hans sammanbrott på MacGyvers lektion. De tror väl att jag ska bryta ihop igen, tänkte han dystert medan han tog lite mat. Och pappa som är ensam! Hur ska han klara sig? Han kände hur det sved bakom ögonlocken, men han blinkade hårt för att inte börja gråta.
När middagen var avslutad, var Quirinus den första som reste sig upp, för han ville inte gråta inför alla de andra eleverna. På väg mot utgången passerade han Slytherinbordet, och han kände hur en klump bildades i magen. Snape och Wincott såg på honom, och båda två log varsitt konstiga leende. Quirinus skyndade vidare, för han ville slippa sina fienders gliringar.


Under dagarna märkte Quirinus att i stort sett alla elever betedde sig underligt. De flesta stirrade konstigt på honom när han gick genom korridorerna, men de tittade hastigt bort när de upptäckte att han såg dem.
När han sagt hej till några förstaårselever från sitt elevhem, hade ingen av dem svarat.
En kväll, när Quirinus kom in till uppehållsrummet, såg han hur rumskamraterna satt vid brasan med huvuden tätt ihop. Han funderade inte så mycket på vad de pratade om, utan satte sig vid ett bord för att ta itu med läxorna de hade fått under dagen.
”Jag tycker det är jobbigt att se Quirinus på lektionerna”, sa Norman plötsligt.
Quirinus stelnade till när han lyfte upp sin bläckflaska, för han gillade inte tonläget.
”Jag vet”, sa Sylvester.
”Han koncentrerar sig knappt”, muttrade Howard. ”Han ber ju lärarna upprepa allt.”
"Fattar han inte att han inte borde vara på lektionerna alls?" undrade Terry. "Inte när han mår så dåligt. Om det hade varit min mamma som dött hade jag nog inte orkat med skolan på flera veckor", tillade han. "Varför måste han envisas med att hålla på som vanligt? Tänk på vad som hände på MacGyvers lektion. Han bröt ju ihop totalt! Vad hade hänt om MacGyver dragit bort poäng från oss?!”
Norman skulle just öppna munnen, när han tittade upp, och han såg med ens chockad ut.
”Vill… vill ni mig något?” undrade Quirinus med tillkämpad artighet.
”Nej då”, svarade Howard undvikande. ”Vi… vi kom på att vi måste till biblioteket och hämta några böcker.”
Han och de andra pojkarna reste sig och skyndade iväg. Quirinus blinkade hårt för att inte börja gråta, för han förstod att de hade pratat bakom ryggen på honom.


Följande dag hände samma sak. Quirinus skyndade iväg till lektionen i trollkonsthistoria och när han kom dit, stod Nancy, Ariel, Nora och Ramona redan där och de verkade vara inne i en vild diskussion. Men så fort Quirinus ställde sig bredvid dem, blev de fyra flickorna med ens tysta.
De kastade varsin konstiga blick på honom innan de tittade ner i golvet. Ariel drog till och med upp en bok, medan Nancy låtsades knyta sina skosnören och tvillingarna Armstrong blev intresserade av något utanför fönstret.
Quirinus fick återigen en obehaglig känsla av att de hade pratat om honom, så han fick anstränga sig hårt för att hålla sig lugn. Under lektionen såg han att de flesta elever pekade på honom och ibland viskade de med varandra. Det fick honom att känna sig mer olycklig, för han hade helst velat att de pratade med honom, men istället höll de honom utanför. Så fort det ringde ut, samlade han snabbt ihop sina saker och rusade ut från klassrummet. När han kom in på en pojktoalett, smet han in i ett bås och låste om sig. Han begravde ansiktet i händerna och grät bittert.
”Varför kollar alla elever så konstigt på mig?!” snyftade han. ”Visserligen umgås jag aldrig med Norman, Howard, Terry och Sylvester, men de brukar inte sluta prata bara för att jag kommer! Jag skulle nästan bli glad om de påpekade att jag har andra intressen än vad de har! Men de tiger, så fort jag är i närheten.”
Han satt i båset en stund och lät tårarna rinna, medan han letade i väskan efter näsdukar, men plötsligt blev han förskräckt när han såg att Baskervilles hund var borta. ”Det var den sista boken mamma gav mig innan hon gick bort!” viskade han förfärat. ”Den måste ha ramlat ur väskan när jag sprang in hit!” Han kände hur hjärtat slog hårt, så han reste sig upp för att leta efter den. När han öppnade dörren, sprang han in i någon.
”Där är du!” sa personen. ”Jag letade efter dig!”
Quirinus tittade upp och blev förvånad. Remus stod och såg på honom.
”Jag hittade den här boken på golvet utanför Binns klassrum”, sa han. ”Jag kikade och såg ditt namn, så jag gick till biblioteket. Men du var inte där, så jag gick runt för att se var du var.”
”Åh, jag upptäckte först nu att den var borta!” sa Quirinus när han såg att det var Baskervilles hund. ”Tusen tack! Jag trodde att Snape, eller någon annan elev från Slytherin hade tagit den!” Han tog emot boken och höll den tätt intill sig.
”Hur är det fatt?” frågade Remus försiktigt.
”Bara bra!” sa Quirinus raskt medan han lade tillbaka boken och stängde väskan ordentligt. ”Jag var bara orolig att den skulle förstöras, det är allt.” Han märkte att tonen var överdrivet glättig, men det kunde inte hjälpas.
”Vet du, Quirinus, det syns att något är fel.” Den äldre pojken såg bekymrad ut. ”Jag… jag ser att du har gråtit.”
Quirinus bet sig i tungan. Varför skulle han vara så lätt att läsa av? Innan han visste ordet av, rann nya tårar nerför kinderna. ”Det… det är så att… m-mina rumskamrater inte pratar med mig!” utbrast han. ”Det gör de inte annars heller, men nu är det som om de är rädda för att säga något när jag är i närheten!” Han sjönk ner på golvet och snyftade förtvivlat. ”Dessutom saknar jag mamma!”
Remus satte sig på huk och lade en tröstande arm om hans axlar.
”Jag vet att du gör det. Dumbledore berättade allt för oss”, sa han medkännande.
”Professor MacGyver talade om det för mig när han kom hem till mig och pappa”, viskade Quirinus. ”Jag hoppades att mina klasskamrater skulle förstå vad jag går igenom! Men de verkar inte fatta!”
”Det gör de säkert”, sa Remus. ”Fast jag måste medge att de visar det på ett konstigt sätt”, tillade han och rynkade på pannan.
”Det är inte bara de!” sa Quirinus sorgset. ”Alla elever från de olika elevhemmen, både yngre och äldre, stirrar på mig, men de tittar bort när jag upptäcker det. Om jag är artig och säger hej till någon, svarar de inte!”
Ingen av dem sa något på några minuter.
”Jag kan tyvärr inte förklara varför de andra eleverna håller på som de gör”, sa Remus medlidsamt. ”Men du ska veta att jag förstår hur jobbigt det är för dig. Så jag finns för dig, om du behöver någon att prata med.” Han log välvilligt.
Quirinus kände en enorm tacksamhet mot sin två år äldre vän och log genom tårarna.
”Tack för din hjälp”, sa han och reste sig upp.
Efter att ha tvättat av sig i ansiktet följde han med Remus ut, samtidigt som han kände sig lite bättre till mods.
______________________________________________________________


Tyvärr så verkar klasskamraterna och alla andra elever undvika Quirinus, genom att prata bakom ryggen på honom, stirra ut eller tittar på något annat. Ni får gärna spekulera om varför de gör så.

Remus förstår dock vad Quirinus går igenom, så han erbjuder sitt stöd på bästa sätt. Och det var tur att han hittade ”Baskervilles hund”. Tänk om Snape hade hittat den! Huuu!

Tack till Avis Fortunae som har kommit med tips!

Vilken mäktig start på kapitlet! Åh hu, vilken hemsk känsla att alla tystnar och tittar i tallrikarna när Quirinus kommer til matbordet. Du har beskrivit det så levande!

Och åh, det är så pinsamt när kompisarna upptäcker att Quirinus hört dem prata om honom. Jobbgt både för honom och dem. Men de borde ju inte prata om honom på det viset. Det känns dock inte som om de är elaka. De förstår helt enkelt inte, kan inte sätta sig in i Quirinus situation. En del vill återgå till vardagsliv så fort det bara går, även när något riktigt hemskt har hänt. Det betyder inte att man inte sörjer.

Jag skulle nästan bli glad om de påpekade att jag har andra intressen än vad de har! Men de tiger, så fort jag är i närheten.

Det här tycker jag är så gripande. Människan är en social varelse, så till den grad att man ofta hellre vill ha viss negativ uppmärksamhet än ingen alls.

TIPS (av korrekturläsnings-natur)

”Jag hittade den här boken på golvet utanför Binns klassrum”, sa han. ”Jag kikade och såg ditt namn, så jag gick till biblioteket. Men du var inte där, så jag gick runt för att se var du var.”

Tack och lov att Remus är mogen och kan visa empati. De flesta andra elever verkar ha hamnat i något konstigt flockbeteende där de är rädda för den som har sorg, inte vill kännas vid det hemska. Och deras konstiga beteende verkar smitta av sig. Värst är såklart Snape och Wincott. Ja, tänk om de hade fått tag i boken - det hade bara blivit för mycket för stackars Quirinus!

Jag är dig evigt tacksam att Snape inte kom och förstörde!

Det var ett super kapitel men jag tycker att du borde skaffa några mer vänner till Quirinus! Någon han kan vara med på lektionerna.



(ser nu att du har taggat mig två gånger )

Glad tredje december! Jag hoppas ni har en bra månad framför er! Här kommer en julklapp i förskott! Ett nytt färskt kapitel.

OBS! Ilska och tårar kan förekomma!

Avis Fortunae ♥


Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


__________________________________________________________



Kapitel 43


Dagarna gick och Quirinus försökte ignorera blickarna som de andra eleverna gav honom, även om det gjorde ont när han såg hur några pekade på honom medan de viskade med varandra. Men han visste att han hade Remus att prata med, så det var en tröst. Han gick omkring i biblioteket för att leta efter böcker som han behövde till läxan i trolldryckskonst, när någon sa:
”Så tråkmånsen är här igen!”
Quirinus vände sig snabbt om och kände hur en klump bildades i magen. Snape såg på honom med ett elakt flin.
”Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka”, sa han medan han strök det flottiga håret över ansiktet. ”Inte efter det Dumbledore berättade för oss!”
”Snälla, låt mig vara”, bad Quirinus, för han hade ingen lust att hamna i bråk.
”Nej, men så blanka ögon du har!” hånade Snape. ”Är det kanske för att du är så konstig?” Hans leende blev bredare. ”Som när du bröt ihop på professor MacGyvers lektion. Det är märkligt att du inte blev relegerad.”
En spänd tystnad sänkte sig mellan dem och Quirinus kunde känna hur kallsvetten bröt fram i pannan. Han såg sig nervöst omkring för att se om någon lärare var i närheten, men ingen syntes till. I ett försök att hålla rösten stadig sa han:
”Jag… jag gör dig ingenting. Du… du kanske ska s-söka upp Wincott? Han… han undrar nog var du… du är.”
”Bra försök, Quirrell!” Snape log triumferande. ”Men Russell är i uppehållsrummet och gör sina läxor, så han vet att jag är här. Så du kan gott och väl berätta varför du grinar var gång du är ensam!”
Quirinus kippade efter andan, för orden kom som ett slag i magen.
”V-vad menar du?” undrade han.
”Tja, jag har sett dig i korridorerna och på pojktoaletterna!” sa Snape. ”Du tror väl inte att jag har undgått att höra eller se dig? Men det är klart, du är en lipsill! Kan det bero på något särskilt?”
”Jag… jag… du ljuger!” väste Quirinus. Han försökte ta sig förbi, men den äldre pojken ställde sig i vägen.
”Tänk inte tanken!” viskade Snape hotfullt. ”Hela skolan vet vad som hänt med din mamma! Det är väl därför dina rumskamrater pratar bakom ryggen på dig! Jag har hört att de tycker det är konstigt att du inte visste något! Dumbledore sa att dina föräldrar inte berättade om sjukdomen för dig!” De svarta ögonen glimmade elakt när han tillade: ”Han säger att de gjorde det för att skydda dig, men jag vet bättre. De tyckte du var en liten barnunge som inte skulle klara av sanningen!” ”Snälla, sluta!” bad Quirinus förtvivlat. ”Jag vill inte prata om det!” I alla fall inte med dig! tänkte han.
Han blev allt mer ängslig och undrade var bibliotekarien, madam Pince, höll hus. ”Vad konstigt”, sa Snape med spelad förvåning. ”Jag har ju sett hur alla elever pratar men tystnar när du kommer förbi! Då sjunker du jämt ihop! Så du vill visst att någon ska säga något.”
Quirinus tittade ner i marken, eftersom han kände hur han rodnade. Varför skulle han vara så lätt att läsa av?


Innan han hann reagera, fick han en hård knuff så han föll till golvet.
”Låt bli!” vädjade han. ”Du… du har fel! Snälla, jag har det nog så jobbigt!” Till sin stora fasa kände han hur ögonen fylldes av tårar och synen blev suddig.
Ett illvilligt leende lekte på Snapes tunna läppar.
”Nu är tårarna på väg att rinna för dig! Och ingen av dina klasskamrater vill hjälpa dig. Men de umgås ju inte med en tråkig snorunge som läser och pressar blommor. Så erkänn att du lipar var och varannan minut, för att ingen bryr sig om dig!”
”Där har du fel!” fräste en ilsken röst.
Quirinus tittade upp och fick syn på Lily, som kom gående mot dem. Hon såg rasande ut när hon betraktade Snape och hennes smaragdgröna ögon sköt blixtar.
”Vem har sagt att du ska lägga dig i?!” frågade Snape snäsigt.
”I och med att jag är prefekt, så ingår det i mina uppgifter att ingripa om någon uppför sig illa!” svarade Lily kyligt. ”Därför drar jag av tio poäng från Slytherin. Lämna Quirinus ifred. Han har nog med bekymmer.”
”Värst vad du bryr dig om den där barnungen!” flinade Snape. ”Han vågar ju inte erkänna att han vill att någon ska säga något om hans lilla mamma!”
”Dumbledore sa åt oss att inte tjata på honom”, sa Lily strängt. ”Han får bestämma själv vem han vill tala med. Gå din väg om du inte vill att jag drar av fler poäng från Slytherin!”
”Visst, visst.” Snape log ett snett leende. ”Nu hade du tur, Quirrell! Akta dig bara för att få ett utbrott nästa lektion”, tillade han och vände på klacken.
Lily blängde ilsket efter honom.
”Att han aldrig kan sköta sitt!” muttrade hon. Hon vände sig mot Quirinus och hennes ansiktsuttryck blev mjukare. ”Hur mår du?” frågade hon vänligt när hon satte sig på huk.
”Inget… inget vidare!” Quirinus slog händerna för ansiktet, samtidigt som han kände hur en snyftning steg i strupen.
”Kom, så går vi ut på gården”, sa Lily och hjälpte honom upp, ”så du får lite lugn och ro.”


Väl ute stod de vid ett avskilt hörn, samtidigt som vindens isande kyla bet i ansiktet.
”Snape har rätt!” viskade Quirinus, och kunde inte hejda tårarna som svämmade över. ”Ingen av de andra eleverna bryr sig! Du har säkert också hört vad som hände på MacGyvers lektion?!”
Lily såg förbryllad ut.
”Jag tror det är bra om du berättar vad som hände innan jag kom”, sa hon försiktigt. ”För om jag ska vara ärlig, förstår jag ingenting.”
Quirinus snöt sig innan han redogjorde för henne vad Snape hade sagt och om de andra elevernas märkliga beteende. Han skämdes när han talade om utbrottet han hade fått på lektionen i försvar mot svartkonster.
”Så det är därför det känns som om Snape har rätt!” sa han när han var klar. ”Ingen förutom Remus och MacGyver förstår vad jag går igenom!”
”Jag vet att det är jobbigt för dig”, sa Lily och drog fram en näsduk som hon räckte till honom. ”Lärarna vet också att du saknar Mia.”
”Men… men… T-Terry sa ju att han tyckte det… var konstigt att jag ens går på lektionerna”, stammade Quirinus fram. "Och det är jobbigt när ingen pratar med mig, bara bakom ryggen, och tystnar när de märker att jag kommer, som Terry och de andra gjorde. Sedan smet de iväg!"
”De blev kanske obekväma när de såg att du hade hört dem”, sa Lily försiktigt. ”Du sa ju att professor MacGyver förlorade sin mamma när han var femton år, eller hur? Då kan han stötta dig, i och med att han har varit med som samma sak. Och jag vill gärna hjälpa dig! Så det är bara att komma fram till mig när du vill prata om Mia.”
”Tack, Lily”, viskade Quirinus. "Det är en annan sak också ...”
”Vadå?" undrade Lily vänligt.
"Snape gjorde sig lustig över att mina föräldrar inte berättade om sjukdomen för mig!" viskade Quirinus och en snyftning skakade honom på nytt. "Han säger att de tyckte jag var en liten barnunge som inte skulle klara av sanningen!”
Lily såg genast rasande ut och ögonen brann av ilska.
”Det var det dummaste han någonsin sagt!” spottade hon fram. ”Att han bara har mage att säga så! Jag ska prata med professor McGonagall om saken så fort jag ser henne!”
”Men… men då råkar du illa ut!” viskade Quirinus förfärat. ”Jag… jag kan inte…”
”Låt mig ta hand om det”, avbröt Lily bestämt. ”Snape har då stor respekt för lärarna, så han lär inte vara så kaxig när de får veta vad han har gjort dig.” Hon lade en hand på hans axel. ”Jag vill hjälpa dig. Jag är inte rädd för Snape, så låt mig prata med McGonagall. Snälla?”
”Du får väl göra det”, mumlade Quirinus. ”Det är snällt att du vågar prata med mig”, tillade han och log genom tårarna. Lily log tröstande innan hon ledde honom in i slottet.
”Jag måste kila iväg till min lektion i forntida runskrift”, sa hon. ”Klarar du dig själv?”
”Ja då.” Quirinus pressade fram ett leende. ”Jag håller mig undan från Snape och hans vänner.”
”Bra. Säg också till någon av lärarna om det blir bråk.” Hon gav honom ett sista varmt leende innan hon skyndade iväg.
_____________________________________________________________________


Tyvärr fick Snape vara med och bråka. Som tur var, ingrep Lily i god tid och drog av poäng från Slytherin! En riktig lejoninna är vad hon är!

Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten och kommit med tips!

Så fantastiskt bra kapitel. Snape är elak som ett troll och Lily är underbar. Allt är otroligt välskrivet och jag hittar inga tips alls den här gången. Tack för att jag fick korrekturläsa!

Alltså, hur kan Snape vara så elak? Vad driver någon att bete sig så, att verkligen leta efter den allra svagaste punkten? Som att Quirinus inte fick veta om Mias sjukdom. Att Snape måste påpeka det! Helt rätt att han fick poäng-avdrag, men det är ju inte tillräckligt straff för hans beteende. Hoppas lärarna får reda på det här nu av Lily. Snape borde skickas till rektorn!

Längtar till nästa kapitel ♥

Jätte bra kapitel! Bra att Lily ryckte ut och hjälpte Quirinus. Alla andra kapitel var lika bra❤ Hann bara inte kommentera.

Förra fredagen fick Quirinus tyvärr problem med Snape, som såg sin chans att vara elak. Lyckligtvis kom Lily till undsättning. Även hon erbjuder sitt stöd åt Quirinus, och hon är inte rädd för att prata med honom.
Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 och Trezzan ♥



ginnymollyw ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________________________________


Kapitel 44


Quirinus såg hur Lilys mörkröda hår försvann runt ett hörn, innan han återvände till biblioteket. Medan han gick, tänkte han på vad som hänt. Lily hade verkligen varit modig som sagt emot Snape, och vad som var bra var att hon erbjöd sig sitt stöd. För ett ögonblick mindes han vad som hänt när han träffade henne första gången, dagen efter att han mött James, Sirius och Peter.

Quirinus vandrade omkring i korridorerna efter lektionen i trollkonsthistoria. Den här fredagseftermiddagen var han ledig, så han tänkte att han skulle plocka några blommor som han kunde pressa efter att läxorna var klara. Han blev glad vid tanken. Men när han gick mot entrén, kände han hur han föll framlänges. Han flämtade av smärta när han slog hakan i golvet och som om det inte räckte, öppnades väskan och alla saker spred sig över golvet. Innan han visste ordet av, sa någon:
”Oj, så klumpig man kan vara! Tänk att du inte ser var du sätter fötterna.”
Quirinus tittade upp och fick en klump i magen när han såg vem som kom gående mot honom. Snape flinade hånfullt och ögonen lyste av illvilja. Quirinus reste sig mödosamt upp på knä och tog sig för hakan.
”Det var ditt fel!” sa han. ”Du satte krokben för mig!”
”Oj, oj! Är tråkmånsen på dåligt humör?” frågade Snape. ”Fast det är klart, jag ser ju nu att du är lika lång som en femåring, så därför såg jag dig inte! Är du säker på att du har hamnat rätt?”
Det sved i halsen, men Quirinus svalde hårt för att inte börja gråta.
”Har inte dina föräldrar lärt dig att det är oartigt att inte svara på frågor?” väste Snape hotfullt och grep tag om hans krage. ”Släpp mig!” bad Quirinus, som märkte att kallsvetten bröt fram i pannan. ”Jag… jag gör dig inget!” Han svalde hårt innan han tillade: ”Du bråkade med mig igår! Räcker inte det?” Snapes leende blev elakare.
”Ska du börja grina nu?” utropade han förvånat. ”Vilken lipsill du är!”
Steg hördes och Wincott kom fram till dem med ett försmädligt grin.
”Undrar hur du fick ner dina saker, du som är höjdrädd!" skrattade han.
”Några pojkar från Gryffindor hjälpte mig!” Quirinus försökte vrida sig loss, men det gick inte. ”Låt mig gå! Jag… jag måste hinna göra mina läxor.”
”Försök inte ljuga!” väste Snape. ”Du tog inte vägen till Ravenclawtornet! Du var på väg ut!”
”Du ska väl plocka fler fåniga blommor!” Wincotts hånfulla skratt ekade i korridoren.
Quirinus såg sig omkring efter någon lärare, men ingen annan än han och de två fjärdeårseleverna befann sig vid slottsporten.
”Du verkar ju vara förtjust i blommor”, sa Snape med silkeslen röst. ”Varför låter du oss inte visa dig några växter i förbjudna skogen?”
Quirinus kände hur han fick kalla kårar. ”Det… det kan jag inte!” sa han med svag röst. ”D-då blir l-lärarna arga på mig! Det är förbjudet att vara där!”
”Värst vad du darrar på läpparna!” hånade Snape. ”Tillhörde ingen av dina föräldrar Gryffindor?”
”Mamma… mamma är mugglare”, sa Quirinus. ”Snälla, släpp mig!”
”Din mamma har alltså inte gått här”, sa Snape elakt. ”Och din pappa då? Var han en mesig typ som tillhörde Hufflepuff? Inte undra på att du är höjdrädd!”
Quirinus svarade inte, för han hade fått en klump i halsen, eftersom han inte gillade Snapes tonfall. Han visste mycket väl att hans pappa inte heller var så intresserad av quidditch, och de var båda försiktiga när det gällde höga höjder.
”Vänta lite, Severus!” utropade Wincott plötsligt. ”Min mamma har ju sett hans pappa på Sankt Mungos!”
”Ja, det stämmer!” Snape log hånfullt. ”Hon och min mamma är ju ett år äldre än honom! Mamma berättade att hon såg hur han snubblade när han skulle gå till Ravenclawbordet!” Han kastade en elak blick på Quirinus och tillade: ”Då är ni båda lika klantiga och tråkiga! Han pluggade säkert också hela dagarna, som du gör nu!”
”Det… det är inte sant!” Quirinus kippade efter andan för att inte börja gråta. ”Min… min pappa är inte tråkig!” Till hans stora fasa började tårar rinna ner för kinderna.
Snape och Wincott utbytte skadeglada blickar med varandra. ”Kan ni inte låta mig vara?!” bad Quirinus efter några sekunders tystnad.
”Inte förrän vi har visat dig växterna i den förbjudna skogen”, sa Wincott innan han skrattade elakt.
”Eller varför inte låta honom se allt sjögräs i sjön!” Snapes flin blev spydigare.
”Jag vill inte det!” utbrast Quirinus, som lät höra en snyftning. ”Släpp honom!” fräste en röst plötsligt.
Steg hördes och en flicka med långt mörkrött hår blängde ilsket på Snape och Wincott när hon kom gående mot dem. Hennes smaragdgröna ögon lyste av vrede.
”Nej, men är det inte James Potters vän?” sa Snape med silkeslen röst. ”Var gör du här?”
”Jag hörde när han frågade om ni inte kunde låta honom vara!” svarade flickan. ”Och ni hade antingen tänkt ta honom till skogen eller sjön! Varför bråkar ni två med honom? James berättade hur elaka ni var igår. Då ska ni väl inte fortsätta nu också?!"
Snape släppte taget om Quirinus, som kände sig darrig.
”Vad arg man kan bli”, sa Wincott med ett försmädligt flin.
”Tänk att du skyddar lipsillar!” sa Snape. ”Han är ju en riktig fegis!”
”Det är ni som är så osäkra på er själva, att ni måste ge er på yngre elever.” Flickan lät allt kyligare på rösten. ”Men vad kan man förvänta sig, när du, Wincott sover på lektionerna, medan Snape får bli generad över dig?”
De äldre pojkarna rodnade kraftigt.
”Vi går”, muttrade Snape, som såg förödmjukad ut. Han vände sig till Wincott och väste: ”Att du alltid ska vara så korkad!” Därefter gick de.
Flickan drog fram sin trollstav och samlade ihop Quirinus saker, som hade ramlat ur hans skolväska.
”Är du okej?” frågade hon vänligt.
”Jag… jag vet inte!” viskade Quirinus. ”Snape satte krokben för mig, och han får mig att bli rädd!” Han snöt sig och tillade: ”Jag fattar inte vad jag gör för fel!”
”Du gör inget fel”, sa flickan tröstande och hjälpte honom upp. ”Snape är bara kaxig.” Hon höll fram en hand och sa: ”Jag heter Lily, förresten. Lily Evans.”
”Quirinus Quirrell”, mumlade Quirinus och tog hennes hand. ”Hur… hur känner du James Potter?”
”Vi tillhör samma elevhem”, svarade Lily, och rodnade lite. ”Som jag sa, talade han, Remus, Peter och Sirius om allt för mig i går. Du är inte alls tråkig, bara för att du gillar blommor och böcker.”
Quirinus log genom tårarna.
”Du är en av de få som tycker så”, sa han. Han blev dock väldigt dyster när han tänkte på sina föräldrar. ”Det är bara det… att de s-sa så elaka saker om min pappa!” Han började gråta på nytt. ”Förlåt!” sa han. ”Men jag…”
”Be inte om ursäkt”, avbröt Lily vänligt men bestämt. ”Tala om för mig vad som hände innan jag kom.”
Quirinus tvekade ett par minuter innan han motvilligt redogjorde för henne vad hans fiender sagt. När han var klar, sa Lily:
”Du ska inte bry dig om dem. De är bara två fega småpojkar. Jag följer dig till professor Flitwick, så kan vi prata med honom. Om du vill, kan du komma till mig James, Sirius, Remus eller Peter. För ingen ska behöva vara ensam.” Hon såg tveksam ut, innan hon fortsatte: ”Jag… jag har sett att du inte umgås med dina rumskamrater.”
Quirinus suckade.
”Det är nog för att de tycker jag är konstig”, sa han. ”Men jag är glad att du och James, Sirius, Peter och Remus pratar med mig.”
Lily lade en tröstande hand på hans axel och tillsammans styrde de stegen mot Flitwicks kontor.


Quirinus log åt minnet medan han hittade böckerna han behövde.
”Hon visade tydligt att hon inte brydde sig om hur annorlunda jag är jämfört mina klasskamrater”, sa han för sig själv när han lämnade biblioteket. ”Det är även tur att hon inte är rädd för att prata med mig.” Han kände en enorm tacksamhet mot både Lily, Remus och MacGyver. ”Jag hoppas bara pappa får samma stöd”, mumlade Quirinus. Ögonen fylldes av tårar, för han hade inte haft tid att skriva till sin pappa sedan han kom tillbaka till Hogwarts. Han svalde hårt medan han skyndade iväg för att hinna till lektionen i förvandlingskonst. ”Jag får skicka en uggla till honom så fort jag är klar med mina läxor. Då vet han att jag tänker på honom.” Han kunde dock inte hejda tårarna som rann nerför kinderna igen.
________________________________________________________________________


Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!
Ja, nu fick ni veta hur det gick till när Quirinus och Lily träffades första gången. Som ni märkte, nämnde Wincott att hans mamma jobbar på Sankt Mungos. Det är hon som är vän med Snapes mamma, som man får läsa om i kapitel 22
Snape nämner också att hans mamma såg Nathan snubbla på väg till Ravnclawbordet. Den händelsen nämns i kapitel 21* och kapitel 24.

*Då är det skrivet ur MacGyvers perspektiv.

Jag är väldigt nöjd med att gjorde Snapes och Wincotts mammor till vänner. Om man läser mellan raderna, så har de båda mobbarna varit vänner sedan barns ben, och det är inte dumt!

Blir lite kortare kommentar idag eftersom jag sitter på ett skakande tåg

Men Lily fortsätter att vara underbar och det märks att mobbarna har respekt för henne! Ja, fortsätter är kanske fel ord eftersom det rör sig om en tillbakablick men jag hoppas du förstår ❤

Hittade ett tips men kan inte färgmarkera:

Det gäller kapitlets fjärde mening, där jag tror man kan plocka bort ordet 'skett'.

Nu väntar jag på nästa kapitel, och är glad att Quirinus har några fina vänner som står upp för honom! Han är så omtänksam som tänker på att Nathan också behöver stöd ❤

Nu kommer ett till kapitel, skrivet ur Nathans perspektiv.

Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Ellpotter09 Trezzan och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________________


Kapitel 45


Nathan stirrade ut genom fönstret där han satt i köket hemma hos sin mor. Han suckade när han såg hur tunga regndroppar föll mot marken och han kände sig dyster. Det hade gått några veckor efter Mias begravning och han hade inte hört något från sin son. Nicole satte sig vid bordet och serverade lite te.
”Hur känner du dig?” frågade hon försiktigt.
”Inget vidare”, svarade Nathan medan han tittade ner i sin tekopp. ”Det är tomt hemma, sedan Quirinus åkte tillbaka till Hogwarts. Han har inte ens hört av sig!” En tår rann nerför hans ena kind men han struntade i det. ”Jag undrar om han fortfarande är arg på mig?!”
”Han försöker nog jobba med skolarbetet”, föreslog modern försiktigt. ”Du vet, han gör nog sitt bästa för att hinna ikapp sina kamrater, och för att han ska tänka på annat än Mia? Jag tror inte han undviker dig”, tillade hon vänligt. ”Visst, han blev arg när han fick veta det, men sedan insåg han att vi alla ville skydda honom. Vi gav Mia vårt ord.”
”Jag vet”, mumlade Nathan. ”Men det är inte allt.” Han fick kalla kårar längs ryggraden, för han kunde inte glömma synen av Quirinus, som sov i badkaret, vilket fick honom att darra av skräck. ”Jag tänker fortfarande på vad som kunde ha hänt om jag inte hade kommit in i badrummet i tid!” sa han med sprucken röst. ”Tänk… tänk om han gör något liknande på Hogwarts?!”
”Nej, nu får du lugna dig!” Nicole såg förskräckt ut. ”Du sa ju själv att han inte hade sovit så bra, och det var därför han råkade somna i badkaret.” Hon lade en hand på Nathans arm. ”Försök förstå att han är förvirrad, men lärarna håller säkert ett öga på honom, tror du inte det. Du sa ju att din gode vän Richard jobbar där, eller hur? Han var ju bara femton när hans mor dog, så han kan säkert hjälpa Quirinus.”
”Det… det har du rätt i”, sa Nathan. ”Jag… jag får försöka hålla modet uppe. Jag måste vara stark för hans skull.”
”Det måste vi alla vara”, sa Nicole eftertänksamt. Hon tog en klunk te innan hon reste sig upp. ”Om du vill kan du sitta kvar här, medan jag går och hänger tvätten innan vi ska äta.”
”Tack mamma”, mumlade Nathan.
När han hade blivit ensam, snurrade tankarna i huvudet på honom och han frös inombords, så han lät händerna sluta sig om tekoppen i hopp om att få lite värme. Det var inte bara oron för sonen som gjorde honom illa till mods, utan även ensamheten. När Mia levde, brukade hon vara den som vaknade först, och då tände hon lampan för att läsa en stund. Nathan svalde hårt, för han saknade verkligen sin hustru. Tystnaden i huset var outhärdlig och jullovet kändes väldigt avlägset. Den enda gången han känt sig så här rädd och ensam, var när han började sitt första år på Hogwarts.


Tåget saktade ner efter flera timmar. Nathan samlade ihop sina böcker i kofferten innan han lämnade sin kupé. Under hela tågresan hade han suttit med några tredjeårselever, som hade talat om att de tillhörde Gryffindor. Med tanke på att de var äldre, hade de ägnat resan åt att prata med varandra, så Nathan fick fördriva tiden med att läsa en av sina skolböcker. Han såg hur de äldre eleverna började gå mot några vagnar, så han följde med dem.
”Vad gör du?” frågade en av pojkarna som han hade delat kupé med, och såg storögt på honom.
”Jag tänkte jag skulle följa er till droskorna”, svarade Nathan, förbryllad över den äldre pojkens ansiktsuttryck. ”Det är väl så man tar sig till slottet?”
”Vi som är äldre tar vagnarna till skolan”, sa pojken. ”Du och de andra förstaårseleverna ska åka med båtar till skolan.” ”Båtar?!” Nathan kände hur hjärtat for upp i halsgropen. ”Ska… ska vi åka… på… vattnet?” Han blev genast kallsvettig.
”Ja, vad trodde du?” Tredjeårseleven skakade på huvudet med ett vänligt leende. ”Ni ska inte flyga med båtarna.”
Han gick iväg med raska steg.
”Förstaårselever hitåt”, ropade någon plötsligt och Nathan började motvilligt gå åt det håll rösten kom ifrån.
En lång trollkarl med kastanjebrunt hår log vänligt och gjorde ett tecken att alla elever skulle följa honom nerför en brant stig. Efter en liten stund kom Nathan och de andra förstaårseleverna fram till kanten av en svart sjö, och på andra sidan syntes ett jättelikt slott.
”Det får inte vara mer än fyra i en båt”, sa trollkarlen som hade lett dem till sjön. ”Ta plats nu.”
Nathan tvekade några sekunder innan han satte sig i en båt, medan det knöt sig i magen.
”Är… är det säkert att sitta här?” frågade han ängsligt.
”Vid Merlins skägg!” utropade någon. ”Hur gammal är du?!” Nathan vände sig om och fick syn på en flicka som satt bakom honom. Hon såg på honom med isblå ögon och hennes blick var föraktfull.
”Vad… vad menar du?” undrade Nathan.
”Som du gnäller, kan man tro att du aldrig har åkt båt förut”, svarade flickan med högdragen röst. ”Är du mugglarfödd?” tillade hon.
”Nej, det är jag inte”, sa Nathan i ett försök att vara artig. ”Jag… jag vill bara inte att något ska hända.” ”Han tvekade innan han fortsatte: ”Jag vet inte vad som finns i vattnet… eller hur djupt det är.”
Flickan himlade med ögonen och sa:
”Vilken fegis du är! Du skulle då inte passa i Slytherin. Elva år och rädd för att vistas på djupt vatten! Ja, mycket ska jag uppleva! Och vi ska gå i samma årskurs.”
Nathan kände hur han rodnade av förödmjukelse, för han hade aldrig seglat förut, så flickan hade dessvärre rätt.
En pojke med finnigt ansikte satte sig bredvid flickan, och av hans min att döma, hade han hört hennes förolämpningar, för ett försmädligt flin lekte på hans läppar.
”Du har rätt”, sa han. ”Han låter som en riktig vekling!”
Flickan log nedlåtande.
”Ja, verkligen! Och du undrar om det är djupt! Ja, du är verkligen en liten räddhare!” Hon skrattade elakt.
Nathan svalde hårt, samtidigt som han kände hur det sved i strupen.
”Bråka inte där borta!” ropade trollkarlen framför dem strängt. ”Det är inget fel att fråga om man är osäker. Be om ursäkt nu.”
”Förlåt”, sa flickan med uttråkad min.
”Det var bättre”, sa trollkarlen. ”Se så, skynda er nu.”
När alla elever hade fått en plats, sattes båtarna i rörelse.
Flickan böjde sig fram mot Nathan och väste:
”Ja, det är bra att du håller fast dig ordentligt! Snart är vi ute på djupt vatten.” Hennes smil blev spydigare. ”Själv tycker jag om att bada.”
Nathan riktade blicken mot slottet och kramade kanten hårt så att knogarna vitnade, samtidigt som han bad en tyst bön att allt skulle gå bra.


Minnet av den dagen fick Nathan att rysa, och han blev inte alls förvånad över att flickan och pojken med det finniga ansiktet hade hamnat i Slytherin. Han suckade och drack sitt te. Nicole kom tillbaka och de lagade mat under tystnad. Efter middagen sa Nicole:
”Jag tycker det är bättre att du sover här i natt. Så slipper du vara ensam.”
”Det är snällt av dig mamma, men jag vill helst inte besvära dig”, sa Nathan medan han rengjorde tallrikar och glas med trollstavens hjälp.
”Det är inga besvär!” försäkrade modern vänligt. ”Du behöver lite sällskap.” Hon svängde på staven för att låta en sop svepa över golvet och tillade: ”Du kan åka hem och hämta dina kläder om du vill, medan jag gör i ordning gästrummet.”
”Du har faktiskt rätt”, erkände Nathan. ”Jag kan lägga en formel på alla blommor, så att de inte vissnar.”


Efter ett par minuter var Nathan hemma hos sig och packade ner kläder och ombyten han behövde. När han var klar med det, hördes en knackning på fönstret till köket. En grå kattuggla satt och såg på honom med ett kuvert i näbben. Nathan tog emot det, och såg att det var Quirinus handstil, vilket gjorde honom förvånad, men också glad, så med ivriga fingrar vecklade han upp brevet.

Käre pappa!
Jag är ledsen att jag inte har kontaktat dig sedan jag kom tillbaka till Hogwarts. Jag har försökt hinna ikapp allt skolarbete, men det är svårt. Jag saknar mamma så mycket! Lärarna verkar förstå, för de skäller inte på mig. Hoppas du får stöd av farmor och moster Marie, så du slipper vara ensam. Jag skriver snart igen.
Hälsningar Quirinus.

En våg av lättnad sköljde över Nathan när han hade läst klart meddelandet.
”Mamma hade rätt!” viskade han. ”Quirinus har bara försökt tänka på annat, så det var därför han inte kontaktade mig.” Han vek ihop brevet och lade det i fickan på sin jacka. ”Han verkar då inte arg på mig och det är bra.”
Utan att tveka, tog han fram pergament, fjäderpenna och bläck. Nathan slog sig ner vid köksbordet och började genast skriva.

Min son!
Ditt brev kom ikväll och det är jag glad för! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och Mia. Din farmor låter mig bo hos henne ett tag, så oroa dig inte för mig. Jag lovar att när du kommer hem under jullovet, ska vi besöka din mors grav, så ofta du vill. Ta hand om dig. Även om saknaden efter dig är större än någonsin, är jag glad att du sköter ditt skolarbete.
Hälsningar pappa.

Nathan läste igenom brevet och kände sig nöjd, så han rullade ihop det. Ugglan tog emot det och flög iväg. Därefter samlade han ihop sina saker och åkte till sin mor.


Väl tillbaka hos modern, tog han en varm dusch och gick sedan till gästrummet. Så fort han hade krupit i säng, läste han om brevet Quirinus hade skrivit.
”Huvudsaken är att han mår bra”, mumlade Nathan och vek ihop pergamentet. Han lade sig ner, samtidigt som tröttheten tog över. ”Mamma har rätt i att vi måste vara starka för Quirinus skull. Mia vill nog det också.”
Efter några minuter blev ögonlocken tunga och han sov djupt, lugnare än tidigare.
____________________________________________________________________



Ja, det var inte någon snäll tjej som Nathan blev tvungen att dela båt med! Som tur var, sa den äldre trollkarlen ifrån.

Ni undrar kanske varför MacGyver inte ingrep som han gjorde i kapitel 21 och 24. Jag tänker mig att han sitter i en annan båt, alldeles för långt för att se och höra vad som händer.
Annars hade han självklart gett näbbgäddan svar på tal! (Även killen med det finniga ansiktet hade fått sig en rejäl utskällning, för om ni går tillbaka till kapitel 21, har Richard en hel del skinn på näsan!)

Ni förstår nog varför Nathan blir ängslig i återblicken.
Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!

Eftersom julen närmar sig, kommer jag ta en lång paus. Det är så mycket på jobbet nästa år, så det kanske blir uppehåll i flera månader. Så jag ber er att ha en stor portion tålamod. Förbered er på att pausen kan bli riktigt lång.