Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Det undrar jag också

Jäpp man undrar över det xD

Först och främst: TACKTACKTACK FÖR ALLA ERA FANTASTISKA, UNDERBARA KOMMENTARER! Ni är så snälla och jag hade aldrig orkat skriva klart denna FF utan er pepp. Tack till er som kommenterar varje kapitel, som tummar upp och som ugglar till mig om FF:en. Det är ni som gör detta värt. Efter nästa kapitel är det bara två kvar, och jag blir nästan lite ledsen av det. Det har varit ett sånt fint stöd att ha era kommentarer här.

Men nu, till detta kapitel.

Usch. Det här kapitlet har jag arbetat med alldeles för länge. Senast idag skrev jag om hälften.

Jag tycker att det är så svårt att skriva sådana här scener. Jag behöver verkligen träna på det. Från början tänkte jag skriva utan denna typen, men jag kände att den passade in för bra, så jag försökte helt enkelt så gott jag kunde.

All kritik tas JÄTTETACKSAMT emot. Blir verkligen bara glad, även om er kommentar bara är "det tredje stycket är skitdåligt", så blir jag tacksam.

Varning för vissa obehagliga saker (skriver i spoiler - läs om ni vet med er att ni tycker att vissa saker är obehagliga att läsa om. Det handlar enbart om beskrivningar av våld. Den innehåller spoilers)



Så, without further ado, det är dags för det tjugofjärde kapitlet. Jag hoppas att ni gillar det, trots att det är lite våldsamt, och att jag inte är bra på att skriva sådana här scener.

Kap. 24
Striden

”Jag sade ju att larmet fungerade som det skulle, Vincent,” snäste Sasana med Kevins röst. Kevin spärrade upp ögonen, uppenbarligen förvånad över att stå öga mot öga med en bild av sig själv.
Vincent – i Saras kropp – tittade på de flyende med Saras stora, vanligtvis vänliga ögon hopknipna till smala springor.

”Nå, vad har vi här?” nästan väste han fram.
”Pappa, snälla,” bönade Sara. ”Varför gör du det här?”
”För att du ska ha någon framtid! Mugglarna växer sig starkare för varje år och magikerna drar sig undan mer och mer. Trollkarlsvärlden är under attack, men ingen vågar göra något åt saken. Vi blir färre och färre – de blir fler och fler. Vi släpper in dem på våra skolor! Vet du vad de skulle göra om de hittade någon av oss på sina skolor? De skulle döda oss!”
”Och då vill du splittra oss ännu mer?”
”Jag gör bara vad som behövs! Kämpa inte emot – ni behöver inte vara våra fiender,” sade han i ett hotfullt tonläge.
”Kan vi bara få det här överstökat, Vince?” muttrade dödsätaren som såg ut som Brian.
”Snart, Calvin. Jag tänker inte döda barn som inte vet bättre.”
”Åh, vi vet allihopa vart det här kommer sluta,” sade Ellina upprört. ”Kevin, spring till arkivet – Celeritate Maxima!”

Vid tidigare tillfällen som Ellina hade använt trollformeln hade hon alltid använt den på sig själv, men nu använde hon den uppenbarligen på Kevin. Efter ett ögonblicks tvekan upplöstes han i vad som för en oaktsam betraktare såg ut som tomma intet. En svischande rörelse for genom träden, och det enda som skvallrade om hans framfart var fotavtryck och avbrutna grenar.
”Stoppa honom!” röt Vincent till. ”Låt honom inte nå skolan!”
Alyssas avbild satte av i full fart, men hon hamnade hopplöst efter den redan normalt sett snabba pojken som nu inte ens syntes till på avstånd.

”Det där borde du inte ha gjort,” muttrade Calvin, Brians avbild, genom hårt hopknipna käkar. ”Cruc-”
”Expelliarmus!” ropade Alyssa ut och slet fram sin trollstav ur ärmen där hon hade hållit den gömd. Calvins trollstav flög iväg och rådvill stod han med uppspärrade ögon. ”Petrificus Totalus!” följde Ellina upp, och Calvin föll bakåt med glasartad blick och dunsade ned i marken.

Sasana, som fortfarande såg ut som Kevin, gick till våldsam motattack. En lamslagningsbesvärjelse tvingade ned Brian på knä, varefter hon vände sig mot Jeri. Med både snabbhet och precision blev Jeri hårt ansatt av en tirad av besvärjelser, men lyckades, till sin egen förvåning, hålla undan dem. Under tiden försvarade sig Vincent mot Ellinas fortsatta attacker och Astrid försökte febrilt komma på hur hon skulle kunna bidra till striden. Ellina skrek till när hon träffades av en stöt från Vincent, och det var tillräckligt för att han skulle kunna vända bort blicken från deras duell för en tiondels sekund.

Han slösade inte bort tillfället.
”Finite Incantatem!”
Vincent – med Saras röst – ropade ut trollformeln, och Calvin vaknade sakta till liv: först ett finger, sedan rörde han på hela armen, och snart hade han återfått så mycket rörlighet att han lyckades ta sig upp i halvsittande ställning. Astrid försökte sig på några enkla lamslagningsbesvärjelser mot Vincent, men han hade inga större problem med att vifta bort dem trots att han inte släppte fokus från Ellina, som han tycktes se som det riktiga hotet.
Under tiden sköt Sasana iväg en lamslagningsbesvärjelse som lyckades bryta igenom Jeris försvar och skickade honom flygande bakåt in i ett träd. Han segnade sakta ned mot marken, och Astrid sköt honom bara en snabb blick för att se att han andades, innan hon skickade ut en rad stötar mot Vincent, som för första gången skiftade fokus mot henne. Med hjärtat i halsgropen fann hon sig snart desperat rabblande ”protego” i en hastighet hon aldrig hade varit i närheten av förut, medan Vincents attacker avlöste varandra. Alyssa försvarade tappert Jeris till synes medvetslösa kropp från Sasanas aggressiva angrepp.

Under tiden dök Calvin, som nyss återfått känseln, mot sin trollstav och nådde den precis innan flera lamslagningsbesvärjelser från Sara nådde honom. Med väl invanda rörelser parerade han enkelt hennes attacker, och reste sig smidigt. En träff från Alyssa fick Sasana att skrika högt, innan hon gick till ett febrilt angrepp mot Sara, som under attackerna från både Calvin och Sasana såg ut att närma sig bristningsgränsen. Astrid kände att hon var tvungen att hjälpa henne, men skulle hon överge Ellina så skulle Vincent lyckas hitta en glipa – hon bara visste det. Ellina var duktig – men inte så duktig. Alyssa tycktes ha försvunnit, och Astrid tittade sig förvirrat omkring.

Helt plötsligt såg hon henne. Alyssa dök upp bakom dödsätarna med ett självsäkert uttryck. Astrid fick panik. Var det Jennara som var tillbaka?

Alyssa mötte hennes blick och log ett leende som besvarade hennes funderingar.

”INCENDIO!” vrålade hon, och en våg av eld strålade ut från hennes trollstav. Sasanas rock gick upp i lågor, och vrålandes av panik började hon springa i vad som verkade vara en totalt oberäknelig riktning, samtidigt som hon träffades av flera stötar från Saras trollstav. Calvin och Vincent slängde sig ur vägen från hennes okontrollerade flykt, och Astrid såg en öppning.
”Petrific-”
Astrid avbröts av en snabb stöt som Calvin hade lyckats skicka ut. Hennes trötthet gjorde henne långsam, och de erfarna dödsätarna verkade vara betydligt piggare.
”Petrificus totalus!” ropade Vincent ut där han rullade på marken, och den hånleende Alyssa, som verkade ha underskattat sina motståndare, förstenades där hon stod.
Jeri kämpade sig omtöcknad upp i sittande ställning.

Vincent tittade mot dem med mord i blicken.
”Stupefy!”
Astrid, som var i full färd med att gå till motangrepp mot Calvin, flög bakåt, men lyckades – knappt - behålla greppet om sin trollstav. Hon landade på en rot, och kände hur luften gick ur henne. Flämtande blinkade hon bort tårarna, för att se Vincent som hade bytt mål till Ellina.
”Stupefy!”
Ellina försvarade sig tappert, men svett hade börjat formas på hennes panna, och hon verkade alltför utmattad för att svara på attacken. Astrid tittade på henne genom halvslutna ögon. Det var över. Allt hängde på Kevin nu, att han skulle hinna. Hennes tankar avbröts av en ny attack från Vincent, en snabb stöt i hennes bröstkorg, innan han vände blicken mot Jeri, som precis lyckats resa sig och gjorde sig redo för att gå till angrepp.

”Sectumsempra!”
Jeri föll ihop som en marionettdocka. Han hamnade i en hög på marken och stönade av smärta. Långa, röda sår formades över honom där han halvlåg, knappt vid medvetande, bara några meter från Astrid. Blod strömmade ur honom. Hon kände hur det sista hoppet började lämna henne Hur kunde de vara så dumma? Att ge sig in i en duell mot vuxna magiker, som säkert utkämpat hundratals dueller. Tårar formades i hennes ögonvrå. Hon måste… Hon måste fortsätta. För Jeris skull. Han låg döende bredvid henne, och hon var relativt oskadd.

Hon stålsatte sig. Hon skulle resa sig. Men det var som om all kraft hade runnit ur henne. Hon ville resa sig upp, men musklerna reagerade inte. Det var mer än bara en lamslagningsbesvärjelse – hon var helt utmattad. Vartenda uns av energi hade förbrukats för länge sen, och till och med sparlågan hade dött ut.

Hon funderade över vart Brian hade tagit vägen. Vart var han, och varför hjälpte han dem inte?

Sara, som tillsammans med Ellina var den enda som fortfarande stod upp, skrek till när hon såg blodet runt Jeri och sprang mot honom i panik. Helt plötsligt stoppades hon som av en osynlig vägg, och kort därefter föll hon ihop i ett våldsamt, skakande anfall.
”Crucio!” Calvin höll ut sin trollstav mot Sara som låg och vred sig ryckigt på marken. ”Crucio, crucio, crucio,” fortsatte Calvin med en vansinnig biton. ”CRUCIO!”
Sara skakade våldsamt och skrek, ett högt, gällt skrik.
”CRUCIO!”
Saras tårar blandades med ynkliga skrik. Rädslan i hennes röst skrämde Astrid, och Vincent avbröt sin attack mot den utmattade Ellina, som sjönk ned på knä, och vände sig mot Calvin.
”Sluta,” röt Vincent högt. ”Det räcker! Det är över.”
Calvin tycktes inte höra honom. Med en outsinlig energi höll han fortfarande trollstaven utsträckt.
”CRUCIO!”
Sara hulkade och gråten forsade fram. Hon ryckte krampaktigt, och trots att hon skrek kom bara ett torrt, kraxande läte ur hennes hals.
”DET RÄCKER, CALVIN!” röt Vincent åter.
Calvin stirrade bara mot Sara med svarta ögon och med ett rasande ansiktsuttryck.
”CRUCIO!”
”CALVIN!”
”CRUCIO!”

”AVADA KEDAVRA!”

Rösten tillhörde Sara, men det var uppenbart att det inte var hon. Rädslan och hatet i rösten fick både Astrid och Ellina, som reste sig på skakiga ben, att direkt inse att det var Vincent.
Mannen bakom Brians utseende framträdde sakta. Brians röda hår mörknade och blev nästan svart, och hans breda ansikte smalnade långsamt av. Ett långt ärr trädde fram som nådde från ögonbrynet till mungipan.
Livlöst, med en grå ton i ansiktet, föll han raklång fram i mossan.
Han rörde sig inte.

Vincent kröp sakta fram till Sara, som fortfarande skakade i efterdyningarna av attacken. Hon grät hejdlöst.
”Min dotter- Det var aldrig… Jag menade inte…”
Hans röst stockade sig.
”Jag ville bara…”

Saras hulkande gråt ekade över gläntan.

Du skrev helt fantastiskt, du är väldigt bra på det här och jag tror inte någon skulle tro på att du är dålig!!!
Om du tänker Kring en fanfiction efter det här så tagga mug

Jättebra! Åh vad spännande!! Jag fattar inte hur det är möjligt att skriva så bra!!

Åh, tack vad ni är snälla! Och Allyson, det ska jag absolut göra!

Yay kommer helt klart läsa den!!

Tagga mig också då!!

Absolut!

Åh så himla bra! Älskar hur du har uttryckt tortyrscenen