En ung dödsätares resa

Bra men sorgligt

Super bra!!! Skriv mer!!!!!

Bra! Mer nu! Nu! Nu!

Gud va bra! Men väldigt sorgligt

Piggelino du äger!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Heeelt faaantaaastiiisk!

Kapitel 14



Jag hade i stort sett gett upp hoppet om livet. Jag bodde på ett värdshus i byn och orkade i princip inte görat något annan än att ligga i den knöliga sängen och stirra upp i taket. Jag kunde inte tänka på något annat än Samir. Samir, Samir och åter Samir.

Tiden gick. Dagar gick. Veckor gick. Månader gick. Ett år gick.
Men se en dag, när snön åter börjat falla utanför och julen var så skrämmande nära som imorgon, knackade någon. sent på kvällen, försynt på dörren. Jag blinkade bort några tårar och gick på stela ben fram till dörren. Jag tryckte långsamt ner handtaget och öppnade dörren till en springa.
- Samir! flämtade jag. Jag öppnade dörren helt och stirrade på honom.
- Eh... Kan jag komma in? han tittade ner i marken och skrapade med foten i golvet.
- Visst! andades jag och flyttade mig ur vägen.
Samir gick genom rummet och satte sig i en av fotöljerna vid spisen. Jag följde hans exempel och sjönk ner i den andra. Jag väntade spänt och förväntansfullt på vad han skulle säga. Tillslut öppnade han munnen.
- Jo, jag... Hrm... Har... Saknat dig...Och... Tänkt på dig... Jag skäms över det. Jag vill inte vara kär i en mördare och torterare, aldrig! Men... Om du kanske... Kan ändra på dig... Så kanske det kan bli något.
Mitt hjärta stod i lågor. Samir hade just sagt att han var förälskad i mig men att han skämdes över det... Tanken på att sluta mörda och tortera, sluta med min passion... Den tanken gjorde ont. Jag sneglade på Samir. men vad gjorde jag inte för honom?
- ´Jag lovar. Sa jag högt och såg honom i ögonen. Om du vill ge mig en chans ska jag säga upp mig som officiell dödsätare!
Vi såga varandra i ögonen en lång stund. Sen sträckte Samir trevande ut handen mot mig. Jag tog den långsamt. Jag slöt ögonen. Nu var jag hel!

Sååååå bra!!!!!!!

Super bra

Omg BÄST!