Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

SÅ BRA!

GOD JUL TILL ER DRARRY ♥ Och till denna fantastiska författare ♥ Seriöst, jag började typ gråta.

jag ger er bara typ massa fluff nu och ingen drama och jättekort för jag är en lat författare och den här berättelsen suger k jag lovar jag ska försöka bättre nästa gång jag skriver nåt men alltså fan jag hatar det jag skriver och jag lovar jag KAN bättre men det liksom aaarrrgggghhhhh jag ska sluta prata nu.

---

25. Draco

Harrys glasögon glider sakta ner på näsan när han läser. Draco finner det otroligt gulligt. Han ler bakom sin egen bok. De har bestämt sig för att göra läxan i Trollformellära professor Flitwick har gett dem. Nu när GET-proven närmar sig har de mycket att ta igen, och Draco kan nog inte känna sig mer stressad, känns det som. Hans pappa har uppmanat honom att plugga så mycket som möjligt. Han känner en klump i halsen av tanken på hans pappa. Men det är inte det som är poängen nu. Han ruskar på huvudet och försöker att ta in det texten säger. Vilket inte går särskilt bra.

Men han försöker.

Han slår igen boken med en ljudlig smäll som får Harry att titta upp. "Jag kan inte koncentrera mig", stönar han irriterat och skjuter boken ifrån sig.

"Varför inte?" Harrys oskyldiga ögon tränger sig in i Dracos hjärta och får honom att flina, trots att han inte är det minsta glad.

"Jag tänker bara på min fa— Lucius", suckar han. "Det är som att jag har förlorat en del av mig. Han var viktig för mig, trots att han hade hemska och helt idiotiska åsikter om allt. Men han var liksom, min far. Det går inte att ändra på. Jag vill bara ... skrika—"

"Skrik inte", avbryter Harry snabbt, för att sedan täcka munnen med handflatan för att visa att han inte skulle sagt det. Men Draco bara skrattar.

"Du får mig i alla fall att må bättre." Han ser hur Harry ler stort och glatt av att veta det. Men det är sant. Harry får Draco att genuint må mycket bättre. Speciellt hans gullighetsfaktor. Den är säkert på, kanske ... Trettiotvåtusen trehundrafemtiosex?

"K-Kan jag komma till dig?" frågar Draco blygsamt. Harry nickar, och Draco flyttar sig närmare. Han lägger huvudet på Harrys axel och blundar. Det kändes skönt att ha en annan verklighet än den riktiga. Som Harry. Harry var hans andra verklighet, hans tillflyktsplats när han behövde det. Och det kändes bra.

"Hur känns det? Att ha föräldrar", frågar Harry. Draco kommer på sig själv. Här sitter han och klagar på att han har bråkat med sin förälder, när Harry inte har någon alls. Han känner skuldkänslorna i bröstet och ångrar sig genast.

"Förlåt, jag skulle inte ha—"

"Det är okej. Berätta. Berätta det som en saga", ber Harry och skjuter fram underläppen.

Draco skrattar och nickar. "Det var en gång en femtonåring som hette Harry Potter. Han bodde i ett litet hus på någon plats som han tyckte mycket om, tillsammans med sin mamma och pappa, Lily och James. Varje dag flög Harry och hans pappa på kvast, och passade klonken till varandra, och varje dag läste hans mamma läxor med honom. Och varje middag vid bordet skrattade dem, och pratade om allt möjligt som hänt under dagen. De var den perfekta familjen."

"Var din familj så?"

Draco är tyst en stund. "Nej."

SÅ BÄST!

Asså neeeeej stackars Draco :'( De är så söta och du skriver så bra och ♥♥ ♥

Gahahha vad bararra *klöser ut mina ögon* Meeer nuuu!!! Fluffaktor Trettiotvåtusen trehundrafemtiosju

Hello, internet! (danisnotonfire)

Okej, jag har tröttnat på den här. Alltså jag avskyr den! Det är korta och slarviga kapitel och alltså arggg (egentligen var den här från början tänkt som en slarv-ff, men nu har jag liksom 3 200 reads på wattpad och placering #687 i fanfiction så oops [hi]). Så jag vill verkligen få klart den här. Såå jag har bestämt mig för att åtminstone försöka uppdatera dagligen från och med nu, för jag avskyr att inte avsluta projekt, hur dåliga de än är.

MEN, ni får gärna läsa min HIMYM/HP-crossover! Den är på engelska, så för er som har lite svårt med engelskan blir det nog lite svårare, men om du nu verkligen vill läsa den kan jag översätta den åt dig om du vill

Och så har jag en tanke till ett annat skrivprojekt men det tänker jag inte säga något om.

---

26. Harry

Jullovet fortsätter lugnt. Å andra sidan har Harry kommit överens med sin morbror om att de var tvungna att vara inlåsta på hans rum, men det är inget han tycker är dåligt. Det hemskaste som hänt hittills var att Dudley råkade gå in i deras dörr mitt i natten och sedan hävdat att det var Harry som försökt ta sig ut. Det hände inget mer än att Harry fick en utskällning.

Dursleys visste förstås inte någonting om Harrys och Dracos "relation". Hade de gjort det hade de nog aldrig låtit Draco stanna överhuvudtaget.

Just nu är det bara ett par dagar till terminsstarten, och Harry längtar så mycket att det gör ont. Han längtar efter Hermione och Ron, han längtar efter Hagrid, han längtar till och med efter Umbridges fula ansikte att göra narr av tillsammans med resten av Gryffindor-eleverna. De har spenderat långa kvällar med att bara prata om hur dum i huvudet hon är. Draco säger att i Slytherin pratar de ofta gott om Umbridge, och han hade varit en av dem tidigare innan ... Ja, innan Harry.

Rummet är tyst, till skillnad från hur det brukar vara. De brukar prata, skratta, hång- woops, där höll jag på att skriva något olämpligt. Det är inte min sak att sprida ut deras privatliv offentligt. I alla fall sitter de och äter "middag". Den består av vatten med lite buljong i, som de kallar "grönsakssoppa". Delikatess, verkligen.

"Harry", säger Draco med munnen full, "har du alltid haft det såhär?" Han har frågat det tidigare, det minns Harry. Flera gånger faktiskt.

"Jag vet inte. Jag minns inte så mycket från när jag var liten", svarar Harry ärligt. "Fast jag minns att jag jagades upp i ett träd av min fasters hund en gång."

Draco skrattar till, trots att han hört det tidigare. Varför då? undrar Harry. Inte högt förstås, han tänkte det bara.

Han tittar ut genom fönstret. Det är inte riktigt kolsvart ute, mer som midnattsblå en sen augustikväll. Gatlamporna är tända, det ger en känsla av jul och Harry kan riktigt känna doften av Hogwarts sirapstårta, om han anstränger sig. Han lägger ner brickan med skålen på golvet och lägger sig ner i sängen. Han ska just be Draco att göra samma sak, när han hör hur något smäller på fönsterrutan. Han tittar förvånat upp, och ser en brun uggla. Den liknar Hogwarts kattugglor, den kanske är därifrån, tänker han och ska precis öppna fönstret åt den när Draco hindrar honom.

"Öppna inte", säger han. "Det där är min pappas uggla."

Så bra! Om det blir daglig uppdatering är mitt liv komplett

Jag är ledsen för det här ... men jag var tvungen.

27. Draco

Magen vänder sig och knyter en stor, obehaglig knut i Dracos mage. Varken armar eller ben vill röra sig, och ögonen fylls med vätska. Att se den där gamla ugglan var för mycket för honom. Det trycker i bröstet, hårt som om någon pressar en tung vikt mot det. Han sjunker ner på en stol och suckar djupt. Sedan börjar han gråta. Likt en personbil på en tysk motorväg* rusar tårarna ner i ivrig fart med ingen speciell destination att nå. Han skäms, åh han skäms över det, men det han inte hjälpas. Halsen fylls med jobbit slem och ansiktet blir alldeles rött, men det finns inget att göra åt det. Det är bara att fortsätta gråta.

"Draco, är du okej?" frågar Harry. Draco skakar på huvudet.

"Ser det ut som att jag är det?" Han inser dock genast sitt misstag, då Harry ryggar bakåt och börjar mumla en ursäkt.

"Förlåt. Jag skulle inte ha fräst sådär." säger Draco mjukt och tittar ut genom fönstret med fortfarande tårfyllda ögon. Ugglan är kvar, den flyger otåligt runt i små cirklar medan den väntar på att få komma in. Samma cirkulerande rörelser pågår i Dracos mage. De gräver runt därinne och får honom att vilja spy upp det äckliga grönsaksvattnet.

"Vill du att vi ska titta vad det är den vill?" frågar Harry med den ödmjukaste rösten Draco någonsin hört honom använda. Han ler smått och känner Harrys hand på hans axel. Det är tröstande.

"Gör det", säger han, och tar ett djupt andetag för att återhämta sig lite från panikattacken. Det tar verkligen på krafterna att gråta. Speciellt om man försöker sluta.

Och Harry öppnar fönstret. Och in flyger ugglan och landar på Dracos huvud, släpper oförsiktigt brevet och flyger ut igen. Draco iakttar den när den flyger iväg. Han vill också kunna flyga. Bara ta fågelvägen och försvinna så långt bort från mänskligheten som det bara går.

Han ger kuvertet en skeptisk blick. Det är inte adresserat, det enda som visar vem det ska till är ett kort "Draco". Lucius måste verkligen lita på sin uggla, tänker Draco.

Han vill inte öppna det, men han vet att han inte har något val. Han känner Harrys händer mot sin midja bakifrån, och han vet att han är säker. Så med stängda ögon och bultande hjärta öppnar han brevet.

Vi har inte sådant skräp som du i en sådan viktig släkt som Malfoys. Från och med nu heter du Draco Lestrange, och din förmyndare är Bellatrix. Hon sade att hon kunde se till att du glömmer allt det här och skärper dig. När du lär dig att uppföra dig som en Malfoy, ska du åter bli en Malfoy.

Brevet är kort, bestämt och utan signatur. Men Draco känner igen handstilen så väl. Han hade sett den alldeles för många gånger för att kunna glömma bort den. Han känner tårarna mot ögonlocken och inte långt efter ger han efter och låter de komma. Han ger brevet till Harry utan att se på honom. Det är för smärtsamt. Han begraver ansiktet i händerna, och hör orden hans pappa skrev om och om igen, som en radio som har hakat upp sig. "Hon sade att hon kunde se till att du glömmer allt det här och skärper dig." Om han känner sin moster rätt, väntar inget smärtfritt.

Harry blir bestört. "De kan inte göra såhär mot dig!" utbrister han. "De kan inte bara ... slänga ut dig! Nog för att jag vet att Dursleys inte är speciellt omtänksamma, men de skulle aldrig slänga ut mig på det sättet. Det är inte sant!" Han sätter sig bredvid Draco, och klappar honom tröstande på ryggen, men Draco drar bort hans hand. "Vad är det?" frågar han sorgset.

Draco tar ett djupt andetag. Nu gäller det. "Jag är ledsen, Harry, men det kan inte fortsätta såhär. Jag har jobbat hela livet för att få min pappas godkännande och acceptans, och jag kan inte slänga bort det på något som ändå inte kommer hålla." Harrys ögon är tomma. "Förlåt, men jag kan inte göra det här längre. Vi måste sätta punkt på det här."

Han tar fram en hårnål ur fickan och går fram mot dörren. Han märker att Harry stirrar undrande på den. Draco hade inte berättat att han alltid har med sig en hårnål ifall att. När han till sist lyckas få upp dörren ger han Harry en sista blick.

"Snälla", är det enda Harry säger. Eller inte säger, viskar. Så tyst att han knappt själv hör det.

Draco suckar. "Jag önskar att jag kunde."

Och ett par timmar senare, med hjälp av Nattbussen, finner han sig själv stå utanför sin pappas hus och säga "Jag har ändrat mig."

---

* = På en del motorvägar i Tyskland är det inga fartgränser

URSÄKTA?!

Aja, då kan ju Draco bli ihop med Ginny istället

Hälsningar en som inte shippar Drarry x)

Nejmen, det var jättebra! Tycker dock väldigt synd om Harry ♥ ♥