Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Hej allesammans!
Tack för era kommentarer och förlåt så himla mycket för mitt superdåliga uppdaterande, men har haft sjukt mycket i skolan och över påsklovet så fick jag i uppgift att skriva ett tal i svenska (nationella prov) och jag har haft fullt upp med det så tyvärr så har denna kommit lite (eller rätt mycket eftersom det gått en månad sen senaste gången jag uppdaterade...)

ANyway, detta kapitel är något jag fick inspiration till när jag var inne på tumblr häromdagen och tänkte att det kunde vara en rolig grej att skriva om.

Hoppas ni tycker om det och som vanligt: kommentera er åsikt, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall det förtjänar det.

KRAM!
----------------------------------------------------
Kapitel 34 Amortentia (Lilys perspektiv)

Det var dagar som denna som jag ifrågasatte mitt beslut om att vara i ett förhållande med James Potter. Inte nog med att svurit på att sluta med sina så kallade skämt på sin omgivning så hade ändå gjort det; på Severus. Trots att vi inte var vänner längre, utan mer bekanta, så brydde jag mig väldigt mycket om Sev.

-Ni är ju inte ens vänner längre, suckar James.
-Det spelar ingen roll; du lovade att du mognat från det, fräser jag till svar.
-Lily, det var ett skämt och han lever och frodas fortfarande så jag förstår inte varför du är så upprörd, säger James.
-Du lovade, svarar jag argt.
-Förlåt för att jag bröt mitt löfte, men ett skämt är inte slutet på mänskligheten. Sluta vara så lättkänslig, suckar James och jag får en stark vilja att smälla till honom.
-Jag ska inte störa dig mer med min lättkänslighet då, Potter, svarar jag argt och går min väg innan jag faktiskt skulle göra något.
-Lily! ropar James efter mig, men jag ignorerar honom och lämnar uppehållsrummet och går in i min sovsal istället och stannar där tills nästa lektion; Trolldryckskonst.

Tiden gick sakta fram och jag tog ut min ilska på James på mina stackars rumskamrater tills jag tystnade när endast Kelsey lyssnade. Jag, Kelsey, Abigail, Alice, Marlene och Melissa gick sedan tillsammans till vår lektion och ingen av marodörerna syntes till vilket var en lättnad för jag orkade verkligen inte med att fortsätta bråka med James för tillfället.
Men självfallet så var det en paruppgift på trolldrycken och den jag minst ville hamna med; James, blev självfallet min partner i uppgiften till att brygga en perfekt amortentia;den starkaste kärlekstrolldrycken.

-Förföljer den där drycken mig eller något? muttrade Sirius tyst innan han gick till Kelsey som han blivit ihop parad med.

Försiktigt kom James fram till min bänk och jag tyckte mig se någon skam i hans ögon, men han skulle inte få komma undan så lätt.

-Jag går och hämtar ingredienserna, säger jag snabbt och skyndar mig längst fram till professorns kateder och plockar åt mig allt.

Vi jobbade under tystnad eller tja, jag jobbade under tystnad medan James satt och kladdade på ett pergamentstycke, men det var lika bra för även om jag älskade honom för allt han var, så kunde ingen förneka att han kunde vara den sämsta trolldrycks bryggaren under Hogwarts historia.

-Satan, muttrar jag när jag inser att jag nästan missat en ingrediens till brygden.
-Vad? frågar James ointresserat.
-Jag glömde klövarna, mumlar jag.
-Jag kan hämta det, erbjuder sig James.
-Jag hämtar det; du skulle säkert ta fel och förstöra hela brygden, svarar jag en aning för hårt, men går fram till katedern utan att be om ursäkt.

När jag kommer tillbaka och slutför brygden möts jag av något jag inte möts av så långt jag kan minnas; brygden funkar inte.
-Den funkar ju inte? säger James tveksamt.
- Jag förstår inte! jag gjorde allt man skulle enligt receptet! säger jag och börjar bläddra bland mina anteckningar.
-Förmodligen gjorde du inte det eftersom det enda jag känner är doften av din parfym du tycks ha badat i, muttrar James.
-Snälla du, du är den sista som ska säga något; doften av ditt shampoo skulle kunna på mils avstånd, svarar jag irriterat.
-Mitt shampoo är inget i jämförelse med din parfym, svarar James lika irriterat.
-Har du problem med luktsinnet, Potter? fräser jag och hela helvetet bryts löst och vi börjar bråka om en så onödig sak som detta. Alla började regera, men vågade inte stoppa vårt bråk förrens Sirius öppnade sin mun.
- Ni är ju dummare än jag någonsin anat, suckar Sirius en bit ifrån oss och lutar sig över sin och Kelseys kittel.
-Ursäkta? frågar jag och James i kör.
-Ja, jag undrar varför ni känner doften av varandra när ni brygger en kärleksdryck… förmodligen på bryggdes den rätt och att det som amortentian ska dofta för er är varandra, svarar Sirius innan han blundar och andas in ångan från sin brygd och lämnar mig och James mållösa i en pinsam tystnad. Tanken verkade inte ha slagit någon av oss.

Under återstående dag sa ingen av oss ett ljud till varandra dels för att vi inte vad vi skulle säga och dels för att det skulle vara allt för pinsamt efter dagens utbrott på trolldryckskonsten, men när dagen närmade sig sitt slut och jag och Abigail satt inne i vårt studerande så tassade James försiktigt fram.

-Kan vi prata? frågar han och ser försiktigt på mig som om han är rädd att jag ska slänga en stol på honom.
-Visst, svarar jag och reser mig upp och följer med honom ut i korridoren där vi ställer oss en bit från ingången till uppehållsrummet. Det dröjer några sekunder innan James fortsätter prata.
-Förlåt för att jag bröt mitt löfte, att jag kallade dig lättkänslig och mitt tidigare beteende, säger han och ser skamset ner i golvet.
-Förlåt för mitt beteende; jag borde vetat bättre, svarar jag och försöker undvika hans blick.
- Vi glömmer detta, okej? säger James och jag nickar och vi går tillsammans in i uppehållsrummet; hand i hand precis som inget av det tidigare hänt.

När vi kommer in igen går jag tillbaka till Abigail och James följer med. Det dröjer inte länge förrens resten av marodörerna, Kelsey och Marlene kommer fram till oss igen.
- Prisa gudarna; de är sams! utbrister Sirius när han får syn på min hand inflätad i James.
-Håll käften, Sirius, svarar jag och James i kör.
-Tycker ni alla tre kan hålla käften, suckar Abigail vars humör varit som en berg- och dalbana den senaste tiden, men ingen säger något till hennes belåtenhet.
-Slutet gott; allting gott för alla förutom Abi, viskar Sirius som får en snabb och dödande blick från Abigail. Sirius hade nästan rätt.

Jaaaaa mer tänkte jag när jag såg det här!
Så braaaa ♥♥♥

Jaaaaaa ett till kapitel var precis vad jag behövde
Så megadunder bra!

Ja!!!!

Det var min reaktion...

Och nu över till det totalt fantastiska och mega awesomeiga kapitlet...

♥JILY♥

Alltså, herregud, de håller på att bråkar (inte bra alls) och så kommer AMOOOOOOORTEEEEEEEENTIIIIAAAAAAAA och Sirius påpekar det uppenbara...

Och Abigail, stackare.

Och apropå Abigail...


Fast det skulle ju Gabryella förutse och typ "rädda" henne, men då skulle trillingarna ha döda föräldrar... Men jag ska nog inte döda dig ändå... Då får vi ju inga fler kapitel...

SUPER♥

Sträckläst.. och den är helt AWSOOOOOOOOOOOOOME!!!


JILY! Jag älskar JILY sååååååå mycket!

Hej allesammans!
Tack så jättemycket för era kommentarer! De betyder oerhört mycket och gjorde mig tillräckligt peppad på att skriva så detta kapitel tog exakt 34 minuter( Vanligt vis kan det ta upp till 1- 1,5 h för att jag ska formulera mig på rätt sätt XD) att skriva så hoppas ni tycker om det.

Har inte riktigt skrivit så jättemycket om denna relationen, men det kommer komma mer om det längre in i berättelsen så hoppas ni tycker om det.

Som vanligt: kommentera er åsikt och kom gärna med önskemål eller teorier om vad som kommer hända, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall ni känner för det.

KRAM!
................................................
Kapitel 35 Fast i deras klor (Sirius perspektiv)

Kvällen var precis som vilken som helst. Stämningen var på topp och inga sura miner någonstans. Tills en andraårs flicka kom nervöst fram med illröda kinder.

-Vad kan jag hjälpa dig med, sötnos? frågar jag och hennes ansikte blir rödare.
-Det är någon som vill prata med dig, svarar hon blygt innan hon springer iväg till sina vänner som sitter och fnissar vid ett bord en bit ifrån sofforna vi ockuperat.

Jag reser mig förvånat upp ur min plats i soffan och möter mina vänner förvirrade blickar innan jag går ut i korridoren. Jag visste att det var omöjligt att det skulle vara hon, men jag kunde inte göra något annat än hoppas. Men när jag kom ut i korridoren var det helt ödelagt och jag såg mig förvirrat runt om.

-Hallå? frågar jag ut i det tomma intet.
-Sirius, säger en välbekant röst.
-Regulus? frågar jag förvånat och min yngre bror kommer fram från att ha stått i skuggan av en rustning.
- Jag behöver sin hjälp, säger Regulus och jag får en dålig magkänsla. Min bror hade inte bett mig om hjälp på väldigt lång tid. Närmare sagt på två år.
-Vad är det? frågar jag nervöst.
-Jag har gjort ett stort misstag, svarar Regulus med darrig röst och lyfter upp sin vänstra skjortärm och blottar ett ny gjort dödsätarmärke.
-Regulus, mumlar jag och känner hur mina broderliga instinkter vaknar.
-Du vet hur våra föräldrar är och efter att du stuckit så fick jag ta mer ansvar att hålla uppe den fasad vår släkt byggt upp och något av det jag var tvungen att göra för att få stanna var detta, förklarar Regulus och jag ser hur han anstränger sig för att inte bryta ihop av rädsla och jag kan inte låta bli att få dåligt samvete.
-Jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dig ur det. Du vet att man inte kan lämna det när man väl gått med, säger jag och klarar inte av att använda ordet dödsätare när det gällde min egen bror.
-Du måste försöka. Du känner Pasha Krum. Han är den enda dödsätaren som tagit sig ur dödsätarnas klor vid liv, säger Regulus.
-Tro mig; Pasha är inte så lättåtkomlig, säger jag.
-Du känner hans fru. Ingen man är dum nog och ignorerar sin fru, säger Regulus och jag kan inte låta bli att dra på munnen i ett svagt leende.
-Jag ska se vad jag kan göra; men jag kan inte lova att jag kan hjälpa dig, men jag ska göra allt jag kan, säger jag.
-Tack, Sirius, säger Regulus och det blir en obekväm tystnad mellan oss.
-Jag borde nog gå.. har massvis med läxor, säger Regulus som bortförklaring.
-Ja, samma här, svarar jag lika besvärat och vi skiljs åt med ett enkelt hej då innan jag skyndar mig in i uppehållsrummet för att prata med Abigail.

När jag kommer in i uppehållsrummet är stämningen som tidigare och jag känner mina vänners blickar på mig när jag går fram till dem med ett dunkande hjärta. Hur skulle jag förklara för Abigail varför jag behövde prata med Pasha utan att bryta ihop? Skulle Pasha kunna hjälpa mig?

- Kan jag få prata med dig Abigail? frågar jag och hon ser förvånat upp från sitt pergamentstycke.
-Visst, svarar hon kort.
-Enskilt, säger jag och hon reser sig upp och följer med mig till en tom del av uppehållsrummet.
-Sirius, vad har hänt? frågar Abigail och ser på mig som om hon är redo att fånga mig ifall jag faller ihop.
-Du vet min lillebror Regulus? säger jag och Abigail nickar och jag fortsätter:
-Han har gjort ett misstag och jag måste få prata med Pasha för jag tror han kan hjälpa Regulus, säger jag och Abigail ser skeptiskt på mig.
-Vad exakt har Regulus gjort? frågar Abigail.
-Han har gått med dödsätarna för att göra våra föräldrar nöjda, säger jag snabbt.
-Jag är ledsen, men inte ens Pasha kan hjälpa Regulus med det, säger Abigail.
-Han tog sig ur, säger jag.
-Ja, men det var för att en dödsätare fått i uppgift att mörda varenda Krum, svarar hon.
-Snälla, låt mig låna ditt magiska pergamentstycke för att prata med Pasha. Jag ber dig, säger jag desperat.
-Okej, men ha inte för höga förhoppningar, säger hon kort och går iväg och kommer snabbt tillbaka med pergamentstycket.
-Tack, säger jag och börjar genast skriva när Abigail gått tillbaks till de andra.

Jag satte mig på golvet vid den tomma delen av uppehållsrummet och väntade på att få någon bekräftelse på Pashas närvaro.

‘’ Pasha, det är Sirius. Jag behöver din hjälp. ‘’

Det var inga som helst tecken på flera sekunder innan jag fick ett kort svar.

‘’Vad?’’
‘’Min bror har gjort ett misstag; gått med dödsätarna. Du måste hjälpa mig att få ur honom ur deras klor’’ skriver jag.
‘’Det finns inget att göra åt den idiotin. Det enda som kan hjälpa honom är hans död.’’
‘’Det måste finnas något...’’
‘’ Tyvärr, det finns inget att göra förutom att acceptera det.’’
‘’Det är min bror. Jag kommer aldrig acceptera det’’
‘’Jag beklagar.’’
‘’Tack för besväret’’ skriver jag innan jag besviket återlämnar pergamentet till Abigail som ser frågande på mig. Jag skakar på huvudet innan jag stormar ut ur uppehållsrummet.

Jag har ingen aning vart jag är på väg eller vad jag ska göra, men jag var tvungen att samla mig. Jag kände mig så oerhört hjälplös. Jag kunde inte hjälpa Gabryella eller min bror. Allt jag ville kämpa för tycktes gå käpp rätt åt helvete. Som vanligt.

Jag fortsatte med min förbannade marsch genom korridorerna tills jag stannade upp vid platsen där Gabryella för ett år sen förvandlats till sin gnizzlarform. På marken fanns fortfarande märken från klorna och jag satt mig på huk och drog mina fingrar genom de djupa märkena och det kändes som jag skulle gå sönder.

-Sirius? hör jag en röst säga och jag vänder mig upp med förhoppningar att det skulle vara hon, men möts istället av Marlenes oroliga blick.
-Hej Marlene, säger kort och reser mig upp och möter henne.
-Hur mår du egentligen? frågar hon.
-Bra, svarar jag snabbt.
-Ljug inte, Sirius Black, suckar Marlene.
-jag vet inte, suckar jag och känner hur hon tar min hand.
- Berätta vad som hänt, säger hon och jag gör som hon sagt, men under hela tiden kunde jag inte göra något annat än låtsas att det var Gabryella som stod framför mig och lyssnade på varje ord jag sa.
- Det kommer ordna sig, på något vis så kommer det bli bra igen, säger Marlene och stryker sin tumme mot min handrygg.
-Jag hoppas det, säger jag och ser in i hennes ögon som jag förut förknippat med Gabryellas, men insåg att det inte var Gabryellas ögon utan Marlenes. Och de fick vara min ersättning nu när Gabryella var borta.

JÄTTEBRA DU ÄR FANTASTISK KATTA

Oh my awesome!

Super!

Skibra!

Awesome!

Supersupersuper!

Awsooooooooomeee!!!