Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare
Forum > Fanfiction > Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Här kommer kapitel 30!
Hoppas ni ska tycka om det ^^ Kapitel 30 ~Blott Ett Minne~ "Hennes blommiga klänning blåste vilt av den friska sommarvinden nere vid sommarstugan i östra Frankrike. Hennes stora solhatt var blekt från strålarna solen skickar ner på dess röda yta. I hennes hand finns ett stort fat med bullar, kristallkringlor, honungspenslade äppelklyftor och söta små sockerdegsrosor, allt bakat i det rustika lilla köket i stugan bakom henne. Den andra handen höll hon skrattandes fast hatten med, jag ser på henne, min underbara mamma, min fantastiska mamma som trots sitt krävande arbete alltid tog två veckor semester under sommaren för att hon och jag skulle kunna åka iväg till vår älskade stuga. Ett skratt undkommer mina läppar när hon ställer fatet framför mig på det vackra stenbordet och jag hugger direkt en av de vaniljfyllda bullarna toppade med sammetsblått socker från Francies Bageri och Hembakstillbehör butiken bara två minuters promenad från stugan. Jag är bara 7 år gammal men mamma brukar skicka bort mig med två galleoner för att köpa frukostfrallor på morgonen medan hon dukar fram i sommarsolen. - "Ät nu inte för mycket på en gång käreste´ för då får du ont i magen." - "Mamma! Du säge så vaje gång juh!" - "Allixandra, du lär dig ju aldrig, hur ska jag då kunna låta bli att säga det?" Mamma ler mot mig, ett av hennes hjärtesmältande leenden. - "Mamma, ja lä-r mig men de ä juh så gott!" Mamma skrattar sitt speciella skratt, skrattet som bara är för mig. - "Allixandra, har din hjärna tagit semester nu?" - "Jupp! De ä somma-r ju! Vadårå?" - "Du kan väl prata ordentligt i alla fall?" Mamma ler mot mig och nyper min näsa, jag fnittrar glatt mot henne och nickar. - "För dig mamma. Får jag ta en till bulle nu då?" Mamma nickar uppmuntrande och häller upp saft gjort på sinkoola bär från våra egna buskar. Jag hjälper mamma att duka av bordet, diska upp glas, kopp och fat. Sedan tar mamma den underbart vackra egensydda strandväskan som alltid står packad i hallen, jag skrattar upphetsat eftersom jag vet att det betyder att vi ska bege oss till det vackra havet med den underbart lena vita sandstranden bara ett stenkast från vår grind. Den vita grinden stängs bakom oss, strandväskan dinglar från mammas axel, min handduk hänger om mina axlar och allt känns så underbart perfekt." Jag slår upp mina svullna ögon, tårarna strilar ner för mina kalla kinder. min kropp berövad av dess värme och lycka på en enda sekund. Jag kan känna hur hela min kropp skakar, av den kalla luften, den hårda vinden, chocken över att vara tillbaka vid sjön..? Jag kan inte säga vilket, kanske en blandning av allt. Det känns som om tårarna på mina kinder ska frysa till is, men det är alldeles för varmt i luften för det. Åh mamma, jag saknar dig, jag saknar dig så... Varför lämnade du mig, varför lämnade du mig här..? Mina tankar om min moder snurrar långsamt runt i mitt annars tomma huvud. Jag kryper ihop på stocken, jag kramar mina smala ben, borrar in mina ögonhålor i mina hårda knän och släpper ut allt. Jag gråter så det gör ont i lungorna, i halsen, i huvudet, i hjärtat, i själen... Jag släpper ut allt det som jag under så lång tid burit på men velat vara för stark för att släppa ut. - "Allixandra, käreste´, du kan inte vara stark var dag, var timme, var minut, var sekund..." Mitt huvud flyger upp, jag kunde höra min mors röst lika klart som om hon bara står ett par meter bort från mig. Men, det finns ingen där. - "Mamma..." - "Jag finns hos dig käreste´, alltid." Jag sluter mina ögon och försöker njuta av varje liten bokstav som hon binds samman till ord om sedan blir till vackra meningar. - "Tack mamma... Jag saknar dig..." Jag sitter på stocken och väntar i flera minuter, men inget svar kommer. Min kropp sjunker ännu en gång ihop, denna gången glider jag ner för stocken och lutar min rygg mot dess kalla bark. Tårarna väller ännu en gång upp och rinner ner för mina rosenröda kinder. Timmarna går, jag gråter och gråter. Det känns inte som om det finns något slut på smärtan som tynger mitt lilla barnhjärta. Solen passerar mitten av himlen, börjar sjunka nedåt, en gren knäcks bakom mig. Jag vrider mig hastigt om med uppspärrade och skrämda ögon över att någon kanske ser mig, snälla var vinden, eller en fågel, eller något annat djur. Bara ingen ser mig när jag är så här svag... tänker jag tyst för mig själv. En ståtlig varelse uppenbarar sig framför mig, dess enorma kropp med bevingad rygg och kraftiga ben borde skickat vilken tolvåring som helst springandes för livet, men, dess ögon... Gula som Roux, mjuka men reserverade och dess halvt sänkta huvud, det inbringade en sorts säkerhet i min kropp. Jag ser upp och våra ögon möts... 16 jul, 2014 10:42
Detta inlägg ändrades senast 2014-07-16 kl. 21:38
|
Borttagen
|
Åh, snälla, få mig inte att gråta!!!
16 jul, 2014 10:45 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av Borttagen: Åh, snälla, få mig inte att gråta!!! Aw, förlåt vännen, men det är faktiskt en väldigt fin komplimang gentemot mig som författare om det jag skriver kan få dig att börja gråta. Så tack för att du låter mitt skrivande beröra dig så ♥ 16 jul, 2014 10:52 |
PPP
Elev |
Fantastiskt♥
En liten fråga bara, hoppas jag inte låter jättearg! Det är jag förstås inte! Blått är ju färgen blå. Blott, som jag tror att du menar i det här fallet, betyder ju endast, enbart, bara mm. Alltså tror jag att du hade ett litet slarvfel där... Hoppas att du inte blev arg 16 jul, 2014 19:05 |
Borttagen
|
Jättejättebra!
16 jul, 2014 19:14 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av PPP: Fantastiskt♥ En liten fråga bara, hoppas jag inte låter jättearg! Det är jag förstås inte! Blått är ju färgen blå. Blott, som jag tror att du menar i det här fallet, betyder ju endast, enbart, bara mm. Alltså tror jag att du hade ett litet slarvfel där... Hoppas att du inte blev arg Du har helt rätt ^^ Ska ändra på en gång, var lite trött när jag skrev detta xD Tack för att du sa till! Skrivet av Borttagen: Jättejättebra! Aw, tack tack 16 jul, 2014 21:38 |
PPP
Elev |
17 jul, 2014 11:52 |
Nordanhym
Elev |
Hej hej!
Nu ska ni få ett nytt kapitel utav mig! Hoppas ni ska tycka om det ^^ Introducerar en "ny karaktär" i detta kapitlet, dock inte en mänsklig karaktär Detta kapitlet är tillägnat Paulina Black för det är nämligen hennes födelsedag idag!!! Grattis till fina dig! ♥ Kapitel 31 ~Vingar Och Solnedgångar~ Framför mig, bara några få meter bort står en ståtlig grip. Dess silvergrå fjädrar välputsade, dess huvud ståtligt uppburet av den enorma kroppen. Vingarna mjukt lagda på ryggen och dess långa svans vackert flytande från sida till sida. Jag ser upp på den en kort stund men alla böcker jag läst som har haft information om gripen har tydligt påvisat att de är otroligt stolta varelser och om man förnärmar eller inte respekterar dem kan det ge ett dödligt slut. I flera minuter står den bara där och jag sitter bara med min rygg lutad mot stocken, men efter ett tag slappnar jag av och tårarna väller upp igen. Min kropp skakar våldsamt av sorgen, smärtan och kylan som tycks omge mig. Vinden biter vildsint i mitt ansikte, mitt hår, mina kläder. Jag uppslukas ännu en gång av min sorg, den tar över hela mig. Kropp, tankar och själ. Jag rycker till när helt plötsligt gripen kommer fram till mig, från min sittande ställning ser den så gigantisk ut att jag är rädd att den kan krossa mig med bara ett enda steg av sin enorma fram fot. Gripen kan se den blottade rädslan och sorgen i mina ljusa, isigt blåa ögon. Men till min förvåning puffar den, väldigt försiktigt med sina stora näbb, mig i ansiktet. Innan den försiktigt lägger sig ner bredvid mig, jag ser förvånat på honom och han lägger sött sitt huvud på sned, först på ena hållet och sedan på andra hållet medan han blinkar precis som en ugglar gör. Vi sitter så, tittandes på varandra, i någon minut innan jag försiktigt viker av med blicken som är suddig av tårar. Jag ser ut över den vackra sjön som nu har ett vildare utseende från de skarpa kastvindarna som tränger sig fram allt mer eftersom eftermiddagen passerar. Efter ett tag börjar jag prata på mitt modersmål med gripen, - "Jag har fått ett nytt hem, en ny familj, en ny skola, nya vänner, ett nytt land, ett nytt språk, allt är nytt. Inget kommer att bli som det var förr, inget kommer att bli som det förut var. Jag önskar så innerligt att allt bara kunde återgå till det vanliga. Även om jag levt ett nytt liv i snart 8 månader så känns det ändå inte som mitt liv..." Jag suckar uppgivet och torkar tårarna med mina iskalla händer. - "Du vet, man uppskattar aldrig det man har tills det rycks ifrån en. Familj, vänner, ens hem, ens land, ens vardag... Det man är så van vid att alltid ha. En säkerhet som man alltid tror och förväntar sig ska finnas där. Men en dag... Borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna klara av allt detta... Allt jag känner till är så långt borta, jag har fått ett nytt liv och varit välsignad nog att hamna i en underbar familj men vem är det som säger att jag kommer få stanna där..? Ingen... I slutändan är den enda personen som jag till hundra procent kunde räkna med borta..." Som om gripen förstått mitt problem, allt jag sagt, min tankar, ja allt, så krälar den sig närmre och puffar på mig ännu en gång. Jag vrider mitt huvud och möts av dess gula ögon, jag lutar försiktigt min kalla panna mot dess fjädertäckta. Gripen rör sig knappt, den bara tar lugna andetag, ett efter ett. Herregud, jag, jag har mitt huvud mot en grips huvud. Jag läste någonstans att i sina privata anteckningar beskrev Scamander Gripen som en enmans varelse. Att den sällan tyr sig till mer än en person och ännu mer sällan till fler än två personer... Och här sitter jag, min själ och min kropp fylld av sorg, brusten och skakad med mitt huvud mot en främmande grips huvud... Jag förundras för en stund över vad jag just i detta ögonblick upplever, av alla djur jag skulle vilja möta för jag möte det som står överst på min lista... Mina tankar saktar långsamt ner och mitt hjärtslag lugnar sig lite, trots att det fortfarande slår otroligt hårt i min bröstkorg. Jag ser in i gripens aktiva ögon, de ser rakt in i mina, som om de kan se rakt in i min själ... - "Va ska jag kalla dig min vän?" Gripen lyfter lite på sitt huvud och ser uppspelt på mig, som om han förstår precis allt jag säger när jag talar på mitt modersmål. - "Hmm, nu ska vi se... Fernando..? (Gripen lägger sitt huvud på sned) Jasså, inte det. Umh, vad säger du om Beriruk? (Gripen lägger huvudet på sned ännu en gång) Humph, du har rätt. Men vad sägs om... Maximas? (Gripen rätar sitt huvud och blinkar hastigt tre gånger mot mig) Maximas?" säger jag ännu en gång och gripen trycker sin näbb mot min kind. Jag kan känna en märklig sorts styrka inom mig, som ett band som flätats för att hålla för evigt. Det går inte beskriva riktigt, men det är som om jag mött en själsfrände. Någon som ska stanna i mitt liv för evigt. - "Maximas..." Jag rätar på mig försiktigt, Maximas ser ner på mig med ett undrande uttryck. Jag sätter mig på knä, tårarna strilar fortfarande ner för mina kalla kinder. Jag sätter fram en darrig hand och håller den tålmodigt i luften. Efter ett tag sätter Maximas sitt huvud under min hand och lyfter den uppåt, ett stort tecken på respekt och ömhet. Jag kryper närmre honom och lutar mjukt mitt huvud mot hans ståtliga hals. Han placerar ömt sitt huvud ovanpå mitt, som om han på något sätt kramar mig. Ibland undrar jag om inte djur har ett sorts sjätte sinne, de tycks alltid veta vilka människor som har ett gott hjärta och vilka som inte har det... Men en egen vilja, det vet jag att de har. De väljer snabbt vilka de tycker om och inte tycker om, bara genom att känna efter vilken sorts energi man utstrålar... Det är rätt otroligt. Alltså, jag kan inte förstå att jag sitter här, med en grip, som valt att ty sig till just mig, av alla människor han kunde valt... Min hjärna arbetar aktivt, samlar ihop all information jag någonsin läst om gripen. Maximas huvud lyfts och vrids ut över sjön, min blick följer hans, - "Du lever ett fritt liv Maximas, ett härligt liv... (En snyftning undkommer mina darrande läppar) Ett sådant liv jag önskar att jag kunde leva..." Maximus gurglar lite gulligt djupt nere i sin hals, en gren bryts av från ett träd och faller till marken samtidigt som en fågel lyfter mot himlen och han vrider hastigt sitt huvud innan han slappnar av ännu en gång. Mina tårar väller upp igen, jag vet inte hur länge jag suttit här ute. Men solen har nästan gått ner bakom bergen, om bara en timme kommer det var alldeles svart ute. En kall natt med bar himmel. Maximas ligger vid min sida, solen sjunker ner för den kala himlen, inget mäktigt ljusspel skänks oss denna kväll. Det blir alldeles mörkt efter bara ett par minuter. Jag rätar på mig och Maximas ser på mig en kort stund innan han ställer sig upp. Hans enorma kropp tornar upp sig över mig, men jag känner inget annat än lycka gentemot honom. - "Hej då Maximas, vi ses snart igen..." säger jag med kvävd röst, han lutar ner sitt huvud och jag kliar honom mjukt mitt på pannan innan han rätar sig och efter tre galoppsprång är han upp i luften, på väg mot månen innan han vänder om och flyger över mig medan han avger ett mäktigt ljud och försvinner från mitt synfält... 19 jul, 2014 14:00 |
Borttagen
|
Jättebra!!
Jag ser verkligen bilden av allt som hände och framförallt Maximas!! 19 jul, 2014 14:12 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av Borttagen: Jättebra!! Jag ser verkligen bilden av allt som hände och framförallt Maximas!! YAY!!! Precis det jag vill att mina läsare ska kunna se framför sig! Så himla glad du gör mig! 19 jul, 2014 14:27 |
Forum > Fanfiction > Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare
Du får inte svara på den här tråden.