En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Super! ^^

Så sjukt bra! ♥

Så underbart!

Kapitel 31
Sarah
- Nå, har du pratat med henne än? undrar jag.
James nickar och ler brett. Nu blir jag nyfiken.
- Hur gick det?
Han sträcker lite på sig och ser väldigt stolt ut. Det gör mig att le. Alla mina tips och råd verkar ha lönat sig.
- Det gick väldigt bra. När vi pratade var jag bara trevlig och jag var aktiv på lektionen. Sen efteråt gick jag bara därifrån och hon följde efter mig för att säga att hon väldigt gärna går ut med mig. Så du lyckades. Du hjälpte mig hitta min pojkväns potential, säger James.
Jag rodnar. Rose kommer in genom porträttet och hon sätter sig ner bredvid oss.
- Vad är det ni håller på med egentligen? Albus berättade just för mig att han tror att ni har ett förhållande bakom ryggen på honom, säger hon. Har ni det?
Jag och James tittar på varandra. Vi skrattar. Vi skrattar länge och högt.
- James, berätta för henne, säger jag mellan skrattsalvorna.
James lutar sig fram och berättar tyst för sin kusin. Själv försöker jag lugna ner mig. Men jag antar att det inte är Albus fel. Vi har gjort det här på helt fel sätt jag och James. Att smyga runt öppet med det är inget att rekommendera. Rose börjar också skratta när James har berätta klart.
- Ja, ni är ju inte tillsammans i alla fall men någon måste berätta för Albus. Stackaren var helt förkrossad, säger hon.
James suckar och lutar sig tillbaka. Han vill verkligen inte berätta.
- Om du inte gör det så gör jag det. Jag gillar inte att ha hemligheter för Albus. Det är någonting som du måste lära dig nu när du snart är i ett förhållande, man ska inte ha för många hemligheter för sin partner, säger jag.
- Jaja, säger han och lämnar rummet.
Jag himlar med ögonen och tittar på Rose. Hennes kopparröda hår ligger på axlarna och hennes ögon lyser. Det var längesedan hon såg så glad ut. Rose märker att jag stirrar. Hon rynkar på pannan och ger mig frågande blickar. Jag skakar på huvudet. Rose plockar fram en bok ur sin väska och börjar läsa. Boken påminner mig om att jag själv knappt rört en bok som inte har med skolan att göra sedan jag kom hit. Jag skyndar upp till sovsalen och öppnar min koffert. Jag plockar upp Kung Arthur och lägger mig sedan på sängen för att läsa. När jag byter sida känner jag hur sidorna luktar sött. Jag ler och drar in den söta doften. Min mammas parfym. Jag har knappt tänkt på henne det senaste dagarna. Julen var däremot hemskt utan henne. Det var någonting som saknades. Och mormor var noga med att påpeka det hela tiden. ”Daphne skulle inte ha gillat det där. ”Daphne älskade den här låten.”Om Daphne var här så skulle hon ha sagt...”. De andra försökte undvika hennes namn så mycket det gick. Men mormor, ja låt mig säga att mormor är en väldigt speciell kvinna. Albus mormor däremot är underbar. En sådan mormor som alla barn vill ha. En som bakar, ser till så att man aldrig går hungrig och alltid finns till ifall man behöver en kram. Gud, det vore en dröm. Jag kanske ska se till så att Albus tar mig till Kråkboet oftare...

James
Jag sitter på trappan i entrén och väntar på att Albus ska komma upp ur fängelsehålorna. Varför sitter jag här egentligen? Jag vill inte berätta. Men egentligen är det väl bäst att berätta innan Albus börjar sprida runt att jag och Sarah har en affär och det når Millie. För då kan jag kyssa den där träffen adjö. Äntligen hör jag min lillebrors bekanta röst som ekar där nere i de steniga hålorna. Han kommer upp tillsammans med... Ivan tror jag han heter. Eller är det han som är Jasper eller Lucas? Egentligen så bryr jag mig inte särskilt.
- Albus, har du tid en stund? frågar jag och nickar på platsen bredvid mig.
- Har det hänt någonting? undrar han och tittar misstänksamt på mig.
Jag suckar och himlar med ögonen. Min lillebror i ett nötskal.
- Sätt dig bara ner, muttrar jag.
Albus nickar till...vem han nu är... och han går tillbaka ner. Albus sätter sig ner. Vi säger inget på en bra stund. Inte förrän jag inser att han väntar på att det är jag som ska prata först.
- Vet du vem Millicent Carter är? frågar jag.
Han skakar på huvudet.
- Mugglar-Millie, ringer det någon klocka? försöker jag.
- Ja, säger Albus och drar sakta ut på ordet. Vad är det med henne?
Jag harklar mig. Hur fan ska jag säga utan att det låter dumt.
- Du kommer väl ihåg hur hon såg ut? Glasögon, finnar. Glöm det utseendet. Hon har faktiskt blivit ganska snygg. Inga glasögon. Inga finnar, säger jag.
Albus suckar. Han är på väg att gå. Jag måste snabba på mig.
- Vi har astronomi tillsammans och när jag fick se hur hon såg ut, det var liksom ”WOW”. Så jag frågade ut henne. På precis samma sätt som jag har frågat ut tjejer de senaste åren. Men Millie, hon är lite annorlunda, säger jag.
- Vadå annorlunda? Tog hon av sig kläderna på pricken? frågar Albus.
- Snarare tvärtom. Hon nobbade mig. Millie nobbade mig då och hon nobbade dagen efter när jag försökte igen, säger jag.
Den minen som min bror gör när jag säger att hon nobbade mig, den minen kommer jag aldrig att glömma. Det ser ut som att han fångar flugor med munnen. Hans ögon är stora som tefat och jag börjar undra ifall han har tappat talförmågan.
- Fortsätt , stammar han sen fram.
- Efter den andra mobbningen fick jag höra att Millie sa till sina vänner att jag inte hade någon pojkväns potential. Och när jag berättade det här för Sarah, då bestämde hon sig för att hjälpa mig. Så när vi har haft våra möten så har Sarah lärt mig hur man är en bra pojkvän. Och på lektionen igår så gjorde jag som Sarah lärt mig och det fungerade. Millie ändrade sig och vi ska ut på en dejt, säger jag.
Albus säger fortfarande ingenting.
- Så nu vet du. Jag håller inte på med din flickvän. Hon hjälper mig få en, säger jag.
- Jag kan inte fatta att du har fått nobben, säger lillebror.
Jag himlar med ögonen.
- Det här stannar mellan oss. Annars kanske jag snor Sarah ifrån dig, säger jag.
Albus ger mig ett surt ögonkast och jag håller upp händerna.
- Jag skojade bara. Så, tänker du slut gå runt och gnälla om att jag och Sarah tillbringar tid tillsammans? frågar jag.
Han nickar och lovar. Vi ställer oss upp och börjar gå upp för trappan. Båda två går med händerna i byxfickorna.
- James, säger Al.
- Ja?, svarar jag.
Han tittar på mig.
- Du fick nobben, säger Albus och ler brett.
Fan, det här kommer jag få höra resten av mitt liv. Nåja, det är det väl värt. Hoppas jag.

har nu skrivit en bra bit i storyn, vore roligt om ni ville skriva vad ni tycker om med den här ff:n, vilka personer ni tycker bäst om och vad ni inte gillar! kramar!

Vad jag tycker om denna ff: helt amizing,as bra,awsome,fantastisk,magisk ,helt klart en av de bästa jag läst!

Vem jag tycker mest om arah

Vad jag inte tycker om :inget!

Awesome! Jag älskar den! ^^ Verkligen! Den är toppen! Jag gillar verkligen allihopa!
Hittade bara några saker som störde mig...
- Vad är det ni håller på med egentligen? James berättade just för mig att han tror att ni har ett förhållande bakom ryggen på honom, säger hon. Har ni det?
Ska väl vara Albus där?


Albus nickar till...vem han hur är... och han går tillbaka ner.
Ska det inte vara 'nu' där? Annars har jag världens dåligaste svenska




Toppen, helt klart!
Sluta aldrig skriva! Vet fortfarande att du kan bli en författare om du vill
Love it! ♥

Superbra! Jag gillar James mest för han är en as söt heartbreaker som har ett så gott hjärta innerst inne

Ett litet fel bara. Inte stort alls men det blev ganska roligt när det blev mobbning istället för nobbning..

- Efter den andra mobbningen fick jag höra att Millie sa till sina vänner att jag inte hade någon pojkväns potential.

AMAZING!
Mina favoriter är nog Albus, Scorpius och Rose

Jätte bra! c:

Jätte bra!
Den jag gillar mest är nog James. Att han verkligen försöker få Millie, inte liksom ger upp!
Jag gillar inte så mycket att Rose har lämnat Scorpius och blivit ihop med Adrian, men det har du ju säkert någon ide om.