Mannen som omfamnade besten

den här fanfictionen är super bra!
väldigt annorlunda också (på ett awesome sätt) !

Mycket spännande

I like it!

Tackar, återigen.
___________________________________

Kapitel Tre

Det började bli kväll, det lilla ljus som kom in genom det lilla fönstret i källaren blev mindre. Det var snart natt, snart så skulle han visa sitt rätta jag. Fenrir kramade hårt om sin trollstav, innan han gömde undan den. Han fick inte förstöra den, trollstaven var hans enda väg ut till friheten, när han hade lärt sig tillräckligt mycket så skulle han ta sig loss ur det här råtthålet. Det visste han.

Solljuset som strömmade in i en smal rännil, likt en liten bäck, slocknade snart och ersattes med mörker. Spänningen inom honom ökade, hjärtat låg i halsen på honom och händerna skakade i ren nervositet. Man kunde se att den fastkedjade pojken inte var rädd, bara spänd, full av förväntan och man kunde se en liten glimt av glädje, ifall man tittade in i de annars hatfyllda ögonen. Snart ersattes solljuset av rent månljus och när detta skedde så kröp pojken, smutsig och sårig fram på alla fyra och lade sig i ljuset. Snart kunde han känna den välbekanta smärtan, ryggen kröktes, ansiktet förlängdes, naglar blev till klor och tänder blev vassa. Mörk päls växte ut på honom, men i stället för att vrida sig i smärta låg han bara och skrattade tyst för sig.

Den bubblande känsla av glädje kunde han inte stoppa, den bara trängde upp ur hans strupe och bildade ett vanvettigt skratt. Det här var han, smärtan var han, djuret som vaknade var han, han omfamnade känslan och i stället för skräck upplevde han extas. Man kunde höra det nervösa skrapet av stolar, en snyftning och ett kras av något som slog emot väggen, när pojken hade börjat skratta i ren lycka. Känslan av att ha ett monster till son hade visats, men den som tittade upp på taken och hörde snyftningarna var inte deras son. Det var ett djur, med gula ögon, öronen på helspänn och med en nos som luktade mot källartaket.

Det var djuret, som kände lukten av att andra levande varelser fanns i huset, varelser den ville bita, slita och äta. Den enorma vargens ögon utvidgades innan den började slita och dra i kedjorna som höll den fast, vargen ville inte vara fastkedjad. Jaktinstinkten ville inte vara där, den ville slita saker i stycken, byten, människor. Då och då gav den ifrån sig ett ylande, men när det inte fanns byten att tillgå, så började dess klor riva sig själv och ylandena blev en gläfs av smärta. Snart låg där en varg, med pälsen tovig av blod, sitt blod. Väggarna var blodfläckade, den illa medfarna madrassen hade stänk av blod och ansträngningarna att komma loss blev mer halvhjärtade.

Månen vandrade sin stilla bana, den ersattes av en sol, som vittnade om en ny dag och nya möjligheter. I källaren hade det blodiga monstret ersatts av en blodig pojke, var detta ett monster som slet sönder sig själv? Eller var det ett monster som slet sönder en pojke?

________________________________________

Lev med det, en förvandling, för att förklara skillnaden mer hur han hanterar den. Hoppas ni tycker det är någorlunda i alla fall. ^^

Awesome!

Kapitel Fyra

Bandagen som var röda av blod låg på det smutsiga källargolvet, ägaren till dem reste sig och sträckte på kroppen. När han gjorde detta så kände han hur ett gammalt sår sprack upp och en strid ström av blod rann längs med hans revben. Trotts att han älskade sina förvandlingar, älskade att visa vem han var, visa vad som egentligen dolde sig inom honom så var dagarna efter alltid ett helvete. Med tanke på att hans föräldrar vägrade honom byten, så var han tvungen att varje fullmåne riva sönder sig själv och det var inte en trevlig upplevelse. Men en sak visste han, att när han kom upp härifrån så skulle hans föräldrar bli dem första att falla offer för hans hunger. Det var denna tanke som fick honom att uthärda alla dagar i mörker, med lite solljus och knapp mat, hans hämnd var det som höll honom vid liv.

Han greppade hårt om staven och började öva sig på lite saker runt omkring, vissa saker fick han att sväva, andra lyckades han förstöra med en vift på trollstaven och han förvandlade en större sten till en råtta, som snabbt kilade iväg genom ett litet hål i den smutsiga väggen. Trollkonst. Det var helt underbart, lyckan som uppstod inom honom när han utövade det var något som närde honom lika mycket som hämnden. Det som gjorde att han kunde utöva trollkonster hemma var att hans föräldrar hade genomgått ett par formulär för att få undervisa honom hemma och ministeriet hade tillslut gått med på detta. Tillståndet var det enda han behövde, ett tillstånd som gjorde det möjligt att sprida sitt arv och slå omkull trollkarlssamhället. Den rasen som skulle regera var inte smutsskallarna, inte de renblodiga utan varulvarna, monstren med både magin och musklerna.

Ett steg, någon var på väg ned till honom och han visste vem det var. Fenrir blundade, lät sina händer försedda med kloliknande, smutsiga naglar, löpa utmed trollstaven och när dörren öppnade sig flinade han, vände sig snabbt om och skrek.
"Expelliarmus", en röd ljusstråle lämnade spetsen på hans trollstav och hans far som inte hade en chans att försvara sig, flög bakåt och hans stav flög i en båge, innan Fenrir snabbt snappade upp den. När hans far hade flugit bakåt verkade det som att han hade slagit i trappavsatsen och hans bakhuvud blödde ymnigt. Känslan av att vara i herre nu, fick honom att rikta trolltaven mot hans far där han låg, tyvärr kunde han inte närma sig och slita upp honom, bojorna hindrade honom. Det kändes som att allt hat han hade samlat ihop sig den senaste tiden började bubbla ut ur trollstaven, som hade börjat spruta ut smaragdgröna gnistor. Hur länge han stod där visste han inte, en minut, en timme, flera timmar, inget verkade spela någon roll längre. Dock så dök hans mor snart upp i dörröppningen, då hon hade hört oljudet.

Det hon stirrade på, liknade inte den pojke hon hade fött. Personen framför henne var smutsig, blodig, naglarna såg mer ut som klor, tänderna blottades i ett grymt flin och ögonen brann av hat, med en glöd starkare än helvetets alla eldar. Håret som hängde i ansiktet på honom var mörkt av allt blod och all smuts som hade tovat ihop det. Men trotts detta tittade hon på honom med bävan, som hos någon som ber en herre om något dem absolut inte skulle få. "Fenrir, nej...Han är trotts allt din far och jag din mor." Sade hon och ögonen började tåras.
"Om ni hade varit mina föräldrar så skulle ni behandla mig bättre, älska mig för det jag föddes till, ta hand om mig som ett normalt barn. Men istället låste ni in mig här!" Han talade med en ansträngt lugn röst, men han kunde inte hålla tillbaka hatet mycket längre, trollstaven sprutade fortfarande gröna gnistor, vilket lyste upp hans ansikte och fick det att se ännu mer förvridet ut.
"UT! NU!" Vrålade han, hans mor han knappt tänka innan delar av trätrappan exploderade, hon vrålade i smärta, då träsplitter träffade och fastande i ryggen på henne, innan hon stängde dörren för att avskärma hennes son, från hon själv och sin man.

Fenrir sjönk utmattad ned på golvet, med armarna runt benen. Hans andning var tung, likt hos en som hade sprungit en mycket lång sträcka på en mycket kort tid. Han hade haft chansen, han hade kunnat döda dem, bli fri. Det var inte hans känslor som hindrade honom, snarare brist på kunskap. Om han skulle styra en flock och välta omkull trollkarlssamhället, så behövde han mycket mer kunskap, mycket mer. I sin ilska hade han tuggat på kinden och ur munnen rann blod, föraktfullt spottade han på golvet.

Den lilla blodpöl som hade bildats glittrade likt en rubin och snart kom stenen som Fenrir hade förvandlat till en råtta. Den sprang fram till blodet och började slicka i sig det, betraktad av pojken bredvid. När den var klar så försökte den sig smyga därifrån, men det gula ögonparet följde efter råttan och precis innan den skulle krypa in i väggen. Gav han en loj viftning med trollstaven, råttan skrek till och dess inälvor färgade en liten del av väggen röd. Fenrirs blodtörst var inte släkt och det skulle den inte bli snart, det skulle ta många år innan han hade fått den tribut av blod han behövde för att komma över sin barndom. För att komma över sin fångenskap.

_______________________________________

Yeah, hoppas det duger, kändes rörigt. Gillade personligen slutet mycket mer än början.

Bra!

jättebra!

Kapitel Fem

Pojken låg på det smutsiga källargolvet, med bena vikta mot kroppen och armarna över huvudet. Han skrek, han ville ut, han ville slita i något men hans bojor höll honom på sin plats. Ett hat brann i bröstet på honom, en ilska, en sorg, en känsla som sakta men säkert bubblade upp inom honom, genom hans strupe och formades till ett vrål, ett vrål som skar genom kött och ben. Tårar av ilska vätte ned hans kinder, gjorde den torra jorden under hans ansikte fläckigt. Det här var straffet, straffet han hade fått när han föddes, det här var ensamheten. Ensamheten, mycket större än de djupaste hål och mörkare än dödens egna själ. Han visste, innerst inne, att han aldrig skulle kunna bli älskad, bara fruktad och det fick en varelse inom honom att rycka, att vilja lämna hans förbannade kropp.

De kloliknande naglarna som prydde hans fingrar, slet och rev på kroppen, dem ville slita av sig huden och håret. Riva ut ögonen och slita ut den förhatliga hjärna han hade fötts med, dem ville slita hans väsen itu, krossa hans själ och lämna känslorna bakom sig, lämna dem bakom sig för att övergå till instinkter. Naglarna krafsade mot hans hud, sår öppnade sig och blod började att i små strömmar, rinna nedför hans kropp. En kropp som i vanliga fall skulle vara tärd av behandling han hade utsått, men som nu istället hade utvecklat ett hårt lager rena muskler. Hans sjukdom påverkade honom inte lika mycket som andra, det var för att hans sjukdom var en del av honom, en egenskap han hade förbannats med vid födseln.

De smärtfyllda skriken fyllde källaren när pojken försökte slita sitt väsen i bitar, golvet fläckades av tårar och blod. Han vill bli besten för att komma ifrån de smärtor som det innebar att vara människa. Känslan av ensamhet, frustration, hat och ilska fyllde pojkens kropp och smärtan som hans känslor orsakade honom överskred långt den smärta han fick utstå under fullmåne, som han fick utstå när han fick visa sitt rätta jag.

Men nu, nu var han ynkligare än den råtta vars inälvor prydde väggen. Han var mer avskydd än den ondaste av män och han var inlåst på grund av något han hade fötts till. Det väsen, som nu kravlade i stoftet i källaren övergick från skrik av smärta, i kamp med sitt eget samvete till svaga snyftningar, där han låg i fosterställning. Kläderna var sönderrivna, blodet som forsade ned för hans kropp kom från skador han själv hade orsakat sig. Mellan snyftningarna, kunde man höra svaga ord och om man lyssnade tillräckligt noga skulle man höra meningen:
"Varför kan inte jag också få uppleva kärlek, uppleva lycka?" Det var inget påstående, utan en fråga, en bön som pojken ville ha svar på. Varför var han hatad för något han inte kunde styra? Det ville ingen svara på, ingen ville närma sig honom tillräckligt för att svara på det. Alla flydde honom, skydde honom och stötte bort honom. Det fanns bara han, Fenrir, pojken som föddes som ett monster, han gjorde en svepande rörelse med handen över marken, innan han hoppade upp och började slita i de bojorna som fjättrade honom.
"När jag kommer loss härifrån ska jag döda er?!" Spottade han fram.

Där på marken, som han hand hade lämnat en svepande form fanns konturerna av ett hjärta. Ett hjärta målat i smutsen och blodet som bildade pojkens hem, ett hjärta som visade att även dem värsta av monster, vill ha kärlek.

_______________________________________

Enjoy.

Alltså, du får en att tycka synd om självaste Fenrir Grårygg himself. Underbart skrivet, starka känslor och väldigt spännande. Keep goin' ♥