Ron Weasley - Att leva i skuggan (SV) (G)

åå jätte bra !!!

Supeer bra! meer !♥

Jätte bra!!!!

Tack, va glad jag blir!

Färden med den blåa Forden Angelina var skakig.
Arthur satt vid ratten och log över att han hade fått den att ta sig upp i luften, samtidigt som Molly höll Ginny hårt i famnen.
Bröderna satt i baksätet med halva sina kroppar på de andras.
Tvillingarna sjöng osammanhängande texter under hela färden, samtidigt som prefekten Percy fnös och grimaserade. Det syntes att han var obekväm vid situationen, viket fick både Ron och tvillingarna på gott humör.
Efter en lång färd genom luften landade de på en stor asfaltsplan med vita rutor som Arthur förklarade var vad mugglarna kallade en parkeringsplats.
De klev omskakade ut ur bilen och började gå mot King’s Cross stationen där Hogwerstexpressen skulle avgå klockan 11.00. Inte en sekund senare.
Ron hade följt med sina syskon till stationen några gånger, men han hade aldrig varit inne i tåget, vilket han tyckte skulle bli väldigt spännande.
Familjen gick in på stationen med sina väskor och Rons råtta på stora vagnar, och de drog uppmärksamhet till sig där de gick.
”Ja, det är som vanligt. Fullt med mugglare förstås!” sade Molly högt för att överrösta oväsendet från flera hundra människor som skulle resa till olika platser i landet.

Det kan bli lite faktafel i historien, jag tror inte att Angelina funkade i första boken, men nu får de vara så för jag kunde inte komma på något annat.

Jättebra meeeera

jättebra, verkligen super! men det skulle inte skada med lite längre kapitel

Jag vet, men jag skriver inte ett helt kapitel i varje inlägg. det står alltid en siffra överst om jag byter kapitel, om det inte gör det så fortsätter jag på det gamla. Jag tycker att det är lättare att skriva många lite kortare inlägg än ett långt ibland.

okej, vad bra då vet jag

Bra!

Tack, kommer mer här. Ledsen att det dröjde.

Familjen ställde sig framför stenväggen mellan perrongerna nio och tio. Ron hade sett sina bröder springa in i stenväggen för att ta sig till perrong nio trekvart där Hogwartsexpressen hade sitt spår, men nu skulle han få göra det själv.
Han hade också kommit till andra sidan, men det kändes annorlunda när han inte skulle gå ut på en gång.
”Fred, du går först.” sade Molly till sin ena son som utbrast:
”Jag är inte Fred, det är han!” och pekade på sin bror.
”Jösses damen, och du ska kalla dig våran mamma!” fortsatte den andra tvillingen.
”Åh, förlåt George.” sade hon med sin mulliga hand över pannan för att visa att hon hade gjort bort sig.
Tvillingen som sade sig vara George gick fram lite med sin vagn och sade:
”Jag skojar bara, jag är Fred.” Innan han sprang in genom portalen.
Molly tittade smått förargat på sin andre son, men ville inte skälla på honom det sista hon gjorde så hon suckade lätt och kramade honom hårt innan också han sprang in på perrongen.
”Ursäkta mig,” sade en ljus röst bakom dem. ”men skulle du kunna tala om hur…”
”Hur du kommer till perrongen? Ja, kom så ska vi se.” sade Molly till främlingen.
Det var en pojke med svart, rufsigt hår och runda glasögon som såg ut att ha tejpats ett antal gånger.
Han bar alldeles förstora kläder som såg ut att vara använda för många gånger utan att ha tvättats.
Också han drog en stor vagn med väskor och ovanpå dem stod det en stor bur med en vacker, vit uggla som hade huvudet gömt under en väldig vinge. Fågeln fick Ron att gapa och han slängde en hatisk blick på Scabbers som låg på burens golv och såg död ut.