När man inte längre har något att leva för, vad är då meningen med att leva? [SV]

Tack så jättemycket! You just made my day!

Del 7.


Ur Roses perspektiv

"Kommer du Rosie?"
Rose ser upp i Lilys alltid lika glada ansikte. "Gå ni, jag kommer snart"
"Men...", Lily ser ifrån Rose till Roxanne och så tillbaka till Rose igen.
"Tänker ni två turturduvor masa er ner hit nu eller måste jag släpa ner er? Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en häst!", ropar Roxanne nerifrån sällskapsrummet.
Rose himlar med ögonen som svar.
Lily står någon meter framför henne på tröskeln till sovsalen och tvekar kring om hon ska vänta på sin bästa vän eller gå med Roxanne, hon verkat inte ens ha hört Roxannes yttrande.
Att Rose faktiskt hoppas på att Lily ska välja det senare alternativet förvånar henne. Men hon har verkligen ingen lust att gå tillsammans med dem idag. Okej, det där lät rått. Men även om Lily är Roses bästa vän så kan hon faktiskt bli lite trött på henne ibland.
Så klängig och så äckligt omtänksam hela tiden, det blir liksom för mycket...
Ibland vill man faktiskt bara bli lämnad ifred. Inget konstigt med det ju.
Lily kväver henne med all sin kärlek.

Rose tvingar på sig ett vänligt leende och ger sin vän en hastig kram, för att visa att det är okej och att hon inte är sur eller så.
"Gå och ät, innan Roxanne blir galen. Jag kommer snart", tillägger hon och försöker låta glad, även om det är tvärtemot vad hon just nu är. Inte för att hon är ledsen eller så, hon är bara... trött. På allt.
De hade praktiskt taget aldrig gått utan varandra till Stora salen under alla de sju år de spenderat på Hogwarts. Det måste vara rekord eller något.
Rose kan riktigt se hur Lily ogillar tanken att gå utan henne, men efter ännu en protest från den hungriga Roxanne blir hon nedröstad.
Rose står tyst kvar och följer Lily med blicken då hon försvinner ur synhåll.
Sedan sjunker hon lättat ner på sängen.
Det pågår så mycket i hennes huvud att hon blir knäpp! Allting är som en ända stor röra. Minnena från gårdagen... Monday.
Leendet som krävt en stor kraftansträngning förvandlas till en trött grimas och hon suckar tungt. Hon har verkligen ingen drivkraft idag... Allt känns så meningslöst.
Hon överväger faktiskt att för första gången i sitt liv skolka ifrån lektionerna, skylla på ont i huvudet. De skulle tro henne. Aldrig att de skulle tro att Rose Weasley skulle skolka.
Men så kommer det jobbiga i att skolka, man får skuldkänslor över att ha ljugit.

Rose lägger sig på rygg i sängen och blundar. Framför sig ser hon bilden utav den söndergråtna och slagna Monday. Stackars Monday...
Rose borde sluta vara så egoistisk och strunta i vad alla tycker och tänker och bli vän med henne! Hon förstår inte hur hennes vänner kan vara så... dömande.
Så fördomsfulla... De ska ju föreställa De goda, inte sant?
Ibland undrar hon faktiskt om de är så mycket bättre än de som slår Monday - De gör ju inget åt det.
I går hade Rose undrat hur hon kunnat vara så blind, men sanningen är att hon egentligen nog hela tiden sett det hända, att hon bara inte orkat bry sig.
"Det är angår ju inte mig", tänker man och så går man vidare. Lever livet, liksom.
Men tänk så hade hon suttit i Mondays sitts...
Men. Så tänker man "Men det är ju inte så, så vem bryr sig?".
Hon sitter där på sängkanten ett tag och funderar på gårdagen.
Hon undrar om Monday förväntar sig att hon ska sitta hos henne idag, vid frukosten. Om hon blir sårad om Rose istället sätter sig bland de andra, som hon brukar.
Vilket dilemma! Rose vill verkligen sitta hos Monday, vara hennes vän, finnas där för henne. Det är något speciellt med henne, något hon inte kan sätta fingret på.
Samtidigt finns det någon oskriven lag som tydligt säger att hon inte hör hemma där, hon hör hemma bland de andra sjuorna. Hon hör hemma hos sina kusiner, sina vänner, Lily, Hugo.
Men vad är det egentligen för fel med att vara lite schysst mot Monday? Vad är det för fel på att hon sätter sig hos henne? Vem har bestämt att hon inte får det? Vem har egentligen skrivit de där oskrivna lagarna!?
Rose blir arg. Varför ska allt vara så komplicerat? Varför kan alla inte bli accepterade som de är? Hon suckar och masserar sig vid tinningarna. Great. Nu har hon lyckats ta på sig en huvudvärk.

Du tänker för mycket.
Alla tänker för mycket.
Men vill du vara som dem? Som alla andra? Vem bryr sig om dem?
Lev livet, gör det inte mer komplicerat än vad det är.

Och med den tanken lämnar Rose sovsalen, men inte för att göra sina vänner sällskap nere i Stora salen.
Hon skyndar på stegen med ett leende på läpparna. Ett leende som tydligt avspeglar ivret i henne. Nu vet hon vad hon ska göra.

Jag har läst en bit utav den här på gsm ♥
Men den är skit bra skriv meer! :O

Meer

nice ;D skriv mer snälla

Mer

Mer Den är riktigt bra =)

Jäte bra tycker jag !!!!

Har läst första och andra delen ska nu läsa mer

Så bra den är!!!!! Ny läsare och bevakar!!!!!