Kärleken brinner[SV]

2 dagar senare satt jag i uggletornet och tänkte. Lektionerna var slut för idag.....Harry och dom undvek mig även fast jag gick i samma elevhem som dom......
Ett minne som jag ofta tänkte på var min "hemlighet".....
- Hej! Sa en försiktig röst bakom mig.
Jag vred på huvudet där jag satt på fönsterbeckenet. ( Stavning).
- Hej Ginny.
Hon smög fram till mig.
- Hur är det?
Jag log snett.
- Okej! Du ?
Hon log.
- Det är bra. Kan jag? Frågade hon och nickade mot det lediga utrymmet där jag satt.
Jag nickade och hon hoppade upp och satte sig.
- Vad tycker du om Hogwarts?
- Det är magisk! Ginny nickade.
- Håller med!
Vi satt tysta ett tag.
- Varför får jag intrycket av att du inte har det bra hemma? Frågade hon mig sakta efter en stund.
Jag svarade inte.
- Alexandra....
Jag hoppade ner ifrån fönstret.
- Du vet inget om mig eller min familj. Fattar du det? Skrek jag och rusade ned för trapporna.
Jag sprang förbi alla förvånade i sällskapsrummet och uppp till sovsalen där jag drog för gardinerna och slängde mig på sängen.
Tänk om någon kommer på hemligheten?

oh... :o stackars liten

den är jättebra, försök få med lite mer beskrivningar runt omkring så att det inte är bara repliker... Men den är JÄTTEBRA... tycker synd om henne! =/

meer

så bra längtar

Mer =D

Tankarna snurrade där jag låg i sängen med huvudet ned borrat i kudden.
Tårarna rann. Varför skulle just detta hända mig?
Jag snyftade och torkade bort tårarna med baksidan av handen.
Jag minns dagen väldigt mycket.....

"
Jag hade varit påväg hem ifrån min bästis då det hände. Klockan var nästan 9 och mannen dök upp bakom mig.....
Han slog mig och ja våldtog (FÖRLÅÅT!) mig...
Det var min bästis som hittade mig dagen efter.. Jag kunde inte röra mig på grund av smärtan som mannen hade orsakat mig. Mannen blev tagen av mugglarpolisen men blev mördad av min pappa så nu sitter pappa på Azkaban.... Mamma och jag klarar oss knappt ekonomiskt. Så börja på Hogwarts var en lättnad för både mig och mamma.
Vi flyttade till Skottland för att slippa höra alla viska bakom oss att min pappa är en mördare...
Nu när killar rör mig får jag panik.
När Malfoy rörde mig på tåget blev jag stel av rädsla.. Åh bara ingen förstår att detta har hänt..
Jag vill inte...."

- Alexandra, jag vet att du är där!
Jag suckade, torkade bort tårarna och reste mig upp.
- Vad vill du?
Hermione log mot mig.
- Är du okej?
Jag fräste:
- Ser jag ut som att jag är okej?
Hon såg sårad ut ett tag innan hon skakade på huvudet.
- Nej det gör du inte!
Jag suckade och gick ut ur sovsalen utan en blick på henne...

Mera?

men men men men men stackars liten ♥

Ja fortsätt! Stackars liten....!

Jag vandrade tillbaka till den numera folktomma ugglesalen.
Jag klättrade upp och satte mig i fönstret igen och tittade på stjärnorna.
Dom är väldigt vackra!
-Hejsan!
Jag suckade och vred på huvudet och höjde ena ögonbrynet.
- Hej?
Killen log och kom fram.
- Jag heter George Weasley!
- Alexandra Wallin!
Vi skakade hand.
- Är du ny?
Jag nickade.
- Jag går samma år som din bror Ron? Sa jag undrande.
Han nickade.
- Ja det gör du nog!
Jag kunde inte hålla mig utan frågade:
- Hur många är ni egentligen?
Han skrattade.
- Vi är 7!
Han skrattade och jag tappade hakan.
- Oh herre jösses!
Han satte sig ned.
- Vad gör du här?
Jag ryckte på axlarna.
- Tänker! Du då?
Han log.
- Samma sak!
Vi fortsatt att prata och för första gången kände jag mig lycklig.. Fast jag hade en annan känsla.. Kärlek...
- Ska vi gå tillbaka? Frågade George och tittade på sin klocka.
Jag nickade.
- Här jag hjälper dig! George tog tag i min arm.
Jag hoppade snabbt upp och skakade av mig hans arm.
- Snälla rör mig inte!
George såg förskräckt ut.
- Oj shit förlåt!
Jag drog några djupa andetag innan jag försiktigt log.
- Det är ingen fara. Rör mig bara inte!
Han nickade.
- Jag lovar!
Vi började gå.
- Vill du berätta?
Jag skakade på huvudet.
- Jag vill inte prata om det!
Han nickade.
- Okej!
Jag vände blicken mot honom.
- Snälla säg inte detta till någon. Asså det där om att röra mig!
Han nickade.
- Jag lovar!
Jag kunde inte slita blicken ifrån hans vackra ögon.
Vi stog på slottsgården och tittade varandra i ögonen tills jag harklade mig.
- Ska vi fortsätta att gå?
Han nickade fundersamt.

Mera?

men oj :o detta gillar vi! Hon blir kär! :'D

bra