Tiden går och går, men där hemma står allting still. [SV]

Du är riktigt duktig.
Det är väldigt svårt att få brevgrejen att inte bli för "jaha, jag är en häxa. Va kul. Det var ju inte alls konstigt". Du lyckas med den biten ganska bra. Så fortsätt skriva. Jag läser

Tack så hemskt mycket alla, jag blir så väldigt glad. c.
~

Några timmar senare vid matbordet, hade det aldrig varit så tyst som nu. Ingen av de båda föräldrarna hittade något halvbra samtal att föra vidare på, så de gav ganska snabbt upp.
Ella satt vid sin vanliga plats, med ett brett grin i ansiktet, som var omöjligt att ens försöka sudda bort och Elin satt där med tårar rinnande ner för hennes sockersöta kinder.
Maten som stod utdukad på bordet, var prydligt upplagd. Kyckling, med någon kantarellsås och kokt potatis.
För Elin kändes maten som klister i munnen på henne, medan på Ella, slank den ner lika lätt som om det bara vore vatten.
Ella harklade sig lite.
”Ehm, mamma, pappa, jag tänkte om vi kunde åka till diagongränden imorgon?” frågade hon med en liten nervös röst, hon var rädd för vad hennes föräldrar nu skulle tycka, eftersom hon var en häxa.
”Det kan vi väl”, svarade hennes föräldrar i mun med varandra och med exakt samma sakliga ton, vilket fick Ella att fnittra till.
”Får jag gå från bordet?” frågade Elin med en röst som var så nära på att brista.
”Det får du, lilla gumman”, svarade deras mor. I samma stund som de orden lämnade hennes mors läppar rusade Elin bort från bordet, upp för den vackra trappan, och upp på sitt rum. Man hörde tydligt hur hon slängde igen dörren och slängde sig på sin säng.
Man hörde det där lilla dunset när sängbenen slog i golvet.
”Får jag också gå?” frågade Ella, utan ett leende, det hade blivit som bortblåst, av hennes lillasysters gälla röst.
Hennes föräldrar nickade, och Ellla skyndade sig ut genom matsalen, med den stora kristallkronan, mot sin lillasysters dörr.
Ella skyndade sig fram till Elin som satt med rödsprängda ögon på sin säng och lade sina beskyddande storasysterarmar omkring henne, och sådär satt de, tills båda somnade, och nästa dag grydde.

Ella vaknade av ett morgonljus som sipprade in genom fönstret på hennes lillasysters rum. Med ens flög hon upp ur Elins famn och sprang in på sitt eget rum, bytte från gårdagens kläder till en ny, klarröd klänning.
Det var hennes första dag som häxa. Eller i alla fall, som hon vetat att hon vore häxa. Ella var överlycklig, och med några hoppsande steg, med klänningen på sig och inhandlings listan i handen studstade hon ner för trappan, mot frukostbordet. Men hon stannade mitt i ett steg när hon såg två stycken män stå framför henne.
Den kortare av dem, bar en mörkblåklädnad och den längre bar en smaragdgrön.
Båda sträckte genast fram handen, vilket fick Ella att fnissa till.
Först tog hon det kortares hand.
”Daniel Flinck”, sade han med en varm röst, medans hans iskalla, blå ögon letade sig in i hennes, mörkblå.
”Ella Gersche.” Så fort Ella svarat vände hon bort blicken till den personen som stod bredvid Daniel och tog hans hand och som på order började han tala.
”Mitt namn är Hellach Dimvare.”
Ella nickade kort till honom och svarade med sitt namn. Denna mans ögon mötte hon aldrig, för rädd för att han också skulle ha samma iskalla blick.
” Vi är från trolldomsminesteriet, och har skickats i Hogwarts ärende till dig Ella. Vi är här för att eskortera dig och din familj till Diagongränden idag. Vad våra källor beträffar, hade ni tänkt att åka dit denna morgon?” Det var Daniel som hade sagt det där sista och Ella bara stirrade med lite halvt gapande mun på honom. Hon skakade lite på sig innan hon började gå mot köket.
”Era källor talar sanning”, sade hon bara innan hon gick in i matsalen med tankar snurrande runt trolldomsminesteriet. Tänk att det skulle finnas ett trolldomsminesterie. Ella var mållös.
Hon slog sig ner vid det utplacerade runda bordet, som redan hennes föräldrar satt vid och snart kom Elin ner med en vit klänning.
”Vilka är det där?” frågade hon och nickade in mot personerna i hallen.
”Några från trolldomsministeriet”, svarade Ella med munnen full av flingor och log när hon fick se Elins gapande mun.

Jätte bra.

Fedt såsum, fortsätt!
(Star här. ^-^)

riktigt bra! :o super!!! :'D

Kom igen nu, din lilla sak. Skriv! Mer novell. NU! >:C

bra

*Kasta sko på soof*

Ett förlåt räcker inte va? Då ger jag er tiotusen.
Men grejen är den att jag har varit på fotbollsläger och jag har liksom inte hunnit. D:
Förlåt igen och nu kommer lite mer.
~

En halvtimme senare rullade hjulen på bilen de skulle ta inåt stan. Det var en ganska stor bil, med sju stycken säten, två fram, två i mitten och tre stycken längst bak. Ella och Elin satt längst bak, hennes föräldrar framför dem, och de två trollkararna lägnst fram.
Däcken rullade mjukt över den asflaterade vägen.
Efter cirka en kvart var de framme vid en okänd gata mitt inne i Londons innestad. De hade redan parkerat bilen en bit bort på en parkering, och stod nu framför en skruttig pub.
”Och där ska vi in?” frågade Ella med en smula missnöjd ton. Männen nickade och öppnade den förmultnande dörren som gnisslade lite när den gled upp.
De klev in i den underligaste pub Ella någonsin varit i. Det mesta var byggt i gammalt trä. Det Ella antog var pub ägaren stod bakom en gammal bar med en trasa i ena handen knappade med sin lediga hand i bordet, vilket gav Ella rysningar genom ryggen. Men ändå mötte hon mannens blick, och märkte att den var ganska vänlig. Mer hann inte Ella med att kolla på eftersom hon blev bortdragen där ifrån mot en annan dörr som de klev igenom.
Ella och hennes familj möttes av en tom stenvägg.
Den längre av de båda trollkarlna drog fram det Ella antog måste vara en trollstav och gav några få tegelstenar ett slag med staven.
Då hände det märkligaste Ella varit med om. Tegelstenarna började röra på sig, och lämnade kvar en öppning.
Bakom den öppningen fanns konstiga saker. Som människor med spetsiga hattar.
”Välkommen till Diagongränden”, sade den kortare av männen med ett litet leende.

awsome