Skrivit i Stjärnorna(SV)

Nejnejnejnej! Ich liebe långa kapitel. ;D

Nej nej det är helt lagom;D

Kommer det mer snart eller? :o

My bad, har haft så mkt att göra:/ meeen här är ett kapitel

Kapitel 3

Till Toms stora lättnad kom Francis tillbaka ångerfull och bad att få vara med i sökandet efter hemligheternas kammare. Letandet efter kammaren gick inte lika smidigt som Tom hade hoppats på och Francis, Valentine och Alec tappade snart intresset. Alec hade sin kommande quidditch match att tänka på medan Francis och Valentine oroade sig för berget av läxorna som växte sig alltstörre ju närmare jullovet närmade sig. Timmar kändes som dagar, och dagar kändes som veckor och Tom kunde känna hans vänners oroliga blickar kastas mot honom.

” Tom, vi har funderat på det här”, sa Alec tryckte på ordet vi. Han tog en kort paus och allt som hördes var ljudet från det sprakade brasan i uppehållsrummet. ” Vi känner att letande av kammaren… ehm… inte går framåt och det kan vara så att kammaren inte existerar och…”

” Jag har också funderat”, avbröt Tom honom kyligt. ” Och det kan vara så att ni har haft rätt hela tiden och jag har haft fel”. Alec, Francis och Valentine tittade förvånande på varandra. Erkände Tom, deras vän Tom som annars aldrig hade några fel eller brister, att han hade fel?

” Innan ni blir allt för uppspelta så skulle jag vilja ta en titt i den avskilda avdelningen i biblioteket, och om vi inte hittar något där så glömmer vi bort hela saken med Salazar Slytherins hemliga kammare ”.

” Visst”, svarade Alec, Francis och Valentine i kör.

Senare den kvällen samlades pojkarna i uppehållsrummet för att gå till biblioteket.

” Är alla här? Bra, kom så går vi”.

De gick en bra stund bland de kyliga fängelsehålorna och till Toms stora förvåning klarade de att ta sig osedda till biblioteket.

” Skynda er”, viskade Alec nervöst. ” Vi vill ju inte att någon hittar oss här”.

” Alec, ta det lugnt. Jag menar, hur stor är sannolikheten att professor Snigelhorn vaknar nu och känner sig för att promenerar till biblioteket? Även om det skulle ske så kommer Tom kunna komma upp med en naturlig förklarning till varför fyra pojkar efter midnatt är uppe och vandrar omkring i den avskilda avdelningen”, sa Valentine med ett leende och dunkade en lättnad Alec på ryggen.

De spred sig ut och lika fort samlades igen och konstaterade, till Toms besvikelse att hela letandet var meningslös och började snabbt gå tillbaka till uppehållsrummet.

” Vad är det för bok?, frågade Francis lågt för att
inte väcka de som sov och höll upp den damig, gammal bok. ” Du tog väl den inte från biblioteket?”

” Bry dig inte”, fräste Tom irriterat och drog boken från Francis.
Innan han somnade kunde han höra hur Valentine ljudligt viskade att det var boken säker innehöll godnattsagor.

” Vem ska du gå med till festen?, frågade Valentine under trolldomshistorian. Tom rynkade lätt på pannan, ja, vem skulle han gå med på professor Snigelhorns julfest innan lovet? Han visste att han var attraktiv och lätt skulle kunna få en tjej till balen, men vem skulle han bjuda? Det fanns ingen han gillade så vem av alla de fnittrade och tjattrade tjejerna var minst irriterad? ” Jag ska gå med Miranda Stone”, fortsatte Valentine med ett leende.

” Miranda Stone”, upprepade Tom misstroget och höjde på ena ögonbrynet.

” Jo, jag vet… Hon har inte mycket innanför pannbenet men snygg är hon”.
Tom fnös.

Rykten spred sig snart att Tom var den ende nu som inte att hittat någon att gå med festen till, och till hans förskräckelse samlades flickor, från olika elevhem i klungor utanför hans lektions salar. Till de övriga Slytherin elevernas förtjusning fick de se en rodnad Tom tacka nej till alla tjejer.

” Wow, hur kunde du säga nej till Alice Black? Du vet att du snart har nobbat alla tjejer på hela skolan”, grymtade Alec avundsjukt.

” Killarna finns ju alltid kvar”, flinade Valentine mot en allt mer rodnande Tom.

” Titta, där är Olive Hornbyv, fråga henne”, sa Valentine lågt en stund senare och nickade mot en blond och fräknig Slytherin tjej. ” Alla toaletter är tack vare dig fyllda med gråtande tjejer och vad jag vet är Hornbyv den enda du inte har hunnit nobba än”.

Tom gick fram och frågade om hon ville gå med honom till festen och efter lite funderande, och puttningar och fnissningar från hennes kamrater tackade hon till slut ja.

Festen närmade sig med stormsteg. Både Alec och Francis som inte var med i Snigelklubben hade lämnat Tom och Valentine för längesen. När klockan närmade sig åtta började pojkarna och deras moatjéer gå till festen. Tom kunde inte låta bli att titta på Hornbyv som var mycket vacker med det elegant uppsatta håret, skrattgroparna hon fick varje gång hon log och de blåisande ögonen. Efter mycket hälsande på professor Snigelhorn, hans gäster (människor som hade gått här och som nu var kända) och andra elever började dansen. Han märkte, mot sin motvilja att han trivdes i Olive Hornbyv sällskap och att hon också trivdes i hans sällskap. ” Jag har förtjänat att ha lite roligt”, tänkte han.

” Vill du gå ut?”, frågade Tom efter många timmar av dans och prat. Olive höjde lätt på det ena ögonbrynet och svarade:

” Gå ut tror jag vi inte kan, men däremot vet jag ett ställe där vi kan få vara i fred”. Hon grep tag i Toms handled och släpade honom ut ur festen. Ur ögonvrån kunde han se Valentine mima lite längre bort snyggt jobbat och hålla upp tummarna. De gick tysta och allt som hördes var Olives klackar slå jämna slag mot stengolvet. ”

Här”, sa hon och puttade Tom genom en dörr han inte hade lagt märket till förut, de befann sig i en toalett, tjejernas toalett . ” Se inte så förskräckt ut. Toaletterna här fungerar inte så det är ingen som kommer ner hit”, fortsatte Olive och fnittrade.

” Ehm… Jag förstår”. Hon grep tag i hans händer och drog honom närmare sig. Han kände hur hjärtat började klappa allt snabbare och hur benen darrade. Han blundande, hennes andetag som kom allt närmare och…

” Min Herre”

” Hörde du?”

” Tom, vad håller du på med?!”, sa Olive upprörd över att ha blivit åsido puttad av Tom.

” Min Herre”

” Hör du inte rösten?”

” Vilken röst? Eller förresten, jag vill inte vilka röst. Du förstörde precis allt, idiot!”, skrek Olive med gråten i halsen och stormade ut.

” Dumma flicka”, muttrade Tom, han kunde ha svurit på att han hade hört en röst, en rosslande röst.

” Jag är här, min herre”

Han gick fram till ett av handfaten som låg i mitten av rummet, det var som rösten kom under handfaten. Inngången måste finnas här i närheten. Med skakande rörde han vid hanfatet och upptäckte den rostiga symbolen som föreställde en orm" Äntligen", tänkte han och började skratta kallt.

VesperC - Shit vad duktig du är, berättelsen är jätte bra! Ser fram emot fler kapitel!

Awesome! Mer!

här kmr nästa kapitel och tack för era kommentarer!

kapitel 4

Snön hade likt en vitmantel svept sig in över slottet och kylan kändes in till bergmärgen. Alec, Francis och Valentine lämnade snart Tom för att åka hem till sina familjer över lovet och till Toms besvikelse skulle även Olive Hornbyv med sitt gäng av fnissade tjejer vara kvar på Hogwarts under jullovet. Två olika rykten hade spridit sig efter incidenten i toaletten, det första ryktet beskrev hur Tom gentlemannamässig hade avvisat Olive Hornbyvs alla försök till att ”gosa” medan den andra beskrev hur galna Tom hade hört röster i huvudet. Eftersom Olive Hornbyv tillhörde (stolt) klubben vi-som-mobbar-allt-och-alla ( Tom fick senare reda på att hon även retade skolans spöken och husalfer, hur man nu gör det) så hade de flesta tagit Toms parti och spred hur han heroisk hade tagit parti för de svaga genom att avvisa henne. Valentine, Alec och Francis hade hållit på att dö av skratt när de hade hört det hela, för även om Tom vägrade att berätta vad som hade hänt där så visste de att han, om han nu hade avvisat henne, inte hade gjort det för de svaga och mobbade. Till deras förnöjelse hade detta även resulterat i att Tom hade fått några beundrar brev från tjejer som beskrev hur modig och stilig han var, och ett av dem var från den muggelfödda Myrtle Woodhouse, där det bland annat stod: ” Tom min hjälte, du är allt man kan önska sig av en kille...…” Detta brev hade fått Valentine att ramla av stolen av skratt.

Men nu stod Tom här, vid öppningen till kammaren. Det hade tagit många försök att öppna kammaren. Först hade han försökt hitta en knapp eller en spak och när han inte hade funnit någon hade han försökt prata på parselspråk(ormspråk) och säga ord som Salazar Slytherin och öppna dig för din herre, men lite snopet insåg han snart att allt som krävdes var att säga öppna dig. Han hade själv inte hoppat ner i tunneln som hade uppenbarat sig, för han visste att det fanns ett odjur, ett monster där nere men idag skulle han ta reda på kammarens hemligheter.

Han tog ett djupt andetag för att öppna kammaren...

" Åh, Tom".

Tom vände sig irriterat om.

" Jag vet inte om du har fått mina brev men jag tycker det du gjorde mot Olive var modigt", rabblade den brunhåriga flickan som stod framför Tom snabbt och rodnade. " Ehm... Jag heter Myrtle", fortsatte hon och vred generat på sig och kollade ner på golvet.

Tom, som blev lite paff höjde ogillande på ena ögonbrynet innan han med sitt falska men charmerade leende sa:
" Nämen hej Myrtle". I vanliga fall hade han bara fräst åt personen och bett den dra om han( eller hon) inte ville ha straffkommendering, men nu, som prefekt stående mitt i en flicktoalett kunde han inte riskera att Myrtle skulle gå och skvallra. " Jo, jag har fått dina brev".

Hon fnissade och fortsatte " Vad gör du här? Ingen av toaletterna fungerar. Jag brukar själv gömma mig för Olive här..." Tom, som hade slutat lyssna och nu var seriöst irriterat avbröt henne och sa kyligt: "Låt oss gå härifrån".

Myrtle fortsatte prata på som om de vore bästa vänner och till Toms stora förskräckelse började hon förfölja honom. Det blev inte mycket bättre då de stötte på Peeves som började sjunga" Dolder och Windhouse sitter i ett träd… ". Blodröd i ansiktet av ilska och sekunder från att kasta olika förbannelser och formler på både Myrtle och Peeves dök professor Snigelhorn upp. Professorn, som hade hört Peeves sång antog att Toms röda ansikte var ett tecken på genans skrockade för sig själv och sa" Kärleken är inte enkel. Peeves, lämna turturduvorna ifred nu". Fortfarande sjungandes lämnade Peeves de och allt som hördes var Myrtle fnittrade. Tom, som nu såg ut att vilja slita av huvudet av någon grymtade tålmodig:

" Professor... Vi... Är... Inte... Tillsammans..." Professor Snigelhorn, skrockade återigen och vinkade till sig eleverna och bad de följa efter honom. Under hela vägen till professorns rum kastade Myrtle kärleksfulla blickar på Tom som undvek noga att besvara dem. Väl framme uppstod det en obehaglig tystnad men som avbröts av Snigelhorns stämma:

" Ehm.. Miss Windhouse ni har väl aldrig varit här, om jag inte misstar mig? Vad jobbar era föräldrar med?"

" Herregud, hjälp mig någon", tänkte Tom och suckade förtvivlat.

" Oj, vad tiden går fort när man har det trevligt", sa professor Snigelhorn och ställde sig upp efter någon timme. " Jag tror det är snart dags för kvällsmålet. Dolder, skulle du kunna vara så snäll och eskortera Miss Windhouse till Stora Salen". Tom, som nu inte kunde hålla masken längre såg ut som om han hade fått något äckligt i munnen, spottade ut ur sig ett nej. Hövligt och lugnt fortsatte han sedan att han inte var så hungrig och hade hoppats på att få prata med professorn innan de gick. Besviket lämnade Myrtle själv kontoret.

" Professor, ni vet att jag har sedan tidigare uttryckt ett intresse för Hogwarts historia", han tog en paus och log svagt mot Singelhorn. " Det är så att jag nu har kommit fram till kapitlet om Salazar Slytherins kammare och jag undrar om ni inte skulle kunna berätta för mig lite den.

Tom hade inte fått ut något nytt men nu visste han vilket monster som gömde sig i kammaren, en basilisk. Snart skulle han, Salazar Slytherins sanna arvtagare rensa ut alla icke renblodiga för återupprätta det hans stamfader gav honom i uppdrag att göra.

Mer den äger

Awesome!

gud vad bra du är på att skriva!
sluta inte