Edórea PRS Vidomina & Medi

Hon höjde handen mot en ung man som kom fram till dem men hon hoppade till.
"Du skräms när du gör sådär.!" Hon såg sedan på mannen.
"Jag har gärna en stor bit kött, bröd och öl tack." Hon vände sig sedan mot Sylvia och lade huvudet på sned.
"Har du aldrig varit där?" Frågade hon och flätade ihop sina fingrar och lät huvudet vila på dem.
"Tja vad ska jag säga? Slummern är ju slummern. Det finns värre distrikt som är värre. Det är en väldigt liten del men Fúen distriktet ska du hålla dig borta från. Där är det många som försvinner om nätterna. Den stora heliga kyrkan ligger på andra sidan av kanalen. Men där får du inte gå om du inte är i nobel rang eller om kyrkan utringer om något." Hon avslutade och funderade.
"Har jag glömt något?"

Léllos verkade ha rest mycket. Hon hade kanske varit på andra ställen i landet än bara Sylván. Hon lyssnade på hennes ord med stora ögon. Lade knappt märke till att mannen kommit fram till bordet för att ta deras beställningar. Hon nickade eftertänksamt efter att Léllos berättade klart. Först då fick hon syn på mannnen. "Jag tar samma, tack." Hon vände blicken snabbt tillbaka till sitt sällskap. "Har du varit på fler ställen i landet? Crag, Darkfell, Turrim eller.. Necropolis?" Hon sänkte rösten en aning när hon talade om Necropolis. Hon hade en rädsla för staden. Och nu, i dessa tider, ryktades om att en odöd färdades mellan städerna i landet. Varför visste inte Sylvia. Hon hade helst inte velat stöta på necromancern.

Léllos höjde på ena ögonbrynet. Såg sedan efter mannen.
"Trodde ni inte åt kött eller drack öl. Jag kanske drog en konstig slutsats?" Frågade hon och såg sig om i rummet. När frågan kom så blickade hon tillbaka på Sylvia.
"Jag har rest mycket ja.... Necropolis... Det var länge sedan men ja." Hon satte ett smalt finger mot läpparna och hyschade henne.
"Men säg inte det namnet högt. Det är inte många som gillar att höra om det." Hon lade sedan ena handen på bordet och man kunde se ett ärr på hennes handrygg.
"Det gör inte jag heller...." Sa hon sedan med en låg stemma.

”Nä, du har rätt, men jag tänkte att jag ville testa.” Sylvia ryckte på axlarna. Känslorna hade övertaget- hon var glad över att vara på resa, hon var glad över att hon stött ihop med Léllos. Här ute fanns världen och hon ville uppleva den.
Hon tystnade när Léllos talade om Necropolis. De verkade känna samma sak om staden. Hon följde henne med blicken och upptäckte ärret på hennes hand. ”Vad är det där? Hur har du fått det?”, frågade hon.

”Jag lämnar dig på tronen att styra under tiden jag är borta.”
”Ja, min herre.”, svarade Moander och bugade åt Calh. Därefter drog Calh i tyglarna på hästen så att det gav ifrån sig ett ogillande läte och vände på sig för att sedan störta ut genom murens portar. Bakom sig lämnade Calh en tyst stad. Inte helt död, inte helt stilla. De fanns där, olika varelser som fått dödens kyss och lämnat sin själ, men kroppen bestod. Necropolis kallades även de odödas stad. Här fanns mörka krafter och mystiska ting. De spred skräck och rädsla för de okunniga och respekt för de, väldigt få, nyfikna. De var okända för folket omkring eftersom de sällan lämnade sin stad. Ryktet sa att de var hemsökta och de som skulle söka sig till Necropolis skulle bli utsatta för förbannelser och kanske aldrig mer återvända till sitt.
Men Calh hade gett sig av, efter en lång tids planering. Han skulle tillslut ge sig ut för att hämta skatterna som spridit sig ut över landet. De här skatterna, eller artefakterna, hade en gång i tiden tillhört Necropolis. De var gjorda för dem, för att tjäna deras magier och krafter. Men med tiden hade skatterna hamnat i fel händer för att tjäna andra som inte alls behärskade deras mörka trolldom. Det var dags att hämta det som var deras. Och Calh, som herre över Necropolis, hade tagit sig an uppdraget att samla skatterna.
Calh var bara skuggan kvar av något liv. Han var ett benrangel, klädd i mantel och huva för att dölja sitt ansikte, smyckad med de vackraste juveler och guld från de odödas stad. Han såg skrämmande ut för en främling. En antydan att det någon gång funnits en kalufs på hans hjässa gav skenet att han varit en människa en gång i tiden. Han hade levt så mycket längre än ett människoliv. Lärt sig mycket om Necropolis krafter och magier. Det kanske var en av anledningarna varför just han blivit vald att leda folket i sin stad.
Det första målet han ställt in sig på var Pinburg, men för att komma dit var han tvungen att passera både genom Céza och Házie. Där fanns det fåtal bekanta med varelserna från Necropolis. Hade han tur skulle han kanske stöta ihop med en. I Pinburg fanns någon som skulle leda honom i rätt riktning till skatten. Trodde han. Resan att hämta alla skatter skulle ta tid. Han visste inte hur länge bara.

Léllos såg på henne och log sedan.
" Du behöver inte ta det bara för jag tar det. Det är riktigt dock ska jag lova.." Hon vände sedan blicken mot sin hand och såg ärret.
"En mycket gammal historia. Jag var med i ett litet krig, slagsmål, säg hur du vill säga det." Hon lade sedan huvudet på sned och studerade henne.
"Jag kanske låter oartig nu. Men misstar jag mig nu om alver ser unga ut men är typ flera hundra år?" Hon skakade på huvudet.
"Jag kanske har... hört fel?" Hon tänkte säga att hon läst vilket hon inte kunde säga rakt ut. Det var inte många som kunde detta och Léllos fick hålla sin tunga i schack nu. Hon var inte hemma och detta var inte hennes spelplan. Återigen lekte hon med det vackra halssmycket och stoppade sedan ner det.

"Nejdå, jag vill bara testa.", försäkrade Sylvia och såg upp när de blev serverade maten i samma stund. "Åh.", sa hon överraskat när hon skådade maten på tallriken.
När Léllos sedan tog till orda såg hon upp på henne igen. Gav ifrån sig ett litet skratt. Det var inte ovanligt att någon tog fel på hennes ålder. "Ja, det stämmer. Jag har levt länge, men då är jag ändå bland de yngre av mitt folk.", skrattade hon och betraktade maten igen med en skeptisk blick. Det såg inte aptitligt ut. Men nyfiket tog hon besticken för att skära i köttet. Skar en liten bit och förde till munnen för att sakta tugga på det. "Hm. Jaa..", började hon och svalde tuggan. "Helt okej ändå."
"Vad är det för ärenden du ska på då? Du hade ett möte sa du?"

Hon log tacksamt mot mannen och började att skära i köttet.
"Jag kan förstå att du är en av de yngre. Du har något ungdomligt om dig. Det är bra. " Hon skakade sedan på huvudet.
"Nej det här köttet är så mycket bättre än det jag får hemma." Hon flinade sedan och skakade på huvudet igen.
"Fel igen. Jag sa möten, inte möte. Jag har flera möten att gå till. Men det är hemliga eftersom några är i regal distriktet." Hon sänkte rösten och gav henne ett litet leende.
"Men du kan göra mig sällskap om du verkligen vill se staden. Jag känner ägaren till de flesta värdshusen.." Hon åt sedan vidare och såg sedan sig om.
"Det kommer börja regna i natt, åska och storma så jag föreslår att vi tar ett rum. Vill du dela på priset?"

Sylvia fnittrade gillande åt Léllos kommentar. Det var något med hur hon sa det. Hon trodde henne.
Hon tog en till tugga av maten och sköljde ner med ölen. "Nä, fy! Det här tyckte jag inte om. Har de ingen bärdryck?", grimaserade hon och satte ner bägaren på bordet igen. Hon skakade på huvudet och tittade mot Léllos igen när hon berättade om mötena. Det lät spännande, att de var hemliga. Sylvia ville veta mer, men teg. Hon förstod ju att vissa saker behövde hon inte känna till.
"Åh, menar du det?!", utbrast hon och sken upp. Det var för bra för att vara sant! Hade hon äntligen fått chansen att se mer av landet? Hon hejdade sig. Tänkte på Demeled och sin familj. Hon skulle behöva meddela de. De skulle inte gilla det, men förstå henne. Och tillslut stötta henne i sitt beslut. Hon bestämde sig för att skriva ett brev till de så fort hon fick möjligheten.
"Jag följer jättegärna med dig.", log hon igen. "Ja, vi delar på priset."

Léllos kunde inte låta bli att skratta när hon såg grimasen Sylvia gjorde och sträckte sig efter bägaren och såg sig om.
"Jag tror inte det men åter du mig fixa det?" Innan hon fått svar så tog hon bägaren under bordet och mumlade något innan hon tog upp det igen. Det var nu en lite tjockare konsistens men färgen var en underbart röd och hon räckte den till henne.
"Prova den." Sa hon och nickade men sedan blev hon allvarlig.
"Inte ett ord om att jag kan... du vet vad.." Hon sa det i en varnande ton innan hennes leende kom tillbaka.
"Så länge vi delar på priset på varje värdshus så kan du följa med. Jag kommer självklart kunna betala annars men det skulle vara bra pm vi kunde dela." Hon lade huvudet på sned.

Sylvia tittade häpet på medan Léllos förvandlade drycken till en annan slags sorts dricka. Böjde sig över bägaren för att se ner i den röda vätskan. "Wow..", fick hon ur sig och tog bägaren i handen för att smaka på den. "Mycket bättre!", skrattade hon och sänkte bägaren till bordet igen. "Nej, jag ska inte säga till någon.", försäkrade hon Léllos och fnittrade för att smaka nöjt på drycken igen.
"Jag har pengar, det går bra, Léllos. Tack för att du låter mig följa med.", sa hon.
"Kommer jag få träffa någon av dina vänner med?", undrade hon sedan.