Borgen (sjunde året)

Tack för taggningen Kommer inte lova att läsa allt, för jag pluggar och tar mycket mer tid till det än vad jag gjort ... MEN jag kommer absolut läsa när jag vill, kan och har tid

Vill du ha respons på din introduction?

Avis Fortunae

Ja tack, väldigt gärna, om du har tid och möjlighet! Jag uppskattar all sorts respons. Välkommen att läsa och/eller kommentera när, hur och var du vill

Avis Fortunae



Sorry! Jag är väldigt kritisk och det är jag alltid när jag börjar läsningen av någons påbörjade eller avslutade verk.

Det mesta handlade om din formulering:




SORRY OM JAG ÄR FÖR PÅHOPPANDE, KRITISK OCH GNÄLLIG.
INGEN SKRIVER PERFEKT (VERKLIGEN INTE JAG).

Spännande ska definitivt följa och se om det är något för mig!

jag har fortfarande inte läst klart prinsen så jag prioriterar den men såklart att jag bevakar! förhoppningsvis kan jag bli klar med prinsen snart!

Nepflite


Leoney 


96hpevanescence


Mintygirl89


SweeneyTodd


catradora


Trezzan


Dear


Reverus


Viloss


Pixelow




Kapitel 1 - Terminsstart

Mitt namn är Elvira Faded och mitt elevhem är Ravenclaw. Året är 1997 och jag börjar mitt fjärde läsår på Hogwarts, men ingenting - absolut ingenting - är som förut. Det enda som är oförändrat är väl min position som kursetta. Jag nämner inte detta för att skryta, utan för att det förmodligen är anledningen till att jag fortfarande är välkommen på skolan.

För att komma in på utbildningen det här året måste man kunna bevisa att minst en av föräldrarna är magisk. Helst ska ens blod vara helt ‘rent’, vilket innebär att både ens mor och far, och gärna övriga släktingar, är häxor och trollkarlar. I min släkt finns det älvor, på lite längre håll, och de har en speciell magi som anses förvildad och inte lika sofistikerad som i renblodseliten. Mitt ursprung skulle alltså kunna vara ett hinder för att få fortsätta studera på skolan. Men mina studieresultat är bäst i årskursen, och jag vet att rektorn har nämnt att jag förmodligen kommer att bli skolans mest framstående elev. Det var Miriam, min lärare i latin, som berättade det för mig.

Miriam är inte här på Hogwarts längre. Hon försvann den natten när Dödsätarna kom in på slottet och Dumbledore dödades. Elli och Harry, två av mina äldre vänner, har vittnat om att en Dödsätare tog Miriam med sig från slottet, och att professor Snape dödade Dumbledore. Men det är som om Ellis och Harrys röster inte väger något längre. Inte i det här nya systemet som inrättades när det blev en ny trolldomsminister och nytt styre på skolan - med professor Snape som rektor.

Jag vet inte vad jag ska tro om den nye ledaren, om han är skyldig till mordet eller inte. Han var min favoritlärare i alla år och jag respekterar hans enorma kunskaper. Jag vill inte tro att han har gjort något brottsligt och lever innerst inne på hoppet om att Elli och Harry kan ha misstagit sig genom att till exempel ha blivit förhäxade. Det är ett fåfängt hopp, såklart. Men det får mig att stå ut. Professorn gjorde så många bra saker åren innan den här konstiga, mörka tiden, och han var inte alls fientligt inställd till min kraft från älvorna, tvärtom. Han lät mig använda den och delta i tillverkningen av en speciell essens, gjord på en trolldryck mot giftiga bett och med inslag av Miriams speciella kraft, som också kommer från älvorna. Tydligen fick hon den i en incident för några år sedan, men jag vet inte exakt vad som hände eftersom det är belagt med sekretess. Miriam har alltid varit vår vän, även om både jag och Elli också var hennes elever, men hon var ganska hemlighetsfull. Usch, jag vill inte skriva ‘var’! Jag hoppas ju att hon lever och gömmer sig någonstans. Det är mycket jag måste hoppas på nu, många saker som är beroende av framtidstron.

Vi är flera elever kvar på skolan som är beredda att kämpa för goda krafter. Under femte året ledde Harry en grupp, Dumbledores Armé förkortat DA, som tränade försvar mot svartkonster trots att den träningen var förbjuden just då. Många av medlemmarna går fortfarande kvar på Hogwarts, så kanske kan vi uträtta något här ändå? Harry är ju inte kvar, och inte heller hans två bästa vänner Hermione och Ron. Elli har berättat att de gett sig iväg på ett hemligt uppdrag för att uppfylla Dumbledores sista önskningar i bekämpandet av Voldemort. Hon får brev av dem ibland, visserligen korta och utan mycket information, men ändå livstecken.

Det är Hermione jag saknar mest. Vi brukade studera tillsammans, och eftersom hon är den främsta eleven tre årskurser över mig har jag lärt mig oerhört mycket av henne. Jag älskar att lära mig saker. Det känns som en meningsfull resa genom livet att hela tiden utöka sin kunskap och att ha ett kritiskt tänkande. Jag har aldrig förstått hur en del andra - ganska många faktiskt - vill smita från läxor, eller hur de kan ägna så mycket tid åt romantiska funderingar och spekulationer. Pojkar intresserar mig verkligen inte på något speciellt sätt. Människor i allmänhet intresserar mig i så fall mer, om vi kan lära av varandra, men det har inte alltid varit lätt att få vänner.

Under mitt första år här var det många som tittade snett på mig och särskilt några pojkar i mitt elevhem retades hela tiden. Jag upplevde dem som primitiva och förstod inte varför de ens lade tid på något så meningslöst som att knuffas, berätta hur ful de tyckte att jag var och kasta saker i mina trolldrycker. Hermione sa att de var avundsjuka. Det var så skönt när vi två lärde känna varandra, genom Miriam som presenterade oss. Sedan dess har jag kommit ifrån ensamheten - även om jag aldrig direkt led av just den - och haft ett meningsfullt sällskap.

Nu är bara Elli kvar av de vänner jag brukade umgås med, och vi är väl mer bekanta än nära vänner. I min egen årskurs känner jag egentligen inte heller så många, och när det gäller att studera passar det mycket bättre att göra det tillsammans med elever från sjunde årskursen. Jag vill lära mig alla ämnen på hela skolan och hoppas att det ska gå att lösa med tiden på magisk väg, så som de gjorde för Hermione under vissa perioder.

Men något säger mig att undervisningen inte kommer att bli lika objektiv i år.

Det är, kort sagt, viktigare än någonsin att ha ett kritiskt tänkande.

Omg

Såå bra!

Åh, vilket superbra kapitel! Vad roligt att få vara tillbaka på Hogwarts! Och extra kul är det att man läser från Elviras perspektiv! Man känner verkligen hur hon saknar trion och Miriam. Nå, hon har i alla fall Ginny, Neville, Luna och Elli. Dock känner hon bara att de är mer som bekanta.
Vi får se hur det går.

Inga tips denna gång, men det kommer nästa gång tror jag. Och skulle jag hitta något, skickar jag en uggla.

Synd att vi inte fick en liten ledtråd om Metrimona! Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Spännande att få påbörja läsningen av uppföljaren till Prinsen! Undrar så hur det kommer arta sig och vilket öde som väntar de karaktärer vi fått lära känna på vägen. Utan vidare kommentar tänkte jag hoppa ner och börja läsa…

Mitt namn är Elvira Faded och mitt elevhem är Ravenclaw.

Intressant att läsa ur Elviras perspektiv – är det tillfälligt i första kapitlet eller är det tanken för hela storyn att vi kommer få möta karaktärerna ur hennes ögon? – Tror säkert att bägge delarna kommer vara bra men ska inte sticka under stolen med att jag kommer sakna Miriam isåfall – hennes ögon, den karaktären jag fastnat för mest =)

Det enda som är oförändrat är väl min position som kursetta.

Ändå sjukt hur hon kan prestera med omständigheterna som är. Jag hade nog gått i taket och tappat allt som var förnuft och läshuvud. Ett starkt psyke med andra ord eller möjligen bara stark överlevnadsinstinkt…

I min släkt finns det älvor, på lite längre håll, och de har en speciell magi som anses förvildad och inte lika sofistikerad som i renblodseliten.

Jag gillar den här detaljen för att det ger berättelsen mera trovärdighet och liv – mer verklighet (vilket såklart är sorgligt, att det ska behöva vara så menar jag – ni & de).
En verklighet med segregation… för magi är ju magi eller? Det påminner mycket om synen man har på ursprungsbefolkningar till exempel i Amerika: att de är vildar och de andra sofistikerade. Usch. Nej, det låter så klyschigt men önskar att man såg till hjärtat och själen mer än till utseende och ’släktskap’ (Det är ju så töntigt och korkat för vi är ju alla släkt på något sätt…)

Det var Miriam, min lärare i latin, som berättade det för mig.

Hann tänka att ’yay’ Miriam är där och med Snape men det måste ju betyda att det skedde innan och att… suck, rektorn Elvira syftar på inte är Snape utan Dumbledore…

Elli och Harry, två av mina äldre vänner, har vittnat om att en Dödsätare tog Miriam med sig från slottet,

Undrar om de vet att Miriam togs i säkert förvar och hålls gömd? Eller om det är så att de är utan vetskap, vilket vore fruktansvärt tragiskt för vännerna. Att inte veta vad som hänt sin vän. Tänker att det är lite som för många kvinnor under kriget (WWII) som sa att okunskapen om vad som hänt deras bröder, söner, män och fäder var värre än ett besked om att de dött i strid. Det är lättare att sörja, att bearbeta om man håller kunskap om vad som hänt…

ilever innerst inne på hoppet om att Elli och Harry kan ha misstagit sig genom att till exempel ha blivit förhäxade.

Att hoppet är det sista som överger människan är nog sant. I det här fallet har ju Elvira rätt i att Snape inte är någon kallblodig mördare utan det finns en annan sida av historien men i många fall är det ju tyvärr så att människor begår hemska gärningar och att nära & kära inte vill inse att det är ett faktum. Man misstror hellre vittnen och offer – förstår att det är en svår situation Elvira befinner sig i och jag hoppas att hon inte är allt för utsatt på grund av det tvivel hon bär på.

Hon får brev av dem ibland, visserligen korta och utan mycket information, men ändå livstecken.

Hoppas ingen får tag på breven kan länka de till trion – koder har ju knäckts förr. Misstankar kanske väcks mot eleverna och då kan de vara illa ute…

Pojkar intresserar mig verkligen inte på något speciellt sätt. Människor i allmänhet intresserar mig i så fall mer, om vi kan lära av varandra, men det har inte alltid varit lätt att få vänner.

Jag tänker inte säga något… mer än att oj vad jag känner igen mig i Elvira. Eller snarare 14-15-åriga jag känner jag igen i henne. Haha för min del så fanns det en anledning till det… hehe

Jag vill lära mig alla ämnen på hela skolan och hoppas att det ska gå att lösa med tiden på magisk väg, så som de gjorde för Hermione under vissa perioder.

Undrar om det ens hade gått efter hur det var när Hermione hade tidvändaren… och hur farlig den kan vara om den hamnar i fel händer… hm…

Det är, kort sagt, viktigare än någonsin att ha ett kritiskt tänkande.

Den här meningen sammanfattar inte bara deras sjunde år på Hogwarts men också media och världen idag. Det är enormt viktigt att tänka kritiskt. Också viktigt att förstå att all undervisning är på något sätt vinklat – hur vi än gör. Det är svårt att vara helt korrekt och därför är det viktigt att tänka själv.

Ska bli så roligt att få följa med på denna resa och se vart den tar oss. Jag kliver på tåget och hoppas inte behöva kliva av innan slutstationen! Bra jobbat! 