I dina armar

Kapitel 6

När Ida slog sig ned vid frukosten tidigt dagen därpå försökte hon glömma gårdagens dust med Malfoy. Hon satte sig bestämt med ryggen vänd mot Slytherinbordet. Hon skrattade ljudligt åt pojkarnas dåliga skämt och log ständigt medan hon försökte kväva sina gäspningar. Ida tvivlade på att det fanns en mer övertygande skådespelerska än henne själv. Däremot kunde hon ha svurit på att en viss blond trollkarl stirrade henne stint i ryggen. Hon ignorerade den brännande känslan så gott hon kunde och motstod frestelsen att vända sig om.
När Hermione till slut kom ned till Stora salen tittade Ida förväntansfullt på henne och upptäckte till sin belåtenhet att Hermione rodnade, men såg ändå ut att vara överlycklig.
”Har du något du vill berätta för mig?” viskade Ida och hade svårt att hålla tillbaka ett leende.
”Jag tror att du redan vet vad jag kommer att säga.” viskade Hermione och log ett strålande leende. ”Men det är som du och Ginny hela tiden har sagt, Ron har faktiskt känslor för mig.”
Ida gav ifrån sig ett kvävt glädjeskrik och kastade sig om sin bästa väns hals.
”Vi har inte kysst varandra eller så än!” sade Hermione kvävt under Idas arm. Hon hade en ton i sin röst som nästan lät som att hon bad Ida om att inte bli alltför glad för hennes skull. ”Men vi ska umgås i mitt uppehållsrum ikväll.” Ett av privilegierna som de båda försteprefekterna hade var att de hade tillgång till varsitt privat uppehållsrum. En förmån som Hermione hittills inte hade utnyttjat under deras första dagar tillbaka på Hogwarts.
”Umgås.” sade Ida med ett menande skratt och släppet till slut taget om Hermione. ”Jag vet nog vad det innebär.” Hermione rodnade ännu djupare och slätade ut sin något tilltrasslade klädnad.
Pojkarna verkade inte ha hört deras ordutväxling, utan talade om något som direkt fångade Idas uppmärksamhet. Quidditch. Harry hade blivit vald till Quidditch-kapten året innan och de talade om uttagningarna som skulle hållas om några veckor, då laget saknade två slagmän och en jagare.
Det var bara Ginny och Hermione som visste om det, men Ida tänkte pröva ut till den vakanta jagarpositionen. När hon året innan hade fyllt 16 år hade hennes släktingar lagt ihop pengar och köpt henne en Nimbus 2001, som ersatt hennes pappas gamla Rensopar-trea som hon flugit på sen hon var tre år gammal.
Ida var inte en dålig flygare. Men det var först när hon blev äldre som hon insåg att hon även hade en viss fallenhet för Quidditch. Hon hade ju trots allt en mormor som varit en berömd sökare och dessutom hade hon en äldre kusin som nu spelade i landslaget. Quidditch fanns helt enkelt i hennes gener och var naturligtvis en stor grej i hennes släkt. Och just eftersom det var en så stor grej i hennes familj var det också ett av skälen till att Ida inte sökt till Gryffindorlaget innan. Hon hade känt att hon inte skulle ha klarat av att ha de förväntningarna på sig, speciellt inte om hon inte kunde leva upp till dem. Men under deras sjätte år hade hon faktiskt tänkt att hon åtminstone skulle försöka. Det hade känts tryggare att prova ut inför Harry än för någon av de tidigare Quidditchkaptenerna. Men under samma vecka som uttagningarna var hade hon hamnat i en duell mot Pansy Parkinson. En duell hon visserligen vann, men som också gav henne straffkommendering hos Professor Snape samma helg som uttagningarna hölls. Så i år var hon fast besluten att pröva ut och ingenting skulle hindra henne.

Resten av lördagen förflöt i sakta mak och Ida umgicks mest med Harry och Ginny. De hade medvetet lämnat Hermione och Ron åt sitt öde.
Efter middagen spenderade de kvällen med att spela knallkort framför brasan, medan regnet rofyllt smattrade mot fönsterrutorna.
”Det tog lite väl lång tid för dem att bli tillsammans, tycker ni inte?” frågade Ginny och log menande åt Ida och Harry.
Ida skrattade och satte sig tillrätta i sin fåtölj.
”Jo, alldeles för lång tid. Det märktes ju redan i våras att de gillade varandra!” svarade Ida och bytte ut ett av sina spelkort.
”Jag vet! Men Ron har ju alltid varit lite trögtänkt…” flinade Ginny och puffade på Harry som satt jämte henne i soffan. ”Eller vad säger du, Harry?”
”Nja, jag skulle inte kalla honom trögtänkt, men att han ibland har svårt att förstå andras känslor…” svarade Harry undvikande och det märktes på långa vägar att han tyckte att det var ett obekvämt ämne. Han tyckte inte att det var roligt att prata illa om Ron.
Ida skulle just svara när en tung kropp slängde sig ned i henne knä och fick henne att tappa andan i ett kort ögonblick.
”Hej… Seamus...” pressade Ida fram och försökte putta bort honom från sitt knä men misslyckades fatalt. Hans kraftigt byggda rygg upptog hela hennes synfält och det var omöjligt att ens kunna se över hans breda axlar.
”Hej!” svarade Seamus glatt. Dean slog sig ned på armstödet till Idas fåtölj och Neville satte sig i soffan bredvid Ginny och Harry. Ida lyckades kasta en bedjande blick upp på Dean.
”Behöver du hjälp att bli av med idioten?” flinade han ned mot henne.
”Ja… tack…!” sade hon och i nästa ögonblick kunde hon andas fritt igen. Seamus hade landat med ett brak på golvet framför henne och han tittade förorättat upp på Dean som bara roat ryckte på axlarna.
”Du mer eller mindre bad om det.” sade Neville innan han stämde in i resten av gruppens skratt.
”Man sätter sig inte i en dams knä utan att fråga Seamus.” sade Ginny i en rättande ton och Ida nickade för att stärka det hon sagt. Seamus himlade med ögonen och mumlade något om att Ida inte vanligtvis hade kallat sig själv för en dam. Han satte sig tillrätta på golvet framför Ida och använde hennes ben som ett ryggstöd.
”Får man vara med?” frågade Neville och nickade mot de lätt rykande spelkorten som låg på bordet framför dem.
”Självklart.” sade Harry som började dela ut kort till nykomlingarna.
Ida kunde inte sätta fingret på det, men det var något i Seamus uppförande mot henne som gav henne konstiga vibbar. Han tittade sporadiskt upp mot henne med försynta blickar och han verkade vara fast besluten att så mycket som möjligt av hans kropp skulle röra vid hennes. När hans kort exploderade kastade han upprört huvudet bakåt så att det landade i hennes knä och hans klarblå ögon sökte alltid efter hennes. Dean verkade också lägga märka till det, men sade till Idas lättnad ingenting om det.
Det var inte förrän långt efter klockan passerat midnatt som de bröt upp för att gå och lägga sig efter många vilda partier av knallkort.
Ron och Hermione syntes inte till under resten av den helgen.

Den nästkommande veckan förflöt utan några vidare incidenter. Ida, Harry, Ron och Hermione besökte Hagrid under tisdagen för att dricka te och under onsdagen veckan därpå somnade Ida för första gången någonsin under en trollkonsthistorialektion, då hennes sömnsvårigheter höll i sig. Plötsligt var deras tredje skolvecka på väg att inledas och den måndagsmorgonen släpade sig Ida upp ur sängen. Hon hade inte somnat förrän vid femtiden på morgonen. Hon behövde desperat ta en dusch, både för att lyckas kunna göra något åt sitt hår och för att pigga upp sig. Hon plockade till sig en utav skoluniformerna och gick till badrummet. En hastig blick i toalettspegeln visade att hennes långa, guldblonda hår stod åt alla håll och var rufsigare än hon först tagit det för.
När Ida en kvart senare klev ut från badrummet, både piggare och fräschare, hade Parvati och Lavender slutligen gått upp och klätt på sig. Hermione syntes inte till, något hon sällan gjorde numera. Hon och Ron hade mer eller mindre flyttat in i Hermiones egna försteprefektssovsal.
Nere i Stora Salen satte sig Ida bredvid Harry, medan Seamus satt mittemot henne. De pratade och skämtade som alltid och Ida höll flera gånger på att sätta sin frukost i halsen då hon skrattade så mycket. Hon undvek medvetet att titta bort mot Slytherinbordet. Hon hade mött en viss vitblond Slytherinelevs blick alltför många gånger och ville numera undvika det till varje pris.
”Trolldryckskonst står först på schemat idag.” sade Harry medan han betraktade sitt schema.
”Kul!” utropade plötsligt Ron som dök upp tillsammans med Hermione, hand i hand.
”God morgon ni två.” sade Ida och blinkade okynnigt mot dem.
”God morgon.” sade Hermione värdigt, men Ida märkte att en svag rodnad lyste på hennes väninnas kinder när hon tog för sig av havregrynsgröten. Ida försökte hålla de retsamma kommentarerna på så sparsam nivå som möjligt. Paret fick utstå sin beskärda del av gliringar från alla möjliga håll redan som det var, och trots att Ida tvivlade på att hennes harmlösa yttranden störde dem särskilt ville hon inte öka på uppfattningen om att deras förhållande var det enda folk pratade om. För folk hade pratat under de senaste veckorna. Men till både Hermiones och Rons lättnad hade nyhetens behag börjat svalna, något som märktes då de en stund senare gick ned mot fängelsehålorna och ingen verkade bry sig om att kasta en andra blick Rons och Hermiones sammanflätade händer.
Nere i fängelsehålorna utanför trolldrycksklassrummet väntade Malfoy med sitt vanliga gäng från Slytherin. Ida och hennes vänner ignorerade deras vanliga gliringar och gick istället fram till gruppen bestående av Ernie Macmillan och några Ravenclawelever för att småprata med dem. De var mitt uppe i ett muntert samtal när klassrumsdörren flög upp och Snigelhorns mustachprydda ansikte dök upp bakom den.
”Men kom in pojkar och flickor, kom in!” sade han och skrattade medan han hälsade individuellt på flera av dem, de som ingick i hans Snigelklubb. Ida, Harry och Hermione var bara några av dem.
Gryffindorvännerna satte sig ned på sina vanliga platser längst bak i klassrummet, medan Snigelhorn nästintill vaggade fram till sin kateder längst fram.
”Idag ska ni få brygga trolldrycken som ger en drömlös sömn.” inledde Snigelhorn lektionen. ”Madam Pomfreys lager börja sina och jag har lovat att de trolldryckerna som håller måttet kommer att få tillfalla henne. Det är en komplicerad trolldryck, men jag tvivlar inte på att några av er kommer att åstadkomma ett mer än godtagbart resultat. Så slå upp sidan 42 i era böcker, ni vet vart ingredienserna finns och sedan är det bara att börja!”
På ett ögonblick fylldes fängelsehålan av ljudet från böcker som öppnas och sidor som bläddrades förbi. Ida skummade snabbt igenom den givna sidan och gick bort till ingrediensskåpet för att hämta de speciella ingredienserna eleverna oftast inte ägde själva. Väl tillbaka på sin plats började hon med förberedelserna för trolldrycken och kikade samtidigt runt i klassrummet. Ernie Macmillan satt tillsammans med några Ravenclawelever och Malfoy satt längst fram med resten av Slytherineleverna.
Lektionen gick förvånansvärt snabbt och när den slutade hade både Ida och Hermione framställt vad som verkade vara två perfekta exemplar av sömndrycken. De lämnade in flaskorna med trolldrycken och var just på väg att börja plocka ihop sina tillhörigheter när Snigelhorn harklandes började prata igen.
”Jag har planerat att er nästa läxa ska bli ett projektarbete som ni ska göra i par.” sade han och tittade förväntansfullt ut över klassen. ”Projektarbetet kommer att redovisas muntligt och skriftligt i en åtminstone två fot lång uppsats med tillhörande plansch. Projektet kommer att handla om förbjudna trolldrycker, så ni kommer alla att få tillåtelse att låna böcker från den avskilda avdelningen… Ja miss Crawett?” Snigelhorn log strålande mot Ida som hade räckt upp handen.
”Kommer vi att få bestämma själva vem vi ska jobba med, professorn?” frågade hon och kastade en snabb blick åt sin vänstra sida där Hermione satt.
”Utmärkt fråga, miss Crawett.” svarade professor Snigelhorn och log strålande tillbaka mot henne. ”Men mitt svar på den frågan är nej. Jag kommer låta slumpen avgöra vem ni ska arbeta med. Det är en nyttig erfarenhet att lära sig jobba med folk man själv inte valt, då det ofta är så arbetslivet ser ut. Så jag har förberett ett slumpmässigt lottningssystem. Det är simpelt, ni tar en färgad kula ur påsen och den personen som får en kula i samma färg blir er partner.” Professor Snigelhorn viftade glatt med en liten, rödviolett sammetspåse från där det hördes ett dovt rasslande. Han började gå runt och lät en elev i taget ta en kula från sammetspåsen. Till slut var han framme vid Idas, Harrys, Hermiones och Rons bord. Ida fick sticka ned sin hand först i påsen och fiskade upp en liten, sval mörkgrön kula. Till hennes stora besvikelse fick ingen av hennes vänner en kula av samma färg.
”Så fort ni hittat er partner och hämtat intygen får ni gå! Projektarbetet ska vara färdigt till måndagen om exakt två veckor.” sade professor Snigelhorn och lommade bort mot katedern igen.
Ida reste sig upp och strosade bort mot Ernie och Ravenclaw-gruppen för att se efter om någon av dem var hennes nya partner. Ernie visade sig ha samma färg som Ron, medan Hermione var hopparad med Padma Patil. Ida och Harry utbytte blickar med varandra av tyst förståelse, de skulle få varsin Slytherin-partner. Hon tog täten mot Slytherin-gänget med Harry i släptåg.
”Är det någon av er som har en mörkt grön kula?” frågade Ida när de kom inom hörhåll för dem. Hon såg sin kulas tvilling innan hon såg dess ägare. Hjärtat sjönk i bröstet på henne när hon såg att det var Malfoy som höll i den.
”Din turdag Crawett.” sade Malfoy och hånflinade. ”Eller kanske min, då jag inte ens kommer försöka anstränga mig för att få ett U.” De andra Slytherin-eleverna skrattade åt det och till Idas förargelse kände hon hur det hettade i hennes ansikte. Hon stirrade argt på Malfoy innan hon demonstrativt stegade ut ur klassrummet.
”Det är så orättvist!” utbrast Ida när hennes vänner äntligen kom ikapp henne efter att hon stormat ifrån dem. ”Jag hade tagit vem som helst framför Malfoy för denna uppgiften. Harry hamnade i par med Zabini och han är den som är mest okej av dem, och det är bara för att han är så högdragen att han inte ens orkar förolämpa en.”
”Jo det stämmer Ida, med du vill åtminstone inte jobba tillsammans med kossan Parkinson.” sade Hermione förnuftigt. ”Malfoy är en duktig elev, hur hemsk han än är. Det är ett under att Parkinson ens lyckades skrapa ihop till ett Ö för att få läsa trolldryckskonst.”
”Det är i och för sig sant.” mumlade Ida irriterat just när de anlände till växthusen. Seamus, Dean och Neville stod och väntade på dem utanför växthus 6.
”Rolig lektion?” frågade Seamus roat när han såg Idas surmulna min.
”Professor Snigelhorn gav oss ett litet projektarbete som ska utföras i par.” började Ida och fäste blicken på Malfoy som också just anlänt. ”Och jag hamnade tillsammans med Malfoy.”
Seamus tittade oerhört medlidsamt på Ida innan han kastade en mördande blick på Malfoy. Tyvärr märkte Malfoy det och höll just på att öppna munnen när Professor Sprout kom gåendes från baksidan av växthus 8. Professor Sprout började genast ropa in dem i växthuset och de skyndade in.

När klockan ringde ut för lunch en timme senare stannade Ida kvar för att fråga professor Sprout om trampört medan hennes vänner gick i förväg. Hon såg dock i ögonvrån att Malfoy också dröjde sig kvar utanför växthuset.
”Vad vill du Malfoy?” frågade Ida kallt när hon en liten stund senare började gå mot Stora salen och Malfoy följde efter.
”Vi ska skriva ett projektarbete ihop.” svarade han nonchalant. ”Du och jag måste alltså ses för att arbeta ihop. Jag föreslår ikväll.”
”Jag kan inte ikväll.” svarade hon trotsigt. Hon sa nej av ren reflex för att inte vara honom till lags, trots att hon faktiskt inte var upptagen ikväll.
”Då säger vi imorgon istället.” blev hans direkta svar och anspelandet av ett leende skymtade i hans ansikte när Ida till slut tittade på honom.
”Visst.” svarade hon giftigt. ”Klockan sex i biblioteket?”
”Perfekt.” Han drog fram en pergamentbit ur sin väska. ”Jag har tillståndet från Snigelhorn för att låna böcker från den avskilda avdelningen, eftersom du bokstavligt talat sprang ut från klassrummet.”
”Ja jag var ju tvungen att komma ifrån dig så snabbt jag kunde. Jag kommer umgås tillräckligt med dig redan som det är. Och du kan förresten glömma att jag kommer skriva hela uppsatsen. Du ska inte få ett U gratis från mig.”
”Det skulle jag aldrig drömma om Crawett. Men du kan inte förneka att du är en av Snigelhorns favoriter.”
”Jag är tyvärr medveten om det Malfoy.”
De fortsatte i tystnad fram tills de kom fram till Stora Salen.
”Glöm inte, klockan sex i biblioteket imorgon.” sade Malfoy och hade gått mot Slytherin-bordet innan hon hann svara.

-

Author's note: Ännu en gång har jag lagt ned massa tid på att skriva om och redigera kapitlet. Jag har skrivit så att åtminstone 20 kapitel har varit klara långt innan jag började lägga upp här igen, men som i det här fallet så har jag slagit ihop tre kapitel tror jag!

Avis Fortunae, du fina människa med dina fina kommentarer ♥ Det värmde verkligen både i hjärtat och i själen när du skrev att jag bidrog till att det blivit livfullt igen (jag förstår inte riktigt hur) men jag tackar ödmjukast för allt det fina du skrev i det stycket.

Och det här med att hon får ur sig allt det där i stundens hetta är som att hennes ilska kanaliseras mot honom. Sen tänker jag att hon haft flera års träning att förolämpa och bråka med honom!

Läste naturligtvis kapitlet direkt! Och ja, det är klart att när det kommer en så välskriven berättelse till forumet, så skapar det liv och aktivitet där. Jag kan bara hoppas att fler upptäcker den här storyn - för deras skull.

Ja, Ida, försök spela oberörd ... den blonde trollkarlen kommer snart i din väg igen Under tiden fokuserar vi på Hermiones och Rons romans som bara är så himla rar och gullig. Och efterlängtad! Förstår verkligen vännernas glädje för dem. ♥♥♥

Ditt språk är ju fantastiskt bra, så är det okej med lite konstruktiv kritik, eller snarare en fråga oss skrivande emellan?

Ida försökte hålla de retsamma kommentarerna på så låg nivå som möjligt.

Jag förstår precis vad du menar, men det slog mig att 'låg nivå' kanske kan bli dubbeltydigt här. Vad tror du? Sparsam nivå kanske, eller någon annan synonym?

Och oj ... Hermione har ett eget uppehållsrum ... vilket betyder att alla prefekterna har det ... vilket måste betyda att MALFOY HAR DET. Ser fram emot romantiska scener med honom och Ida där Hm, han måste ju komma på det förr eller senare? ♥

Tycker det är intressant att Ida först nu provar till laget. Känner ju på mig att hon kommer att vara riktigt bra, men tänk att hon känt sig så pressad av alla förväntningar! Det kan inte ha varit lätt. Gillar tanken att hon känner sig tryggare att prova för Harry. Vänskapen mellan Harry och Ida är verkligen något jag tycker om i den här storyn; det känns varmt och äkta.

Och Seamus är intresserad av Ida. Men ... han kommer nog inte att ha en chans. Inte om den blonde trollkarlen får ta lite plats igen. Och som läsare hade jag blivit oerhört besviken ifall inte de små kulorna i Snigelhorns rödvioletta sammetspåse (alltså den lilla detaljen, kan det bli mer perfekt? Så klockrent ...) hade parat ihop våra favoritkarktärer. Så nu är det bara YES och kan inte vänta tills de påbörjar projektet!

MEN NEJ OMG ÄR DU TILLBAKA!!!! JAAAAA

JAG SKA LÄSA. JAG DÖR FÖR DIG. JAG ÄLSKADE DIN FANFICTION. JAG ÄR HÄR. LÅT MIG BARA KOMMA I FAS. ♥

Kapitel 7

Tisdagskvällen anlände snabbare än Ida hann blinka och plötsligt var hon på väg ned till biblioteket för att möta Malfoy. Vännerna hade önskat henne lycka till och kastat medlidsamma blickar efter henne när hon lämnat uppehållsrummet.
Nervositeten inom henne var så brutal att hon hade ont i magen, men jämsides med nervositeten bubblade också en irritation. Hennes situation var så ironisk. Hon hade verkligen gjort allt i sin makt för att hennes vägar inte skulle korsas mer med Malfoys. Ett mycket tappert försök vågade hon själv påstå. Ett försök som nu hade varit helt i onödan, då de trots allt var tvungna att träffas ändå. Allt på grund av en ren jävla slump. Ida hade alltid funnit att deras trolldryckslärare var något uppblåst, men att han trots det var riktigt vänlig. Nu var hon emellertid fruktansvärt irriterad på Snigelhorn och hans dumma påhitt.
”Äntligen Crawett!” utbrast Malfoy när Ida kom inom synhåll för honom i det folktomma biblioteket. Hon drämde hårt ned sin väska på bordet som var översållat med uppslagna böcker och lösryckta pergament. Den höga smällen fick madam Pince att genast komma rusande inom synhåll för att ge Ida en mördande blick och ett argt hyschande ljud. Ida ignorerade henne medan hon satte sig ned.
”Har du hittat något Malfoy?” frågade hon och kommenterade inte sin sena ankomst.
”En hel del faktiskt.” sade han och matchade hennes likgiltiga ton. Han sköt över en av böckerna han bläddrat i. ”Jag föreslår dock den här.” Malfoy pekade på den ena sidan där det fanns en grotesk skiss över trolldryckens effekt. Det såg ut som att häxans hela kropp hade vänts ut och in.
”Extroverto-drycken?” frågade Ida och studerade sidan.
”Den ska vara väldigt smärtsam, i samma klass som cruciatus-förbannelsen.” förklarade Malfoy. ”Skillnaden är att den här tar längre tid att utsätta sitt offer för, eftersom man måste brygga drycken först, och den är oerhört komplicerad att tillreda. Offret dör ofta snabbt av blodförlust om man inte får den rätta hjälpen hastigt därefter. Jag tror det blir ett bra projekt.”
Ida nickade motvilligt då hon inte kunde finna något fel, varken i det Malfoy sade eller vad hon kunde utläsa från boken.
De började att läsa under tystnad från olika böcker och de skrev då och då ned användbar fakta. Det var oerhört intressant läsning om kända fall där drycken använts, men samtidigt mycket obehagligt. Mörkret, som föll snabbt utanför, bidrog delvis också till obehaget Ida kände inom sig.
Tystnaden som sträckte sig mellan dem var även den obekväm. Ida var övertygad om att Malfoy, liksom hon själv, fortfarande hade deras senaste pratstund i färskt minne. De pratade bara ifall de stötte på något extra intressant eller motvilligt behövde fråga den andra om något. Han var faktiskt intelligent, Ida var tvungen att medge det. Så det gick trots allt lättare än vad hon trodde att det skulle göra med projektet, eftersom de knappt talade med varandra var det nästan lättvindigt, om man bortsåg från den obekväma stämningen dem emellan.
Kvällen fortskred och visarna på Idas klocka rörde sig långsamt runt urtavlan. Hon väntade otåligt på att den skulle bli tillräckligt mycket så hon kunde lämna Malfoy bakom sig och återvända till Gryffindors uppehållsrum.
”Vad har du tänkt göra efter skolan?” frågade Malfoy plötsligt och bröt tystnaden. ”Du verkar läsa väldigt många kurser, speciellt med tanke på att vår F.U.T.T.-examination sker i år.” Ida tittade upp från den skamfilade boken hon för tillfället skummade igenom och mötte irriterat hans blick.
”Börjar du bli uttråkad?” frågade hon och ignorerade hans undran. ”Vill du avsluta för ikväll?” Hon försökte inte dölja hoppfullheten i det sista hon frågade.
”Nejdå, jag var bara nyfiken.” svarade han och höll stadigt hennes blick. Hon kom på sig själv med att granska hans ögon och upptäckte att hans grå iris hade små stänk av grönt i sig. Passande för en Slytherinelev...
Hon slog generat ned blicken och fortsatte läsa i sin bok. Hon såg dock i ögonvrån att Malfoy smålog triumferande medan han antecknade på pergamentet framför honom.
De fortsatte att jobba ända tills klockan slutligen närmade sig utegångsförbudet. Då började Ida genast att stoppa undan pergament och böcker. Hon såg till sin förtret att Malfoy gjorde likadant.
”Ska vi ses imorgon igen för att jobba vidare?” frågade han samtidigt som han prydligt rullade ihop ett pergament.
”Jag är upptagen imorgon.” sade Ida undvikande.
”Du verkar ha ett väldigt späckat schema, så sällan som du kan ses. Vad är det imorgon?” frågade han och granskade henne. Ida ville helst inte svara på det, hon ville inte ha ett helt Slytheringäng som invaderade och saboterade Quidditch-uttagningarna. Men just när hon skulle svara honom hörde hon till sin förfäran hur några femteårs-elever från Gryffindor började prata om Quidditch-uttagningarna dagen därpå. Hon bad till Merlin att Malfoy inte skulle uppfatta det, men det var för sent.
”Aha Crawett.” sade han och lyfte på ena ögonbrynet. ”Då förstår jag. Men de kan ju inte pågå hela kvällen, eller hur? Så jag tycker vi ska ses imorgon kväll efter era uttagningar i alla fall.”
”Okej då.” sade Ida bistert och brydde sig inte ens om att försöka ljuga för honom. Desto snabbare de blev färdig med projektet, desto snabbare skulle hon befrias från Malfoys påtvingade sällskap.
Hon slängde väskan över axeln och började snabbt att gå ut från biblioteket för att slippa ifrån honom. Något som tycktes omöjligt då han bara någon minut senare lätt svassade ikapp henne.
”Vad bråttom du har Crawett!” sade Malfoy när han kom upp jämsides med henne. ”Det är inte särskilt trevligt att föra ett samtal med din baksida. Även om den är trevlig att titta på.”
”Håll mun Malfoy!” fräste hon och blev genast väldigt medveten om hur hon förde sin kropp och hur det återspeglade hennes baksida. ”Vad är ditt problem egentligen?”
”Mitt problem?” fnös Malfoy och blockerade plötsligt hennes väg, så att Ida inte kunde ta ett enda steg mer utan att gå in i honom. ”Mitt problem är du Crawett. Du sitter alldeles för bekvämt där uppe på din höga hippogriff för att ens försöka förstå vad jag försöker säga dig.”
Ida skrattade ihåligt trots att hon kände vreden bubbla upp inom henne. ”Är det någon som är fastkedjad vid sin hippogriff är det väl ändå du Malfoy? Bara för att jag råkar tillhöra det motsatta könet innebär det inte att jag automatiskt vill bli din. Menar du att du verkligen vill ta detta en gång till?”
”Jag är ju så illa tvungen att ta upp det igen.” sade Malfoy och sänkte sedan rösten. ”Tror du att jag är korkad? Jag märker ju vad min beröring gör med dig. Jag ser hur du tittar på mig, trots att du försöker dölja det bakom avsky. Vad får dig att tro att jag inte vill samma sak som dig?” Han tog ett steg närmare henne så att han hamnade obarmhärtigt nära. Ida backade instinktivt undan och Malfoy log menande mot henne.
”Att du som är så skarpsynt inte listat ut det också.” svarade hon med drypande sarkasm och blossande kinder. ”Det är för plötsligt. Du har aldrig tidigare visat något intresse och dessutom vet du ju vad jag umgås med. Halvblod, mugglarfödda, blodsförrädare, halvjättar och varulvar. Äcklar det dig inte? Det borde vara tillräckligt för att få dig att vilja lägga benen på ryggen och springa så långt bort från mig som du bara kan.”
”Då känner du mig inte.” sade han kallt.
”Åh jo, det gör jag.” sade Ida lågt och mötte obarmhärtigt hans blick. ”Efter allt du gjort mot mig och mina vänner känner jag dig tillräckligt.”
Malfoy gav ifrån sig en frustrerad suck och drog handen genom sitt silverblonda hår.
”Jag börjar nästan tro att du är lika tjockskallig som Longbottom.” fräste han med det annars så välkammade håret på ända.
”DU SKULLE BARA VÅGA FÖROLÄMPA MINA VÄNNER INFÖR MIG!” vrålade Ida, plötsligt fylld av ett obehärskat raseri. Hennes röst verkade ha förstärkts flera gånger om då den ekade mellan väggarna och stentaket ovanför dem. Malfoy såg sig oroligt om ifall någon skulle komma runt hörnet närmast dem. Hon var just på väg att börja skrika åt honom igen när Malfoys varma hand pressades över hennes mun och kvävde hennes röst.
”Kan du vara lite tyst?” väste han lågt i hennes öra medan hon kämpade för att vrida sig ur hans grepp. ”Vill du verkligen… AJ!” Ida hade bitit honom för att komma loss.
”Locomotor Wibbly.” sade hon och hon såg förnöjsamt att Malfoy föll till golvet.
”Sluta vara så barnslig Crawett.” snäste han från golvet med benen spretandes under honom. ”Känns det bättre nu?”
”Något.” svarade Ida behärskat och log ett elakt litet leende ned mot honom. Ilskan hade runnit av henne så fort förhäxningen kastats mot honom och det hade fått henne att slutligen lugna sig. En tystnad föll mellan dem medan Malfoy envist försökte bryta Idas förhäxning medan hon själv roat tittade på. Båda två verkade vägra vara den första att bryta tystnaden som föll mellan dem. Ida visste dock att han skulle bli tvungen att göra det om han inte ville att de skulle bli upptäckta i korridoren.
”Crawett, hjälp mig upp.” sade Malfoy till slut och hon log trotsigt.
”Svara på den här frågan först.” sade hon och lutade sig tillbaka mot den svala stenväggen medan hon såg ned på honom. ”Varför Malfoy? Varför är ditt nya sikte inställt på mig av alla tjejer på Hogwarts?” Malfoy tittade på henne, med en outgrundlig blick Ida inte kunde läsa.
”Du får det att låta så enkelt som om det bara är en simpel jakt.” hans röst var iskall när han talade och Ida vände bort blicken från honom, då det plötsligt blev omöjligt att möta den. ”Att mina intentioner mot dig på något sätt inte skulle vara ärliga. Som om jag skulle anse att jag var bättre än dig och därför skulle kunna utnyttja dig hur jag vill. Detta kanske kommer som en överraskning för dig Crawett, men jag tror inte att jag är mer värd än dig. Däremot tror jag att du innerst inne tycker att du är bättre än mig. Att du förtjänar bättre än mig, vilket du kanske gör. Men jag kan åtminstone erkänna att jag vill ha dig. Jag vågar erkänna att jag känner mer för dig än bara simpel attraktion, något du själv uppenbarligen inte vågar göra gentemot mig.”
Ida tittade på honom igen och Malfoys blick var så intensiv att hon tappade fattningen ett ögonblick. Hon återfick det dock snabbt och skakade irriterat på huvudet.
”Bra försök Malfoy.” sade hon stilla. ”Jag var nästan beredd att tro dig tills jag mindes vem jag pratade med.” Hon kastade en motbesvärjelse och Malfoy var snabbt på benen igen. Han såg arg och frustrerad ut. Men det fanns något annat i hans blick, något obekant hon aldrig tidigare sett i den silvergrå ögonen.
”Vad vill du egentligen ha av mig?” frågade han. ”Vad krävs det för att du ska gå ut med mig?”
”Jag skulle inte gå ut med dig ens om jag erbjöds 10 miljoner galleoner för besväret.” fräste hon och var tvungen att stå på tå för att komma i någorlunda jämnhöjd med Malfoy raka näsa. ”Jag skulle nog till och med hellre gå ut med ett troll innan jag går ut med dig.”
Med de orden vände hon på klacken och stormade bort från honom. Hon var inte säker, men hon kunde nästan svära på att Malfoy muttrade något om ”stolta Gryffindorare” efter henne.

Väl tillbaka i uppehållsrummet såg Ida att både Parvati och Lavender var upptagna med sina spådomsläxor i ett av de bortre hörnen. Det betydde att deras sovsal skulle vara tom och Ida kunde få vara ensam. Hon vinkade mot Dean, Seamus och Neville som också jobbade på några läxor borta vid elden innan hon försvann upp mot sovsalen. Hon hörde att Seamus ropade efter henne men hon ignorerade det.
Ida damp utmattat ned på sin underbara himmelssäng och knep hårt ihop ögonen i ett försök att pressa ut kvällens minnen. Men det var omöjligt. Hon fattade tag i närmsta kudde, pressade den hårt mot sitt ansikte och skrek så högt hon kunde in i den. Ljudet dämpades markant och hon lät kudden falla tillbaka på sängen igen.
Den jäveln. Han visste precis vad han skulle säga. Han visste vilka ord han skulle använda så att hon kunde ta till sig av vartenda ett av dem.
Däremot tror jag att du innerst inne tror att du är bättre än mig.
Ida fnös ljudligt. Hon ville intyga sig själv om att det inte var sant, att hon inte var mer värd än någon annan. Men en liten röst långt in i bakhuvudet viskade att det antagligen låg något i det Malfoy sagt. Hon tyckte själv att hon var en bättre människa än honom. Och för att vara riktigt sann mot sig själv insåg hon att det fanns väldigt många människor hon ansåg var bättre människor än Draco Malfoy.
Jag vågar erkänna att jag känner mer för dig än bara simpel attraktion, något du själv uppenbarligen inte vågar göra gentemot mig.
Hon kunde nästan inte ens medge det för sig själv, men just den meningen hade sårat henne extra mycket. Och det var antagligen för att det var sant att hon inte vågade erkänna det. För hur skulle hon någonsin kunna göra det? Hon kunde inte ta den risken och äventyra hennes vänskapsband. Inte för en kille som hon ändå skulle slippa om lite mindre än ett år.
Jag vill ha dig.
Han hade faktiskt sagt det. Han hade sagt de orden som hon endast hört honom yttra i hennes egna förbjudna fantasier. Ändå hade det varit förvånansvärt lätt för henne att låtsas som att hans ord inte hade gjort avtryck på henne när han väl yttrat dem.
Men nu när hon var ensam fanns det inget som kunde hindra flodvågen av känslor hans ord förde med sig och som slutligen kom sköljande över henne. Det var överväldigande. Hon fick en förnimmelse att hennes säng plötsligt hade börjat gunga under henne. Hon visste inte om det var lycka, ilska eller sorg som vällde över henne, för det enda hon verkligen kände var frustration. Och den där förbannade yrseln. Det började förrädiskt att bränna bakom ögonlocken på henne och hon drog genast åt sig kudden igen. Hon tryckte den åter hårt över sitt ansikte och vrålade förtvivlat in i det mjuka tyget som långsamt fuktades av hennes tårar. Hon skrek och tjöt i den till sist dyblöta kudden tills hon nästan inte hade någon röst kvar.
När Lavender och Parvati slutligen kom upp för att lägga sig ett par timmar senare, fann de att Ida hade somnat av utmattning. Hon var fortfarande fullt påklädd och hade den mörkröda, fuktiga kudden krampaktigt tryckt mot sitt bröst.
När Ida förvirrat vaknade morgonen därpå upptäckte hon att de båda flickorna, med vad hon antog var med hjälp av magi, klätt henne i ett nattlinne och lagt en tjock filt över henne. När hon insett det slog en ny insikt henne plötsligt.
Detta var den första natten på flera veckor som hon fått avnjuta en hel natts sömn.

-

Author's note: Jag märker att det inte verkar spela någon roll att jag har cirka 20 färdigskrivna kapitel, för jag skriver hänsynslöst om dem ändå och raderar fullkomliga kapitel xD (<- den smileyn har jag inte använt sen gymnasiet tror jag)

Avis Fortunae, KOM med den konstruktiva kritiken! Jag tar gärna emot det ♥ Och gällande det här med de privata uppehållsrummen så är min tanke att det bara är försteprefekterna/första ordningsman/vad man nu väljer att kalla det, som har det. Och jag vet att i originalet hade jag inte Malfoy som försteprefekt och jag kommer nog inte hade nu heller, för då hade jag nog velat inkorporera det innan Och som vanligt, tack för att du läser och lämnar så fina kommentarer ♥

Trezzan: HEEEJ ♥ JAA HÄR HAR DU MIG IGEN! Och snälla dö inte, jag kan inte ha det på mitt samvete! Och ta den tid du behöver, jag kommer inte ta bort något!


Kram på er i dessa tider och gör som jag när jag inte skriver C-uppsats, skratta när ni kan och läs! Läs allt ni har lust till, böcker, fanfics, recensioner etc. Allt ni kommer över och som ger er en paus från allt annat ♥

Det är ganska ovanligt att jag sträckläser texter, men med din story är det omöjligt att låta bli. Jag vill bara att de ska få varandra; det är outhärdligt! Och du beskriver det så bra med alla Idas tvivel kring hela situationen och att det ändå är en kraft som inte går att stå emot. Plus att det känns som att det inte är själva personen Malfoy hennes tvekan gäller utan hela Slytherin-grejen och antipatin mellan elevhemmen. Tycker det var bra när Ida förklarade för Malfoy varför hon tvivlar på honom. Nu får han en chans att bevisa att det inte är så, men precis som han säger, så är frågan vad han faktiskt kan göra. Det får väl visa sig ... kanske kommer det en situation när han verkligen kan visa vad han går för.

Du skriver så otroligt bra och det finns inte speciellt mycket konstruktiv kritik jag kan komma med, men om jag ser något lovar jag att dela med mig. Som jag säkert sagt tidigare är jag imponerad av er som skriver om flera gånger och till och med vågar radera större partier. Det måste ju vara det som gör att det blir så bra till slut. En liten teknisk grej att rätta till skulle kunna vara användningen av punkt/kommatecken:

Malfoy gav ifrån sig en frustrerad suck och drog handen genom sitt silverblonda hår. ”Jag börjar nästan tro att du är lika tjockskallig som Longbottom.” fräste han med det annars så välkammade håret på ända.

Man brukar använda kommatecken efter repliken så här:

”Jag börjar nästan tro att du är lika tjockskallig som Longbottom”, fräste han med det annars så välkammade håret på ända.

Just det lärde jag mig faktiskt genom HP-böckerna Men, det här är ju bara en liten teknisk detalj. Det så mycket att i det här stycket som är intressantare. Det silverblonda håret som annars är så välkammat, men känslorna för Ida och all frustration det väcker ställer allt på ända ... ♥ och sedan får man ju förstå att Ida blir arg när Draco säger så om Neville. Undrar vad som kommer att hända med Draco, gällande Idas vänner, och hur det kommer att utvecklas.

En sak är säker - något kommer att hända, för den här attraktionen är för stark att motstå! Längtar till nästa! Och attans också att Draco inte har fått ett eget litet uppehållsrum ... men det finns ju andra platser

Kapitel 8

Sent på eftermiddagen dagen därpå det var dags för quidditchuttagningen. Ida hade under middagen slutligen anförtrott Harry och Ron om att hon skulle söka till jagare, och ingen av dem hade blivit särskilt förvånad.
”Jag hoppades faktiskt att du skulle göra det”, sade Harry och log glatt mot hennes förbluffade uppsyn.
”Vi har ju sett dig flyga, på din gamla Rensopar-trea, så vi vet ju vad du går för”, sade Ron mellan tuggorna av sin njurpaj. ”Det blir säkert en baggis, speciellt med den där Nimbusen du fick.”
Harrys och Rons uppmuntrande ord hade dock ingen lugnande effekt på Ida, utan hon var fortfarande lika nervös när de en stund senare gick ned mot Quidditchplanen. Att Harry hade hoppats på att hon skulle söka gjorde inte saken lättare, utan hon kunde känna hur det kröp under skinnet på henne. Det hårda greppet hon hade om sin kvast gjorde så att den vibrerade lätt och kittlade hennes fingrar.
Några steg framför henne gick Harry och Ron som konkade på lådan innehållande klonken, dunkarna och den lilla gyllene kvicken. Ginny och Hermione glatt pratade vid sidan om henne och hon märkte att de försökte distrahera henne. Hermione hade följt med som ett moraliskt stöd åt Ida, något Ida inte hade bett om med men som hon var mycket tacksam för. Det var svårt för Ida att överhuvudtaget att snappa upp något av vad hennes vänner sade, då det brusade underligt i hennes öron och alla andra ljud stängdes ute.
Väl framme vid Quidditchplanen kramade Hermione om Ida och sade säkerligen något uppmuntrande hon inte hörde, då Ida med svårighet försökte besvara kramen. Sen var Hermione plötsligt på väg mot åskådarläktaren och Ginny drog med sig Ida ut på planen.
”Din kvast går snart i två bitar så hårt du håller tag i den.” Ginnys röst lyckades slutligen tränga sig igenom det brusande ljudet. Ida lättade inte på greppet. Ginny himlade med ögonen när hon trodde att Ida inte såg.
”Det kommer gå bra”, sade Ginny och styrde henne mot Dean och Seamus som glatt, men lite förvånat, vinkade till dem.
”Ida Någonting Crawett”, började Dean och såg låtsat strängt på henne när de kom fram.
”Ida Athena Crawett”, rättade Seamus automatiskt och Ida kände hur det ryckte i mungiporna.
”Ja, namnet spelar ingen roll”, fortsatte Dean med fortsatt låtsad sträng röst. ”Problemet kvarstår att denna unga dam har hemlighållit för oss att hon, liksom oss, tänker söka till laget. Du tänker väl inte konkurrera om platserna för slagman?”
Ida försökte tala men tungan ville inte samarbeta. Det var som om den hade domnat bort.
”Hur är det Ida?” frågade Seamus försiktigt och lade en oväntat mjuk hand på hennes axel. Värmen från hans hand fick henne att slutligen lätta på sitt grepp om sin kvast.
”Hon ska söka till jagare”, sade Ginny stolt.
”Hoppas hon klarar det” sade Dean som nu smålog. ”Det ser ut som att hon kommer tuppa av när som helst. Eller åtminstone kräkas.”
”Då får du väl se till så att du inte är i närheten av mig om jag kräks.” sade Ida med en lätt darrning på rösten och fick de andra att skratta.
”Så jag gissar på att ni båda ska söka till slagmän?” frågade Ginny.
”Vadå?” frågade Seamus och såg stött ut. ”Tror du inte vi klarar det?”
”Har ni verkligen tillräckligt med muskler?” frågade Ida som slutligen gav ifrån sig ett skratt.
”Om vi har”, sade Seamus och något okynnigt glittrade till i hans blå ögon. Ida skulle just ge ifrån sig ett dräpande svar, men istället gav hon ifrån sig ett chockat skrik när Seamus plötsligt slängde upp Ida över sin axel. Ginny och Dean började genast att skratta åt hennes ansiktsuttryck.
”SLÄPP NED MIG SEAMUS!” gormade Ida och försökte vrida sig ur hans hårda grepp om hennes midja. Men det var till ingen nytta, Seamus var både mycket längre och starkare än henne.
”Jag bevisar bara att vi har muskler”, sade Seamus obekymrat, som om de diskuterade vädret. Han justerade sitt grepp om henne och hon skrek igen då hon ett kort ögonblick trodde hon skulle fara med huvudet först ned i marken. Hon började slå med knytnävarna där hon kom åt. Seamus vibrerade av skratt.
”Nu börjar vi visst bli aggressiva däruppe”, frustade han som om hennes slag inte kändes det minsta. Ida lyckades efter lite möda äntligen dra fram sin trollstav tryckte trollstavsspetsen mot Seamus ländrygg.
”Släpper du inte ned mig nu så lovar jag att jag kommer sätta eld på dina ändalykta”, sade hon hotfullt. ”Jag menar allvar Seamus!”
Ida fick äntligen mark under fötterna igen. Seamus händer dröjde sig kvar lite väl länge vid hennes midja. Hon drog sig undan och tittade irriterat ned på Ginny och Dean som låg och vred sig av skratt på marken. Båda två kippade efter luft när Ida hjälpte dem båda upp på fötter.
”Du skulle sett din min Ida!” sade Dean som fortfarande grät av skratt. ”Du såg…”
Men exakt hur Ida hade sett ut fick hon inte höra då en gäll visselpipa ljöd över planen. Det var Harry som hade blåst och vinkade mot alla att komma närmare. Uttagningen skulle just börja och till sin egen förvåning hade Idas nervositet försvunnit. Nu kände hon sig närmast förväntansfull. Hon såg upp mot läktaren där Hermione, Neville, Lavender och Parvati satt tillsammans. Hon vinkade ivrigt mot dem. Hermione, Neville och Parvati vinkade tillbaka. Det var svårt att utläsa från det här avståndet, men Ida kunde ha svurit på att Lavender såg lite surmulen ut. Ida rynkade förvirrat på pannan innan hon vände sin uppmärksamhet mot Harry som hade börjat tala till dem.

Några timmar senare gick Ida ensam tillbaka upp mot slottet. Hon hade glömt sin nya quidditchklädnand och hade varit tvungen att springa tillbaka för att hämta den. Vännerna hade erbjudit sig att följa henne tillbaka, men eftersom hon skulle raka vägen till biblioteket tyckte hon att det var en onödig väntan för dem.
Ida, Seamus och Dean tillhörde numera Gryffindors Quidditchlag. Seamus och Dean hade utan direkt motstånd lyckats bli de nya slagmännen, medan Ida hade flugit så bra ihop med Demelza Robins och Ginny att hon fått bli jagare tillsammans med dem. Positionen som vaktare utgjordes av Ron och Harry var givetvis lagets sökare. Utan att verka allt för partisk ansåg Ida att det kändes som ett starkt lag. Hon visste hur mycket Ron hade tränat under sommarlovet tillsammans med Ginny och Harry, och det märktes att hans annars så dåliga självförtroende var så gott som borta.
Ida vandrade in i slottet och styrde tungt stegen mot biblioteket. Hon och Malfoy hade inte direkt skilts under de bästa formerna kvällen innan. Hon skämdes däremot inte alls över sitt utbrott mot honom eller att hon hade förhäxat honom. Däremot så önskade hon verkligen att hans ord skulle sluta eka för hennes inre, men mest av allt önskade hon att orden inte skulle påverka henne. Tyst svor hon över sina egna känslor. Allt med Malfoy innebar svårigheter.
Därinne fanns det inte en människa, om man då inte räknade med madam Pince som höll på att binda böcker. Ida gick bort till samma avlägsna hörn av biblioteket där hon och Malfoy hade arbetat kvällen innan. Hon plockade upp sina böcker och pergament, samtidigt som hon sneglade på sin klocka. Uttagningarna hade gått snabbare än vad hon trott och Malfoy var inte där ännu. Ida slösade dock inte bort någon tid utan började genast att arbeta med projektet.
Ljudet av hennes egen krafsande fjäderpenna lugnade hennes nervösa andhämtning och hon blev så uppfylld av skolprojektet att hon verkade glömma bort både tid och rum.
”Du är en skicklig Quidditchspelare”, hördes plötsligt en låg röst nära hennes högra öra och Ida fick hindra sig själv från att hoppa högt. Hon hade inte märkt att Malfoy dykt upp bredvid henne. ”Sen såg jag också att din kvast är minst lika bra som dig själv.”
”Var du där?” frågade hon förvirrat och försökte bete sig som att han inte skrämt henne alls. Eller att de hade grälat senast kvällen innan.
”Jag var så illa tvungen”, sade Malfoy. Han verkade också låtsas om som att deras gräl igår inte hade skett. Han slog sig ned bredvid henne och Ida flyttade sin stol något för att komma längre ifrån honom medan hon fnös åt honom.
”Varför då?” frågade Ida och märkte att han nästan omärkbart flyttade sig närmare henne igen.
”För att se hur konkurrensen för den här Quidditch-säsongen kommer att se ut”, svarade han och plockade upp pergament och fjäderpennor. Ida misstänkte att det inte var hela sanningen, men ville inte heller fråga honom om det.
”Jag har börjat med en inledning…” sade hon istället för att snabbt byta ämne, men Malfoy avbröt henne.
”Är det något mellan dig och Finnigan?” hasplade han ur sig och det lät som om han hade velat fråga det från den stund han hade anlänt. Av någon outgrundlig anledning kände Ida hur hennes hjärta sjönk i bröstet på henne. Hon ville verkligen inte diskutera detta med Malfoy, speciellt inte när hon själv inte ville tänka på det. För tanken hade slagit henne att det var något med Seamus, men hon hade alltid kunnat slå undan den med motivationen om att hon inbillade sig. Ända fram tills idag. Och om Malfoy hade kunnat se det med, gick det inte längre att slå det ifrån sig. Hon önskade att hon kunde besvara Seamus känslor. Det hade gjort hennes liv så mycket enklare. Seamus var snäll, rolig och han kände henne mer än väl, han gjorde henne lugn och utöver allt det, hade ingen brytt sig om en relation dem emellan. Det hade varit som sagt varit enkelt. Men för Ida var Seamus bara en väldigt god vän till henne och hon ville att det skulle förbli så.
De hade visserligen gått på julbalen tillsammans under deras fjärde år, och hade mer av plikt än känslor kysst varandra. En fatalt dålig kyss som båda hade skrattat bort dagen därpå och aldrig mer pratat om efter det. Efter det hade hon alltid haft uppfattningen om att Seamus ville bli tillsammans med någon av Patil-tvillingarna. Fram tills idag, då hennes farhågor som väckts under den där kvällen då de spelade knallkort, hade besvarats.
Idas svar till Malfoy borde ha blivit ett nej, för rent tekniskt var det ingenting mellan dem. Inte från hennes sida åtminstone. Ida och Seamus var fortfarande bara vänner.
”Vad rör det dig om det är det?” blev hennes svar istället och hon såg att hans pupiller smalnade.
”Det borde du veta vid det här laget”, Han hade lutat sig närmare henne och hon satte andan i halsen. Ida studerade hans fint formade läppar i en kort sekund, innan hon fann sig igen. Ida harklade sig lätt och lutade sig bort från honom. Hennes hjärta slog hårt i bröstet på henne då hans doft fortfarande fyllde hennes näsborrar.
”Vi har diskuterat färdigt om det där Malfoy, jag har inget mer att tillägga än det jag redan sagt till dig”, sade hon och upptäckte till sin förargelse att hennes röst lät svagare än hon menat. ”Och om du inte har något emot det, vill jag väldigt gärna fortsätta med vårt arbete.”
Malfoy protesterade inte och de började jobba. De fortsatte att samtala, men endast om det som rörde projektet. Det lät väldigt professionellt och det låg en lätt kyla över deras diskussioner. När de avrundade för kvällen var de inte ens halvfärdiga och bestämde ett möte inför dagen därpå. Denna gången följde Malfoy inte efter henne ut och hon var tacksam över det. Det var utmattande nog att Ida var tvungen att spendera flera timmar tillsammans med honom, utan att han också behövde förlänga den invändiga kampen hon ständigt utförde i hans närvaro. Kampen mellan hennes förstånd och hennes hjärtas förbjudna längtan.

-

Author's note: Jag älskade att skriva originalkapitlet, åtminstone den första delen med Quidditchuttagningen. Speciellt eftersom den andra delen aldrig egentligen existerat förrän jag började skriva om den här berättelsen. Och i originalet var Ida aldrig heller så nervös så det var en rimlig addering.

Avis Fortunae, alltså det första stycket på din kommentar ♥ Då går det faktiskt fram vad jag vill förmedla ♥ ♥ ♥ Och det här med kommatecknen visste jag faktiskt inte, så tack för det! Eller mer att jag aldrig tänkt på det när jag läst (vilket nästan är löjligt med tanke på hur mycket jag läser). Tack igen för att du läser och gör det möjligt för mig att fortsätta lägga ut kapitel ♥

YES, nytt kapitel! Och du lyckas skriva om quidditch på ett för mig uthärdligt sätt, haha. Så fort det blir en massa utläggningar om dunkaren och klonken är jag förlorad, men det finns ingenting sådant här. Älskar att du beskriver spänningen innan uttagningen och speciellt denna mening:

Det hårda greppet hon hade om sin kvast gjorde så att den vibrerade lätt och kittlade hennes fingrar.

Och jag ÄLSKAR hela scenen när Seamus slänger upp henne på axeln. Både hur det börjar och slutar.

Hmmm, varför ser Lavender surmulen ut? En sådan liten detalj är aldrig en slump. Har det med Ron att göra?

När Ida några timmar senare går upp mot slottet är det för mig lite oklart hur det hänger ihop med quidditchklädnaden. Det verkar ju inte som att hon ska gå tillbaka, utan komma direkt till biblioteket ... och Malfoy, äntligen.♥ Älskar att han bara dyker upp så där och talar med låg röst. Påminner mig om en viss annan person från Slytherin. ♥

Dialogen mellan dem, så himla bra skriven. Och rollen som Seamus får.

För tanken hade slagit henne att det var något med Seamus, men hon hade alltid kunnat slå undan dem med motivationen om att hon inbillade sig.

Fungerar det bättre med 'den' eftersom det syftar på tanken?

För tanken hade slagit henne att det var något med Seamus, men hon hade alltid kunnat slå undan den med motivationen om att hon inbillade sig.

Intressant det där med att Ida frågar: "Vad rör det dig om det är det?" trots att det inte är det ... kan finnas många skäl att hon säger så. Och jag förstår henne.

”Det borde du veta vid det här laget”, Han hade lutat sig närmare henne och hon satte andan i halsen.

Detta svar blir ju liksom följden av det hela. Och det är så bra gjort!

Rent tekniskt kan man göra så här:



Bra med den här nervositeten som lagts till. Och saker verkar ta längre tid på sig att hända i den här nya versionen. Åh, kampen mellan förnuft och känsla är outhärdlig! Vill bara ha nästa kapitel! Vill bara ha mer mellan Ida och Malfoy! ♥

Kapitel 9

Resten av veckan gick som på rutin. Ida vaknade. Ida gick på lektioner. Ida åt alla måltider i stora salen. Ida träffade Malfoy i biblioteket nästan varje dag. Efter att ha suttit med det hela lördagseftermiddagen var det nästan färdigt.
”Det ser bra ut, eller hur?” frågade Ida och ögnade igenom pergamentet en sista gång.
”Bra jobbat Crawett”, nickade Malfoy och även han började ögna igenom deras gemensamma text. Hon tittade upp på honom.
”Detsamma Malfoy”, sade hon och innan hon kunde hindra sig själv log hon för första gången ett genuint leende mot honom. Malfoy mötte hennes blick och han log tillbaka, vilket fick henne att genast börja flacka med blicken.
“Då är det bara planschen och att träna in texten kvar”, sade Malfoy och hade ett förnöjsamt flin på läpparna. “Vi är en bra duo Crawett.”
Ida stelnade till i sina rörelser när hon packade ihop sina saker. Hon var beredd att hålla med honom, men skulle aldrig erkänna det för Malfoy.
“Det beror ju på hur man ser det”, fnyste hon istället till svar. “Om man bortser från att vi är envisa båda två och aldrig kommer överens, skulle vi kanske vara det.”
“Jag kommer överens med dig, det är du som inte kommer överens med mig”, kontrade han.
“Hur går det ens ihop?” frågade Ida irriterat utan att se på honom.
“Det är sällan som jag börjar bråka med dig. Du däremot börjar alltid att bråka med mig”, sade Malfoy enkelt och Ida mötte hans oblyga blick.
“Det är för att du ständigt säger provocerande saker”, sade hon menande och kunde inte låta bli att le lite.
“Det är det enklaste sättet att fånga din uppmärksamhet.” Idas leende stelnade till och hon stirrade på honom. Hon visste inte vad hon skulle svara på det. Istället reste hon på sig och hängde väskan över sin ena axel.
“Fungerar onsdag för dig?” frågade hon istället. “För att börja med planschen?”
“Visst Crawett, det blir jättebra”, svarade han med ovanligt dämpad röst. Ida tvekade ett ögonblick innan hon vände ryggen mot honom och började gå mot Gryffindors uppehållsrum.
Hon ville egentligen inte erkänna det för sig själv, men hon hade nästan börjat vänja sig vid att träffa Malfoy varje dag. Hon hade föredragit om de blev färdiga med arbetet så snabbt som möjligt och träffats dagen därpå. Men båda två skulle ha quidditchträning den söndagen och Malfoy hade prefektuppgifter att utföra måndag och tisdag. Det skrämde henne att hon nästan kände sig sorgsen över att inte vara i hans närhet förrän på onsdagen. Hon gillade hur han intellektuellt utmanade henne. Det var som en ständig tävling mellan dem vem som kom på och utformade de mest utvecklade och innehållsrika meningarna. Malfoy hade till och med fått henne att skratta till under fredagen när han skrivit ned en så komplicerad mening att ingen av dem slutligen förstod vad han ville ha sagt.
”Mandragora”, sade hon med en suck när hon kom fram till den Tjocka Damens porträtt, som godmodigt svängde upp framför henne. Det var bara Hermione, Ron, Ginny och Harry som fortfarande var kvar i uppehållsrummet. Alla fyra gjorde läxor av olika slag, men ingen av dem verkade koncentrera sig särskilt noga på dem eftersom de pratade med varandra istället.
”Hur var det ikväll då?” frågade Harry när Ida damp ned bredvid honom i soffan.
”Utmattande”, sade hon med en gäspning och slöt ögonen. ”Men jag måste faktiskt medge att Malfoy jobbar bra. Det går lättare än vad jag förväntat mig. Hur går det för er andra?”
Ron eller Harry muttrade något om att de inte kommit särskilt långt, medan Hermione och Padma verkade ha kommit ungefär lika långt som Ida och Malfoy.
”Jag är så trött att jag skulle kunna somna här”, sade Ida som sjönk ännu djupare ned i soffan.
”Du är inte den enda som är helt slut efter idag”, gäspade Ron. ”Det är vi alla förstås, men Seamus höll till och med på att somna på just den plats där du sitter nu. Vi fick tjata rejält på honom innan han äntligen gick och lade sig.” Ida öppnade motvilligt ögonen och mötte Hermiones menande blick.
”Han var väldigt envis med att han ville stanna kvar här nere”, sade Hermione med ett litet leende på läpparna. ”Det var det vi diskuterade när du kom.”
”Vadå?” frågade Ida, trots att hon redan visste vad de var på väg att berätta för henne.
”Vi tror att Seamus gillar dig”, sade Ginny och Ida kände irriterat hur hennes kinder i vanlig ordning började att hetta.
”Jag har tyvärr misstänkt det själv”, sade Ida med en sorgsen suck. ”Jag bara önskade att jag kunde besvara hans känslor.”
”Kan du inte ens överväga att gå ut med stackarn?” frågade Ron och tittade nästan bedjande på henne. ”Han kämpade verkligen med att hålla sig vaken ikväll för att träffa dig och han pratade knappt om något annat än hur synd det var om dig som satt instängd i biblioteket med Malfoy.”
”Dessutom har jag aldrig sett någon se så längtansfull ut så fort någon kom genom porträtthålet och så besviken ut när det inte var du”, fyllde Hermione i och granskade Idas ansikte.
”Jag vet inte”, sade Ida med en suck och begravde ansiktet i sina händer. ”Det känns som att jag skulle leka med hans känslor om jag gick ut med honom och inte kunde besvara hans känslor sen.”
”Eller så visar det sig att du har känslor för honom också”, sade Ginny oväntat mjukt och klappade Ida på knät.
”Jag tvivlar tyvärr på det Ginny”, suckade hon. ”Jag tänker inte ge honom falska förhoppningar. Jag vill inte krossa hans hjärta om jag kan undvika det.”
”Jag hatar att vara den som säger det Ida”, sade Harry och såg medlidande på henne. ”Men det kommer du nog göra i vilket fall om du inte känner samma för honom som han gör för dig.”
”Dessutom”, fortsatte Ron i något som liknade en förnuftig ton. ”dröjer det nog inte länge innan han faktiskt tar mod till sig och bjuder ut dig. Hogsmeade-helgen är ju i nästa vecka och han utnyttjar säkert den möjligheten.”
Ida blängde på honom men sade ingenting, för hon visste att han med stor sannolikhet hade rätt. Det var en otäck vana som Ron hade, att han ofta sade saker som sedan visade sig bli sanna. Ida hade alltid tyckt att han var en bättre siare än Trelawney. Rons påstående hade en läskig benägenhet att komma visa sig att stämma.

Quidditchträningen dagen därpå gick över förväntan med tanke på att det var deras första träning tillsammans. Harry strålade av glädje när han sent på eftermiddagen avslutade träningspasset.
”Utmärkt jobbat allesammans!” ropade han när han nådde marken och anslöt sig till de andra. ”De andra lagen kommer inte ha en chans!”
”Quidditchpokalen kommer ännu en gång att pryda professor McGonagalls kontor!” sade Ida och de andra stämde in med glädjevrål.
Efter att ha duschat och bytt om slog de alla följe upp mot slottet. Ida hamnade i en ivrig diskussion med Dean och Seamus om olika svåra quidditchfintar de borde öva på de nästkommande träningarna. Seamus lämnade aldrig hennes sida vart hon än gick. Han slog sig ned bredvid henne i vid middagen och verkade göra allt i sin makt för att underhålla henne. När de gick upp mot uppehållsrummet såg Ida till att gå mellan Harry och Hermione. Men väl däruppe när Gryffindors sjundeårselever och Ginny slog sig ned vid soffgruppen framför brasan, hamnade Seamus på något magiskt vis bredvid Ida i alla fall.
”Vad säger ni förresten om att vi allesammans skulle gå till Hogsmeade tillsammans?” Frågade Ida och försökte så gott hon kunde ignorera Seamus arm som nonchalant hamnat på ryggstödet bakom henne. Hon tittade istället förhoppningsfullt runt på alla deras ansikten.
”Det låter som ett utmärkt förslag Miss Crawett”, svarade Dean och de andra stämde in. Nästan alla höll glatt med, men Ida märkte att Seamus verkade något dämpad i sin entusiasm och Hermione tittade menande på Ida som undvek hennes blick.
”Hur går det förresten för dig med Malfoy?” frågade Seamus och hans blå ögon såg forskande över hennes ansikte. ”Är han hemsk mot dig?” Han hade märkbart flyttat sig närmare henne i soffan. Hon försökte att ignorera det och makade sig något längre bort ifrån honom. Ida upptäckte att Lavender betraktade dem i ögonvrån.
”Det är ju Malfoy vi pratar om.” började Ida och Seamus nickade medlidsamt. ”Men han har varit förvånansvärt lätt att jobba med hittills. Han är fortfarande en idiot, men jag får medge att han är en smart idiot.”
”Men ni borde väl vara färdiga med arbetet snart i sådana fall om han är så smart? Du är ju inte heller något troll direkt. Ni har arbetat med det nästan hela veckan.” Seamus var märkbart irriterad över att Ida hade sagt något positivt om Malfoy. Hon visste inte heller hur hon skulle reagera på hans klumpiga komplimang gentemot henne själv.
”Vi ska sitta med det igen på onsdag.” Hon valde att inte låtsas om hans uttalande. ”Arbetet ska ju redovisas muntligt, så vi behöver träna på det med.”
”Tur att det är över om en vecka då.” sade Seamus och log snett. ”Då blir du fri från den silverblonda ormen.”
Ida svarade inte på det utan nickade bara innan hon snabbt inledde ett samtal med Hermione om trollkonsthistorieläxan istället.

”Ida, tänk inte mer på det!” sade Hermione när de väl var själva uppe i deras sovsal.
”Han jämförde mig med ett troll Hermione!” sade Ida och skrattade glädjelöst där hon låg på sin säng. ”Vad ska jag göra för att få honom att sluta? Jag vill inte såra honom.”
”Han sa faktiskt att du inte är ett troll, vilket är bättre än du får det att framstå.” Hermione log uppfodrande åt henne innan hon slog sig ned på Idas säng. ”Och ärligt talat Ida tror jag att det finaste du kan göra är att vara rak mot honom. Säga att du inte tycker om honom på det sättet.”
”Jag kommer inte klara den konfrontationen, jag kommer dö”, kved Ida och pressade ned ansiktet i det sammetsröda överkastet.
”Du kommer inte dö, men Seamus kanske gör det av brustet hjärta om du håller kvar honom på den styva linan.”
”Sluta Hermione, så allvarligt kan det inte vara.”
”Det var du som började”, fnös Hermione till svar, men Ida såg att hon hade svårt att hålla tillbaka ett leende. ”Men det skulle kunna gå så långt om du inte sätter stopp för det. Killar är dåliga på att läsa av signaler från tjejer, det säger du själv jämt.”
”Jag vet att jag måste berätta för honom”, suckade Ida och satte sig upp. ”Men jag vet inte hur. Det är Seamus. Seamus!”
De sade inget på en stund. Ida pillade på sitt överkast medan hon oförklarligt tänkte på Malfoy. Hon ville berätta om honom för Hermione. Hur hon kände för honom. Hennes känslomässiga slitningar gentemot honom. Hermione skulle kanske ta det någorlunda bra. För Harry och Ron var allt svart eller vitt, men Hermione hade ett mer komplext synsätt. Det fanns alltid fler sidor. Ida var på vippen att vräka ur sig allting när Hermione plötsligt tog till orda igen.
”Jag vet att du redan sagt det, men jag frågar igen.” Hon lät tveksam på rösten, men såg Ida rätt in i sin bästa väns ögon när hon fortsatte. ”Är du helt säker på dina känslor för Seamus? Han är en fin person, ni har roligt ihop. Bortsett från Harry, Ron och mig är nog Seamus den person jag skulle våga påstå är den som förstår sig på dig bäst. Under en längre tid har jag faktiskt trott att ni skulle bli ett par.”
Ida log medlidsamt åt Hermione innan hon skakade på huvudet.
”Jag är ledsen Hermione. Seamus är fantastisk, han är verkligen det. Men som jag känner just nu tror jag inte att det kommer hända. Jag känner inte likadant som han gör. Och jag trodde verkligen inte att han skulle känna det efter vår misslyckade kyss under julbalen vårt fjärde år. Den borde ha skrämt bort honom för evigt.”
Hermione skrattade tillsammans med Ida, men sa inget mer om det. Ida sade inget mer heller. Det rätta tillfället att berätta om Malfoy var inte nu.

-

Author's note: Happy international Harry Potter-day ♥ Är det någon dag man ska publicera är det väl idag? Lite filler, men det är (i mina ögon) välbehövlig filler så att nästkommande kapitel blir rimliga!

Avis Fortunae: jag lever för dina kommentarer ♥ I love them och älskar verkligen att läsa dem, med konstruktiv kritik och allt! ♥

Jag sträckläser alltid kapitlet precis när det kommer och kan absolut inte ta ögonen från texten! Allvarligt talat blir jag snart GALEN om de inte får varandra - eller närmar sig på något sätt i alla fall. När det händer kommer jag att fangirla och skrika rakt ut, jag lovar!

”Detsamma Malfoy”, sade hon och innan hon kunde hindra sig själv log hon för första gången ett genuint leende mot honom. Malfoy mötte hennes blick och han log tillbaka, vilket fick henne att genast börja flacka med blicken.

*jag blir tokig av det här*

och jag tycker nästan synd om Malfoy nu, även om jag fattar varför Ida gör som hon gör. Hela deras dialog i biblioteket i början av kapitlet har en sådan perfekt balans av känslor som väger hit och dit. Att Draco presterar högt i skolan stämmer med min bild av honom. Överlag har du verkligen fångat alla karaktärer, vilket dialogen med Gryffindor-gänget är ett exempel på. Det finns även intressanta inslag som jag inte tänkt på tidigare, Ron som siare för att nämna något. Det stämmer in så bra.

Och detaljerna! Att Ida pressar ner ansiktet i det sammetsröda överkastet.

Jobbigt hela den här grejen med Seamus. Förstår precis hur Ida känner med den konfrontationen. Och att hon vill berätta för Hermione om Draco. Tror att Hermione ofta blir undanhållen hemligheter hon egentligen skulle förtjäna att få veta, kanske just för att hon är med de mer svartvita gossarna Harry och Ron? Känner igen fenomenet från min egen story faktiskt. Ska bli spännande att se om Ida trots allt berättar för Hermione, vid ett senare tillfälle. Lääängtar till nästa! ♥

Vad roligt att du uppskattar kommentarerna. Så mycket konstruktivt har jag kanske inte den här gången. Reflekterade en del över upprepandet av Idas namn i kapitlets första rader och kom fram till att det får en speciell effekt som passar i sammanhanget. Och filler är viktigt; det är det som bygger upp stämningen!

Kapitel 10

”Miss Crawett!” Snapes ilskna röst fick Idas ögon att plötsligt spärras upp. Hon satte sig snabbt upp och tittade generat upp i sin professors kalla ansikte framme vid svarta tavlan.
”Är mina lektioner så tråkiga att du inte ens klarar av att hålla dig vaken?” Frågade han kyligt och betraktade henne bistert. Försvar mot svartkonster var tisdagens sista lektion och Ida hade alltså lyckats somna på en lektion för andra gången den här terminen. Men hon hade inte kunnat hjälpa det. Snape talade på ett så lågt och vilsamt sätt när han föreläste om svartkonster, att det i hennes öron lät som en godnattsaga. Hon kände hur rodnaden djupnade när hon upptäckte att hela klassen hade vänt sig åt hennes håll och nästan alla hade ett skadeglatt uttryck i sina ansikten.
”Nej professorn, jag bara…” började Ida men kände hur en förrädisk gäspning kom smygande och hon kämpade för att undertrycka den.
”10 poängs avdrag från Gryffindor”, avbröt Snape irriterat. ”Som jag sade innan Crawetts öronbedövande snarkning avbröt mig…” Slytherin-eleverna skrattade åt detta uttrycket och Ida vände sig skamset mot Hermione.
”Snarkade jag verkligen så högt?” Frågade hon lågt så Snape inte skulle höra.
”Nej, du råkade bara andas lite för djupt i samma sekund som Snape tog andningspaus” viskade Hermione tillbaka.
”Varför väckte du mig inte?” Frågade Ida som kände irritationen bubbla inom henne, vilket inte stillade sig när hon upptäckte att Malfoy kastade överlägsna blickar åt hennes håll.
”Jag försökte, men det var omöjligt…”
”Om Gryffindor inte ska förlora ytterligare poäng,” sade Snape med plötsligt höjd röst. ”Så måste jag be Miss Granger och Miss Crawett att genast sluta tala med varandra, hur viktigt samtalsämnet än må vara.”
Ida mötte kyligt sin professors blick innan hon, nästan trotsigt, fattade ett nytt grepp om sin fjäderpenna och började skriva av anteckningarna på den svarta tavlan.

Både Dean och Ron frustade av skratt efter att klockan ringt ut för dagen och Gryffindorgänget tog följe ned till Stora Salen. De gav ifrån sig höga låtsassnarkningar och Ida kunde inte låta bli att dra på munnen. Harry och Seamus var däremot irriterade över Snapes orättvisa och kränkande beteende gentemot henne.
”Du snarkade inte ens!” sade Seamus upprört och kastade en giftig blick mot Slytherineleverna som gick några meter bakom dem, som om det var deras fel att allt hänt.
”Men jag borde inte ha somnat från början”, sade Ida som nu tog händelsen med någorlunda högmod och hoppade skrattande till när Dean snarkade högt i hennes vänstra öra. Seamus, som gick på Idas högra sida, knuffade till sin bästa vän.
”Det var fortfarande inte rättvist”, fortsatte han som om Dean inte hade avbrutit dem. ”Han borde inte ha sagt så, speciellt när det inte var sant.”
”Släpp det Seamus”, sade Ida och tittade upp i hans trotsiga ansikte. ”Jag bryr mig ärligt talat inte om det. De där poängen får jag lätt tillbaka av Snigelhorn på torsdag.”
”Åååh vilken gullegris man kan vara då,” hördes plötsligt Pansy Parkinsons skräniga röst bakom dem. I samma ögonblick Ida irriterat vände sig bakåt för att titta på henne började Pansy och Daphne Greengrass att härma grisljud.
”Det där är inget smickrande ljud för dig Parkinson”, sade Ida sockersött. ”Det bara förtydligar liknelsen mellan ditt trynansikte och en riktig gris.”
”Jag låter åtminstone inte som en gris”, fräste Pansy. ”Jag kanske borde förvandla dig till…”
”Du kan knappt förvandla en mus till en tekopp, så om du ursäktar tar jag inte den där hotelsen på så stort allvar”, sade Ida innan hon åter vände ryggen mot Pansy. Hon hade just vänt sig mot Hermione för att inleda ett samtal men kände plötsligt hur något som påminde om en vindpust ven förbi ovanför hennes huvud. Hon vände sig snabbt om och hann precis att ducka undan för Pansys nästa förhäxning. I ögonvrån upptäckte hon hur av Gryffindorpojkarna snabbt slet fram fram sina egna trollstavar.
”Nej!” väste Hermione och Ida i kör. Dean, Ron och Harry sänkte sina trollstavar men höll fortfarande ett vakande öga på de hånflinande Slytherin-eleverna. Seamus verkade däremot inte ha hört dem.
”Det är inte värt det”, sade Ida samtidigt som hon försiktigt pressade ned Seamus höjda trollstavsarm. ”Kom.”
Med en sista mördande blick bakåt följde Seamus motvilligt efter dem. Han lade en tung och beskyddande arm över Idas axlar. Någon busvisslade bakom dem. Hon hade aldrig hört en så sarkastisk busvissling innan och ändå hade hon nästan kunnat svära på att det fanns en melankolisk ton i den. Hon behövde inte vända sig om för att veta vem som visslat.

Den kvällen spenderade Ida med att läsa läxor i biblioteket. Hermione hade suttit med henne i början av kvällen, men hon hade gått för en stund sedan för att träffa Ron. Madam Pince hade lämnat biblioteket vid åtta som hon brukade, så Ida var nästan säker på att hon var ensam kvar i biblioteket.
Hon var så gott som färdig med alla sina läxor och hade bara lite kvar på sin uppsats till trollkonsthistorian. Men när Hermione hade gått hade även Idas koncentration försvunnit med henne. Tankarna hade istället omotiverat vandrat iväg för att tänka på Malfoy och deras samtal från lördagskvällen. Att de var bra ihop. Ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon om att det var sant. Båda var intelligenta, kvicktänkta och envisa. De kompletterade varandra. Ida var bubblig, Malfoy var lågmäld. Ida var öppen, Malfoy var reserverad. Hon var impulsiv, han var eftertänksam. Hon var guld, han var silver. Det skulle kunna fungera. Och den där kyssen… Sen mindes hon vem hon dagdrömde om.
För att sluta tänka på honom så fort som möjligt greppade hon tag i närmsta pockande tankegång. Seamus. Han började att likna en efterhängsen hundvalp. Vart Ida än gick var Seamus inte långt efter. Det var ett under att Seamus inte hade följt efter till biblioteket när Ida och Hermione gått dit. Efter att Hermione och Ron hade blivit tillsammans var det som att Seamus hoppades att han och Ida också skulle bli tillsammans som genom ett trollslag. För trots att han ständigt var där sa han ingenting, han tog aldrig något första steg. Det enda han gjorde var att sätta sig bredvid henne, ofta nära och ibland lägga en arm om hennes axlar, som han hade gjort under eftermiddagen efter Pansys förhäxningsförsök. Annars verkade det som att han väntade på att hon skulle ta det första och avgörande steget. Att hon skulle uppmuntra honom. Ida tyckte själv att hon gjorde precis tvärtom. Hon makade sig alltid undan från honom om han satte sig för nära. Hon satte sig aldrig bredvid honom längre.
Deras vänner var verkligen inte till någon hjälp heller, speciellt inte Ron. Han fungerade som en sorts pådrivare och hejaklack i ett. Det spelade ingen roll vart eller hur Ida satt, Seamus hamnade alltid nära henne med Rons hjälp. Ida önskade att Ron skulle sluta med den. Hon hade till och med försökt säga det till honom dagen innan när de hade haft sin trolldryckskonstlektion som Seamus inte läste, men Ron hade bara viftat bort henne och låtsats som att han inte förstod vad hon menade.
Det var verkligen inget fel på Seamus. Han såg bra ut, med sitt sandblonda hår och muskulösa kropp. Han var kortare än både Harry och Ron, men fortfarande längre än Ida. Han var snäll. Han var rolig. Han var ärlig. Han hade en tendens att alltid råka sätta fyr på saker och ting när han skulle öva in en trollformel. Han visade henne alltid respekt. Seamus var bra på nästan alla sätt. Hans största fel var att han hade känslor för Ida, som inte kunde besvara dem.
Hennes blick råkade se vad klockan var och hon insåg att utegångsförbudet trätt i kraft för längesen.
”Fan!” utbrast hon och kastade snabbt ned alla sina saker i sin väska innan hon snabbt sprang ut från det nu öde biblioteket. Men hon hade knappt kommit fram till trappavsatsen innan hon hörde hur Filchs väsande andetag snabbt komma hasande mot henne.
”Stanna där du är!” sade han och log elakt. ”Nu är du illa ute flicka lilla. Det är inte första gången jag hittar dig ute heller.” Han greppade henne hårt i armen och höll just på att börja dra henne därifrån när hon hörde hur nya snabba fotsteg närmade sig.
”Filch!” vrålade plötsligt en röst och Ida upptäckte chockat att det var Malfoy som kom springandes. ”Hon är med mig, det är jag som har uppehållit henne under kvällen.” Ida stirrade på honom som att hon inte kunde tro sina öron. Här stod Draco Malfoy, nära midnatt och ljög för att försöka hjälpa henne ur den här knipan.
”Jag vet inte om jag tycker det är en tillräckligt rimlig anledning”, morrade Filch och greppet om Idas arm hårdnade. ”Hon är inte prefekt och har inte samma privilegier som dig.”
”Sant, men hon är fortfarande i sällskap med mig och det borde räcka.” sade Malfoy kallt och betraktade vaktmästaren högdraget. Filch såg fortfarande missnöjd ut.
”Jag följer henne tillbaka till hennes uppehållsrum, så hon inte smiter iväg någon annanstans.” tillade Malfoy och var så övertygande att Ida nästan började tro på det han sade.
”Hur kan jag lita på det?” frågade Filch misstänksamt. ”Hur vet jag att ni inte…”
”Misstror du mig som prefekt?” rasade Malfoy argt mot honom. ”Tror du verkligen att jag hade fått titeln om jag skulle missköta den? Jag kanske ska ta upp detta med professor Snape och be honom ge mitt prefektmärke till någon annan?”
Filch muttrade något, men släppte motvilligt Idas arm. Han muttrade fortfarande missnöjt när han väsandes hasade sig vidare ned mot första våningen.
”Du behövde inte göra det där.” sade Ida när vaktmästaren försvunnit ur sikte.
”Jag vet.” svarade Malfoy och hans ansikte var outgrundligt. ”Kom, jag följer dig tillbaka till uppehållsrummet ifall han kommer tillbaka.”
De gick under en vad Ida upplevde som pinsam tystnad tillbaka till Gryffindors uppehållsrum. Hon gick några steg framför honom. Hon hade velat protestera till att Malfoy skulle slå följe med henne, men hon visste att det skulle vara dåraktigt av henne att utmana ödet ytterligare när hon vandrade omkring efter utegångsförbudet. När de nådde foten av den sista trappan som skulle ta henne upp till porträtthålet stannade Ida och vände sig om.
”Tack Malfoy”, sade hon och hörde själv hur ansträngt det lät, som att hon försökt framtvinga orden under hela deras promenad. ”Jag antar att jag är skyldig dig en tjänst nu.”
”Glöm det bara Crawett”, svarade han och i den dova korridoren såg hans ögon ut att ha samma färg som mättat silver.
”Men jag…” började hon men Malfoy avbröt henne.
”Nej, glöm det sa jag ju!” Han lät arg. Ida fnös och vände sig om igen.
”Jag klarar mig själv härifrån, tack”, sade hon kallt över axeln och skyndade sig uppför trappan utan att titta på honom. Hon hann bara ta ett par steg innan Malfoy var ikapp henne igen.
”Det jag menar är att… nej glöm det förresten”, hans röst var tystare nu, nästan bedjande. Han började gå ned igen men Ida tog tag i hans arm och stannade honom.
”Vad menar du?” frågade hon medan Malfoy tyst betraktade hennes hand som fortfarande höll fast honom.
”Det jag menar är att den enda tjänst jag skulle be dig om, är den enda du inte skulle vilja göra”, sade han och mötte hennes blick igen. Hon hade mött hans blick vad som kändes som hundra gånger förut, men detta var som om det var första gången. Blodet rusade i kroppen på henne och hennes hjärta värkte av ansträngningen. Det var en svindlande upplevelse och hon var säker på om hon fortfarande inte hade haft ett fast grepp om Malfoys klädnadsärm hade hon segnat ned. Och plötsligt var det som om hon bara visste vad hon behövde göra. Vad hon borde ha gjort från början. Kosta vad det kosta vill.
Ida klev försiktigt ned på trappsteget ovanför det Malfoy stod på. De stod nu så att deras ansikten var i jämnhöjd och hon mötte beslutsamt Malfoys förvirrade blick. Hon hade fortfarande inte släppt hans arm.
”Crawett, vad…?” började Malfoy men avbröt sig själv när Ida försiktigt placerade sin fria hand så att hennes fingrar äntligen fick vidröra hans silkeslena nackhår. Hon kände hur han rös under hennes beröring.
”Jag vill”, viskade hon darrigt och hon såg hur hans ögon vidgades. ”Kyss…” I en mikrosekund trodde Ida att trappsteget under henne försvunnit när Malfoy plötsligt pressade sina läppar mot hennes. Hon återfick inte balansen förrän hans arm otyglat slingrade sig runt hennes midja och drog henne närmare intill hans kropp. I det ögonblicket hade vem som helst kunnat se dem och hon kände en underlig likgiltighet över det. Det enda som betydde något var Draco Malfoy och hon mötte entusiastiskt hans kyss.

-

Author's note: Hahahaha, Avis Fortunae jag lovar, detta var ingen fanservice, utan det var bara en lycklig slump att detta kapitlet kom nu. Jag har ju nämnt tidigare att jag har några kapitel som är "färdiga" (tills jag läser om dem och sedan skriver om, tar bort eller slår ihop dem), så detta var från början kapitel 16, som nu blivit kapitel 10. Så jag hoppas att det är värdigt ditt fangirl-skrik

Och som jag skriver varje gång, jag älsk-älsk-älskar dina kommentarer, de gör mig så fruktansvärt glad så det finns inte. Lätt en av mina ljusglimtar i dessa mörka karantän-tider ♥