Chlodon/Chleric [PRS]

Att bjuda på Chloe hade blivit vardagsmat. Brandon behövde uppenbarligen inte så mycket pengar som han hade och hade därför inga problem med att dela med sig. Särskilt till Chloe, som liksom hade en sugig ekonomi. Lät det där hårt? Sugig ekonomi? Hm, kanske. Och ärligt talat visste väl Brandon egentligen inte vad som var bra och dålig ekonomi. Det enda han visste var att hans föräldrars var för bra och Chloes verkade vara pissig. Hm. Hur som helst nickade han som svar. Det var självklart. Det var ju ändå han som hade tabbat sig med att glömma hjälmen och sånt.
”Du behöver inte ens fråga”, tillade han efter nickningen, och köpte en orimligt stor risk att låta stöddig och ordentligt bortskämd. Hm, kanske var det möjligt att Chloe hade börjat tappa sina känslor för honom? Med närmare eftertanke lät det faktiskt inte sådär jätteotänkbart.

Nej, det kändes faktiskt ganska självklart. Det var givet. Men som sagt var det trots det rätt jobbigt. Brandon gjorde aldrig någon stor sak av det dock och det hjälpte.
I början hade Chloe inte stört sig alls på den där grejen med ekonomin. Att Brandon ibland kunde låta bortskämt och så. Hon hade varit förblindad av allt annat. Och i annat fall hade det väl inte direkt varit någon big deal. En skulle ju inte skämmas för att det gick bra liksom. Själv ville hon starta eget företag när hon blev äldre. Tjäna mycket pengar och flytta till New York. Ja, det här var inte platsen hon ville spendera sina äldre dagar på. Nåväl, på senare tid hade hon däremot stört sig mer på det. Och på det mesta andra. Nu skulle femtonåringen aldrig erkänna det själv men det hade i princip bara att göra med att hon ville hitta anledningar att okeja sitt eget beteende. Något att skylla på. Ja, det var den sorgliga sanningen.
"Ska vi gå då?", undrade hon och greppade tag om den större handen igen. Väskan som var hängd över axeln hade hon redan packat med skolböcker och annat, för att kunna dra hem direkt. Men ja, nu fick hon agera bra flickvän istället.

Om han nu hade låtit bortskämd hade Chloe inte brytt sig. Trodde han. För om han befann sig inuti hennes huvud skulle han ganska omgående inse att hon inte alls tänkte som han trodde att hon gjorde. Han skulle också insett att deras förhållande mer eller mindre var en lögn. Eller vadå lögn? De var ju tillsammans. Men det var ju inte bra. Och att det inte var bra visste väl Brandon också, men han hade ingen aning om hur illa det faktiskt var. Att Chloe typ helt tappat sina känslor för honom och höll på med någon annan - nej, hur skulle han någonsin kunna föreställa sig det?
”Mm”, mumlade han till svar innan han, med Chloes hand i sin, började gå mot entrén.
Och påväg till busshållplatsen (sisådär fem minuter från skolan) pratade de nog lite men förmodligen kom det inte upp något speciellt. Väl vid hållplatsen släppte han hennes hand men slingrade istället armarna runt om henne. De var inte jättenära, men nog med kroppskontakt som också tillät bra ögonkontakt. Fint.
”Ska du jobba denna helgen också?”

Samtalen på väg till busshållplatsen var som sagt inte speciellt djupa. Men bra, för Chloe kunde slappna av lite igen. Bli lite mer som vanligt. Stämningen blev mycket mindre stel. Åtminstone från Chloes point of view. Så därmed lät hon sig bli omfamnad av den längre och själv slingrade hon även sina armar kring den andre. Lite mer som för någon månad sedan.
Jobb? Hon nickade. Jo, jobba skulle hon faktiskt göra. På lördagen. Det var ingen lögn. Eric skulle med jobba då. Fast det nämnde hon förstås inte för Brandon.
”Både lördag och söndag”, svarade hon och bet sig löst i läppen.

Lördag och söndag? Brandons besvikelse var total, och förmodligen inte svår för Chloe att notera. I och för sig innebar väl inte det att de inte kunde umgås under helgen överhuvudtaget, men det blev definitivt begränsat. Och Chloe kanske hade saker att plugga till och då blev väl deras möjlighet till umgänge begränsad eller icke-existerande. Fan, tänkte han. Denna helgen hade kanske varit bra bara för att verkligen fixa till saker. Fixa saker så att allting skulle bli som förut. Så att alla kramar skulle kännas som denna kramen, precis som förut, så varm, så trygg, så full av kärlek.
"Men du kanske kan sova hos mig ändå...?" frågade han aningen försiktigt, men än mer förhoppningsfullt.

Besvikelsen i Brandons ansikte fick det att knyta sig i Chloes mage. Hon jobbade ju egentligen inte på söndagen. Men det gjorde ju inte Eric heller. Så kanske gick det att hänga. Eller inte. Men med Brandon...nej, det blev jobbigt. Desto mer tid de spenderade med varandra, desto med snörde hon in sig i sina egna lögner.
Gick det ens att tacka nej till det där erbjudandet utan att väcka misstankar? Tveksamt. Kanske kunde det hjälpa känslorna för den jämnårige att blossa upp igen?
”Absolut, men jag börjar redan 10 på söndag bara så du vet”, svarade hon med ett påklistrat leende. Ja, övernattning fick det bli. Men inte för länge. Japp.

Okej. Övernattning ändå, om än kort. Det spelade mindre roll. Det som var viktigt var ju att de fick vara tillsammans och kanske... Tja, vet inte. Bara vara tillsammans för en gångs skull. Utan distraktioner. Det var ju så svårt att umgås i skolan på grund av alla distraktioner - vänner, lärare, mindre goda vänner... Äh, strunt samma. Hemma hos Brandon fanns bara dem. (Plus föräldrar och småsyskon - som dock var ganska bra på att hålla sig undan, i alla fall för det mesta.)
"Perfekt", sa han och ett nästan pinsamt stort leende tog över läpparna, och hela ansiktet. Det var fånigt att bli så glad. Kanske hade det varit rimligt om det hade varit första övernattningen eller något - men vafan, nu hade de varit tillsammans ett bra tag. Ta dig samman, Brandon.
Men det var faktiskt jättesvårt att ta sig samman. För han var faktiskt jättekär i henne och hade faktiskt saknat att bara mysa med henne jättemycket.

Det där leendet som bredde ut sig gjorde ont att se. Det gjorde ont att veta vad Brandon inte visste. Det gjorde ont att bära på den hemligheten. Nu var det egentligen inte ett dugg synd om Chloe. Det var hon som sett till att hamna här. Som hade sårat. Men återigen blev det väl ett sätt att fly iväg från sanningen. Skylla på någon annan. Eller åtminstone inte ta på sig allt själv. Det blev för tungt.
”Då kan du väl hämta mig utanför mataffären på King’s Road?”, frågade hon och lät huvudet falla lätt på sned. Ett kvarter bort från jobbet. Ett kvarter bort från Eric. Lagom. Bra. Perfekt.

Lyckligt ovetandes. Dum. Korkad. Skenhelig. Naiv. Pick your fighter. Nej, men vad ska man säga? Brandon var alla ovanstående, ingen fråga om saken. Att verkligen inte misstänka att någonting inte står rätt till med flickvännen var ju bisarrt. Visst att han trodde på det där med att Chloe var lojal, hur skulle han inte tro på det?, men herregud Brandon, är du dum i huvudet? Helt plötsligt blir hon kall, avståndstagande, ignorerar meddelanden och jobbar hela tiden. Och det där leendet som hon nyss haft, det som han tyckte såg påklistrat ut men som han ignorerat. För han ville inte att det skulle vara påklistrat. Han ville att det skulle vara äkta.
"Öh, okej", svarade han. Trots att han visste att Chloe visste var hon jobbade någonstans. Han hade hämtat henne där förut. Men den där naiviteten - tja, den antog bara att hon hade en bra anledning till att bli hämtad en bit ifrån. Kanske skulle hon bara köpa något i affären. Eller nåt.
Men tankarna som börjat pyra i huvudet hann inte flamma upp innan bussen kom. Som tur var? Eller? Kanske var det tur, för då behövde han inte bli sårad. I alla fall inte just då. Det var väl oundvikligt egentligen, att bli sårad.
Förmodligen steg de på bussen tillsammans och Brandon betalade för de båda, innan de slog sig ner vid ett säte längre bak i bussen. Brandon vid fönstret och Chloe förmodligen bredvid honom.

Chloe tolkade det som att det gick hem. Kanske hade det varit smartare att bara gå till familjen Boys villa? Hon hittade ju. Och föräldrarna verkade ju inte ha något emot henne. Åtminstone inte när hon hade på sig den där beiga tröjan från något fancy märke, som hon fått av Brandon i födelsedagspresent(fast det visste ju inte dem om). Men för ett par veckor sedan hade hon ju blivit upphämtad, då precis utanför arbetet, efter nästan varje arbetspass. Ja, det här var nog ändå det ”normala”.
De satt rätt tysta där på bussen. I alla fall Chloe. Och rätt som det var så var de framme vid den rätta hållplatsen. Hon klev av och förmodligen var Brandon inte många decimeter bort. Och där sträckte hon ut handen mot den längre, för handhållning var ju sånt som par sysslade med.