En värld utan Voldemort (Remake)

Avis Fortunae: Tack så jättemycket.♥ Har ändrat nu, som du kanske har märkt. Tänkte faktiskt inte på det, tycker bara att det är en fin färg.

Idiz: Tack, vad roligt att du tycker om det.

Nu förgyller jag eran dag med ännu ett kapitel. Läs och njut!

[b]Kapitel 5
Quidditchmatchen
November 1999
Ingen verkade bry sig om att det satt en Gryffindorelev vid Slytherinbordet. Jag hade berättat för Katie och Emily, men de verkade inte oroa sig. De hade fullt upp med sina egna pojkvänner. När vi hade varit yngre hade vi avskytt hur de där paren på Hogwarts hade hållit på och kladdat på varandra (särskilt Harry och Ginny), men nu förstod jag dem. Mina yngre känslor gjorde att jag också förstod att Scotts kompisar tyckte att vi var alldeles för gosiga. Jag förstod åtminstone när en av de muttrade:
“Men herregud, hörni, kan ni lägga av?”
Scott skrattade. “Förlåt, Winston, men om det stör dig så mycket kan du ju gå över till Huflepuffbordet.”
Alla vid bordet skrattade, förutom jag. Även om jag gillade Scott jättemycket, gillade jag inte hans humor. Hufflepuffare var inte så hemska som han tydligen tyckte.


Det blev dags för den första uidditchmatchen: Gryffindor mot Slytherin. Några minuter innan elva gick jag ner till quidditchplanen. Solen lyste, men det närmade sig tunga, grå moln. Vi behövde avsluta spelet snabbt eller spela i ösregn.

“Kaptener, skaka hand”, sa madam Hooch, då båda lagen stod ute på planen.
Justin Fox, Gryffindorlagets kapten, såg ut att få fingrarna krossade av Grayson Keith, Slytherins lagkapten, men han rörde inte en min.
“Sitt upp på kvastarna”, sa madam Hooch.
Jag satt upp på kvasten, och på visselpipans signal flög jag upp i luften. Jag hann uppfatta att Justin fick tag i klonken, och flög i riktning mot Slytherins målstolpar. Justin kastade klonken till mig, jag passade vår tredje jagare Emma Clark, som kastade den, Keith kastade sig mot den, och… mål!
“Tio poäng till Gryffindor!”


Spelet fortsatte. Vi gjorde några mål, Slytherin gjorde (dessvärre) några mål. Men Cora Cooper, vår sökare, fångade kvicken före. Jag var först framme vid henne, och snart var hela laget där. Vi singlade ner mot marken och snart kommer resten av elevhemmet.
“Hej.”
Jag snurrade runt och fick syn på Scott.
“Sluta skrämmas”, sa jag argt.
Scott bara skrattade.
“Kom, Lucy, vi ska ha fest!”
Jag drogs med av mina vänner upp till uppehållsrummet.

Jag, Katie och Emily satt i soffan. Katie, som var måttligt intresserad av quidditch, lyssnade med ett halvt öra. Emily däremot, som i alla fall var lite intresserad, kunde jag prata om matchen med. Festen höll på ända till klockan ett, då professor McGonagall kom in iklädd skotskrutig morgonrock och sa åt oss att gå och lägga oss.


Följande dagar fortsatte lärarna att bygga läxberg. Vi hade nästan ingen fritid, och med ännu hårdare quidditchträning hann jag inte med någonting. Jag var nära att påpekade det för Justin, men Emily avrådde mig från att göra det.

Nu har jag läst och, som vanligt, njutit! Första stycket är verkligen kanonbra, från första meningen som väcker nyfikenhet, till beskrivningen av alla yngre och äldre känslor, och sedan vändningen med gliringen till Hufflepuff. Hur ska det gå om Scott säger sådant där, tro? Tur att han inte blev sur att Gryffindor vann i alla fall.

På ett ställe står det att matchen spelas mot Hufflepuff, så det kan du ändra om du vill.

Ser fram emot fortsättningen och vad som ska hända med Lucy och Scott.

:Avis Fortunae: Vad bra att du njöt av kapitlet! ♥ Jag har ändrat på mitt lilla misstag nu.

Här kommer nästa kapitel. Hoppas ni njuter av det också!

[b]Kapitel 6
Förrädaren
November 1999
Lärarna fortsatte med sina läxberg. Emily påpekade att de säkert tävlade, och jag kunde inte annat än att hålla med. I så fall skulle nog professor Lupin vinna.

En dag slank jag in på toaletten under lunchen. Jag gick på toa som vanligt, men då jag skulle låsa upp båset hade jag röster. Jag var ganska säker på att det var Slytherinelever.
“Den där Lucy Potter är en riktig idiot, tycker ni inte?” sa en röst.
“Verkligen.” Ett hånfullt skratt hördes från en andra röst.
“Att hon inte fattar att Zach bara dejtar henne för att hon är populär”, sa en tredje röst.
“Hoppas hon inte är här inne och hör bara.”
De tre flickorna skrattade och lämnade toaletten. Själv sjönk jag ner på toaletten och drog en hand genom ansiktet. Var det sant? Dejtade Scott mig bara för att jag var… populär? Jag visste att jag var populär på Hogwarts, men… Jag tittade upp i taket. Den förvirrade känslan ersattes av ilska. Jag reste mig upp från toaletten och tvättade händerna snabbt. Därefter gick jag ut i korridoren, med ett mål - hitta Scott.

Jag hittade honom i trollkonsthistoriekorridoren. Det var ganska tomt, sånär som på några pluggande elever.
“Scott.”
Han vände sig om och log mot mig.
“Hej, Lu…”
“Hur vågar du!”
“V-vadå?”
Korridoren började fyllas av elever som nyfiket tittade på.
“Din vidriga, hemska…”
Scott la en hand över min mun. “Vad gör du? Du skämmer ut mig”, väste han så att bara jag hörde.
Det fanns ett knep för att bli av med en hand över munnen, och jag använde det. Även om det var en vidrig känsla slickade jag honom på handflatan över min mun.
“Vad i helvete håller du på med?” sa Scott.
“Vad håller du på med?” utbrast jag. “Du leker bara runt med mig.”
“Följ med mig.”
Han grep tag i min handled och släpade med mig till en tom korridor.

“Så du har listat ut det nu?” var det första han sa. “Varför jag dejtar dig?”
“Det verkar som det”, sa jag och la armarna i kors.
“Det tog lång tid.”
“Kanske. Men jag listade ut det.”
“Du är väl ganska smart ändå. Det tog längre tid för de andra, närmare bestämt ett år.”
“Till skillnad från dig.”
“Va?”
Jag höjde min stav, men hann inte ens öppna munnen förrän Scott hade höjt sin.
“Petrificus Totalus!”
Mina ben och armar flög ihop tätt intill sidorna. Jag kunde se Scott hånfulla leende, innan han lämnade mig liggandes.

Jag vet inte hur länge jag låg där. I alla fall kom Katie och Emily och hittade mig, som lossade förtrollningen.
“Vem var det?” frågade Katie.
“Scott”, sa jag.
“Scott?” upprepade Emily.
“Jag hörde några Slytherinelever prata om det”, sa jag. “Han hade tydligen bara dejtat mig för att jag var populär.”
“På riktigt?” ropade dem med en mun.
“Ja”, muttrade jag. “Och så tog han mig hit och… ja, ni ser själva.”
“Jag tycker vi ska prata med McGonagall”, sa Katie bestämt.
“Nej, det behövs inte…”, började jag.
“Jo, vi måste”, sa Katie. “Och du ska följa med. Utan protester.”
Hon spände ögonen i mig, sådär som bara hon kunde göra. Jag suckade och nickade.

Vi gick upp till McGonagalls kontor. Alla hade slutat för dagen. Katie knackade på dörren, och vi hörde en röst inifrån:
“Kom in!”
Vi klev in. McGonagall la undan några pergament och såg på oss.
“Hej flickor”, sa hon med ett leende.
“Vi vill prata om en Slytherinelev”, sa Katie.
“Och vad heter den här eleven?”
Katie armbågade mig i sidan. Jag förstod att hon ville att jag skulle svara, så jag sa:
“Zachary Scott.”
“Vad ville ni prata om honom för?”
“Pertrificus Totalus”, mumlade Emily.
“Vadå? Vad har det med saken att göra?”
“Han utförde den mot mig”, sa jag tyst.
McGonagall var tyst en stund. “Jag antar att jag får prata med professor Snape och professor Dumbledore om det här”, sa hon till slut. “Ni kan gå.”
Vi nickade, och gick ut.


“Jag trodde inte det här om Scott”, sa Emily, när vi satt och gjorde en läxa i trolldryckskonst i biblioteket.
“Inte jag heller”, mumlade jag.
“Förresten, ska ni stanna på lovet?” frågade Katie.
“Nej, jag ska åka hem då”, sa jag.
“Jag vet inte riktigt”, sa Emily.
“Jag ska i alla fall stanna”, sa Katie. “För en viss person ska också göra det.” Hon log busigt.
“Trodde väl det”, sa jag.
“Hur stavas exceptionellt?” frågade Emily frånvarande.
“E-X-C-E-P-T-I-O-N-E-L-L-T”, bokstaverade Katie.
“Tack”, sa Emily.

Vi blev klara med läxan och gick ner till middagen, som var köttgryta. Medan jag slevade på hörde jag några elever mumla:
“Hörde ni det där om Zachary Scott och Lucy Potter? Potter satte honom verkligen på plats.”
Jag log för mig själv, och blev på mycket bättre humör.

Efter middagen gick vi upp till sällskapsrummet. EFtersom att vi (på något mystiskt sätt) hade blivit klara med alla våra läxor gick vi direkt och la oss.
“Godnatt”, sa jag då jag kröp ner i sängen.
“Godnatt”, sa de andra.
Så fort mitt huvud nuddade kudden somnade jag.

Bra kapitel som vanligt! Tycker verkligen att det börjar bli spännande nu, och man trodde verkligen inte det där om scott

Längtar tills nästa!♥

Oj, vilket spännande kapitel med mycket som hände! Min första tanke var, att hon inte borde tro på de där tjejerna rakt av, men det visade ju sig att de hade rätt. Scenen där hon slickade honom på handen var grymt bra och dramatisk! Undrar nu vad som händer när McGonagall pratar med Snape och Dumbledore.



Längtar till nästa!

Idiz: Vad roligt att du gillar det. ♥

Avis Fortunae: Superkul att du läser och gillar. Jag brukar faktiskt själv använda det där tricket på min lillebror, hehe. Tyvärr får vi inte riktigt reda på vad som hände med Scott, jag kunde inte fixa något bra ställe att ta in det på.

Jag är inte så bra på att uppdatera just nu, eftersom jag har ungefär två prov i veckan att plugga till plus franskaglosor. Men jag har bestämt att lägga ut på söndagar och kanske någon mer gång i veckan nu. Hur som helst, här får ni ett nytt kapitel.
---
Kapitel 7
Hogsmeade
November 1999
Det blev dags för det andra Hogsmeadebesöket. Jag hade ingen att gå med, så jag antog att jag skulle stanna i slottet under dagen, men Katie och Emily hade andra planer.
“Jo… ähum… vi har inte sagt något, men vi har faktiskt tänkt att inte gå med Will och Lionel”, sa dem vid frukosten, innan Hogsmeadebesöket.
“Ni har tänkt att vadå?” sa jag.
“Vi hade tänkt att inte gå med Will och Lionel, och gå med dig istället”, sa Katie glatt.
“Men det behövde ni inte göra”, sa jag.
“Gjort är gjort, och förresten kommer det ju bli roligt”, sa Emily.
“Okej då”, suckade jag, men jag kunde inte låta bli att le.

“Var ska vi gå först?” frågade Katie då vi stod på Hogsmeadegatan.
“Jag vet inte, Zonkos?” föreslog jag.
“Nej”, sa Katie direkt.
“Godisbaronen?”
“Visst.”
“Du är verkligen kräsen, Katie.”
“Tack så mycket, Emily.”

Vi gick in på Godisbaronen. Det fanns allt från kackerlacksbönor till vanlig choklad. Jag köpte en vanlig choklad, betalade, och gick sedan iväg till Tre kvastar. Jag och Katie tog plats vid ett bord i ett hörn medan Emily gick för att beställa.
“Så… är det hemskt att vara här utan Will?” frågade jag.
“Inte så”, erkände Katie. “Men såklart är det roligt att vara här med honom.”
“Jo, det kan jag tänka mig”, sa jag och log hemlighetsfullt.
“Vad menar du?” sa Katie förvirrat.
“Jag kanske råkade se dig och Will under min dejt med… ja”, sa jag just som Emily kom fram till oss.
“Vad pratar ni om?” log hon.
“Åh, bara att Katie och Will verkade ha det väldigt trevligt senaste gången de var här”, sa jag.

Vi gick upp till Spökande stugan för att titta lite på den, något jag aldrig tröttnade på.
“Tror ni att man kan komma in?” sa jag då vi stod där uppe.
“Nej, men jag skulle inte vilja”, sa Katie förnuftigt.
“Äh, jag tycker att det låter spännande”, höll Emily med mig.
“Vi kan väl i alla fall titta närmare på den”, sa jag.
Katie såg ut att fundera i ett ögonblick, innan hon sa:
“Okej, visst”, med en suck.
Vi tog oss närmare stugan, men vi kunde inte komma in. Det var brädor fastspikade över fönstrena och dörrarna, men vi (jag och Emily i alla fall) letade ändå efter en enda liten springa. Men efter en kvart fick vi ge upp.
“Det går inte”, sa vi båda i en mun till varandra.
“Jag försökte säga det till er”, sa Katie och himlade med ögonen.
“Och vi erkänner att du hade rätt, men nu kan vi gå”, sa Emily.
“Ni är ju hopplösa”, muttrade Katie.
“Det är därför vi är bästa vänner ju”, sa jag. “Vi har så mycket gemensamt.”
Katie himlade överdrivet med ögonen och följde med oss upp till slottet.

Syskonkärlek ja ♥ Man lär sig en hel del genom sina syskon. Söndagar låter som en bra dag att uppdatera. Kul att du läser franska; behöver du hjälp är det bara att säga till

Nu till kapitlet: Ett mysigt sådant! Vem kan motstå Hogsmeade? Fint att Katie och Emily valde att gå med sin kompis. Jag gillar Lucys fyndiga slutreplik också

Läste nyss igenom detta, verkar toppen!
Märkte att det i kapitel sex kanske blivit ett litet skrivfel...
Jag höjde min stav, men hade inte hunnit öppna dörren förrän Scott hade höjt sin.
Ska det stå dörren?

Avis Fortunae: Jag kommer nog behöva din hjälp någon gång fram över, men nu (tror jag) att jag hänger med. Förutom att jag måste lära mig massa glosor på franska till onsdag... men jag får väl hoppas att läxförhöret blir uppskjutet ännu en vecka, hehe.

Va roligt att du gillar kapitlet. ♥ Jag försökte skapa en myskänsla, och har tydligen lyckats. Jag har försökt få Lucy till en sådan person med fyndiga repliker och sådant, och jag har kanske lyckats med dt också.

Bella♥: Vad roligt med en ny läsare, särskilt att du gillar den! Har ändrat mitt lilla skrivfel, såklart ska det inte stå dörren. Alltid roligt att folk läser ordentligt (något jag har svårt med ibland, även om läsa är superkul) och hjälper en att se fel.


Skriver förresten på en ny fanfic, men vad den handlar om får ni veta senare. Men ge gärna förslag på när jag kan lägga ut den. Inte söndagar, för vill helst inte lägga ut samma dag som den här. Torsdagar har jag ingen tid över. Tisdagar är skärmfritt. Men förutom dem kan jag. Så, vilken dag skulle ni vilja?

Hur som helst, här är ett nytt kapitel. Lite sent, men bättre sent än aldrig.
---
Kapitel 8
Snöbollskrig och näsblod
December 1999
Jag och Emily (som hade åkt hem utan sin syster) åkte med tåget hem för att fira jul (egentligen åkte jag inte hem, vi skulle fira jul i Kråkboet). Vi pratade och skrattade, som vi alltid gjorde, innan en sak plötsligt slog mig. Jag hade inte berättat för min familj och Weasleys om vad som hade hänt mellan mig och Scott - de skulle säkert fråga en massa om honom också. Men det fanns inget att göra. Jag drog mig tillbaka till nuet och fortsatte prata med Emily.

Tåget saktade in, för att slutligen stanna. Jag och Emily satt kvar och väntade på att vagnen tömts, innan vi tog våra koffertar och gick ut.
“Emily!”
Mrs Compton slog armarna om Emily.
“Hej, mamma”, sa Emily och rodnade. Hon slingrade sig ur moderns grepp och vände sig mot mig. “Vi ses efter lovet då.”
“Det gör vi”, sa jag. “Hejdå.”
Vi kramade varandra hejdå, innan jag gick fram till min egna familj (vilket visade sig vara mamma och pappa).
“Hej”, sa jag glatt och gav dem varsin kram.
“Hej, gumman, vi har saknat dig”, sa mamma med ett leende. “Det är så tomt och tyst utan dig.”
“Ja, kanske det”, sa jag. “Hur ska vi ta oss dit?”
“Spöktransferens”, sa pappa.
Mamma sträckte ut en hand, som jag tog, och så kände jag den obehagliga känslan av att inte kunna andas. Lika fort som den kommit lämnade mig, och jag kunde andas in frisk luft.

“Hejsan på er”, sa mrs Weasley när vi kom fram till huset.
Det var snö överallt, och min tunna kappa hjälpte inte mycket mot vinden. Vi skyndade in i huset och värmen, för att se alla Weasleys inklusive Harry och Hermione sitta vid bordet.
“Hej, syrran”, sa Harry och hoppade upp.
Jag fick en kram av honom, och även mamma och pappa fick en kram av honom. Jag, som inte hade ätit annat än frukost, var vrålhungrig. Jag satte mig ner och fick middag av mrs Weasley, som jag åt upp medan jag pratade med resten av dem.

Vi tillbringade den mesta av tiden inomhus, då det var alldeles för kallt utomhus. Men en dag stormade Fred och George in i rummet jag hade fått låna och för ögonblicket sov i när jag var där.
“Vi måste ut!” utbrast de.
Ginny, som satt bakom mig, stannade upp med sitt flätande och tittade på dem.
“Ni måste vadå?”
“Vi måste ut!” sa George dramatiskt.
“Vi klarar inte av att vara inne längre”, flämtade Fred och föll ner på sängen bredvid mig.
“Så vad vill ni göra då?” frågade jag.
“Snöbollskrig, kanske”, sa George.
“Ni är tjugoett”, suckade jag.
“Inte mentalt”, sa Fred förnärmat.
Jag skrattade. “Okej, visst. Vi går med på ett snöbollskrig med er.”
Vi följde med de ner, och hittade Harry och Ron i vardagsrummet.
“Vill ni vara med på snöbollskrig?” frågade jag.
“Nej…”, sa Harry frånvarande.
“Tråkmånsar.”
Vi drog på oss så mycket kläder vi kunde och gick ut. Ginny började bygga en mur, medan jag gjorde snöbollar - min specialitet.

Jag hade precis gjort min åttonde när någonting träffade mig på armen. Jag vände mig om och fick syn på Fred, med ett busigt leende. Jag skickade iväg snöbollen mot honom, och den… träffade. Innan han hunnit reagera hade jag skickat iväg ännu en snöboll mot honom, som träffade.
“Hah! Känn på den, Weasley!” ropade jag.
Jag kastade mig undan för en snöboll, men den snuddade vid min arm.

Några minuter senare blev jag jagad av snöbollar runt hela trädgården. De studsade hela tiden på mig, och till slut kastade jag mig ner i snön och tog skydd med armarna.
“Fusk!” ropade jag. “Du får använda magi, men det får inte jag!”
Fred vrålade av skratt, och jag flyttade undan armarna för att se honom. Det var väldigt korkat, en snöboll träffade mig på näsan och fick mig att börja blöda näsblod.
“Fan ta dig, Fred!” vrålade jag och pressade en hand över näsan.
Fred fortsatte skratta när han föll ner på knä bredvid mig. Ginny sprang fram och knäböjde vid min andra sida.
“Här, får jag se?” sa hon. Jag tog bort handen och visade henne. “Det kan vi nog göra någonting åt.” Hon drog fram sin trollstav och riktade den mot mig. “Episkey!”
Min näsa kändes plötsligt väldigt varm, men sedan väldigt kall. Jag visste redan att det hade funkat - jag hade Harry att tacka för alla andra gånger mamma eller pappa hade behövt utföra förtrollningen.
“Tack”, mumlade jag. “Jag ska döda dig, det kan jag lova!” sa jag till Fred, som hade fått sällskap i skrattet av George.

Det är helt otroligt hur bra du är på att skriva. Hur du skildrar Fred och George, det är klockrent, verkligen! Och det är så välskrivet på alla sätt och vis. Imponerande.

Jag hittade bara en enda liten minigrej:
“Vi måste ut!” utbrast dem.

"de" är ju subjekt ( = den/de som gör något, bra knep).

Superbra som vanligt och mysigt med snöbollskriget, förutom näsblodet då, men det fixade ju sig som tur var!

Edit: Måndagar, onsdagar, fredagar eller lördagar kanske? Onsdagarna ligger ju längst från söndagen så att säga.