Callie och hennes okända far på Hogwarts

Mer Mer Meeeeer

Kapitel 4:

" Mrs Hyde, vi vet inte när Callie vaknar." Professor Dumbledores tittade på Callies mormor som satt på en pinnstol brevid Callies säng.
" Vad hände Professorn?" Callies mormor torkade en tår som envist rann nedför hennes kinder.
Professor Dumbledore la en hand på Callies ben och svarade efter en liten stund.
" Vi vet inte. En flicka från Slytherin frågade hur hennes mamma dog och hon föll ihop. Det är 2 dagar sedan nu."
Callies mormor lyfte blicken.
" Hur hennes mamma dog? " Professor Dumbledore nickade.
" Vi vet att det var cancer som tog hennes liv.." Callies mormor avbröt Dumbledore innan han hann prata färdigt.
" Nej Professorn. Det var inte cancer." Det var tyst en stund. " Det var levande död brygden. Hennes mamma ligger på Sankt Mungos och har gjort det i snart 10 år."

Callie öppnade ögonen.
" Vad sa du mormor?" Mrs Hyde for upp så snabbt från stolen så den välte.
" Callie!" Hon kramade sitt barnbarn hårt.
" Mormor, är mamma inte död?" Callie försökte sätta sig upp men det gjorde ont i hela kroppen så hon föll tillbaka mot kuddarna.
Callies mormor sänkte blicken.
" Förlåt Callie. Mamma är inte död. Hon är... medvetlös på Sankt Mungos. Levande död brygden. Hon har inte vaknat sen dess." Callie kände sig förtvivlad. Grundlurad.
" Så du menar att jag trott mamma varit död under hela mitt liv?" Callies mormor nickade sakta.
" Förlåt."
Callie tittade på Dumbledore som iakttog dem tyst från hennes fotända.
" Visste du?" Professor Dumbledore nickade sakta.
" Ja Miss Hyde. Jag visste."
Callie blängde på han.
" Vet min pappa?" Dumbledore utbytte en blick med Callies mormor och skakade sedan på huvudet.
" Nej Miss Hyde. Han vet inte vad som hänt med din mor eller att du är hans dotter."

Efter ungefär 30 minuter visade professor Dumbledore Callies mormor till en spis som skulle ta henne hem. Under tiden kom Madame Pomfrey för att kolla till Callie.
" Varför svimmade jag Madame Pomfrey?" Madame Pomfrey räckte fram en glas med pumpajuice.
" Drick. Du behöver det." Hon tryckte glaset i Callies hand och stirrade tills hon druckit upp juicen. " Jag vet inte Miss Hyde. Jag vill göra lite tester. " Callie nickade och tittade sig runt i salen hon la i. Ett ganska avlångt vitt rum med 10 sängar och skynken mellan varje. Det stod stora hyllor fyllda av brygder, örter och massa annat så det nästan svämmade över. Golvet var en riktigt vackert vitt stengolv. Fönstrerna som va mittemot Callies säng vette ut mot Quidditchplanen där det såg ut som att Huffelpuffarna har en träning.

" Callie?"
" Luna! Kom in!" Callie lös upp när hon hörde sin väns röst vid dörren. Luna kom smygandes in och satte sig på stolen Callies mormor en timme tidigare suttit på.
" Hur är det med dig?" Callie log lugnande mot sin vän.
" Det är okej. Madame Pomfrey vill göra lite tester på varför jag svimmade men nu mår jag bra." Luna klämde Callies hand.
" Jag blev så rädd."
De fortsatte prata. Luna berättade att Pansy förlorat 30 poäng när Professor McGonagoll kommit ut och upptäckt dem.


Hahah konstigt inlägg men detta var så det dök upp i huvudet!

Det måste ha varit en chock för Callie att få reda på, samtidigt som det väl nu finns ett visst hopp?

Ser fram emot fortsättningen!

Kapitel 5:

Det har gått en vecka sen Callie föll ihop utanför Professor McGonagolls klassrum. Callie kröp en gnutta på de kalla stenväggarna av tristess i sjukhusflyglen.
" Snälla Madame Pomfrey. Kan jag inte få lämna snart?" Callie spände blicken i Madame Pomfreys. Hon skakade på huvudet.
" Inte riktigt ännu Miss Hyde. Tålamod!" Pomfrey skakade på huvudet och stegade iväg till sitt kontor. Hennes steg ekade mellan väggarna och Callie suckade djupt. Dörren öppnades och Luna kom småspringandes in.
" Hej Callie. Du har fått ett brev." Hon kastade det på mig. " Jag måste rusa till försvar mot svartkonster. Jag kommer med läxor ikväll!" Luna vinkade och sprang ut ur sjukhusflyglen igen.
Callie kollade efter henne, tog upp brevet och öppnade det.

" Kära Callie,
Jag hittade detta i ett låda. Det är från din mamma. Hon skrev det ifall något skulle hända henne. "

Callie tog upp det andra ihopvikta brevet.

" Älskade CallieHoney,
Om du läser detta så är jag mycket troligtvis död. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig extremt mycket. Du är min ängel, mitt allt.
Jag vet att det finns en del saker du antagligen är väldigt nyfiken och undrar över. Jag ska berätta en del. Men inte allt.
Jag mötte din pappa när jag gick på Hogwarts. Det var en väldigt hemlig romans då vi gick i olika elevhem. Din pappa och jag gjorde slut precis innan vi tog studenten från Hogwarts. Vi båda visste att våra föräldrar inte skulle acceptera att vi var ett par.
Jag är ledsen att jag inte berättat om vem din far är, men det tänker jag inte göra nu heller. Det är bäst för dig att du inte vet. Det är också för att din far sårade mig djupt och svarade aldrig på mina brev när jag skrev att jag hade något viktigt att berätta när jag upptäckte att jag väntade dig mitt hjärta. När tiden är kommen kommer du upptäcka vem din pappa är. Tillsdess vill jag att du ska veta att du har en mamma som älskar dig.
Om du har börjat Hogwarts när du läser detta, studera flitigt, skaffa vänner som gillar dig för den du är och ha det riktigt roligt under skolåren. Hogwarts var den bästa tiden i mitt liv.
Jag älskar dig Callie!
Puss din mamma"

Callie la ner brevet och rynkade pannan. Hennes pappa gick i ett annat elevhem än hennes mamma. Hon visste att hennes mamma också gått i Ravenclaw. Precis som henne. Tankarna snurrade runt i hennes huvud. Åh, hon kom precis ihåg att hennes mormor har berättat att Professor Snape gick i samma år som hennes mamma! Hon måste prata med Snape!

Mer?

Det blir spännande när hon ska prata med Snape!

Ser fram emot att läsa om det!

Och det ligger nära till hands att misstänka att någon från Slytherin är fadern ...

Kapitel 6:

" Godnatt nu Miss Hyde." Madame Pomfrey släckte lampan som stod brevid hennes säng och vandrade sedan in i sitt kontor. Callie väntade ungefär en timme innan hon försiktigt smög upp ur sängen.
Dörren skulle såklart gnissla när hon sakta drog upp den. Hon vände huvudet mot kontoret och höll andan. Sedan suckade hon lättat. Det verkar som att Madame Pomfrey inte hört henne eller dörren.

Callie började småspringa genom det tomma, kalla och mörka slottet ner mot fängelsehålorna och Professor Snapes kontor.
Tavlorna hon smög förbi snarkade tyst. Hon smög nedför trapporna och raka vägen fram till Snapes dörr innan hon skulle tappa modet.
Hon knackade försiktigt tre gånger. Ingen öppnade. Då började Callie bli sur. Hon knöt näven och dunkade så hårt hon kunde. Det ekade mellan väggarna.

Dörren öppnades och Professor Snape dök upp i dörröppningen.
" Miss Hyde, vad i hela världen håller du på med?" Fräste han när han upptäckte flickan.
" Jag behöver prata med dig. NU!" Callie spände ögonen i Snape som suckade.
" Gå till sjukhusflyglen och lägg dig." Han började stänga dörren.
" Snälla.. Det handlar om min mamma." Snape stannade upp.
" Din mamma? Jag känner inte henne."
Calle nickade.
" Ni gick i samma årskurs. Bara olika elevhem. " Snape tittade en stund på Callie som nu börjat skaka av kylan nere i fängelsehålorna innan han öppnade dörren.
" Kom in då."

Callie gick försiktigt in och tittade sig runt. Ett stort runt rum fyllt med hyllor med brygder. Ett skrivbord stod i mitten. En dörr ledde in till ett rum åt vänster vilket Callie antog var sovrum eller badrum.
Snape svepte med en hand åt en fotölj framför dem varmt sprakande brasan.
" Sätt dig." Callie löd Professor Snapes ordet och satte sig försiktigt i den gröna fotöljen.
Professor Snape satte sig i fotöljen mittemot och tittade in i brasan en stund.
" Vad vill du egentligen Miss Hyde?"
Callie drog ett djupt andetag.
" Jag vill ha information om min mamma och pappa."
Snape tittade upp.
" Vad heter din mamma ens?"
" Veronica Havens." Snape ryckte till.
" Havens? Är Havens din mamma?" Callie nickade sakta.
" Känner du henne?" Snape skakade huvudet lite väl fort.
" Vi hade samma lektioner dock. Varför heter inte du Havens?"
" Mamma ändrade till mormors namn så fort hon slutat skolan. Vet du någon hon dejtade under sista året?" Snape stirrade ut i tomma luften en stund innan han röt:
" Nej. Jag vet inget. Du måste gå. NU!"
Callie blev rädd och rusade ut ur Snapes kontor. Hon förstod ingenting. Varför reagerade han så? Om inte..

Mer?

Gillar detaljerna och hur kontoret/bostaden beskrivs.
Slutar som vanligt spännande. Undrar om det är vad jag misstänker ... ?

Jättebra!

OBS jag har ändrat! Istället för att bara gå andra året så är Callie 14 år och går i fjärde året. Tycker hon är alldeles för mogen för att bara gå i andra. Hoppas ni tycker det är okej endå

Kapitel 7:

Det har gått en vecka sen "mötet" med Professor Snape på hans kontor. Callie satt på bryggan vid sjön och lät fötterna smeka vattenytan. Det blåste lite så vågorna som stötte emot hennes fötter fick dem att gunga i takt. Solen sken lågt. Det var inte så varmt ute. Men tillräckligt mycket sol för att vattenytan skulle glittra.
" Hyde." Callie ryckte till och vände sig om.
" Malfoy?" Callies hjärta började slå.
" Kom." Sa han enkelt och började gå mot båthuset. Callie reste sig sakta och gick efter honom. Hon hade handen redo på trollstaven. Hon gick in och såg honom stå längst in mot väggen. Han tittade på henne och skrattade.
" Jag ska inte skada dig. Du behöver inte oroa dig." Han log försiktigt mot Callie som iakttog honom en sekund innan hon slappnade av.
" Vad vill du då?"
Malfoy lutade sig mot väggen. Han stod avslappnat på en fot och den andra vilade emot väggen. Han tittade på Callie en sekund innan han sa:
" Jag hörde att du söker svar om din mammas kärlek?"
Callie himlade med ögonen.
" Det vet du inget om Malfoy." Han flinade.
" Men det gör jag. Snape råkar vara min gudfar och han pratade om en tjej från när han gick i skolan." Callie tittade sig runt i båthuset och satte sig sedan försiktigt på en bred träpinne som man ska förankra båtarna i.
" Vill du berätta?" Malfoy nickade.
" Om du gör en sak åt mig." Callie nickade.
" Kanske. Beror på vad." Malfoy log.
" Kan du hjälpa mig med förvandlingskonsten resten av året?" Callie himlade med ögonen. " Annars berättar jag inte." Malfoy la armarna i kors.
" Okej. Jag hjälper dig." Callie log försiktigt mot Malfoy som log tillbaka.
" Tack du är en ängel." Hans gråa ögon gnistrade. Han tittade sedan på klockan och suckade.
" Fan jag är sen. Jag skickar dig en uggla vart vi ska mötas så berättar jag." Han började gå och vände sig om. " Tack Hyde. "
Callie tittade efter honom.
" Kalla mig Callie om vi ska göra detta." Han nickade.
" Callie, kalla mig Draco!" Han log och började gå iväg. Callie satt kvar och funderade på vad som nyss hände. Var Malfoy snäll? Ville HAN hjälpa HENNE?

Mer?

Supersnyggt skrivet! Spännande och intensivt, snyggt skildrat med den omgivande miljön, och vilken energi mellan henne och Malfoy! Mer så klart!