~Forever~

Superbra!

Kul att så många verkar tycka att det är bra!
Kapitel 2, tåget

Tåget som förde oss till huvudstaden var fantastiskt, ännu finare än rättens hus. Mjuka, röda fåtöljer av sammet, möbler av mahognyträ, och maten var den godaste jag någonsin ätit. Jag tittade på Cato och log stort.
Innan resan hade jag varit väldigt ledsen, men nu kändes resan helt okej faktiskt.
Det var ju bara ett problem. Bara en kan vinna.
Jag kunde ju inte heller vägra anmäla mig till slåttern, för om ens handledare bestämt att man ska vara med finns ingen återvändo.
För några år sedan var det en pojke som vägrade kliva fram som frivillig, och ingen har sett han igen.
-Det där med bara en segrare beslutade jag mig för att inte tänka på, och istället njuta av tiden och lyxen i huvudstaden, tänkte jag.

En stor buffe var uppdukad i ena änden av matsalen/salongen. Jag tog för mig av så mycket mat att Lania tittade äcklat på mig. Jag struntade i henne och började istället äta en fantastiskt god stuvning med lammkött i.
Lania fortsatte att titta äcklat på mig, men det är ju klart. Hon som är uppväxt i huvudstaden vet inte hur det är att vara hungrig.
Direkt känner jag ett hat mot henne. Även om just hon inte gjort något särskilt mot mig, det är bara det att hon, liksom alla andra i huvudstaden njuter av att se barn döda andra barn.

När jag och Cato satt och skrapade upp det sista av maten från tallrikarna kom våra handledare in.
Brutus som var Catos, Enobaria som var min, och Lyme som skötte jobbet med sponsorer och sponsorgåvor.
Enobaria slog sig ner i fåtöljen bredvid min och granskade mig.
-Hur känns det Clove? Frågade hon och log mot mig.
Enobaria var den tränare som kommit mig närmast, nu var hon nästan som en storasyster för mig.
-Det känns sådär, svarade jag utan att lyfta blicken från den tomma tallriken.
Det kommer kännas bättre när vi är framme i huvudstaden, suckade Enobaria och kramade om mig.
Hon släppte taget om mig efter en stund och ledde mig till soffan där alla andra redan satt.
Jag slog mig ner i soffan mellan Lyme och Cato.
Brutus slog på tv:n och vi startade precis lagom till nationalsången.
Ett klipp visades från distrikt 1, där flera ungdomar kastade sig fram som frivilliga innan lappen ens lästs.
Dom "tursamma" var en flicka med blont, lockigt hår som hette Glimmer. Jag fnös högt åt hennes namn, det var bara idioter från huvudstaden och distrikt 1 som döpte sina barn till såna namn.
Den andra tävlande var en lång kille med blont hår och blåa ögon som hette Marvel.
Jag petade till Cato i armen för att visa att jag ville ingå i en pakt med dom.
Efter det ser vi oss själva, och jag är nöjd över hur mordisk vi såg ut att vara.
Vi såg riktigt bra ut.
Jag är säker på att dom från de andra distrikten är rädda för oss.
Desto högre numret blir på distriktet , ju mindre bryr jag mig.
Men några fastnar i mitt huvud. En flicka med rävliknade utseende från distrikt 5, en liten flicka på tolv år från 11, en stor, kraftig pojke som också är från 11, som kan vara ett påtagligt hot.
Men det som verkligen chockar oss alla är när klippet från distrikt 12 visas.
Enn tolvårig flicka blir dragen, men bara någon sekund senare har en flicka som liknar henne klivit fram.
-Jag anmäler mig som frivillig! Ropade hon och gick upp på scenen.
Det är aldrig någon från distrikt 12 som anmäler sig frivilligt.
Den andra som bli dragen är en kille med askblont hår och är kraftigt byggd. Han kunde vara ett hot, men när jag såg hans min tog jag bort han från listan över påtagliga hot.

På kvällen gick jag in i mitt fantastiska rum, jag var proppmätt efter middagen.
Lania berättade att vi skulle vara framme imorgon bitti, så det var viktigt att vi var utvilade.
Jag gäspade och kröp ner under det varma täcket, i den sköna sängen. Jag somnade direkt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jättebraa!
Du skriver så bra, huuur??

Så himla bra!

det var jättebra. Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva

Due sjukt duktig! älskar

Tack för alla fina kommentarer!!
Har ont i halsen så passar på att skriva nu
Kapitel 3, huvudstaden

Klockan 10 på förmiddagen dagen senare var vi framme i Panems huvudstad.
Staden som alla sa var så fantastisk och underbar, den hade allt, berättade Lania för mig när vi såg en liten del av staden bakom ett berg.
Jag såg mig omkring och försökte memorera allt, där borta låg träningscentret, och där borta skymtade jag presidentpalatset.
Jag rynkade på ögonbrynen för att inte visa hur imponerad jag faktiskt var, till skillnad från Lania som hoppade upp och ner och klappade händerna av förtjusning.

Jag tittade ut genom fönstret när vi körde in på tågstationen, och det ända jag såg var människor, människor och ännu fler människor.
Människor i jättefula peruker, i tjocka lager smink, människor med husdjur och med barn. Alla (förutom husdjuren) vinkade och pekade på oss.
Enobaria öppnade dörren åt mig, och jag steg ut på perrongen.
Wow, staden var verkligen fantastisk.
Höga skyskrapor sträckte sig upp mot himlen som var helt molnfri.
Jag undrade om det bara var en illusion.
-Le! Väste Enobaria i mitt öra och genast började jag att le som en galning och vinka till alla jag såg.
När vi vinkat klart ledde en grupp fredsväktare in oss i träningscentret.
Lania pladdrade som vanligt på om sin älskade huvudstad, och allt fantastiskt man kunde göra.
-Eftersom vi kommer från distrikt 2 har vi andra våningen för oss själva, självklart den bästa!
Jag suckade irriterat och gav Lania onda ögat, innan jag lade uppmärksamheten på Cato istället.
Cato fångade min blick och mimade:
"Jag dör, det är så intressant att lyssna på Lania"
Jag skrattade till och Lania tittade ogillande på mig som vanligt.
Jag brydde mig inte ett skit om henne, hon är bara en bortskämd unge som inte är värd min uppmärksamhet.

En glashiss förde oss till våning 2, som var mycket finare än tåget.
Lyme visade oss våra rum, och direkt gick rakt in i mitt rum och la mig på sängen utan att säga ett ljud.
Jag la mig ner på den mjuka sängen och kände efter en stund hur tårarna började rinna längs kinderna.
Inte nu, tänkte jag. Jag får inte visa mig svag nu. Nu får inte den ödmjuka, snälla och roliga Clove komma fram.
Jag är en karriärist, och karriärister är inte svaga, tänkte jag argt för mig själv och torkade bort tårarna med baksidan av handen.
Precis då knackade det på dörren och Cato steg in i rummet.
Han la sig bredvid mig och höll om mig utan att säga något.
-Lägg huvudet här, sa han efter en stund och pekade på sitt bröst. När jag hade huvudet där kunde jag känna hans hjärtslag.
Jag kunde äntligen känna mig trygg igen.

Jag bet ihop när Sylvia drog bort den sista vaxremsan och det sista håret på mina ben försvann. Benet sved, men när jag kände där håret en gång suttit var det lent.
Medans Sylvia smörjde in mina ben med någon slags olja som luktade vanilj och rosor fixande Xeni mitt hår och Aspen fixade mitt smink.
Det var svårt att höra ens egna tankar, för de tre assistenterna pratade så mycket.
När de äntligen var klara skickades jag till ett rum där jag skulle vänta på min stylist Phil.
Han visade min dräkten jag skulle bära på paraden, det var en guldfärgad rustning med en hjälm som hade "vingar."
Den passade perfekt.
Nöjd gick jag ut ur rummet och mötte Cato i rummet med hästarna.
Jag tittade mig omkring i rummet, och där stod hon. Den frivilliga flickan från distrikt 12. Jag tittade så ondskefullt jag bara kunde, och hoppades att hon skulle bli rädd.
Hon ignorerade mig och jag muttrade för mig själv.
-Alla tävlande ställer sig i sina vagnar! En röst ekade i rummet och jag tog plats i vagn nummer 2.
-Vinka inte eller var glada, utan visa hur mordiska och hur taggade ni är inför spelen, sa Catos stylist Alexandria när vi stod i vagnen.
Jag nickade och vände blicken framåt. Precis efter att 1:ans vagn börjat rulla kände jag hur hästarna travade igång. Jag tittade på Cato en sista gång innan vi mötte publikens jubel. Dom älskade oss.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jättebra!

Jättebra!

Super duper bra!